Kategori: attityder

De (majoritets)svenskar som har social kontakt med invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för mångfald

Den senaste Mångfaldsbarometern (som gäller för 2020) är fascinerande läsning för den som också har läst åtminstone några av de 100-tals attitydundersökningar som kontinuerligt har genomförts i Sverige (och bland fr a majoritetssvenskarna) ända sedan 1950-talet efter amerikansk modell och med utgångspunkt i Allports kontakthypotes och Bogardus sociala distans-skala.


Denna typ av undersökningar försöker helt enkelt mäta (majoritets)svenskarnas attityder till olika invandrar- och minoritetsgrupper utifrån bl a närhet och distans och negativa och positiva attityder till mångfald, invandring, religion o s v och i den senaste Mångfaldsbarometern framgår det än en gång att Allports kontakthypotes fortfarande verkar hålla i sig:


De (majoritets)svenskar som har social kontakt med en eller flera invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för utomeuropéer och för mångfald och det omvända gäller för de som knappt umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund alls, d v s de uppvisar den högsta s k intoleransen.


År 2020 umgicks runt 20% av deltagarna i Mångfaldsbarometern med en invånare med utomeuropeisk bakgrund och generationsskillnaderna är tydliga – det handlade om 6% bland de som var 65-75 år gamla att jämföra med uppemot 25% bland de unga vuxna i åldern 18-30 år. Bland SD-väljarna som deltog i Mångfaldsbarometern uppgav f ö 42% att de aldrig umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund.


Mångfaldsbarometern konstaterar i övrigt att något hände med attityderna till utomeuropéer och till mångfald liksom till migration och integration i allmänhet efter 2015, d v s det s k flyktingkrisåret 2015 var verkligen den stora ”game changer:n” i sammanhanget och därefter har allt fler (majoritets)svenskar uppgett i olika undersökningar att de är negativt inställda till utomeuropéer och till mångfald generellt.


Vidare visar 2020 års Mångfaldsbarometer att även om unga vuxna fortfarande är de som är mest positiva till mångfald så har även deras positiva attityder minskat från 82% till 71%. Särskilt unga vuxnas attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar har försämrats rejält på senare år.


Inte bara unga vuxna utan också kvinnor blir alltmer negativa över tid till mångfald och särskilt till religion samtidigt som männen likaså blir alltmer negativa, vilket innebär att gapet mellan kvinnor och män kvarstår men att kvinnorna alltmer ändå närmar sig männen.


Därtill verkar TAN-högerns kulturkrig ha satt spår och fr a gett ”utdelning” – andelen som anser att människor bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna i landet har ökat till 44% vilket är den högsta siffran sedan Mångfaldsbarometern började fråga om detta och detsamma gäller andelen som anser att (den utomeuropeiska) invandringen är orsaken till den svenska bostadsbristen – denna siffra ligger idag på skyhöga 70%.


Vad gäller specifika grupper som deltagarna pekar ut som ”stökiga” grannar så toppar fortsatt personer med bakgrund i Mellanöstern men personer med bakgrund i Asien och i Afrika knappar alltmer in på Mellanöstern-gruppen.


Tidigare har de högutbildade med höga inkomster, d v s akademikerna eller SACO-kollektivet, uppvisat de mest positiva attityderna till mångfald och så är fortfarande fallet men inom denna grupp har andelen som hyser negativa attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar också ökat över tid.

Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken

I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:

https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb

Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.

Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:

“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”

År 1963 hade endast en procent av de svenska ungdomarna en bekant som var kines, 29% av pojkarna ville stänga ute resande från Sverige och 8% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en rom

År 1963 genomfördes en av de allra tidigaste s k tolerans- och attitydundersökningarna som handlade om hur de infödda majoritetssvenskarna såg på olika invandrare och minoriteter utifrån den s k social distans-skalan och resultaten från denna undersökning, som jag ”kom över” i fredags, fascinerar verkligen:

NÄRA.jpg

Till exempel hade endast 5% av respondenterna, som bestod av ungdomar, träffat en kines i det verkliga livet, endast 60% hade träffat en finne och ej mer än 31% hade träffat en jude och i alla dessa fall var det än färre som någon gång hade varit bekant med en kines, en finne eller en jude.

