Kategori: asiater
Edsbergs fritidsgård i Sollentuna kommun har i sommar ohämmat och skamlöst frossat i den så älskade svenska s k ”gulinghumorn”
En av fritidsledarna, en majoritetssvensk man vid namn Magnus, satte i somras på sig en mask i form av en karikatyr av en asiatisk man och lät sig fotograferas i fritidsgårdens lokaler och därefter postades bilden på fritidsgårdens officiella Instagram-sida som i övrigt annars explicit hyllar mångfald och antirasism och kommunicerar att alla barm och ungdomar är välkomna till fritidsgården såsom exempelvis alla ”gäris”, alla afrosvenska barn, alla hbtq-ungdomar samt alla som gillar manga och japansk populärkultur.
Magnus benämndes i bildtexten som ”Jong Un” och en riktigt snäll tolkning från min sida säger att det kan ha handlat om en edgy:ig politisk kritik mot Kim Jong-uns regim i Nordkorea men det är dock inte särskilt troligt att det var intentionen och budskapet utan bilden hade egentligen bara ett enda syfte – att sprida glädje och njutning och locka fram till hånskratt och hånleenden bland alla icke-asiater.
Det är f ö troligt att masken ifråga tillhör fritidsgården och i förlängningen komunnen och används vid maskerader och andra utklädningstillfällen av fritidsledarna och/eller av de barn och unga som besöker fritidsgården och deltar i dess aktiviteter.
Den person som tipsade mig om bilden, som i sammanhanget kan kallas en visselblåsare, är knuten till kommunen och hen försökte förgäves under en hel månads tid få fritidsgården och kommunen att reagera och även agera genom att avpublicera och ta bort fotot på Magnus.
Detta gjordes också till slut (och för några dagar sedan) men först efter att visselblåsaren kontaktade Instagram-kontot Stop Asian Hate Sweden och andra antirasistiska Instagram-konton vilka tillsammans uppmärksammade och kritiserade Edsbergs fritidsgård och kommunen för att både ha postat bilden och låtit den vara kvar så länge.
OBS: Detta handlar inte om att underblåsa den s k identitetspolitiska s k cancelkulturen.
Det är nämligen en sak när majoritetssvenskar och icke-asiater i övrigt har kul åt hur asiater uppfattas se ut, röra sig och bete sig när den s k ”gulinghumorn” är riktad till vuxna majoritetssvenskar och vuxna icke-asiater i övrigt.
Det är naturligtvis illa nog när svenska skådespelare och artister iscensätter sig själva som asiater i s k yellowface och ropar på låtsasasiatiska och ler lismande och bugar och bockar likt robotar till publikens (när det exempelvis handlar om scenkonstföreställningar och ståuppkomik-shower) eller tittarnas (när det handlar om spelfilmer, tv-program, reklamfilmer och annonser) förtjusning men när det handlar om utbildade (för att bli fritidsledare krävs utbildning) kommunanställda som arbetar med och för barn och unga så är det riktigt illa för att inte säga en ren katastrof.
De asiatiska barn och unga som bor i stadsdelen Edsberg i Sollentuna och som besöker den kommunala fritidsgården får för det första träffa och ha att göra med fritidsledare som öppet har kul åt deras förmodade utseende.
De majoritetssvenska och icke-asiatiska barn och unga som frekventerar och ”hänger” på fritidsgården socialiseras för det andra in i att det är fullständigt socialt accepterat att ha kul åt hur asiater föreställs se ut när vuxenvärlden (i form av fritidsledarna) och det offentliga Sverige (i form av kommunen) både skapar och sprider, och sanktionerar och legitimerar rasstereotyper av asiater via ett officiellt Instagram-konto.
För det tredje innebär det att den så folkkära svenska s k ”gulinghumorn” fortsätter att vidmakthållas även in i framtiden och det faktum att Edsbergs fritidsgård och Sollentuna kommun inte på något sätt förstod visselblåsarens kritik och prompt vägrade att avpublicera bilden i en hel månads tid säger allt om den närmast fullständiga okunskapen om antiasiatisk rasism och rasstereotyper av asiater liksom nog också om den närmast totala bristen på empati för just asiater och detta trots att alla hatbrott som begicks mot asiater i Väst inklusive i Sverige under de båda pandemiåren 2020-21 borde vara i färskt minne.
