Kategori: asiatiska kvinnor

Ännu en minnesstund för en mördad asiatisk kvinna i New York

I söndags mördades ännu en asiatisk kvinna i New York en månad efter att Michelle Alyssa Go dödades i samma stad och denna gång handlade det om en person av (syd)koreansk härkomst – Christina Yuna Lee. I måndags hölls en minnesstund över Lee i New Yorks Chinatown där hon bodde och även mördades, vilket Washington Post rapporterar om och samtidigt har polisen meddelat att under förra året gick antalet antiasiatiska hatbrott upp med 361% just i New York.

Sedan pandemin bröt ut i början av 2020 har åtminstone ett 15-tal asiater dödats i USA och den mest uppmärksammade händelsen ägde rum i Atlanta i mars 2021 när en man dödade åtta personer varav sex var asiatiska kvinnor (och flertalet med koreansk bakgrund).

Hatbrottsstatistik i USA liksom i andra länder där specifik statistik förs över antiasiatiska hatbrott visar att under pandemin har asiatiska kvinnor blivit påhoppade och misshandlade av icke-asiatiska främlingar i det offentliga rummet i större utsträckning än asiatiska män, vilket tros bero på en kombination av att asiatiska kvinnor ses som ”lätta offer” liksom att de också tenderar att (hyper)sexualiseras.

https://www.washingtonpost.com/lifestyle/2022/02/15/christina-yuna-lee-asian-american-women-react

“Many Asian American and Asian women with ties to Chinatown felt on edge, and out of answers, on Monday. Earlier that day, Asian organizers and residents held a rally at nearby Sara D. Roosevelt Park, calling attention to the increase in violence. A carefully arranged constellation of flowers — mostly white, which symbolizes mourning in Korean culture and is used at funerals — lay at the base of a tree in front of the building in tribute.

Niou said that she heard about Lee’s death at 8 a.m. on Sunday, and that some of her staff and friends had known Lee. “When they found out it was her, it was a lot, you know? She’s somebody in the community,” Niou said. “That’s exactly why it hurts so much, and also hits so close to home,” she continued. “The community is feeling a lot of the same things. There’s so many people who have just told me: They’re so afraid. They’re afraid for their sisters, they’re afraid for their grandparents, they’re afraid for their daughters.”

For Niou, the legacy of racism is clear in the recent violence. “We have a history in America of perpetuating this notion that Asian Americans do not belong here,” she said, pointing to the Chinese Exclusion Act of 1882 and Japanese internment during World War II. At the same time, she added, the model minority myth has further othered Asian Americans.“

Vem är egentligen ”kryddan”?

En undrar ju ”i sitt stilla sinne” (som i just mitt fall är fullt av erfarenheter av rasstereotyper av asiater) vad eller kanske snarare vem som egentligen är ”kryddan” och en ”mustig färgpalett”? Bakgrunden är då att Gudrun Sjödén, som är ett av landets mest lönsamma och framgångsrika modeföretag, har en lång historia av exotifierande annonser och stereotyp reklam liksom också av att låta sig inspireras av den utomvästerländska världen vad gäller design och estetik.

Deltog idag i det längsta radioinslaget hittills i Sverige om rasism mot asiater

Världens fortfarande mest inflytelserika (västerländska) magasin/tidskrift Time (bredvid Newsweek) har just nu och för första gången någonsin rasism mot asiater som (huvud)tema.

Hatbrotten mot asiater har exploderat i antal under pandemin medan hatbrotten mot andra minoriteter tvärtom har gått ned i antal och till skillnad från hatbrotten mot andra minoriteter är det (de asiatiska) kvinnorna som utsätts allra mest (och inte männen).

Rasism mot asiater var även temat i dagens avsnitt av Sveriges Radios och P1:s program Nordegren & Epstein där Thomas Nordegren, Nanna Olasdotter Hallberg, Evelyn Mok och jag (Louise Epstein är tyvärr covid-19-sjukskriven) deltog och samtalade om frågan i ett specifikt svenskt sammanhang.

Varför ökar vardagsrasismen, trakasserierna och de fysiska attackerna mot asiater även i Sverige? Varför finns det ingen forskning eller statistik om asiater i Sverige? Varför florerar stereotyper om asiater fortfarande bland svenska artister, skådespelare, tecknare, komiker och musiker och både inom populärkulturen och den s k finkulturen ? (såsom bl a Henrik Schyffert, Filip Dikmen, Lotta Lundgren, Pernilla Wahlgren, Mi Ridell, Shan Atci, Per Moberg, Anders Lundin, Sanna Nielsen, Sissela Kyle m fl m fl)

Varför tas frågan om rasism mot asiater nästan aldrig upp i politikens värld till skillnad från rasism mot bl a romer, svarta, judar, muslimer och samer? Varför är de svenska antirasisterna så tysta om frågan om rasism mot asiater? Hur ser sambandet ut mellan den våldsamma och brutala hypersexualiseringen av asiatiska kvinnor och rasism mot asiater? Hur hänger västerlänningarnas rädsla för ett militärt, ekonomiskt, politiskt eller kulturellt ”raskrig” mot Stillahavsasien och Västs närmast otaliga krig och konflikter med asiater i Nordost- och Sydostasien under 1900-talet samman med rasism mot asiater i västvärlden? Och varför finns det knappt några asiater i den svenska offentligheten som tar upp frågan om rasism mot asiater?

Allt detta hann mer eller mindre avhandlas i inslaget som med all sannolikhet var det hittills längsta inslaget i svensk radio om frågan om rasism mot asiater någonsin – det varade då i nästan 30 minuter.

I inslaget berättade Evelyn om hur hon senast för någon dag sedan trakasserades och förföljdes av en icke-asiatisk man i Göteborg och hon nämnde även händelsen i Flemingsberg i Huddinge för någon vecka sedan när en städerska med asiatisk bakgrund på Karolinska sjukhuset (i just Flemingsberg) förföljdes av två icke-asiatiska män som attackerade henne och t o m försökte knivhugga henne.