KAMR.jpg

Vad gäller de invandrar- och minoritetsgrupper som flest respondenter hyste negativa attityder och stereotyper till kom resande och romer etta och tvåa och därefter ryssar, kineser och japaner medan minst negativa attityder och stereotyper gällde för norrmän, irländare, holländare och österrikare.

NEG.jpg

29% respektive 6% av pojkarna ville vidare helt stänga ute resande respektive judar från Sverige och endast 8% respektive 16% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en romsk person respektive en kinesisk person.

 

På 1960-talet var då Sverige möjligen ett av västvärldens allra mest homogena länder sett till andelen s k synliga minoritetsinvånare:

 

År 1960 fanns det exempelvis endast 596 invånare i landet som var födda i Afrika, 797 invånare som var födda i Latinamerika och Karibien samt 1476 invånare som var födda i Asien liksom 202 invånare som var födda i Turkiet, 266 som var födda i Grekland och 1532 som var födda i Jugoslavien motsvarande totalt 4869 personer eller 0,06% av den dåtida svenska totalbefolkningen. Det är troligt att en betydande del av dem som ingick i dessa siffror var utlandssvenskar som hade fötts i olika länder i Latinamerika, Afrika och Asien och därefter invandrat till Sverige medan ytterligare andra av dessa 4869 personer bara bodde i Sverige temporärt som studenter eller gästarbetare.

 

Hur många ”invandrare” och minoritetsungdomar hyser egentligen negativa attityder till ”svenskar” och majoritetsungdomar?

Hur många ”invandrare” och minoritetsungdomar hyser egentligen negativa attityder till ”svenskar” och majoritetsungdomar?
 
Redan år 2014 väckte riksdagsledamoten Robert Hannah (L) frågan om ”omvänd rasism”, ”rasism mot vita”, ”svenskfientligheten” och ”rasismen mot svenskar” och sedan dess har en mer eller mindre lågintensiv debatt om denna fråga pågått i offentligheten för att just nu formligen explodera ”tack vare” SD:s, M:s och KD:s pågående tal om ”förnedringsrånen mot etniska svenskar” och särskilt efter att SD:s alternativmedier spred ”misshandelsfilmen” i veckan som långt över en miljon ska ha tittat på medan 100 000-tals har hjälpt till att sprida den.
 
Innan Hannah väckte frågan var det i stort sett bara den svenska extremhögern och SD som hade drivit frågan om ”omvänd rasism” men faktum är att flera attitydundersökningar bland barn och unga direkt eller indirekt har adresserat frågan.
 
I flera undersökningar har t ex kring 10% av skoleleverna uppgett att de ofta eller mycket ofta blir retade p g a sitt ursprung men de flesta av dessa skolelever är då minoritetselever: 40% av skoleleverna med utomeuropeisk bakgrund har t ex uppgett att de ofta eller mycket ofta blir retade p g a sitt ursprung.
 
Bland majoritetselever som går på skolor som domineras av minoritetselever uppger dock 9% av majoritetseleverna att de ofta eller mycket ofta blir retade p g a sitt ursprung.
 
På frågor om konkret mobbning så brukar kring 2,5% av majoritetseleverna svara att de är mobbade eller mycket mobbade att jämföra med 5-6% av minoritetseleverna så även där ”leder” s a s minoritetseleverna.
 
I en undersökning som specifikt frågade skoleleverna om deras attityder till ”svenskarna” svarade slutligen 5% av minoritetseleverna att de hyste negativa eller mycket negativa attityder till svenskar medan närmare 80% av minoritetseleverna svarade att de hyste positiva eller mycket positiva attityder till svenskarna.
87273273_10157194559645847_2267604314081984512_o.jpg
 

Veckans materialinsamlingsskörd

Fyra hyperintensiva arbetsdagar på Kungl. biblioteket i Stockholm har nu resulterat i att jag har hittat och samlat in följande texter som då utgör det empiriska underlaget för en kommande bok och allt nedanstående material emanerar då från det jag kallar den svenska efterkrigstiden som jag har begränsat till perioden 1946-87:
 
– 27 attitydundersökningar som handlar om eller berör ras och rasism, och invandrare och minoriteter och som har svenska informanter
82436642_10157087022255847_2705386946129035264_o.jpg
 