När icke-vita andragenerationare har kul åt asiater
Det är trist när det händer, och det händer tyvärr regelbundet om än inte jätteofta, d v s långt ifrån varje dag och inte ens en gång i veckan eller för den delen en gång i månaden men trots allt då och då:
Återigen ropar en s k ”ortenkille” med bakgrund i den s k MENA-regionen, som sannolikt är en s k andragenerationare mot bakgrund av att han talade svenska, efter mig på ”låtsasasiatiska” och det jag hör är inte ”tjing tjong” som majoritetssvenskarna (liksom invånarna med bakgrund i övriga Norden och Europa) oftast ropar och särskilt när de är på ”fyllan” utan något i stil med ”yo hoo hee ha ha” som möjligen ska föreställa kinesiska eller japanska och kanske t o m thailändska eller koreanska.
Månne är det faktiskt så det låter när personer som har arabiska, turkiska, kurdiska, persiska eller suryoyo som förstaspråk härmar asiater?
Oavsett så skedde detta i en stadsdel i Karlstad som domineras av majoritetssvenskar tillhörande LO-kollektivet och mannen ifråga körde förbi mig på en elsparkcykel tillsammans med en majoritetssvensk tjej som jag antar är hans flickvän eller åtminstone en av hans möjligen många intimrelationspartners.
Kvinnan ifråga, som f ö var klädd i typisk ”svenneproletärstil” av värmländskt snitt, reagerade inte ens på mannens onomatopoetiska interjektion (d v s hon tycker antagligen att det är fullt normalt att till och från härma ”låtsasasiatiska” vid åsynen av en asiatisk person) och jag hann inte heller reagera och än mindre agera p g a att elsparkcyklar går i uppemot 20 kilometer i timmen.
Konkret handlade det om att den s k MENA-mannen, som var klädd i typisk ”ortenutstyrsel” (läs: svindyra jeans, svindyra sneakers, svindyr täckjacksväst o s v – möjligen kan allt han bar på på sin kropp ha kostat 15-20 000 SEK om inte mer än så), plingade i förväg när jag gick på trottoaren och för att vara artig och hövlig gick jag ut en bit på gatan (för inga förbipasserande bilar var just då i sikte) varpå mannen ifråga antagligen uppfattade mig som överdrivet underdånig och nog t o m som lite ”löjlig” och ”töntig”.
För en ”riktig” man hade så klart aldrig stigit ned från trottoaren och gått ut på gatan och därmed riskerat livet utan stått kvar på trottoaren och stigit knapp någon meter åt sidan och därefter låtit elsparkcykeln med dess passagerare passera förbi.
Mannen reagerade nämligen högst sannolikt på att jag just gick ut på gatan och därigenom gav honom ”fritt spelrum” på trottoaren (”vad är det för en j-vla tönt till man som böjer sig så hastigt och lustigt bara för att jag plingar lite grann”) så när han passerade förbi mig vände han sig hastigt och nyfiket om (”vem f-n är det där egentligen som är så underdånig?”) och såg då omedelbart att jag råkar bo i en kropp som direkt associeras med Stillahavsasien eller Öst- och Sydostasien (”men va f-n, det är ju för h-lv-t- en löjlig och töntig kinesj-v-l”) och närmast per automatik ropade mannen i samma ögonblick rakt ut ”yo hoo hee ha ha” eller något liknande – d v s hans hjärna triggades på bara någon halv sekund (om ens det) av att i ögonvrån se en människokropp som kopplas till Öst- och Sydostasien och som han antagligen uppfattade som lite ”löjlig” och ”töntig” även utifrån rådande maskulinitetsideal.
Jag är då bara 1,73 meter lång, visserligen lika lång som eller t o m längre än merparten av ”ortengrabbarna” vilka ju sällan eller aldrig är längre än så, men fr a är jag nog relativt smal jämfört med ”ortenkillarna” vars överkroppar ofta är rejält kraftiga för att inte säga uppumpade (liksom deras överarmar och lår) p g a att de ständigt ”gymmar” i tid och otid och deras ansiktsmimik, kroppsspråk och klädstil liksom frisyr och apparition i övrigt osar därtill av en supermaxad hypermaskulinitet som skriker ”se mig för f-n för jag är j-vligt manlig och snygg och sexig och attraktiv och stark och farlig och macho och häftig och cool och jag äger för h-lv-t- hela världen och jag ska bli rik och mäktig och ha j-vligt många brudar och jag är framför allt mer värd än alla andra” medan jag själv ofta går klädd i den typ av ”gubbkläder” som främst vita män bar på kanske 1950- och 60-talen och som nog skriker för att inte säga vrålar akademiker och den klädstilen kan nog faktiskt uppfattas som lite ”löjlig” och ”töntig” särskilt på en asiatisk man.
