Kategori: asiater

Reflektioner kring vad jag har lyckats åstadkomma hittills vad gäller några av de frågor som jag har drivit genom åren

Har i dagarna och av olika anledningar börjat reflekterat lite smått kring vad jag egentligen har lyckats åstadkomma hittills vad gäller några av de frågor som jag har drivit genom åren och både som forskare, debattör och aktivist – nämligen synen på den svenska extremhögern, på internationell adoption och utlandsadopterade, på rasstereotyper av och rasism mot asiater samt på rasbegreppet, jämlikhetsdata och färgblindhet som den rådande svenska antirasismen:

Vad gäller frågan om både den historiska och samtida svenska extremhögern i bred mening så känner jag att jag har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på densamma som varande en obetydlig rörelse dominerad av samhällets ”förlorare” genom att jag grundade och deltog i att bygga upp Expo på 1990-talet och genom att jag 2002 gav ut boken ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” som listar närmare 30 000 svenskar som en gång var en del av denna rörelse varav flertalet tillhörde de övre skikten i det dåtida Sverige. Jag har vidare legat bakom ett mycket stort antal avslöjanden rörande svenska ”kändisars” högerextrema bakgrund eller läggning. Dock har jag hittills misslyckats med att få till ett slags ultimat ”totalavslöjande” och fullständig granskning av det svenska kungahuset och hovet och dess kopplingar till extremhögern i bred mening och kanske kommer jag aldrig att få uppleva en sådan.

Vad gäller frågan om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten samt situationen för de utlandsadopterade vad beträffar den utbredda förekomsten av psykisk ohälsa och en allmän socioekonomisk deklassering inom gruppen så känner jag att jag likaså har lyckats åstadkomma en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på utlandsadoptioner som varande en progressiv handling och på adopterade som en helt och hållet lycklig och lyckad grupp i samhället genom att publicera en mängd texter av alla de slag som i mångt och mycket har kommit att transformera den tidigare så rosenskimrande bilden av både adoption som fenomen och adopterade som grupp. Dock har jag hittills misslyckats med att få till ett slags slutgiltig uppgörelse med adoptionsverksamheten i Sverige och inte minst ett totalstopp för alla adoptioner från Sydkorea, d v s från det land varinom hela den internationella adoptionsverksamheten föddes och uppstod i dess moderna form på 1950-talet, och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att Sydkorea upphör helt med att adoptera bort sina barn till Väst men förhoppningsvis så kommer den just nu pågående statliga adoptionsutredningen i varje fall att leda till en uppgörelse med adoptionsverksamheten i Sverige.

Vad gäller frågan om hur Sverige och svenskarna ser på asiater samt situationen för asiaterna i Sverige i relation till de så utbredda svenska rasstereotyperna av asiater, den svenska s k ”gulinghumorn” och den anti-asiatiska (vardags)rasism som asiater i Sverige drabbas av så känner jag att jag återigen har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare allmänna synen på asiater som en grupp som inte utsätts för rasism då den specifika rasism som drabbar asiater helt enkelt inte uppfattas och upplevs som rasism genom att jag genom åren har fått ur mig en försvarlig mängd texter vilka successivt har fått allt fler icke-asiater i Sverige att ta in och acceptera att den svenska s k ”gulinghumorn” faktiskt sårar svenska asiater. Dock har jag hittills misslyckats med att helt och hållet få stopp på den svenska s k ”gulinghumorn” liksom att få till ett större forskningsprojekt om svenska asiater som tar ett helhetsgrepp på gruppen i relation till den specifika anti-asiatiska rasism som drabbar just asiater i Sverige och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att mer eller mindre alla icke-asiater går med på att de svenska rasstereotyperna av asiater förnedrar de svenska asiaterna och vad gäller att undersöka den anti-asiatiska rasismen i Sverige på djupet så hoppas jag få tillfälle att kunna göra det framöver.