– 41 eller 42 (beroende på hur en räknar) tryckta skrifter som på något sätt handlar om ras och rasism (såsom om rasfrågor, om rasförtryck, om rasdiskriminering eller om rasproblem) i ett svenskt sammanhang (d v s inte i Brittiska imperiet, i Nazi-Tyskland, i amerikanska Södern, i södra Afrika eller i Algeriet) som är skrivna på svenska och utgivna av svenska förlag och vissa är då små informationsbroschyrer på 10-15 sidor medan andra är populärvetenskapliga böcker på flera hundra sidor
82773546_10157087016790847_3394226140502556672_o.jpg
 
– 337 eller 340 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska tidskrifter och magasin, d v s i periodiska skrifter som då kan handla om allt från årsskrifter och kvartalsmagasin till månads- eller veckotidningar, som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
82609166_10157087025015847_1574056529881989120_o.jpg
 
– 2221 eller 2225 (beroende på hur en räknar) texter skrivna på svenska och tryckta i svenska dagstidningar eller i svenska varannandags- eller vartredjedagstidningar som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang
83185364_10157087024045847_8512376626619613184_o.jpg
 
Med all säkerhet har jag missat en hel del texter men jag har samtidigt sannolikt hittat mycket och kanske t o m det mesta och jag vågar nog ändå påstå att jag är den förste som har gjort detta, d v s som systematiskt har samlat in allt i textväg som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang under efterkrigstiden.
82266920_10157087021705847_5128196771104686080_o.jpg
 
Jag har hittills hoppat över samtliga sånger och musikverk, samtliga bilder och konstverk, samtliga romaner och diktverk, samtliga filmer, dokumentärer och radio- och tv-reportage samt samtliga pjäser, föreställningar och scenkonstverk som på något sätt handlar om ras och rasism i ett svenskt sammanhang då jag bedömer att de är alltför många och att det skulle ta alltför lång tid att både spåra upp, hitta dem och gå igenom och tematisera dem så jag kommer antagligen att nöja mig med i första hand texter som är skrivna för den breda allmänheten, om det nu går att göra en sådan begränsning och ett sådant urval.
82538800_10157087022975847_2134567779397795840_o.jpg
 
Sannolikt kommer jag att försöka svara på frågan hur frågor som rör ras och rasism i ett specifikt svenskt sammanhang har tagits upp, aktualiserats, beaktats, uppfattats, förståtts, förhandlats och hanterats under den svenska efterkrigstiden, d v s bl a vad ras egentligen innebär i efterkrigs-Sverige, vad som uppfattas som rasdiskriminering i efterkrigstidens Sverige och hur frågor om svensk rasism diskuteras och förstås i ett efterkrigstida Sverige.

En snabbgenomgång av de variabler som anses kopplade till svenskheten

Med anledning av de senaste dygnens hyperupptrissade och genompolariserade diskussion om vem som bör och kan (och kanske också vill) räkna sig som och se sig som svensk och kallas och benämnas som svensk (eller ej) mot bakgrund av det nedskjutna ukrainska passagerarplanet i Iran har jag ”roat” mig med att gå tillbaka till en mängd opinionsundersökningar som har genomförts åtminstone sedan 1970-talet och framåt, och som mer eller mindre har handlat om hur fr a majoritetssvenskarna uppfattar och anser vem som är svensk (eller ej) liksom hur majoritetssvenskarna känner igen att någon annan är svensk (eller ej).
 
På 1970-talet verkar en majoritet av det s k svenska folket ha ansett att en svensk känner igen en annan svensk dels på språket, och då handlar det om att mer eller mindre tala mer eller mindre flytande svenska eller åtminstone svenska utan brytning, och dels på utseendet och då handlar det om att mer eller mindre kunna passera som mer eller mindre vit eller åtminstone som vit utan blandning (och sannolikt som s k nordiskt vit, d v s det ”dög” antagligen inte att vara syd- eller östeuropé).
82459822_10157073172930847_4030446393452658688_n.jpg
 
På 1980- och 90-talen verkar frågan om medborgarskap och frågan om att vara född i Sverige ha blivit allt viktigare tillsammans med att att tala mer eller mindre flytande svenska och att kunna passera som mer eller mindre vit, d v s att vara svensk medborgare och inneha ett svenskt pass och att vara inrikes född i landet.
 