Själv berättade jag om den obefintliga svenska forskningen om rasism mot asiater och om att i stort sett inga andra svenska forskare än jag själv har intresserat sig för denna idag mycket stora minoritet som börjar närma sig en kvarts miljon eller 250 000 invånare varav kring 2/3 är utrikes födda, över 2/3 är kvinnor, en fjärdedel eller 25% är blandade eller mixade (med i huvudsak asiatiska mammor och vita eller andra icke-asiatiska pappor) och 15% är adopterade. Lyssna gärna på inslaget mellan ca 7.40-32.45:

”Hur har corona-pandemin och de alltmer spända politiska relationer med Kina påverkat rasismen mot östasiater? Inbjudna till programmet för att prata om detta är ståupkomikern Evelyn Mok och Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik vid Karslstads universitet.”

https://podcasts.apple.com/fi/podcast/har-corona-pandemin-ökat-rasismen-mot-östasiater-i-sverige/id417006224?i=1000515029060

Om varför asiatiska kvinnor är särskilt utsatta i USA och i Väst

Medan amerikansk polis verkar fortsätta att hävda att masskjutningen av sex asiatiska kvinnor i och utanför Atlanta inte handlade om ett rasmotiverat hatbrott utan om att den gripne och misstänkte mannen ”hade en dålig dag” och är en s k sexmissbrukare som är sexuellt fixerad vid asiatiska kvinnor så ger CNN en utmärkt historisk och politisk bakgrund till varför asiater och fr a asiatiska kvinnor är så utsatta i USA och i Väst. 

Dels handlar det om att asiater sällan eller aldrig är i fokus när rasism, diskriminering och hatbrott diskuteras i USA och i Väst (till skillnad från svarta, muslimer, latinos/as, judar, romer m fl minoriteter) och antagligen då många icke-asiater anser eller upplever att asiater helt enkelt inte drabbas av rasism, diskriminering och hatbrott. 

Dels handlar det om USA:s (och Västs i övrigt) alla krig i Nordost- och Sydostasien (d v s den region i världen där USA har utkämpat sina mest omfattande och flesta krig sedan 1800-talets slut och framåt – OBS: USA har också krigat en hel del i Latinamerika och Karibien liksom i MENA-regionen men de krigen har varit mindre omfattande och färre än de som USA har utkämpat i Stillahavsasien där USA:s trupper dessutom är koncentrerade) som har resulterat i att 10-tals miljoner (vita och svarta) amerikanska män som har stridit och tjänstgjort i alla dessa konflikter och som har varit och är stationerade på USA:s alla militärbaser i regionen har s k sexuella erfarenheter av asiatiska kvinnor p g a våldtäkter, övergrepp och prostitution och flera miljoner (vita och svarta) amerikanska män är idag gifta med och tillsammans med asiatiska kvinnor. 

På grund av denna historia av sexuella övergrepp i olika krig och en institutionaliserad militärprostitution i anslutning till baserna, en mycket omfattande äktenskapsinvandring av asiatiska kvinnor till USA och till Väst och en likaledes omfattande sexturism i regionen har asiatiska kvinnor kommit att bli den antagligen allra mest sexualiserade kvinnliga minoritetsgruppen (även om svarta kvinnor och latinas också sexualiseras rejält i fr a USA). Asiatiska kvinnor (liksom f ö asiatiska män) är vidare kraftigt överrepresenterade inom serviceyrken i USA liksom i andra västländer, vilket också gör dem särskilt utsatta. 

Slutligen upplever och uppfattar många icke-asiater att både asiatiska män och kvinnor och kanske särskilt de asiatiska kvinnorna saknar ett utvecklat känsloliv och kan stå ut med i stort sett vad som helst i livet och både av psykisk och fysisk art och nästan är som maskiner/robotar såsom att exempelvis bli sexuellt objektifierade och exploaterade – d v s det går helt enkelt att ”köra” med asiater mer eller mindre hur som helst då de inte verkar reagera och må dåligt av det eller protestera och ”bråka” (läs: nollställda ansikten och noll kroppsspråk – d v s det går att både ha kul åt, håna, trakassera, mobba och j-vl-s med asiater och göra det ostraffat utan att någon bryr sig inklusive asiaterna själva) såsom annars andra minoriteter i allra högsta grad gör: 

https://edition.cnn.com/2021/03/17/us/asian-women-misogyny-spa-shootings-trnd/index.html

”Of the eight people who were killed when a White man attacked three metro Atlanta spas, six were Asian women. Investigators said it was too early to say whether the crime was racially motivated, and instead pointed to the suspect’s claim of a potential sex addiction. 

But experts and activists argue it’s no coincidence that six of the eight victims were Asian women. And the suspect’s remarks, they say, are rooted in a history of misogyny and stereotypes that are all too familiar for Asian and Asian American women. 

They’re fetishized and hypersexualized. They’re seen as docile and submissive. On top of that, they’re often working in the service sector and are subject to the same racism that affects Asian Americans more broadly. The way their race intersects with their gender makes Asian and Asian American women uniquely vulnerable to violence, said Sung Yeon Choimorrow, executive director of the non-profit advocacy group National Asian Pacific American Women’s Forum. 

And those factors came together this week in a dangerous, and ultimately deadly, way. The perceptions of Asian and Asian American women as submissive, hypersexual and exotic can be traced back centuries. 

Rachel Kuo, a scholar on race and co-leader of Asian American Feminist Collective, points to legal and political measures throughout the nation’s history that have shaped these harmful ideas. One of the earliest examples comes from the Page Act of 1875. That law, coming a few years before the Chinese Exclusion Act, was enacted seemingly to restrict prostitution and forced labor. 

In reality, it was used systematically to prevent Chinese women from immigrating to the US, under the pretense that they were prostitutes. US imperialism has also played a significant role in those attitudes, Kuo said. American service members, while abroad for US military activities (including the Philippine-American War, World War II and the Vietnam War), have a history of soliciting sex workers and patronizing industries that encouraged sex trafficking. 

That furthered denigrating stereotypes of Asian women as sexual deviants, which were memorialized on screen. All of those perceptions ”have had the effect of excusing and tolerating violence by ignoring, trivializing and normalizing it,” Kuo said. 

Those stereotypes also feed into perceptions of ”Asian women as cheap and disposable workers,” said Kuo. That’s made them economically vulnerable, too. 

Asian American businesses have already been hit especially hard during the pandemic, fueled both by unemployment and xenophobia. Asian women, in particular, made up the highest share of long-term unemployed workers last December, according to a January report from the National Women’s Law Center. 

And many Asian American women work in service industries, such as beauty salons, hospitality and restaurants. 

”The narrative gets lost because we’re seen as the ‘model minority,’ where they think we’re all lawyers and doctors and engineers, but look into it a little deeper and many of the women in our community work in frontline service-based sectors,” Choimorrow, of the National Asian Pacific American Women’s Forum, said. 

Other advocates also called attention to the recent victims’ employment situations. 