Slutligen vad gäller frågan om rasbegreppet och jämlikhetsdatafrågan och kritiken av den specifika svenska antirasismen i form av färgblindheten samt situationen för den snabbt växande minoriteten icke-vita invånare i Sverige så känner jag sammanfattningsvis att jag har åstadkommit en hel del vad gäller att förändra den tidigare totaltabuiseringen av glosan ras och den tidigare extremt negativa synen på jämlikhetsdata som sade att ras inte (längre) har någon som helst betydelse i dagens Sverige och att det är fel att göra någon annan ”etnisk” uppdelning än den mellan ”svenskar och invandrare” (och därigenom helt fel att ens försöka mäta omfattningen av rasdiskrimineringen i Sverige) genom att jag genom åren har författat ett vid det här laget kanske t o m alltför stort antal texter i en mängd olika sammanhang vilka sakta men säkert nog ändå har fått alltmer gehör på sistone och inte minst bland de (majoritets)svenska antirasisterna vilka tidigare var i det närmaste massivt emot det jag argumenterade för. Dock har jag hittills misslyckats med att få merparten av de svenska forskarna som studerar invandrare och minoriteter att börja operationalisera ras liksom att få till ett slut på den rådande färgblindheten bland de svenska antirasisterna, och kanske kommer jag aldrig att få uppleva att rasbegreppet börjar användas på ett normaliserat sätt inom den svenska akademin eller att färgblindheten slutar att vara det dominerande sättet att vara antirasist på just i Sverige och vad gäller jämlikhetsdatafrågan så hoppas jag att den kommer att få ett åtminstone mindre genombrott i mainstreamsammanhang inom en inte alltför avlägsen framtid.

Om att ha publicerat den mest lästa artikeln på Expressens kultursida

Lite speciellt att notera att min artikel om DN:s ”gulinghumor”-publicering på Expressens kultursida fortfarande är den mest lästa efter tre dagar och dessutom har varit så under hela tre dagar på raken:

Jag trodde aldrig att en text om svenska asiater skulle kunna bli mer läst eller åtminstone mer besökt (för inte alla som besöker en digital artikel läser den ju från början till slut) än en text (och dessutom författad av Expressens självaste kulturchef) om det svenska kronprinsparet men så verkar faktiskt vara fallet om nu inte Expressens automatiska räkneverk på tidningens hemsida som mäter antalet (unika) läsare och/eller besökare är satt ur funktion eller manipulerad på något sätt.

Om de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige

Några spridda anteckningar kring de första (öst- och sydost)asiaterna i Sverige:

Den förste indonesiern som besökte Sverige och som antagligen var den förste asiaten som också invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var en uppskattningsvis 9-årig pojke från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som en svensk kapten tillhörande Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige. Pojken anlände till Göteborg 1767 och döptes sedermera till Pehr Philander och var på sin tid känd som ”Javanen” bland dåtidens svenskar. Han fick sammanlagt fem barn och hans efterkommande lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och långt mer kände Gustav ”Badin” Couchi. År 1889 deltog även representanter från dagens Indonesien vid 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den näste indonesen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige. År 1960 fanns det 122 invånare i landet som var födda i Indonesien varav några troligen var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan andra antagligen var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade holländare som hade fötts i Indonesien.

Det finns dock uppgifter om att en ”ostindier” ska ha tjänstgjort som soldat vid garnisonsregementet i Göteborg på 1760-talet och om det handlade om en person från Öst- eller Sydostasien så kan det vara så att denne person var den förste asiaten i Sverige som det åtminstone finns skriftliga spår efter.

Den förste kinesen som besökte Sverige var köpmannen och tolken Afock Choi 1786, som var knuten till Svenska ostindiska kompaniet. Därefter bör det ha varit det första kinesiska diplomatiska besöket som kom till Sverige 1866. Den förste kinesen som bosatte sig i Sverige, om än för en kort period mellan 1904-06, var antagligen reformpolitikern Kang Yuwei. Efter Kang Yuwei är det svårt att säga vem som var den förste kinesen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent men möjligen var det översättaren och universitetsläraren Hwang Tsu-yü som ankom till Sverige 1939. År 1900 fanns det i varje fall 34 invånare i Sverige som var födda i Kina och år 1930 handlade det om 201 invånare varav flera var studenter och i båda fallen är det också troligt att flera av dem var svenskar och andra västerlänningar som hade fötts i Kina.