På 00- och 10-talen har andra aspekter sedan börjat ”konkurrera” med eller kanske snarare komplettera både språkaspekten, utseendeaspekten, medborgarskapsaspekten och födelselandsaspekten såsom att ha bott i Sverige under en viss tid, att följa svenska traditioner, att dela svenska värderingar, att respektera svenska lagar och även att ha fast jobb och fast bostad, d v s att leva ett s k ordnat och stabilt s k ”svenssonliv”.

Svenskarna fortsätter att vara allra mest positivt inställda till jämlikhetsdata inom EU tillsammans med danskarna, portugiserna och britterna

EU-kommissionens senaste eurobarometer-rapport och enkätundersökning om diskriminering ”Discrimination in the European Union” som behandlar hur EU-invånarna i de 28 medlemsstaterna ser på olika invandrar- och minoritetsgrupper och på frågor om diskriminering, och som är en uppföljning på 2015 års rapport, visar att svenskarna fortsätter att ligga i topp vad gäller att hysa en s k tolerant och inkluderande syn på invandrar- och minoritetsgrupper samt att mycket stora skillnader föreligger inom EU och där central-, öst- och sydeuropéerna framstår som de minst s k toleranta och inkluderande.
 
Ryktet om svenskarnas antirasism är m a o inte överdrivet medan ryktet om att central-, öst- och sydeuropéerna är rasister kanske inte heller är det.
 
Vidare fortsätter svenskarna att vara allra mest positiva till jämlikhetsdata tillsammans med danskarna, portugiserna och britterna, d v s till att uppge hur de själva identifierar sig i anonyma enkäter såsom utifrån kön, ras, etnicitet, religion, språk, sexuell läggning o s v:
 

SKIN.jpg

 
Är du för att uppge följande i en folkräkning eller i en enkätundersökning om syftet är att motverka diskriminering:
hudfärg: 1, Danmark 86%; 2, Sverige 81%
etniskt ursprung: 1, Danmark 85%; 2, Sverige 82%
funktionsnedsättning: 1, Danmark 84%; 2, Sverige 82%
religion: 1, Danmark 84%; 2, Sverige 81%
sexuell läggning: 1, Danmark + Sverige 79%

 

REL.jpg

 

Svenskarna toppar även vad gäller att engagera sig mot diskriminering och att engagera för personer som diskrimineras samt vad gäller att vara för att mångfald och minoriteter ska tas upp i skolan och i undervisningen och särskilt gäller det frågor om ras och etnicitet.

 

ANTIR.jpg

 
 
SKOLa.jpg
 
Dock ligger inte svenskarna i topp vad gäller synen på muslimer, d v s att hysa en s k tolerant och inkluderande syn på just muslimer är inte längre lika självklart i Sverige och fortfarande hamnar Sverige högt vad gäller följande fråga:
 
Om en arbetsplats vill anställa någon och har två likvärdigt kvalificerade kandidater att välja mellan så har de sökandes:
 
utseende betydelse: 1, Nederländerna 70%; 2, Frankrike 64%; 3, Sverige 59%
sätt att tala på betydelse (d v s accent och brytning): 1, Sverige 65%; 2, Nederländerna 59%; 3, Frankrike 49%
etniskt ursprung betydelse: 1, Nederländerna 64%; 2, Finland 56%; 3, Sverige 51%
religion betydelse: 1, Nederländerna 58%; 2, Sverige 56%; 3,Danmark 49%
namn betydelse: 1, Sverige 58%; 2, Nederländerna 48%; 3, Frankrike 44%
 
Ett urval resultat vad gäller att ha en arbetskollega som tillhör en invandrar- och minoritetsgrupp:
 
96% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en asiatisk person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 52% i Bulgarien
 
95% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en svart person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 46% i Ungern
 
93% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en judisk person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 53% i Rumänien
 
93% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en buddhistisk person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 54% i Litauen
 
87% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en muslimsk person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 35% i Tjeckien
 
86% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att ha en romsk person som kollega och som de dagligen interagerar med jämfört med 38% i Italien
 