Om spåren av de första asiaterna i Sverige
På 1900-, 10-, 20-, 30-, 40- och 50-talen och egentligen ända fram tills 1960-talet när de icke-vita adoptivbarnen började anlända till landet i allt större antal var Sverige troligen ett av världens mest rasligt homogena länder och fr a ett land som både hyllade denna utpräglade demografiska homogenitet och i det närmaste till varje pris ville bibehålla densamma under en tid när de vita majoritetssvenskarna ansågs vara vitast och även s k rasrenast av alla folk på jorden.
För att kunna upprätthålla denna homogenitet var det inte minst av allra största vikt att se till att invandringen av utomeuropéer hölls ned till ett minimum utifrån utgångspunkten att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” som en svensk myndighet uttryckte det på 1930-talet.
Framför allt föll det på den dåvarande polismyndigheten att ”hålla rent” och närmast systematiskt avvisa alla utomeuropéer som försökte ta sig in i riket liksom inte minst att utvisa de utomeuropéer som mot alla odds ändå hade lyckats att göra det med hänvisning till bl a lösdriverilagen eller p g a misstanke om brott.
Denna närmast frenetiska för att inte säga fanatiska ”släpp ingen j-v-l över bron”-linje som konkret syftade till att hålla Sverige ”rent” från fr a unga icke-vita män som kunde tänkas få s k rasblandade barn med vita majoritetssvenskor går att följa i den dåvarande svenska polismyndighetens efterlämnade material som jag i dagarna har tittat en del på, på grund av att jag försöker ”spåra upp” de första (öst- och sydost)asiaterna som besökte, befann sig i och bodde i Sverige mellan cirka 1890-1960.
I det kvarlämnade polismaterialet framgår det att personer från bl a Latinamerika, Karibien, Afrika och Mellanöstern och inte minst från Asien vilka av olika anledningar hade tagit sig till Sverige mellan cirka 1900-60 ofta både efterlystes och utvisades och fotografierna vittnar om det dåtida rastänkandet då det polisiära s k mugshot-fotografiet skvallrar om att det var av största vikt att inte bara fotografera personer en face utan också i profil så att huvudformen syntes tydligt vilket på den tiden ansågs vara ett avgörande mått för att s k raskategorisera en person.
Vidare fanns det en tydlig fascination för s k rasblandade personer från fr a Latinamerika. Och när majoritetssvenskar efterlystes kunde det ibland heta att de hade ”japanska drag”, ett ”z-utseende” eller var av ”n-g-rtyp”.
Vad gäller just asiater så handlade det om att flera manliga kinesiska kringresande s k gårdfarihandlare besökte och befann sig i Sverige under fr a 1910- och 20-talen på samma sätt som att en del östeuropeiska judar verkade som s k gårdfarihandlare vid samma tid och i båda fallen kunde det ibland hända att de hade med sig sina familjer.
Kopior av fotografierna som den dåtida polismyndigheten tog skickades dessutom rutinmässigt till Statens institut för rasbiologi i Uppsala där de kom till användning i utställningar, vetenskapliga artiklar och även läroböcker och läromedelsmaterial, vilket indikerar att hela det dåvarande officiella Sverige genomsyrades av ett rastänkande (d v s i form av statsapparaten, akademin och myndighetsvärlden). Flera av de asiater som förekommer i polismyndighetens efterlämnade material dyker t ex upp i rasbiologiska institutets mycket omfattande fotoarkiv liksom som illustrationer i olika akademiska publikationer.
OBS: Om någon händelsevis råkar vara efterkommande till någon av dessa personer som fotograferades av den svenska polisen under första halvan av 1900-talet så vill jag redan i förväg be om ursäkt för att jag här lägger ut dessa foton.
Just nu skrivs asiatisk diasporahistoria och asiatisk populärkulturhistoria på en och samma gång
Just nu skrivs asiatisk diasporahistoria och asiatisk populärkulturhistoria på en och samma gång:
BTS – världens största (öst- och sydost)asiatiska och (syd)koreanska pop(ulärmusik)grupp (genom tiderna) – besöker just nu (d v s i realtid) USA:s president Joe Biden i Vita huset i Washington för att lyfta och diskutera problematiken med antiasiatisk rasism som har exploderat i omfattning under pandemin och resulterat i ett stort antal dödade och skadade asiater i USA och i andra västländer:
”The group will discuss issues on Asian inclusion, representation and diversity, and anti-Asian hate crimes & discrimination, per official.”