Den förste japanen som besökte Sverige bestod av en trupp japanska akrobater som uppträdde i bl a Stockholm och Göteborg 1868. Det första japanska diplomatiska besöket ägde sedan rum 1873 och 1889 deltog tre japanska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo. Därefter är det okänt vem som var den förste japanen som invandrade till och bosatte sig permanent i Sverige men år 1900 fanns det i varje fall tre invånare i landet som var födda i Japan och år 1930 handlade det om 29 invånare.

Den förste thailändaren som besökte Sverige var möjligen diplomaten prins Prisdang 1883. Prins Sai Sanitwongse samt två thailändska representanter vid den 8:de internationella orientalistkongressen som ägde rum i Stockholm och Oslo besökte sedan Sverige under 1889. Några år senare år 1897 besökte sedan kung Chulalongkorn Sverige. Därefter är det svårt att säga vem som var den förste thailändaren som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent. År 1950 fanns det i varje fall 13 invånare i Sverige som var födda i Thailand.

Den förste koreanen som besökte Sverige var Young Sook Choi 1926, som kvarstannade i landet som student fram tills 1931. År 1927 besökte också den dåvarande koreanske kronprinsen och dennes japanska fru Sverige. Den förste koreanen som invandrade till Sverige och kvarstannade här permanent var Seung-bog Cho 1950 som sedermera blev Sveriges förste professor i japanska. Det första adoptivbarnet från Korea anlände sedan till Sverige 1957.

Det är okänt vem som var den förste filippinaren som besökte Sverige. År 1960 fanns det i varje fall fem invånare i Sverige som var födda i Filippinerna och det är troligt att någon eller flertalet av dem var sjömän som arbetade för och i den svenska handelsflottan medan någon kan ha varit adoptivbarn.

Det är okänt vem som var den förste vietnamesen som besökte Sverige. År 1973 fanns det i varje fall 19 invånare i Sverige som var födda i Vietnam och det är troligt att flera om inte flertalet av dem var adoptivbarn och någon eller några kan också ha varit invandrade fransmän som hade fötts i Vietnam.

Det är okänt vem som var den förste malaysiern som besökte Sverige. År 1970 fanns det i varje fall 45 invånare i Sverige som var födda i Malaysia varav flertalet antagligen var etniska kineser från provinsen Penang och dagens Singapore och någon eller några kan också ha varit invandrade britter som hade fötts i Malaysia och Singapore.

Reflektioner kring att ha kritiserat svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” under 20 års tid mot bakgrund av att DN bad om ursäkt igår

I över två årtionden har jag offentligt och regelbundet kritiserat (för att inte säga attackerat och ”hängt ut”) ett vid det här laget alltför stort antal svenska tidningar, tidskrifter, redaktörer, journalister, tecknare, konstnärer, tv- och radio-program och kanaler, produktionsbolag, reklambyråer, filmbolag, politiker, företag/are, koncerner, skådespelare, regissörer, komiker, teatrar, operahus, artister, musiker, författare, förlag, kulturpersonligheter och kändisar av alla de slag för att producera och sprida rasstereotyper av asiater och s k ”gulinghumor” i ett svenskt nutidssammanhang.

Jag har genom åren lyckats få ur mig ett stort antal artiklar och texter som rör svenska rasstereotyper av asiater och den svenska s k ”gulinghumorn” både innanför och utanför akademin och både i debatt- och forskningssammanhang driver jag tesen att rasstereotyper av asiater är mer socialt accepterade och kulturellt institutionaliserade och inte minst mer folkkära och populära och därmed mer kommersiellt och även konstnärligt gångbara än rasstereotyper av andra minoriteter i dagens Sverige och de allra flesta av dagens svenskar uppfattar och upplever därmed inte att det ens handlar om rasstereotyper när de rör asiater (d v s de anses kort och gott inte vara problematiska på något sätt då de inte kopplas till föreställningar om ras överhuvudtaget).