Ett urval resultat vad gäller att ha en svärdotter/son som tillhör en invandrar- och minoritetsgrupp:
 
90% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en asiatisk person jämfört med 37% på Cypern
 
88% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en svart person jämfört med 33% i Slovakien
 
86% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en judisk person jämfört med 42% på Malta
 
83% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en buddhistisk person jämfört med 29% i Bulgarien
 
71% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en romsk person jämfört med 21% i Grekland
 
66% av svenskarna svarar att de skulle vara bekväma med att deras eventuella barn skulle bli tillsammans med en muslimsk person jämfört med 18% i Tjeckien

Svenska attityder till ras, minoriteter och internationell adoption av icke-vita barn

Har idag ”botaniserat” i gamla attitydundersökningar med fokus på utlandsadoptioner och vilka i praktiken och de facto undersökte och försökte mäta hur infödda vita majoritetssvenskar förhöll sig till ras och till minoriteter av olika slag och fr a i relation till intimrelationer och till intimsfären och det är tydligt hur fort attityderna har förändrats bland majoritetsbefolkningen i Sverige vad gäller just synen på olika minoriteter och inte minst vad gäller synen på utlandsadoptioner:
 
1958 (Sifo): 41% av gifta personer över 35 år sätter sig emot att deras eventuella dotter gifter sig med en jude, 45% med en indier, 49% med en kines, 55% med en svart amerikan och 36% med en same.
 
1963 (Sifo): Ca 30% av 1120 gifta barnlösa kvinnor anser att det är lämpligt att svenskar börjar adoptera ”färgade” barn och ca 20-25% ställer sig positiva till att själva adoptera ett ”färgat” barn: 17% ett svart barn, 17% ett kinesiskt barn, ca 20% ett indiskt barn och ca 25% ett algeriskt barn.
 
1964: 52% av 190 elever i åldersgruppen 15-20 år är emot att gifta sig med en romsk person, 43% med en svart person och 32% med en judisk person.
 
1964: 5-10% av 450 gymnasieelever svarar att de någon gång i livet har interagerat med och talat med en indier, 5-10% med en same, 5-6% med en afrikan, 2-3% med en japan och 0,2-0,5% med en kines.
 
1965 (GU): Av 304 läroverkselever i Göteborg är 80% av flickorna och 50% av pojkarna positiva till att adoptera ett barn från ett ”utvecklingsland”.
 
1968 (SU): 82,4% av 301 riksdagsledamöter anser att svenskar bör få adoptera ”färgade” barn medan 22,2% är emot det. 74,5% svarar ja på frågan om ”färgade” invandrare är lika välkomna i Sverige som ”icke-färgade” invandrare.
 
1981 (DO): 75 procent anser att utlandsadoptionerna kan få fortsätta eller till och med öka i omfattning. På frågan om hur en invandrare känns igen så svarar de flesta att en invandrare känns på språket och näst flest att en invandrare känns igen på utseendet och hudfärgen.
 
1987 (SiV): 84 procent i åldersgruppen 18-23 år anser att antalet utlandsadoptioner ska få fortsätta som nu eller till och med få bli fler än nu.
 
1993 (CEIFO): 93 procent i åldersgruppen 18-23 år anser att antalet utlandsadoptioner ska få fortsätta som nu eller till och med få bli fler än nu.

Om en SIFO-undersökning från 1962 som i praktiken undersökte den svenska rashierarkin

Hittade precis nyss Sveriges antagligen allra första enkätundersökning rörande rashierarkier i Sverige och (majoritets)svenskars attityder till olika utomeuropeiska utseendetyper:
OKAT.jpg
 
I december 1962 tillfrågade det dåtida opinionsundersökningsinstitutet SIFO 1120 barnlösa kvinnor runtom i landet om hur de ställde sig till internationell adoption med anledning av att en debatt då pågick i den dåtida svenska offentligheten rörande om det var lämpligt att Sverige och svenskarna skulle börja adoptera utomeuropeiska barn eller ej.
 