”That the Asian women murdered yesterday were working highly vulnerable and low-wage jobs during an ongoing pandemic speaks directly to the compounding impacts of misogyny, structural violence, and white supremacy,” Phi Nguyen, litigation director at Asian American Advancing Justice – Atlanta, said in a statement. 

Massage parlor workers and sex workers are especially at risk, according to Esther Kao, an organizer with Red Canary Song, a New York-based collective of Asian and Asian American advocates for massage parlor workers and sex workers. She said those workers not only face stigma, but are also often migrants. 

Some may fear they risk deportation should authorities investigate violence or crimes against them. It’s also important to note that not all massage businesses provide sexual services, Kao said. To suggest as much, as the suspect in the Atlanta area attacks did, is a ”racist assumption,” she said. 

”It ties specifically to the fetishization of Asian woman,” Kao added.”

Den första svenska renodlade avhandlingen om asiater i Sverige försvaras snart vid Umeå universitet

Den första svenska avhandlingen om asiater i Sverige och närmare bestämt om asiatiska kvinnor i Sverige försvaras snart vid Umeå universitet: Den 11 december äger en tämligen unik disputation rum vid Umeå universitet och närmare bestämt vid dess Centrum för genusstudier och därtill är både opponenten liksom en ledamot i betygsnämnden asiater liksom jag själv som är suppleant i nämnden då vi alla tre råkar vara adopterade från Korea :

Lan Kieu försvarar då sin doktorsavhandling ”After idealism and difference. Subjects of yellow feelings and sentimental narratives of migration” som handlar om vietnamesiska och asiatiska kvinnor som är tillsammans med icke-vietnamesiska och icke-asiatiska och i första hand vita män i Sverige.

Faktum är att det är den första avhandlingen om de idag närmare 80 000 asiatiska invandrarkvinnor som bor och lever i landet och som är tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män (och om även de asiatiska adopterade kvinnorna inkluderas som är tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män så handlar det om över 100 000 personer – d v s vi talar här om en mycket stor demografisk grupp i det svenska samhället).

Den svenska forskarvärlden har hittills uppvisat ett utpräglat och påtagligt ointresse för de svenska asiaterna som med åren har kommit att te sig alltmer märkligt mot bakgrund av hur stor denna minoritet faktiskt är idag och det går att fråga sig varför inga svenska forskare vill studera de svenska asiaterna? Svenska asiater eller asiater i Sverige uppgår idag till en bra bit över 200 000 invånare och överstiger därmed med råge exempelvis antalet svenska latinamerikaner vilka uppgår till lite mer än 150 000 invånare.

Till skillnad från både de svenska latinamerikanerna, afrosvenskarna och de 100 000-tals invånare som har bakgrund i sydöstra Europa och i före detta Jugoslavien samt i Västasien och Nordafrika så är de svenska asiaterna dock inte närvarande och synliga alls inom forskningen och knappt ens inom den svenska offentligheten, samtidskulturen och politiken överhuvudtaget. Denna relativa frånvaro gäller dessutom både i minoritetssammanhang, i miljonprogramsområdena och inom den så kallade ”Orten”-rörelsen, liksom i offentligheten i stort såsom i relation till antirasistiska frågor och till migrations- och integrationsfrågor eller i politiska, mediala, kulturella och just akademiska sammanhang.

Den lilla forskning som föreligger om de svenska asiaterna är både mycket sparsam och fragmentarisk mot bakgrund av hur stor minoriteten trots allt är idag och består till största delen av framför allt socialmedicinska studier av asiatiska kvinnor vilka lever tillsammans med icke-asiatiska och i första hand vita män. Därutöver finns det även enstaka studier av asiatiska barn och ungdomar vilka är adopterade av i första hand majoritetssvenskar.

Till skillnad från exempelvis de svenska latinamerikanerna och afrosvenskarna eller de svenska kurderna, iranierna, syrianerna, turkarna och afghanerna så finns det inte någon rapport, någon översikt, någon avhandling, någon antologi, någon monografi eller någon historik om de svenska asiaterna som minoritetskategori eller om exempelvis de svenska kineserna eller de svenska filippinarna.

Inom den svenska så kallade IMER-forskningen, det vill säga forskning om internationell migration och etniska relationer, har i stort sett samtliga större invandrargrupper och minoritetskategorier som härrör från en viss stat, en viss region eller en viss kontinent avhandlats och beforskats genom åren och därtill i de allra flesta fall många gånger om (såsom ett flertal avhandlingar om de svenska chilenarna, åtskilliga studier av de svenska iranierna och många böcker om de svenska somalierna o s v).

Samtidigt har ännu ingen exempelvis doktorerat på de svenska thailändarna eller på de svenska malaysierna och ingen monografi föreligger exempelvis heller om de svenska japanerna eller om de svenska indoneserna. En försiktig men samtidigt antagligen alltför generös uppskattning ger vid handen att det möjligen existerar ett 30-tal akademiska texter i vid bemärkelse som svenska forskare ligger bakom och som därmed utgör hela den samlade forskningen i Sverige om de svenska asiaterna så Lan Kieus avhandling är därmed på alla sätt och vis en milstolpe:

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsfpid=diva2%3A1501948&dswid=1931

”After Idealism and Difference is a critical and ethical project of reading the postcolonial other. Taking a void from postcolonial and poststructuralist feminist critique, my thesis aims to deconstruct the privilege of the “marginalia” as the beloved object of feminist scholarship. I hope to open up a different account of feminist ethics and politics that can move beyond moralism and identitarianism. Empirically, through a critically unlicensed reading of the narratives of Vietnamese migrant women who have been in intimate relationships with Swedish men, I seek to analyze the structure of feelings and power of the Asiatic migrant subjects, which I term “yellow feelings,” after the moralizing idealism of otherness and after identity-based difference, in which “yellow feelings” such as love, gratitude, mimetic desire, endurance will be unbenevolently scrutinized, de-idealized, and universalized.

The thesis consists of four chapters. Chapter One offers a critical review of the treatment of the native image in the field of feminist and postcolonial studies in which I argue for an ethics of reading the other after idealism and difference. I maintain that Vietnamese ethnic subjects must be read as universal subjects while their particularistic yellow feelings must not be premised upon an antinormativity or an oppositional difference to dominant feelings, despite their occasional disavowal of and resistance to dominant feelings. In Chapter Two, I examine yellow feelings through the notions of agency, resistance, and mimetic desire in the racialized “third-world” other. I argue that this feeling agency is convoluted, whereas resistance cannot always be read in opposition to disposability, susceptibility, and complicity. I propose to read the “third-world” desire as mimetic desire in a triangular mode, rather than in a binary framework. In Chapter Three, I analyze yellow feelings of gratitude and the mechanisms of power by which the Vietnamese-Asiatic subjects are obliged to be thankful. I argue that the power of gratitude, although violating, is also enabling, and because of this enablement, it makes the dismissal of power become forever exhausting and awkward. In Chapter Four, I examine the power structure of yellow feelings as endurance under the force of monolingualism. I maintain that while the monolingualism exploits the bad faith of the self-disciplinary Vietnamese subjects, it is also a power to substitute and preserve the loss that the subjects have endured.”