Oftast har jag bemötts med hån och ofta t o m med hat (och ibland faktiskt med hot för ingen uppskattar väl antagligen att bli kritiserad och fr a inte att bli ”uthängd” med namn i offentligheten) från både personerna ifråga som jag har attackerat och deras chefer, uppdragsgivare, kollegor, vänner och t o m familjemedlemmar och sist men inte minst deras ofta månghövdade publik, fans, tittare, lyssnare, konsumenter, sympatisörer och anhängare. Så sent som 2018 valde SVT exempelvis att gå till motangrepp och försvara återsändandet av den folkkära Killinggänget-sketchen ”Mina sjungande ko-l-eanska adoptivpä-l-on” och en av dem som tillsammans med Johan Rheborg och Robert Gustafsson uppförde detta odödliggjorda nummer, antirasisten Henrik Schyffert, hörde av sig privat och försvarade sig även i andra sammanhang.

Några få gånger har jag dock lyckats få till en förändring och förbättring och t o m en ursäkt. För flera år sedan attackerade jag Sveriges nationalscen Dramaten och den svenska scenkonstvärlden i allmänhet för alla sina yellowface-uppsättningar och yellowface-roller och blev då kontaktad av Dramaten som såg till att ändra hur de icke-asiatiska skådespelarna som skulle spela asiater var sminkade och klädda samt hur de både lät och rörde sig på scenen (d v s hur de koreograferades).

För några år sedan gav jag mig på komikern och artisten Filip Dikmen (OBS: det hör då till saken att jag måhända urskillningslöst har attackerat kvinnor som män, unga som gamla, homos som heteros och icke-vita som vita och aldrig tagit hänsyn till om personen ifråga råkar vara underordnad) efter att han hade satt upp en sketch där han iscensätter sig själv som en ”asiatisk” man som arbetar på en fiktiv asiatisk restaurang och även publicerat en filminspelning av densamma inför sina 100 000-tals fans och följare i sociala medier. Det hela resulterade i att Dikmen slutade att uppföra denna sketch och raderade alla spår av den digitalt även om han aldrig kontaktade mig privat eller bad om ursäkt offentligt.

Och igår slutligen så attackerade jag Sveriges största och ledande tidning DN för antagligen 12:e eller 13:e gången (beroende på hur en räknar) för att ha publicerat en rasstereotyp s k ”gulinghumor”-bild och efter bara några timmar hörde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski av sig och bad om ursäkt för publiceringen.

Sedan är det en annan sak att åtskilliga tyvärr valde att gå till försvar för både DN och bilden igår på Twitter i samband med den debatt som utbröt där rörande om bilden är problematisk eller ej men så har det alltid varit under de över 20 år som jag har kritiserat rasstereotyper av asiater (d v s jag är vid det här laget så van vid att debatten ser ut så att jag inte längre blir förvånad) och möjligen kommit att bli något den svenska offentlighetens ”enfant terrible” vad gäller frågan om synen på asiater i Sverige (d v s rätt så många, och kanske särskilt alla dem som jag har attackerat, anser mig nog vara både ”aggro”, våldsam, vidrig, elak och rentav illvillig och ”ond” som om och om igen ”hänger ut” personer med namn i sammanhanget) för det går så klart att ifrågasätta om en total och ibland måhända fullständigt hänsynslös frontalattack verkligen är den mest etiska, effektiva, strategiska och pedagogiska metoden för att kritisera den svenska s k ”gulinghumorn”.

