Kategori: attityder
Svenskarna är möjligen det s k folk på jorden som är minst pro-Ryssland och minst pro-Kina
EU:s SCB offentliggjorde nyligen en stor opinionsundersökning som visar att svenskarna är det s k folk i EU som är allra minst pro-Ryssland (endast 2% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 10% bland invånarna i hela EU) liksom allra minst pro-Kina (endast 8% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 22% bland invånarna i hela EU).

Likaså är svenskarna det s k folk i EU som är allra minst pro-Turkiet (endast 12% har en ”totalt positiv” syn på landet att jämföra med 28% bland invånarna i hela EU) efter Grekland (endast 4% av grekerna har en ”totalt positiv” syn på Turkiet) och vilket i det sistnämnda fallet har en ”naturlig” historisk förklaring.
De länder vars invånare är pro-Ryssland (i vissa fall upp till 20-49%) återfinns fr a på Balkan (t ex är 49% av bulgarerna det liksom 25% av grekerna) och de länder vars invånare är pro-Kina återfinns också i samma region liksom i Central- och Östeuropa (t ex är 38% av ungrarna det liksom 37% av rumänerna) och detsamma gäller de länder vars invånare är pro-Turkiet (t ex är 56% av letterna det liksom 39% av polackerna).
Överlag framstår invånarna i Sverige som det s k folk i EU som är allra mest emot auktoritära regimer i EU medan invånarna i sydöstra, centrala och östra Europa liksom även i södra Europa (t ex är 39% av invånarna i Spanien pro-Turkiet) framstår som de som är allra mest för auktoritära regimer.

Det s k svenska folkets extremt negativa syn på Kina har även framträtt i tidigare internationella opinionsundersökningar där det framgår att svenskarna är alla mest emot Kina och senast också i en opinionsundersökning från Utrikespolitiska institutet som undersöker svenskarnas syn på olika asiatiska länder och det är sannolikt att det s k svenska folket är det s k folk på jorden som är minst pro-Kina liksom minst pro-Ryssland.
Slutligen kan en fråga sig vilka invånare i landet som egentligen är pro-Ryssland, pro-Kina och även pro-Turkiet och det går att anta att det till stora delar handlar om invandrare och barn och efterkommande till invandrare från dessa tre länder liksom också invandrare från länder vars invånare hyser en positiv syn till de tre länderna ifråga.
De majoritetssvenskar som är pro-Ryssland, pro-Kina och pro-Turkiet är det antagligen av både ideologiska skäl och ”sentimentala” skäl – de kanske romantiserar och uppskattar rysk eller kinesisk kultur eller tillbringar väldigt mycket tid i Turkiet under semestrarna o s v och många är de antagligen gifta med (och har i många fall även barn med) personer som har bakgrund i Ryssland, Kina eller Turkiet.
De (majoritets)svenskar som har social kontakt med invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för mångfald
Den senaste Mångfaldsbarometern (som gäller för 2020) är fascinerande läsning för den som också har läst åtminstone några av de 100-tals attitydundersökningar som kontinuerligt har genomförts i Sverige (och bland fr a majoritetssvenskarna) ända sedan 1950-talet efter amerikansk modell och med utgångspunkt i Allports kontakthypotes och Bogardus sociala distans-skala.
Denna typ av undersökningar försöker helt enkelt mäta (majoritets)svenskarnas attityder till olika invandrar- och minoritetsgrupper utifrån bl a närhet och distans och negativa och positiva attityder till mångfald, invandring, religion o s v och i den senaste Mångfaldsbarometern framgår det än en gång att Allports kontakthypotes fortfarande verkar hålla i sig:

De (majoritets)svenskar som har social kontakt med en eller flera invånare med utomeuropeisk bakgrund uppvisar den högsta s k toleransen för utomeuropéer och för mångfald och det omvända gäller för de som knappt umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund alls, d v s de uppvisar den högsta s k intoleransen.
År 2020 umgicks runt 20% av deltagarna i Mångfaldsbarometern med en invånare med utomeuropeisk bakgrund och generationsskillnaderna är tydliga – det handlade om 6% bland de som var 65-75 år gamla att jämföra med uppemot 25% bland de unga vuxna i åldern 18-30 år. Bland SD-väljarna som deltog i Mångfaldsbarometern uppgav f ö 42% att de aldrig umgås med någon invånare med utomeuropeisk bakgrund.
Mångfaldsbarometern konstaterar i övrigt att något hände med attityderna till utomeuropéer och till mångfald liksom till migration och integration i allmänhet efter 2015, d v s det s k flyktingkrisåret 2015 var verkligen den stora ”game changer:n” i sammanhanget och därefter har allt fler (majoritets)svenskar uppgett i olika undersökningar att de är negativt inställda till utomeuropéer och till mångfald generellt.
Vidare visar 2020 års Mångfaldsbarometer att även om unga vuxna fortfarande är de som är mest positiva till mångfald så har även deras positiva attityder minskat från 82% till 71%. Särskilt unga vuxnas attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar har försämrats rejält på senare år.
Inte bara unga vuxna utan också kvinnor blir alltmer negativa över tid till mångfald och särskilt till religion samtidigt som männen likaså blir alltmer negativa, vilket innebär att gapet mellan kvinnor och män kvarstår men att kvinnorna alltmer ändå närmar sig männen.
Därtill verkar TAN-högerns kulturkrig ha satt spår och fr a gett ”utdelning” – andelen som anser att människor bara kommer till Sverige för att utnyttja de sociala förmånerna i landet har ökat till 44% vilket är den högsta siffran sedan Mångfaldsbarometern började fråga om detta och detsamma gäller andelen som anser att (den utomeuropeiska) invandringen är orsaken till den svenska bostadsbristen – denna siffra ligger idag på skyhöga 70%.
Vad gäller specifika grupper som deltagarna pekar ut som ”stökiga” grannar så toppar fortsatt personer med bakgrund i Mellanöstern men personer med bakgrund i Asien och i Afrika knappar alltmer in på Mellanöstern-gruppen.
Tidigare har de högutbildade med höga inkomster, d v s akademikerna eller SACO-kollektivet, uppvisat de mest positiva attityderna till mångfald och så är fortfarande fallet men inom denna grupp har andelen som hyser negativa attityder till att ha invånare med utomeuropeisk bakgrund som grannar också ökat över tid.
Ny rapport kritiserar den svenska diskrimineringspolitiken
I dagarna har Equality Law Network publicerat sin Sverige-rapport ”Non-discrimination: Sweden” som Paul Lappalainen har författat och som sammanfattar situationen för landets minoriteter i relation till den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken:
https://www.equalitylaw.eu/downloads/5279-sweden-country-report-non-discrimination-2020-2-08-mb