Ännu en deckare där huvudpersonen är adopterad från Asien

Det är uppenbarligen något alldeles speciellt med (nordost/sydost)asiatiska kvinnor i en västerländsk kontext och särskilt verkar det gälla adopterade asiatiska kvinnor inom den västerländska deckargenren och kanske har det att göra med att det fascinerar västerländska läsare att kvinnor som generellt är små till växten och späda till kroppen och en gång har blivit föräldralösa i ett asiatiskt land och därefter har blivit adopterade till ett västerländskt land också kan vara hårda och tuffa och t o m våldsamma samtidigt som de är ”troubled”?
118559729_10157803667710847_3342254852537364581_o.jpg
 
Nu har nämligen även den amerikanska deckargenren fått sin adopterade asiatiska kvinnliga karaktär – Sung J. Woos Siobhan som innehar huvudrollen i dennes senaste roman ”Skin deep” och som är adopterad från Korea och detektiv.
 
Norge har då sin Marian Dahle, som också hon är adopterad från Korea och polis i ett flertal av den norska/nordiska ”deckardrottningen” Unni Lindells bästsäljande böcker medan Sverige både har Fredrik Ekelunds polis Monica Gren som är adopterad från Korea och Olle Lönnaeus polis Eva Ström som är adopterad från Vietnam.
 
Sedan har ju Sverige så klart också Stieg Larssons Lisbeth Salander som visserligen vare sig är asiat eller adopterad men hon har onekligen vissa ”asiatiska” utseendedrag att döma av hur hon beskrivs av Stieg och hon har ju i det närmaste blivit föräldralös och ”adopterad”.
 
Själv frågade jag en gång Fredrik a.k.a. Marisol om varför hen egentligen har valt att skapa en huvudkaraktär som är en adopterad asiatisk kvinna och polis i flera av hens romaner och detta är då vad hen svarade mig:
 
”Hej, Tobias! Jag minns inte exakt hur det gick till när hon föddes men tror att det var så att jag ville ha en kvinnlig motpol till den lite trubbige och väldigt svenske/skånske inspektören Hjalmar Lindström, en kvinna som kunde väcka honom till något annat. Och mina tankar var en lite sprödare kvinna så jag fick kontrasten hårt kriminalarbete, tuffa uppgifter MOT denna kroppsliga sprödhet men tuffa inre. Tanken var först att det skulle vara en kvinna med chilensk bakgrund eftersom jag kan Chile väl och varit där mycket och talar spanska men så slog det mig att jag har en väninna i Malmö med denna sydkoreanska bakgrund och då fick det bli så i stället. Har intervjuat henne en del om detta och fått intressant information om villkoren för den typen av adoptivbarn. Ungefär så, alltså, Tobias.”

Aldrig tidigare har rapporteringen om rasism mot just asiater varit så omfattande som under den rådande pandemin

Det enda ”positiva” med pandemin (OBS: det finns absolut inget positivt med viruset i sig så klart och heller inget som helst positivt med rasism riktad mot en viss minoritet) är att media i allmänhet och olika antirasistiska medier, organisationer och aktörer i synnerhet har haft mer fokus än någonsin tidigare på rasism mot asiater på senare tid och med all säkerhet gäller det i varje fall för svensk del.

92183189_3902048263169133_9121046867684098048_n

98347700_143719617242417_2682146122176135168_n

BARA

EXPO

 

Det finns idag över 220 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Nordost- och Sydostasien och vilket är en siffra som bl a kan jämföras med att det finns 130 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Syd- och Centralasien, 170 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i Latinamerika och Karibien, över 300 000 invånare i landet med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika liksom närmare 1 miljon invånare i landet med någon form av bakgrund i Västasien och Nordafrika eller i den s k MENA-regionen.

UR2

 

ab

GP

 

ÖZZ

Trots den asiatiska minoritetens relativt stora demografiska numerär syns och hör svenska asiater annars normalt i mycket liten utsträckning i den svenska offentligheten och i det svenska samhällslivet i stort i jämförelse med exempelvis personer med bakgrund i Latinamerika, i den s k MENA-regionen eller i subsahariska Afrika (det finns t ex knappt några svenska asiater som är kända politiker, kända musiker, kända dansare, kända konstnärer, kända skådespelare, kända författare, kända journalister eller kända forskare med några få enstaka undantag) och inte minst gäller det just i relation till frågor som rör rasism eller i antirasistiska sammanhang och på grund av denna extrema osynlighet som omgärdar gruppen i Sverige blir just allt fokus på rasism mot asiater under innevarande pandemi en sådan märklig anomali som verkligen sticker ut på alla sätt och vis (och enligt mig då på ett ”positivt” sätt).

 

SUS

 

TES

 

LOC

 

UR3

 

UR

 

 
”Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar tusentals människor världen över om rasism mot asiater efter coronavirusets utbrott. Danny Lam driver Instagram-kontot TNKVRT som belyser frågan. Han är själv en av många som utsätts för vardagsrasism.
 
Danny Lam är född och uppvuxen i Helsingborg med föräldrar från Vietnam och Kina. Han märker ständigt av vardagsrasism, inte minst de senaste månaderna.
 
– Att vi asiater utsätts för rasism är inget ovanligt, men coronaviruset har gjort det ännu tydligare, säger Danny Lam.
 
Danny Lam startade Instagram-kontot TNKVRT för fem år sedan. Tanken med kontot är att lyfta frågor kring rasism, särskilt mot asiater som sällan nämns i media. På kontot delar han meddelanden från folk med östasiatiskt påbrå som upplevt rasism på grund av coronaviruset.
 
– Jag märker på hur många som skriver till mig att detta inte är något som bara händer några få. Det händer hela tiden, säger Danny Lam.
 
Under hashtaggen #IAmNotAVirus vittnar människor världen över om diskriminering efter spridningen av coronaviruset. Varianter av hashtaggen finns på flera olika språk.
 