Om en av de första svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – Anne-Marie Colliander från Karlstad

När en väl börjar gräva i de svenska (öst- och sydost)asiaternas tidiga historia i Sverige – d v s kort och gott den asiatiska diasporans första år i landet – så hittar en sannerligen de mest oväntade ”saker”:

Idag hittade jag bl a att när den förste kände asiaten besökte Sverige – den kinesiske köpmannen och tolken Choi Afock som antagligen av ren nyfikenhet följde med Svenska ostindiska kompaniets fartyg hem till Sverige 1786 och som hann förevigas på en tavla signerad Elias Martin innan han återvände hem till Kina – så rapporterade en dåtida svensk tidning faktiskt om denna långväga besökare i form av en notis och när Thailands kung Chulalongkorn, som likt kejsaren av Japan försökte modernisera sitt land för att slippa att koloniseras av européerna, besökte Sverige 1897 så beskrevs han som ”gul” och ”snedögd” i svensk press och en tidning skrev också att kungen och hans thailändska följe påminde om ”våra l-pp-r” (d v s om samerna) till utseendet (”småväxta” o s v). En uppgift säger också att folk (d v s dåtidens svenskar) i någon mindre stad ropade ”tjing tjong” eller något liknande när de såg thailändarnas kung.

Och precis nyss tror jag mig ha hittat en av de första (riks)svenska kvinnorna som gifte sig med en asiatisk man – nämligen Anne-Marie Colliander från Karlstad, dotter till den värmländske godsägaren Alexis Colliander, som träffade en kinesisk man i Paris på 1920-talet som hon förlovade sig med och därefter gifte sig med.

Under 1920-talet bodde tidvis runt 15 000 kineser i Frankrike och de utgjorde då den överlägset största utomeuropeiska invandrargruppen i landet. 1920-talets Frankrike och inte minst huvudstaden Paris (och sist men inte minst 13:e arrondismanget nära Place d’Italie där de ”vita” ryssarna f ö också ”hängde”) var något av en global frizon för icke-vita människor från hela världen och åtskilliga svarta amerikaner liksom afrikaner, araber och indier flockades till landet och till Paris förutom kineserna.

Många av kineserna i Frankrike såsom antagligen Anne-Maries blivande man hade tillhört den s k Fjärde maj-rörelsen och var anarkister och blev senare kommunister – bland kineserna i Paris hittades t ex Maos blivande närmaste man Zhou Enlai och Kinas blivande ledare Deng Xiaoping. Bland de vänsterradikala kineserna i Frankrike hittades också en av de mest kända kinesiska anarkisterna Li Shizeng som kom att lansera den idag så populära sojamjölken i Frankrike och därmed i Väst (han tog t o m patent på mjölken/produkten).

En av Lis anarkistkamrater grundade f ö Europas näst första kinesiska restaurang i Paris som sägs ha varit den första kinesiska restaurangen som förestod det koncept som senare kom att gälla för i stort sett alla kinesiska restauranger i Europa och pengarna från både sojamjölksförsäljningen och restaurangen sägs ha finansierat den anarkistiska och syndikalistiska rörelsen i hemlandet Kina och inte minst i Guangzhou eller Kanton, som räknades som den mest vänsterradikala staden i Kina på 20-talet och där närmare 70 anarkistiska och syndikalistiska tidningar och tidskrifter kom att ges ut under detta årtionde.

I Guangzhou fanns f ö även en vänsterradikal exilkoreansk befolkning varav åtminstone 100-150 ska ha stridit i och för den s k Kanton-kommunen 1927 och endast ett 15-tal av dem ska ha överlevt den blodiga s k vita terrorn (eller snarare slakten) efter upproret och under ledning av den gamle anarkisten Kim San a.k.a. Jang Jirak lyckats fly hem till Koreahalvön.

Godsägardottern från Karlstad måste ha rört sig i denna exilkinesiska radikala vänstermiljö i Paris och hon gifte sig sedermera med en kinesisk godsägarson från Sichuan samt flyttade till Chengdu i Kina där paret fick sonen Erland Yang på 1930-talet (och där den blivande akademiledamoten Göran Malmqvist f ö kom att träffa Anne-Marie), som senare kom att skriva svensk restaurang- och mathistoria genom att ”svenne:fiera” det kinesiska restaurangkonceptet i Sverige och uppfinna rätten fyra små rätter som bara ska finnas just i Sverige efter att ha lämnat Kina i och med Maos och kommunisternas seger i Kinesiska inbördeskriget 1949.