”Biden has been outspoken about being committed to combating the rise in anti-Asian hate crimes. Last year, the Democratic president signed the COVID-19 Hate Crimes Act into law.”
Den som organiserar BTS besök är f ö Karine Jean-Pierre som är den första svarta hbtq-personen som arbetar vid och ansvarar för Vita husets kommunikations- och pressavdelning.
Det hör då till saken att av någon anledning så har en oproportionerligt hög andel av de asiater som har utsatts för våld koreansk bakgrund – t ex var flertalet av de asiatiska kvinnor som dödades i Atlanta i mars 2021 koreanskor – och det är också asiatiska kvinnor och inte minst just koreanska kvinnor som har drabbats allra värst av de antiasiatiska hatbrotten under pandemin.
Och för den/dem som inte känner till det så är BTS kort och gott den första utomvästerländska och icke-vita popgruppen som sjunger på ett utomvästerländskt språk som har slagit igenom i Väst.
Antiasiatisk rasism talas det som bekant knappt om vare sig bland antirasister, i minoritetssammanhang eller bland forskare som studerar rasism och mot bakgrund av det faktumet är detta så historiskt det kan bli även om det går att argumentera för att Biden borde ha bjudit in representanter för de stora asiatiska minoritets- och diasporagrupperna och inte en populärmusikgrupp vars medlemmar inte ens har vuxit upp i och bor och lever i USA och i Väst.
Det talas med rätta om rasism mot latinos/as (och inte minst i USA), med rätta om rasism mot svarta (och inte minst i USA, Storbritannien, Belgien, Italien och Frankrike), med rätta om rasism mot romer (och inte minst i Syd-, Central- och Östeuropa), med rätta om rasism mot muslimer och personer med bakgrund i MENA-regionen (och inte minst i Frankrike, Nederländerna och Tyskland liksom i Sverige), med rätta om rasism mot sydasiater (och inte minst i Storbritannien) och med rätta om rasism mot judar (och inte minst i Västeuropa) men det är mycket sällan som rasism mot öst- och sydostasiater aktualiseras förutom sedan pandemin bröt ut p g a att asiater i hela västvärlden sedan dess har utsatts för ett mycket stort antal hatbrott och ett 20-tal asiater har även dödats p g a pandemin.
Ett urval av rätt så unika siffror om asiaterna i Sverige
Expos nya rapport som publicerades idag, som bygger på en enkätundersökning som genomfördes i slutet av 2021 och som består av 4000 enkätsvar vilka representerar ett genomsnitt av befolkningen, är en av ytterst få undersökningar som operationaliserar och specificerar kategorin invånare med bakgrund i Öst- och Sydostasien/Asien. Det är kort och gott och helt enkelt oerhört sällan som (minoritets)gruppen asiater i Sverige inkluderas i undersökningar och studier som rör rasism och svenskhet.
Undersökningen visar bl a att en relativt hög andel av respondenterna som har bakgrund i Öst- och Sydostasien uppger att de utsattes för rasism någon gång under 2021 och det är högst sannolikt att det avspeglar den formliga explosion av antiasiatisk rasism som inträffade i hela västvärlden inklusive i Sverige under pandemiåren 2020-21 när asiater kom att bli den mest utsatta minoriteten statistiskt-demografiskt sett i bl a USA.
”Normalt” är då andra minoriteter mycket mer utsatta än asiater såsom exempelvis svarta och latinos/as liksom muslimer men under pandemin var det den asiatiska minoriteten som stack ut i de länder där det förs och finns statistik om exempelvis hatbrott. Detta innebär att om undersökningen hade ägt rum innan pandemin så hade procentandelen respondenter som har bakgrund i Öst- och Sydostasien och som uppgav att de hade utsatts för rasism troligen varit betydligt lägre.
Rapporten visar vidare att respondenterna överlag föredrar invandring/invandrare från övriga Norden och Europa (minus det postkommunistiska Östeuropa) men därefter kommer invandring/invandrare från Asien (32%), Latinamerika och Östeuropa och allra sist kommer invandring/invandrare från subsahariska Afrika och Mellanöstern.
Asiaterna intar m a o ett slags ”mellanposition” och ”buffertposition” mellan nordborna och västeuropéerna respektive invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och Mellanöstern tillsammans med latinos/as och östeuropéer. Det är också troligtvis så att asiater, latinamerikaner och östeuropéer klarar sig bättre rent socioekonomiskt än invånarna med bakgrund i subsahariska Afrika och Mellanöstern men sämre än majoritetssvenskarna, nordborna och västeuropéerna.