Tobias Hübinette är forskare vid Karlstads universitet med inriktning på bland annat rasfrågor och asienforskning. Han menar att kriser ofta kräver en syndabock och och att främlingsfientlighet tenderar att blossa upp i osäkra tider.
 
– Det är på ett sätt logiskt att människor kopplar asiater till viruset eftersom det kommer från Kina. Men det är ologiskt är att tro att asiater skulle bära på viruset bara för det, säger Tobias Hübinette.
 
Detta är inte första gången östasiater utsätts för rasism i samband med virusutbrott. Sociologiprofessorn Ho-Fung Hung har i en studie visat att kanadensare med kinesisk bakgrund utsattes för rasism under sarsutbrottet 2003.”

Reflektioner kring de svenska asiaterna (än en gång)

Gårdagens stora reportage i Expressen om de thailändska och asiatiska kvinnornas situation i Sverige som lever i heterosexuella s k blandrelationer och i heterosexuella s k internationella äktenskap med svenska män bär verkligen syn för sägen:
EP.jpg
 
 
Sedan 1980- och 90-talen har miljoner svenskar och fr a majoritetssvenska män rest till och besökt Thailand och de andra länderna i Stillahavsasien. Faktum är att fler svenskar numera någon gång i livet har besökt länderna i Nordost- och Sydostasien än USA och med all säkerhet än Latinamerika, Afrika, Mellanöstern, Sydasien eller Oceanien. Naturligtvis dominerar fortfarande våra grannländer plus Sydeuropa som de allra största resmålen för svenskarna men därefter kommer då idag Stillahavsasien.
 
Ingen annanstans i världen utanför Väst är könsobalansen heller så stor som bland de 100 000-tals svenska och västerländska s k expats som bor och lever i Stillahavsasien. Det heter ibland att av alla svenskar som bor i t ex Japan, Sydkorea, Thailand, Filippinerna, Taiwan, Hongkong, Vietnam eller Kina är uppemot 75% män om inte mer än så till skillnad från svenskarna i exempelvis Afrika och Latinamerika där könsbalansen är mer jämn och t o m i många länder till de svenska s k expat-kvinnornas favör (d v s svenska kvinnor är fler än svenska män i många länder i t ex Sydamerika och subsahariska Afrika). Bara i Thailand bor det idag uppemot 25 000 permanentboende svenskar och sammanlagt uppgår antalet svenska s k expats i regionen åtminstone till 60 000 individer varav då den absoluta majoriteten är män.
 
Alla som har besökt något eller några av länderna i Nordost- och Sydostasien och fr a de stora städerna vet att gatubilden och det offentliga rummet fullkomligen vimlar av västerländska män medan det är ovanligt och i vissa stadsdelar och områden i ett visst land närmast konstigt att se västerländska kvinnor där. Detta händer då även de ”bästa”/”sämsta”, d v s även en sådan som jag kan då ibland bli rejält förvånad över att springa på och få syn på en vit västerländsk kvinna i vissa stadsdelar i exempelvis Osaka, på landsbygden i Taiwan, i vissa kvarter i Shanghai, i vietnamesiska Da Nang eller i sydkoreanska Taejon.
 
Vidare har inget s k folkslag i västvärlden bildat familj i lika hög grad, d v s per capita, som majoritetssvenskarna med människor som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien.
 
Tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och tack vare att de har pågått non-stop i långt över ett halvt sekel, d v s utan något slags uppehåll överhuvudtaget sedan 1960-talet och framåt, har idag i praktiken samtliga majoritetsinvånare en asiat i sin familj och släkt och åtminstone någon asiat i sin s k extended family-nätverk såsom en flicka från Kina som någon i släkten har adopterat, en manlig kusin som är heterosexuell och gift med en kvinna från Filippinerna eller ett lesbiskt syskon som är ihop med en blandad/mixad asiatisk kvinna som har en mor från Thailand och en svensk far.
 
Ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” står då så nära majoritetsbefolkningen som just asiaterna p g a att de allra flesta av de över 220 000 invånare som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien bor och befinner sig i Sverige idag p g a någon slags juridisk-biologisk och/eller social-genetisk relation till en svensk person.
 
Faktum är att av dessa över 220 000 personer så bor och befinner sig med stor sannolikhet uppemot 2/3 i ett hushåll och i en bostadsenhet där även en icke-asiatisk person är folkbokförd och skriven och oftast en majoritetssvensk person. Det bor t o m asiater längs Strandvägen på Östermalm, i villorna i Bromma eller för den delen i de små samhällena på Österlen eller i byarna i Västerbotten där annars mycket få invånare med utomeuropeisk bakgrund går att hitta.
 
Sedan finns det självklart också asiatiska heterosexuella s k endogama invandrarfamiljer där både mannen/fadern och kvinnan/modern är asiater och där barnen är s k helasiater och det finns också asiater som bor ensamma i ett hushåll och är s k singlar och fr a gäller det 1000-tals asiatiska män i Sverige, som vare sig de är hetero- eller icke-heteros av någon/några anledning/ar verkar ha mycket stora svårigheter att hitta en partner överhuvudtaget och åtminstone i statistikens värld. Vidare finns det naturligtvis också hemlösa asiater.
 
Detta betyder så klart heller inte att det också finns exempelvis sverigefinnar eller svenska latinos/as som har adopterat flickor från Vietnam, svenska judiska heterosexuella män som har gift sig med kinesiska kvinnor, svensk-iranska dito som har gift sig med sydkoreanska kvinnor eller svensk-turkiska homosexuella män som är tillsammans med blandade asiatiska män, för det gör det då också.
 
Allt detta innebär helt enkelt att ingen annan utomeuropeisk ”invandrargrupp” är så biologiskt-genetiskt ”uppblandad” som just asiaterna tack vare utlandsadoptionerna och blandäktenskapen och nästan alla majoritetssvenskar som är under 50-60 år idag har växt upp med en vän eller en bekant som har något slags ursprung i Nordost- och Sydostasien eller i Stillahavsasien och åtskilliga av dem har någon gång i livet även ”varit ihop” med en sådan person även om de inte är det just idag.