Erland Yang gick f ö bort rätt så nyligen och han var en av Sveriges första s k blandade eller mixade asiater om en inte räknar in Hilmer ”Kinesen” Pettersson som faktiskt föddes nio år innan Erland i Shanghai som son till en svensk man som hade emigrerat till USA på 1890-talet och bl a stridit mot spanjorerna i Filippinerna 1898 samt en kinesisk kvinna. Pettersson emigrerade även han till Sverige efter Maos seger 1949 och på 1950-talet kom han att spela i Djurgården då han tidigare hade spelat för Shanghais fotbollsklubb. Pettersson lämnade dock Sverige för USA efter bara några år i hans fars gamla hemland och han slutade sedermera som spelare i Minnesotas och svensk-amerikanernas stolthet Vikings.

Ännu en minnesstund för en mördad asiatisk kvinna i New York

I söndags mördades ännu en asiatisk kvinna i New York en månad efter att Michelle Alyssa Go dödades i samma stad och denna gång handlade det om en person av (syd)koreansk härkomst – Christina Yuna Lee. I måndags hölls en minnesstund över Lee i New Yorks Chinatown där hon bodde och även mördades, vilket Washington Post rapporterar om och samtidigt har polisen meddelat att under förra året gick antalet antiasiatiska hatbrott upp med 361% just i New York.

Sedan pandemin bröt ut i början av 2020 har åtminstone ett 15-tal asiater dödats i USA och den mest uppmärksammade händelsen ägde rum i Atlanta i mars 2021 när en man dödade åtta personer varav sex var asiatiska kvinnor (och flertalet med koreansk bakgrund).

Hatbrottsstatistik i USA liksom i andra länder där specifik statistik förs över antiasiatiska hatbrott visar att under pandemin har asiatiska kvinnor blivit påhoppade och misshandlade av icke-asiatiska främlingar i det offentliga rummet i större utsträckning än asiatiska män, vilket tros bero på en kombination av att asiatiska kvinnor ses som ”lätta offer” liksom att de också tenderar att (hyper)sexualiseras.

https://www.washingtonpost.com/lifestyle/2022/02/15/christina-yuna-lee-asian-american-women-react

“Many Asian American and Asian women with ties to Chinatown felt on edge, and out of answers, on Monday. Earlier that day, Asian organizers and residents held a rally at nearby Sara D. Roosevelt Park, calling attention to the increase in violence. A carefully arranged constellation of flowers — mostly white, which symbolizes mourning in Korean culture and is used at funerals — lay at the base of a tree in front of the building in tribute.

Niou said that she heard about Lee’s death at 8 a.m. on Sunday, and that some of her staff and friends had known Lee. “When they found out it was her, it was a lot, you know? She’s somebody in the community,” Niou said. “That’s exactly why it hurts so much, and also hits so close to home,” she continued. “The community is feeling a lot of the same things. There’s so many people who have just told me: They’re so afraid. They’re afraid for their sisters, they’re afraid for their grandparents, they’re afraid for their daughters.”

For Niou, the legacy of racism is clear in the recent violence. “We have a history in America of perpetuating this notion that Asian Americans do not belong here,” she said, pointing to the Chinese Exclusion Act of 1882 and Japanese internment during World War II. At the same time, she added, the model minority myth has further othered Asian Americans.“

Ett urval bokomslag som speglar hur svenskar har relaterat till asiater under de senaste 100 åren

Ett mindre urval bokomslag där den röda tråden är böcker som är skrivna av svenskar och utgivna i Sverige och som på något sätt handlar om (öst- och sydost)asiater och sammantaget säger detta lilla urval något om hur Sverige och svenskarna har relaterat till (öst- och sydost)asiater under de senaste 100 åren.