Lappalainen kritiserar bl a att svenska DO numera endast prioriterar informationsspridning och utbildningsinsatser och inte att driva några anmälningar om diskriminering till domstol. Utgångpunkten bakom svenska DO:s linje är att de som diskriminerar saknar information och kunskap och att det därför handlar om att försöka förändra majoritetssamhällets och majoritetsinvånarnas attityder till minoriteterna.
Detta har varit den svenska linjen ända sedan Sverige undertecknade FN:s rasdiskrimineringskonvention på 1960-talet och under framväxten av den svenska diskrimineringslagen och antidiskrimineringspolitiken – d v s att det handlar om att få majoritetssvenskarna att ändra sina attityder till minoriteterna och bli toleranta gentemot desamma. Lappalainen skriver följande om denna svenska fixering vid attityder som också har gått hand i hand med en besatthet vid att utmönstra och avskaffa ordet ras som ett sätt att bekämpa diskriminering:
“Due to a denial of race discrimination as a problem in Sweden, Swedish policymakers were slow to adopt modern legislation in this regard. Symbolic laws – at best – were adopted to change attitudes rather than behaviour. The removal of the word ‘race’ may in turn feed into the more general denial of racism as a Swedish problem and thus confuse judges, lawyers and others in implementing the Discrimination Act. As far as terminology related to discrimination is concerned, policymakers tend to be sensitive to the interests of organisations representing discriminated groups. This relates to empowerment. However, there seems to have been little interest in the opinions of those affected by the term ‘race’, particularly Swedes with an African heritage. Furthermore, since policymakers seem to believe that such changes are an important step in the effective implementation of the Discrimination Act, this may in turn be a hindrance to the development of actual improvements in the law.”
År 1963 hade endast en procent av de svenska ungdomarna en bekant som var kines, 29% av pojkarna ville stänga ute resande från Sverige och 8% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en rom
År 1963 genomfördes en av de allra tidigaste s k tolerans- och attitydundersökningarna som handlade om hur de infödda majoritetssvenskarna såg på olika invandrare och minoriteter utifrån den s k social distans-skalan och resultaten från denna undersökning, som jag ”kom över” i fredags, fascinerar verkligen:
Till exempel hade endast 5% av respondenterna, som bestod av ungdomar, träffat en kines i det verkliga livet, endast 60% hade träffat en finne och ej mer än 31% hade träffat en jude och i alla dessa fall var det än färre som någon gång hade varit bekant med en kines, en finne eller en jude.
Vad gäller de invandrar- och minoritetsgrupper som flest respondenter hyste negativa attityder och stereotyper till kom resande och romer etta och tvåa och därefter ryssar, kineser och japaner medan minst negativa attityder och stereotyper gällde för norrmän, irländare, holländare och österrikare.
29% respektive 6% av pojkarna ville vidare helt stänga ute resande respektive judar från Sverige och endast 8% respektive 16% av flickorna kunde tänka sig att bli tillsammans med en romsk person respektive en kinesisk person.
På 1960-talet var då Sverige möjligen ett av västvärldens allra mest homogena länder sett till andelen s k synliga minoritetsinvånare:
År 1960 fanns det exempelvis endast 596 invånare i landet som var födda i Afrika, 797 invånare som var födda i Latinamerika och Karibien samt 1476 invånare som var födda i Asien liksom 202 invånare som var födda i Turkiet, 266 som var födda i Grekland och 1532 som var födda i Jugoslavien motsvarande totalt 4869 personer eller 0,06% av den dåtida svenska totalbefolkningen. Det är troligt att en betydande del av dem som ingick i dessa siffror var utlandssvenskar som hade fötts i olika länder i Latinamerika, Afrika och Asien och därefter invandrat till Sverige medan ytterligare andra av dessa 4869 personer bara bodde i Sverige temporärt som studenter eller gästarbetare.
Hur många ”invandrare” och minoritetsungdomar hyser egentligen negativa attityder till ”svenskar” och majoritetsungdomar?

Veckans materialinsamlingsskörd






En snabbgenomgång av de variabler som anses kopplade till svenskheten

Svenskarna fortsätter att vara allra mest positivt inställda till jämlikhetsdata inom EU tillsammans med danskarna, portugiserna och britterna


Svenska attityder till ras, minoriteter och internationell adoption av icke-vita barn
Om en SIFO-undersökning från 1962 som i praktiken undersökte den svenska rashierarkin