 

Nytt reportage om rasism mot och rasdiskriminering av asiatiska kvinnor i Sverige

Andra delen av Smålandspostens Bo Ströbergs just nu pågående stora artikelserie i sex delar om rasism i dagens Sverige handlar om rasism mot och rasdiskriminering av (nordost- och sydost)asiater och specifikt asiatiska kvinnor och bygger på en intervju med barnmorskeassistenten och egenföretagaren Merlita Malmström från Filippinerna som är bosatt i Växjö kommun som berättar om hur det känns att alltför många icke-asiater i Sverige uppfattar och upplever asiatiska kvinnor i enlighet med rasstereotypen att de ”alla” är underdåniga, semiprostituerade och ”lätta att få i säng” (liksom för den delen att samtliga asiatiska kvinnor är heteros samt att alla asiatiska kvinnor är eller vill bli tillsammans med enbart icke-asiatiska män):
Namnlöst (kopia).jpg
 
”Vi släpper inte in asiatiska kvinnor, de har försökt sälja sex här”.
 
Det var vad Merlita Malmström fick kastat rätt i ansiktet av dörrvakten. Växjökrogen åtalades för att vid tre tillfällen ha diskriminerat totalt nio asiatiska kvinnor – någon upprättelse fick de aldrig. Åtta år senare har såren fortfarande inte läkt.”
 
 
“I mars 2012 kunde man läsa i Smålandsposten om Växjökrogen Harry’s särbehandling av kvinnor med asiatiskt utseende. Några veckor tidigare hade Merlita Malmström och hennes två döttrar blivit stoppade i dörren. I tidningen berättade hon att vakten sagt att de inte släppte in asiatiska kvinnor för att de hade försökt sälja sex på krogen.
 
”Alla andra i kön tittade på oss. Det var fruktansvärt att bli behandlad som en hora inför alla som stod där”.
 
Den 51-åriga egenföretagaren ger intrycket av att vara en väldigt positiv person som hellre ser framåt. Men det är uppenbart att det hon var med om för åtta år sedan har satt djupa spår.”
 
(…)
 
”Det visade sig att fler asiatiska kvinnor hade stoppas med samma motivering och att dessa händelser hade polisanmälts. Ärendena samkördes och i maj väcktes åtal mot krogägaren och ett antal vakter för tre fall av olaga diskriminering mot sammanlagt nio kvinnor.
 
Ägaren och hans anställda nekade till diskriminering. Deras förklaring var att man hade fått uppgifter från en polis om att ”thailändska kvinnor” ägnade sig åt prostitution och man uppmanades att vara vaksam.
 
När händelsen gick till åtal var Merlita Malmström övertygad om att rättvisa nu skulle skipas. I en tidning hade hon läst en jurist säga att det var ett uppenbart fall av diskriminering. Men under domstolsförhandlingarna kändes det obehagligt.
 
– Vi hade inget biträde och jag upplevde det som att åklagaren och försvarsadvokaten bara gjorde det de skulle för att hålla skenet uppe. Krogvakterna sa att de hade sett på långt håll att vi var prostituerade. Det var inget som ifrågasattes. Hur kan man se sådant? Åklagaren sa ingenting. Jag blev jättearg och var tvungen att bita ihop. Rättegången var en ny kränkning. Det var hemskt.
 
Redan när hon lämnade rättssalen kände hon på sig hur det skulle sluta. Och när domen föll ett och ett halvt år senare gick tingsrätten helt på försvarets linje. I domslutet står det att krogägaren ”anses ha haft ett legitimt syfte när han genom sin instruktion till de anställda ville förhindra fortsatt brottslig verksamhet på restaurangen”. Tingsrätten skriver också att ordningsvakterna ”har berättat att de gjorde en individuell prövning av kvinnor med östasiatiskt utseende och hade man misstanke om prostitution blev de nekade tillträde”.
 
Kvinnorna var inte kända av vakterna och ingenstans i domen framgår det vad de grundade sina misstankar på, om det som döljs med skrivningen ”individuell prövning” är något annat än vakternas generella föreställningar om asiatiska kvinnor.
 
Domstolen slår fast att det ”inte finns något över huvud taget som tyder på att de aktuella målsägandena varit inblandade i prostitution”. Men det spelar tydligen ingen roll.
 
Tingsrättens resonemang är motsägelsefullt. Å ena sidan menar man att krogen inte bröt mot diskrimineringsförbudet eftersom det avgörande motivet för agerandet inte var kvinnornas etnicitet utan att man trodde att kvinnorna var prostituerade. Visserligen obefogat, men ändå. Å andra sidan konstateras att det enbart var ”kvinnor med östasiatiskt utseende” som utsattes för denna bedömning (Thailand och Filippinerna ligger för övrigt i Sydostasien). Det är alltså legitimt att kategorisera kvinnor av en viss etnicitet som potentiella prostituerade så länge man gör det i brottsförebyggande syfte.”
 
(…)
 
”Samtidigt berättar ett par av de drabbade kvinnorna att processen varit jobbig men att det är värt det, de kämpar ju för sin värdighet. Och det handlar om mer än personlig upprättelse:
 
”Vi kämpar för jämlikhetens skull, för demokratin. Vi vill göra våra röster hörda. Sådant här ska inte hända i vårt samhälle. Speciellt inte i ett modernt samhälle som Sverige. Jag menar… vi pratar om Sverige. Hallå!”
 
Men i juni 2014 meddelar Göta hovrätt att domen från Växjö tingsrätt kvarstår. Och i februari 2015 säger Högsta Domstolen nej till att pröva fallet, då det inte anses ha något värde för att pröva rättstillämpningen.”
 
(…)
 
”När vi träffas är det på dagen åtta år sedan hon och hennes två döttrar hindrades från att komma in på krogen och pekades ut som horor. Inget att fira, varken för Merlita Malmström eller svenskt rättsväsende. Någon upprättelse fick hon och de andra åtta kvinnorna aldrig. Tvärtom upplevde de en ny kränkning när samhället sände signalen att det var okej att behandla dem på det sätt som krogen gjorde.
 
– De små asiatiska kvinnorna, varför ska man bry sig om dem, de förstår ju ingenting? Jag kände under hela rättegången att de hade en bestämd uppfattning om oss och att det mest var ett spel, säger Merlita Malmström.
 
Hon har tappat tron på svenskt rättsväsende.”

Stort reportage om rasism mot asiater

I senaste numret av Tidningen Vi (mars 2020) skriver Kristina Lindh om den rasism som ingen (eller i varje fall ytterst få) ens uppfattar som rasism – d v s rasism mot asiater – och intervjuar Patrik Lundberg, Jiang Millington och Danny Lam (själv anses jag då alltför kontroversiell i detta sammanhang samtidigt som jag fortfarande är den ende av landets forskare som har studerat och skrivit ”spaltmeter” om ämnet):
 
Namnlöst.jpg
 
 
”Rasismen flyttar fram positionerna. Rädslan och föraktet för den som känns främmande formuleras i allt mer ohöljda termer. Samtidigt ökar medvetenheten. Ord och bilder som vi för bara ett par decennium sedan lät passera, förstår vi i dag är kränkande mot den som utpekas. Mellan dessa båda poler finns ett laddat spänningsfält, ett spänningsfält som utgör en av våra allra viktigaste politiska frågor just nu.
 