Like

Comment

Share

På 50-talet orsakade japanska idrottare stor uppståndelse när de besökte Sverige och de omskrevs i pressen som ”snedögda” och ”gula”

På 1950-talet var Sverige uppenbarligen så utpräglat rasligt homogent att japanska idrottare på besök i Sverige uppmärksammades stort i dåtidens media och än mer i dåtidens ”vardag” när de besökte landet.

Enligt pressens rapportering räckte det ibland med att en japansk idrottare gick utanför hotellrummet och rörde sig i det offentliga rummet för att uppemot hundra svenska barn skulle flockas runt densamme och stirra och ställa frågor och ibland t o m be om en autograf. De svenska journalisterna skrev också gärna explicit att japanerna ifråga var kortväxta, smala, små, ”snedögda” och ”gula”. En sydkoreansk invandrarman som kom till Sverige redan på 50-talet har f ö berättat för mig att när han promenerade längs Kungsgatan i Stockholm vände sig i stort sett alla förbipasserande om och tittade på honom.

Det ska då påminnas om att så sent som år 1980 hade endast runt 1% av den svenska totalbefolkningen någon form av utomeuropeisk bakgrund (varav närmare en tredjedel var utlandsadopterade) att jämföra med dagens andel som uppgår till runt 20%.

Var Sveriges förlust i fotbollsmatchen mot Japan under OS 1936 Sveriges motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, britternas nederlag i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954? Om den svenska rasförnedringen i Berlin och den svenska rasrevanschen mot Sydkorea i London 1948

Inte förrän nu när jag har satt mig in lite mer i hur (öst- och sydost)asiater har framställts i svensk press med tonvikt på 1900-talet har jag förstått på djupet vilken fullständig (raslig) förnedring Japan faktiskt utsatte Sverige för under (nazi-)OS i Berlin 1936 när Sverige förlorade mot Japan i den fotbollsmatch som Sven Jerring kom att föreviga i svenska språket genom det bevingade uttrycket ”japaner, japaner, japaner” (som kan tolkas som att dom är så många, dom ser likadana ut, dom är överallt, dom är så disciplinerade, dom är så ettriga o s v).

Dåtidens press kunde skriva att slår Sverige inte de ”snedögda aporna” är svenskarna inte längre ett kulturfolk att räkna med och den svenske målvakten Sven ”Svenne Berka” Bergquist kunde så sent som 1995 frejdigt berätta i intervjuer att hans målvaktsknep att titta motståndarna i ögonen inte fungerade just i Berlin 1936 för ”inte sjutton gick det att titta snedögda japaner i ögonen” enligt denne.

Det är f ö troligt att känslan av raslig förnedring blev ännu starkare p g a att Sverige förlorade inför ögonen på tyskarna – d v s den svenska förlusten fick en ännu starkare förnedringsdimension då den ägde rum i Nazi-Tyskland.

Sverige fick dock sin revansch mot ”gulingarna” i OS i London 1948 när Sydkorea deltog för första gången som en självständig stat och kom att möta Sverige i en fotbollsmatch. Den svenska pressen skrev nämligen inför matchen att Sverige hade en revansch att fordra för det ”illdåd” som ”de snedögda släktingarna till koreanerna” hade förorsakat svenskarna under fotbollsmatchen i Berlin 1936. En tidning kunde t ex skriva att koreanerna var ”gula” och ”snedögda” såsom japanerna och därför var det ur svenskarnas perspektiv en fråga om en revanschmatch. Detta skedde också mycket riktigt – d v s Sverige vann överlägset över Sydkorea i London vilket föranledde Aftonbladet att publicera denna putslustiga teckning som signalerade att de koreanska spelarna inte hade haft en chans mot de både hög- och storväxta ”superariska” svenskarna.