Uppenbart är väl att de allra flesta föredrog att adoptera ett inhemskt (majoritets)svenskt barn på den tiden liksom att det förelåg rätt så stora skillnader mellan de som var yngre (15-44 år) och de som var äldre (45-75 år) men (ras)hierarkin var ändå tydlig:
 
Barn från den s k MENA-regionen som i enkätundersökningen representerades av algeriska barn föredrogs framför barn från Sydasien vilka i undersökningen förestods av indiska barn och därefter (och sist) kom de nordost/sydostasiatiska och de subsahariska afrikanska barnen.

1968 ansåg 56,2% av dåtidens svenska riksdagsledamöter att judarna var en egen ras och 22,2% motsatte sig adoption av icke-vita barn

För den som (liksom jag) fascineras av hur ras, invandrare och minoriteter upplevdes och uppfattades i 1960-talets Sverige (som då var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder) och av 1960-talets (majoritets)svenskar och som (liksom jag) ser att dåtidens attityder ”ekar” i dagens debatt om ras, invandrare och minoriteter:
67388408_10156601718370847_6226723923656966144_n.jpg
 
1968 genomfördes en enkätundersökning bland dåtidens svenska riksdagsledamöter som resulterade i följande svar (sammanlagt deltog 301 riksdagsledamöter från samtliga dåtida riksdagspartier i studien):
 
Bör Sverige påverka invandrarna att återvända till sina hemländer i händelse av en lågkonjunktur?
nej: 67,8%
ja: 27,6%
Min kommentar: På 1960-talet handlade invandringen till Sverige till största delen om nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare vilka ”kom och gick” utifrån den svenska arbetsmarknadens behov och det ingick inte i ”planen” att de skulle stanna kvar permanent i Sverige.
 
Kommer rasfördomarna i Sverige att öka om invandringen av färgade ökar framöver?
nej: 25,9%
ja: 70,4%
Min kommentar: ”Färgade” var dåtidens beteckning på icke-vita och föreställningen att ”rasfördomarna” ökar om en viss minoritet invandrar har en lång ”tradition” just i Sverige och var t ex ett av huvudargumenten mot att ta emot judiska flyktingar innan Andra världskrigets utbrott.
 
Är färgade invandrare lika välkomna som icke-färgade invandrare?
nej: ?
ja: 74,5%
 
Bör svenskar ha full frihet att få adopterade färgade barn?
nej: 22,2%
ja: 74%
Min kommentar: På 1960-talet rasade en debatt om Sverige och svenskarna skulle adoptera icke-vita barn eller ej.
 
Kommer ett ännu större antal invandrare i landet att utgöra ett försvars- och säkerhetsproblem?
nej: 58,8%
ja: 36,9%
Min kommentar: Idén om att ”utlänningarna” som befann sig på svenskt territorium utgjorde ett säkerhetshot mot Sverige byggde bl a på 1900-talets erfarenheter av politiska flyktingar i landet och på att det neutrala Sverige under Andra världskriget hade varit något av en slags spionernas och agenternas paradis.
 
Uppvisar finländarna en högre brottsfrekvens än svenskarna?
nej: 47,2%
ja: 37,9%
Min kommentar: Finländarna var på 60-talet den absolut största invandrargruppen i landet och föreställningen om att invandrarna är mer brottsbenägna än majoritetsbefolkningen var stark redan då och luftades bl a även under krigsåren när judiska flyktingar ibland framställdes som mer brottsbenägna än svenskarna.
 
Finns det någon latent antisemitism i Sverige?
nej: 70,4%
ja: 21%
 
Utgör judarna en egen ras i Sverige?
nej: ?
ja: 56,2%
Min kommentar: Fortfarande på 1960-talet tänkte många i Sverige i ras och i s k raser.
 
Är det önskvärt att judarna assimileras i Sverige?
nej: 20,5%
ja: 60,8%
Min kommentar: Ännu på 1960-talet upplevdes judarna bredvid romerna och samerna som den minoritet som skilde sig allra mest från majoritetsinvånarna och föreställningen om att både minoriteterna och invandrargrupperna skulle assimileras var mycket stark i 1960-talets Sverige.
 
Några år tidigare (1964) svarade f ö 450 svenska ungdomar (gymnasister) följande på frågan om de någon gång i livet hade interagerat med och talat med:
en svart amerikan: 5-10%
en indier: 5-10%
en same: 5-6%
en subsaharisk afrikan: 2-3%
en japan eller kines: 0,2-0,5%