 
 
Mitt i allt detta finns samtidigt en grupp som länge varit anmärkningsvärt frånvarande i diskussionen, nämligen personer med östasiatiskt ursprung. Det beror på att rasismen mot östasiater på flera punkter avviker från annan rasism och gör den mindre synlig för den som inte drabbas.”
 
 
 
(…)
 
 
 
”Det säger författaren och journalisten Patrik Lundberg. Han är en av de få röster som bevakat och skrivit om ämnet i forum som når en större läsekrets.
 
 
Rasismen mot östasiater är en folkkär tradition i Sverige, konstaterar han och drar en röd tråd från Povel Ramels drift med japansk mimik, via Anders Lundins rishatt i Allsång på Skansen, till Sanna Nielsens roll som den kåta geishan Gittan i en föreställning på Oscarsteatern.
 
 
– Det här är våra mest omtyckta personligheter. Jag menar inte att de är rasister utan att de reproducerar nidbilder som är socialt accepterade. Vi älskar de här skämten. Vi älskar att gå på kinarestaurang och beställa mat bara för att få höra kyparen säga ”stekt lis”, säger Patrik Lundberg.
 
 
”Guling-humor”, kallas den. Till skillnad från annan rasism mot stora folkgrupper präglas rasismen mot asiater av ett förlöjligande. Därför ses den inte som lika allvarlig.
 
– Samtidigt är den svår att kartlägga eftersom det särskilt i östasiatisk kultur ses som oerhört förnedrande att tappa ansiktet eller att erkänna att du har blivit förlöjligad. Det gör det svårt för de här grupperna att organisera sig så som andra grupper organiserar sig.
 
 
Rasismen mot asiater ses inte bara som mindre allvarlig. Den ses också som peppande. Positiv rasism, som det heter, bygger på att man projicerar goda egenskaper på vissa folkgrupper.
 
 
Patrik Lundberg adopterades från Korea när han var tio månader. Visst blev han skolgårdsretad på samma sätt som många andra med samma bakgrund. Med ”mamma kines, pappa japan”-ramsor och med att ”tjing-tjong” ropades rakt ut i luften när han gick förbi.
 
 
Men han har också mött andra sidan av myntet. Den som säger att asiater är skötsamma och duktiga i skolan, att de arbetar hårt och inte begår brott.
 
– Det som slagit mig genom åren är att fördomarna gärna ställs som en motpol till hur andra invandrargrupper porträtteras. Asiaten används som ett exempel på att invandring visst skulle kunna vara bra om det inte vore för de där afrikanerna eller muslimerna från Mellanöstern.
 
 
Kort sagt: Asiater är okej eftersom de vet sin plats.
 
– Den som går på krogen i valfri storstad i Sverige ser inga asiater ute. De har egna fester. Det arrangeras enorma fester där det enbart är asiater, för att de känner sig trygga i de rummen. Det är en hel subkultur, men det är ingen som är intresserad av den. Man vill bara att vi ska servera den här sushin och inte säga emot när någon klär ut sig till kines.
 
Positiv och osynlig. Rasismen mot asiater har dock ett ännu tydligare särdrag: Det är en rasism som gör stor skillnad på kvinnor och män. Asiatiska kvinnor översexualiseras. Asiatiska män avsexualiseras.
 
 
Schablonen har historiska rötter, från den stora immigrationsvågen till Amerika på 1800-talet liksom från tiden kring andra världskriget och Vietnamkriget.
 
 
När kineser och japaner, båda grupperna ofta ganska välutbildade, anlände till förrförra seklets USA sågs de som ett hot mot jobben. Restriktioner infördes om att de endast fick arbeta inom vissa yrken. Yrken som klassades som feminina. Så skapades bilden av den feminina asiatiska mannen som saknar attraktionskraft.
 
 
Under andra världskriget var Japan fiendenation. Som i alla krig blev sexualiseringen av motståndarsidans kvinnor ett sätt att utöva makt. Den asiatiska kvinnan blev den asiatiska horan som vem som helst hade rätt till.
 
 
– Jag skulle säga att det största problemet med den här rasismen är att den är så internaliserad även hos oss asiater. Vi har gått på det här med att östasiatiska män är asexuella och att asiatiska kvinnor är sexuellt tillgängliga.
 
 
Det säger Jiang Millington som adopterades från Sydkorea 1972, när hon var ett år.
 
– Adopterade asiatiska män i Sverige har jättesvårt att få tjejer. Det gör något med en människa att ständigt framställas som impotent.
 
 
Själv vet hon hur det är att som tjej promenera på stan med sin pappa och känna hur omgivningens blickar förutsätter att hon är en kvinna han hämtat hem för sitt eget nöjes skull.
 
 
– Från det att jag var liten har förslagen kommit. Om att jag skulle ställa upp. En av de vanligaste raggningsreplikerna var ”Jag gillar bara asiatiska tjejer”. Vissa vita män har specialiserat sig på att ragga på asiatiska kvinnor. De fattar inte att det är ett uttryck för rasism utan tror att det är en komplimang.”
 
 
(…)
 
 
”Ett stort antal av de svenskar som har östasiatiskt ursprung är adopterade. Adoptionsaspekten är enligt många viktig för att förstå både rasismen och de utpekades sätt att hantera den.
 
 
Med start i slutet av 1960-talet blev Sverige ett stort adoptionsland, med Sydkorea som en av de framträdande parterna. Till skillnad från i många andra länder, där internationell adoption framför allt motiverades med reproduktionsargument, färgades adoptionsfrågan i Sverige av 70-talets ideologiska vindar.
 
 
”Att adoptera ett barn från tredje världen sågs som ett antirasistiskt och postkolonialt försoningsprojekt”, skriver Tobias Hübinette, docent i interkulturell pedagogik och en av dem som i många år forskat om rasism och varit både tongivande och omstridd debattör.
 
 
I själva verket var det en verksamhet med både nykoloniala och rasistiska undertoner, menar Hübinette och andra med honom.
 
 
Jiang Millington instämmer i grundkritiken.
 