Ibland känns det nästan som att Japans seger över Sverige i fotbollsmatchen i Berlin 1936 var något av svenskarnas (ras)traumatiska motsvarighet till ryssarnas nederlag vid Tsushima 1905, amerikanernas nederlag i Pearl Harbor 1941, britternas nederlag mot japanerna i Singapore 1942 eller fransmännens nederlag mot vietnameserna vid Dien Bien Phu 1954 även om det måhända är en rejäl överdrift och inte minst en oetisk jämförelse men 12 år senare lyckades svenskarna uppenbarligen hämnas på ett rasligt plan enligt den svenska (ras)synen på det hela – d v s utifrån idén om att japanerna och koreanerna i praktiken är av samma rasliga skrot och korn”

En detalj i sammanhanget är f ö att en av de japanska spelarna i Berlin 1936 var korean då Korea var en japansk koloni vid den tiden och det fanns även fler koreaner som tävlade för Japan just 1936 såsom inte minst Sohn Kee-chung som tog hem guldmedaljen i maratonlöpning.

Den svenska s k ”gulinghumorns” urscen stod kung Karl XV för när han i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Stockholm

På senare tid har jag haft anledning att återvända till frågan om den specifika svenska s k ”gulinghumorn” och antiasiatiska rasismen då jag dels i dagarna har skickat in en forskningsprojektansökan om ämnet tillsammans med en annan svensk forskare och dels nyligen lagt sista handen vid ännu en artikel i ämnet i en kommande akademisk antologi.

Jag har därför ägnat några timmar på Kungl. biblioteket åt att gräva mig bakåt i historien och kan nu kort och gott konstatera att ett mycket grovt rasistiskt språkbruk kontinuerligt har använts om människor med bakgrund i Sydost- och Östasien i svenskspråkiga texter och sammanhang fr o m andra halvan av 1800-talet och under större delen av 1900-talet. Måhända förvånar detta inte och det finns utan tvekan rejält med fog för att argumentera för att rasstereotyper av asiater är långt mer accepterade än de rasstereotyper som drabbar andra minoriteter fortfarande än idag.

Vad gäller den mycket speciella svenska s k ”gulinghumorn” som både är socialt accepterad och mycket folkkär så tycks den ha anor som går tillbaka till självaste kungen och närmare bestämt till kung Karl XV som i juli 1866 tog emot det första officiella, kinesiska diplomatiska besöket i Sverige.

Detta skedde i samband med en audiens i Stockholm och i samband med den högtidliga ceremonin utbrast kungen plötsligt ”era små fula gulingar, vad har ni här att göra?” och fortsatte med att säga till det högst rankade kinesiska sändebudet mandarinen Pin ”du, som just står framför mig med dina sneda ögon, ditt pergamentsfärgade skråpuksansikte” samt tillade ”du ser ju ut, så man kunde skratta sig fördärvad”.

Att kungen sade så har personer som var på plats i efterhand vittnat om och det sägs också att kungen blev ”bannad” av representanter för hovet efter mötet då han uppfattades ha äventyrat rikets diplomatiska förbindelser. Det hör samtidigt till saken att kungen utbrast detta på svenska så de kinesiska diplomaterna förstod inte vad han sade utan ska ha lett artigt tillbaka enligt vittnen på plats.

Detta ohämmade för att inte säga skamlösa uttalande från den dåvarande bernadotteska dubbelmonarkin Sverige-Norges självaste monarks sida kan i efterhand på ett symboliskt plan sägas vara något av den svenska s k ”gulinghumorns” urscen liksom inte minst startskottet för de officiella svensk-kinesiska relationerna, vilka idag som bekant är ”all time low”.

En ”parallell” som åtminstone jag associerar till i sammanhanget är det första mötet mellan amerikaner och japaner som ägde rum i Tokyobukten 1853: Några av de amerikanska marinsoldaterna och sjömännen ska då enligt uppgift ha uppfört en s k minstrel-show i s k blackface, d v s en rasperformativ föreställning där de vita amerikanerna iscensatte sig själva som svarta amerikaner, som ett sätt att överkomma både språkförbistringen och den spända situationen. Japanerna ska dock inte förstått vad föreställningen ens handlade om då de saknade de amerikanska och västerländska rasstereotypa referenserna och de rörde enligt uppgift därför inte en min under föreställningens gång.