 
– Det finns fortfarande de som tycker att man gör världen en god gärning när man adopterar, och som blundar för alla de problematiska aspekter som finns kring adoption, till exempel hur det förekommer att barn stjäls.”
 
 
 
(…)
 
 
”Sverige finns i dag 200 000 invandrade asiater. De adopterade är ungefär en tiondel. Bland dem finns en radikal och adoptionskritisk krets, men också en stor krets som inte är så intresserad av att diskutera adoptionsfrågan. Där finns en rad olika självbilder och identiteter.
 
 
 
Många av dem som är adopterade delar dock upplevelsen av ett så kallat mellanförskap.
 
 
– Vi som adopterades från Korea på 70-talet fick inte hemspråksundervisning, vi kan inte relatera till invandrade koreaner. Om man får problem med sin identitet har man ingenstans att vända sig. Du ses inte som invandrare av invandrarna och inte som svensk av svenskarna, säger Jiang Millington.
 
 
 
Var kommer du ifrån, egentligen?. Så heter en ny antologi om vardagsrasism. I den skriver ett antal unga människor om sina erfarenheter. Påfallande många av dem har östasiatiska rötter.
 
 
Startskottet till boken avfyrades för fyra år sedan, när Danny Lam sjösatte ”Tnkvrt”, en nätplattform som samlar in berättelser om rasism. Danny Lam är 26 år, uppvuxen i Helsingborg som barn till föräldrar som invandrat från Vietnam. Han är en del av en ung generation östasiater som vill prata om rasismen på ett nytt sätt.
 
 
 
– Vi vill ta plats. Det är en tydlig förändring på bara några år. Jag kan jämföra med mina sju år äldre systrar. De har förhållit sig på liknande sätt som vår föräldrageneration, där man fokuserat på att vara tacksam för att man fått möjlighet till ett bättre liv. Man vill absolut inte riskera att framstå som ett offer.
 
 
 
Asiater är den sista grupp som det är okej att skämta rasistiskt om, säger han. När han var liten retades kamraterna genom att dra ut sina ögon så de blev smala och visa framtänderna på ett töntigt sätt. Danny Lam tyckte att det var jobbigt men han förstod inte att det var rasism.
 
 
 
– Man pratade inte om rasism mot asiater då. Det vill vi ändra på. Det finns absolut en grov och skrämmande rasism mot muslimer, judar och svarta, som måste diskuteras. Men det utesluter inte att vi också samtalar om den rasism som vi varit med om.
 
Nu ser han hur fler plattformar växer fram, till exempel Instagramkontot asiansofsweden, där man lyfter asiater i Sverige för att visa på den mångfald som ryms inom gruppen. Eller stulen identitet, även det på Instagram, där man diskuterar adoptionskritik.
 
 
 
Danny Lam tar också filmer som fjolårets Crazy Rich Asians som exempel på hur framställningen av asiater genomgår en förändring på bredare front.
Hur det är med nämnda film må vara omdiskuterat. Vissa kritiker anser att den trots att den ger plats åt asiatiska karaktärer och skådespelare fortfarande rider på gamla nidbilder.”
 
 
(…)
 
 
 
”Är den asiatiske mannen äntligen på väg att bli sexuell? Hollywood har i rollen som västvärldens länge ledande populärkulturproducent haft stor makt över bilden av etnisk och kulturell identitet. När det gäller skildringar av asiater är det ett föga imponerande track record.
 
 
Fortfarande förekommer fenomenet ”yellow face”, det vill säga att asiatiska karaktärer rollbesätts med europeiska och amerikanska skådisar som med mer eller mindre tydliga attribut ska fås att se asiatiska ut.
 
 
Jiang Millington hör till dem som trots det ser hoppfulla tecken i populärkulturen. Hon tar Bangtan Boys som exempel. Bandet blev tidigare i år första sydkoreanska band att toppa Billboardlistan.
 
 
 
– Jag vill tro att det här enorma uppsvinget för sydkoreansk K-popkultur som pågår just nu bryter fördomarna. Det är en värld där man har en helt annan bild av vad som gör en man attraktiv. Där gråter män offentligt, de är söta, sminkar sig och är jättenoga med att hålla sig snygga i hyn. Jag hoppas att det kommer påverka både vår bild av maskulinitet och vår bild av den asiatiske mannen.
 
 
 
Den asiatiska kvinnan då, kommer även bilden av henne att förändras? Kommer översexualiseringen avta?
 
 
Patrik Lundberg lutar sig mot svensk rättskipning när han ger sitt nedslående svar. 2013 stoppades en grupp kvinnor med thailändsk bakgrund när de skulle in på restaurang Harrys i Växjö. Värden antog att de var prostituerade, vilket de inte var. Kvinnorna anmälde krogen men tingsrätten konstaterade att det inte var diskriminering nog för en fällande dom.
 
 
– Det är det enda fallet jag vet och därmed sannolikt prejudicerande. Förmodligen är det helt okej att stoppa asiatiska kvinnor från att gå in på en krog med argumentet att de troligtvis är prostituerade, säger Patrik Lundberg.
 
 
 
En viktig historisk orsak till rasismen mot asiater ligger i västvärldens behov av att detronisera hotet från maktnationer som Japan och Kina. Den gula faran, har det kallats. Sett till dagens geopolitiska utveckling, med ett Kina på stark offensiv, är upplevelsen av fara knappast mindre nu än förr. Om den tidigare logiken håller i sig torde det snarare innebära ett förnyat behov av att förlöjliga.
 
 
 
”En guling är en guling, en elak liten fuling”, skrev Tage Danielsson 1973 i den svenska tolkningen av klassikern As Time Goes By. Men tiden går fick den heta på svenska. Redan då såg man nidbilderna av asiater som något som tillhörde det förgångna.
 
 
Nu vet vi att de inte var det. Förminskandet pågår än. Även av dem som vill väl.
 
 
I Rinkeby, Rosengård och Bergsjön bor det fullt av vietnameser och kineser, säger Patrik Lundberg. Men när medierna beskriver förorterna pratar man bara med dem som passar in i föreställningen om vem som utsätts för rasism, alltså människor från Mellanöstern eller Afrika.
 
 
 
– Asiater osynliggörs därmed även av icke-rasister eller till och med antirasister.
 
 
Ändå vill han se ljust på framtiden.
 
 
 
– När jag började skriva om de här frågorna för tio år sedan kände jag mig helt ensam. I dag finns det så många unga vuxna som är bildade, skarpa och så mycket argare och mer pedagogiska än vad jag någonsin har varit. En förändring kommer.”