Slutligen framgår det att invånare som är födda i Asien definierar sig som svenskar i mindre utsträckning än invånare som exempelvis är födda i övriga Norden. Dock är det fler invånare som är födda i Asien som helt och hållet samt till viss del känner sig som en del av det svenska samhället (45%) jämfört med invånarna som är födda i Afrika (43%).
Ännu ett bidrag till de svenska asiaternas historia
Fick nyligen ett tips via mejl rörande att 1:e intendenten vid Göteborgs Stadsmuseum LarsOlof Lööf har lyckats ”knäcka” identiteten på den andra av tre asiatiska (slav)pojkar som togs till Sverige 1767 av anställda vid Svenska ostindiska kompaniet och som räknas som de första kända asiaterna som invandrade till Sverige och vilka därefter kvarstannade i landet permanent fram tills att de gick bort.
Vuxna asiater hade tillfälligt besökt Sverige innan 1767 och inte minst som varande anställda vid Ostindiska kompaniet men de kom aldrig att bosätta sig i riket och än mindre att lära sig svenska eller gifta sig med svenskor. En av dem, den s k högbåtsmannen Abdersosa Sarray från nuvarande Indiens östkust, avled f ö under ett besök i Göteborg på 1730-talet och ligger troligen begravd på Djurgårdskyrkogården i Majorna.
De tre pojkarna vilka alla var i 10-årsåldern kom från ön Nias som är belägen i anslutning till Sumatra i nuvarande Indonesien och hade blivit tillfångatagna och förslavade av holländarna och därefter köpta av svenskar och i augusti 1767 anlände trion till Göteborg på fartyget ”Stockholms slott”.
Den mest kände av dem vars identitet har varit känd sedan länge och som bl a idéhistorikern Tore Frängsmyr har skrivit om togs om hand som fosterbarn av kaptenen på fartyget Carl Gustav Ekstedt. Han omskrivs som en ”malej-gosse” i bevarade dokument och döptes sedermera till Pehr Philander i närvaro av flera adelsmän. Philander var på sin tid känd som ”Javanen” bland dåtidens svenskar och han fick flera barn och hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det dåvarande kungliga hovet och räknas som en av de allra första afrosvenskarna.
Lööf har nu lyckats få fram uppgifter om ytterligare en av de tre pojkarna som tidigare har varit okända. Denne pojke kallades av någon anledning för Cupido av svenskarna och döptes sedan till Johan Gustaf Agorander. Agorander kom att tas om hand som fosterbarn hemma hos pastor Isak Sandahl i Majorna i Göteborg och som vuxen bodde han bl a i Härnösand och tjänstgjorde på flera kompaniresor till Kina innan han avled i Stockholm 1790 och efterlämnade två barn.
Så nu är det bara att hoppas att någon arkivkunnig person snart lyckas ”knäcka” identiteten på den tredje asiatiske (slav)pojken.
Hatbrotten mot asiater fortsätter att äga rum i USA och det står nu klart att andra minoritetspersoner ofta är gärningspersonerna
Hatbrotten mot asiater, som exploderade i omfattning i hela västvärlden under pandemin, fortsätter att hålla en hög nivå särskilt i USA där ett flertal mord på asiatiska kvinnor i New York har ägt rum sedan årets början och för några dagar sedan blev tre asiatiska kvinnor skjutna i Dallas.
Det blir tyvärr allt tydligare att flertalet gärningspersoner tillhör andra minoriteter och nästan alltid är de svarta eller latinos. Nu har t ex en latinamerikansk man åtalats för att ha kört in i en Stop Asian hate-demonstration med sin bil (han var bl a nära att köra över en 9-årig asiatisk flicka) och samtidigt ropat s k rasord (d v s nedsättande uttryck som används för att beteckna asiater).
Även i Sverige finns det en del som tyder på att det främst är representanter för andra minoriteter som trakasserar och attackerar asiater – det var bl a företrädare för Kinesiska riksförbundet i Sverige inne på under pandemin och här handlar det fr a om afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i den s k MENA-regionen och på Balkan.
Den stora frågan är nu varför andra minoriteter hyser agg och vrede och kanske t o m hat mot asiater i västvärlden i länder som USA och Sverige och det går att tänka sig att det finns olika orsaker beroende på varje enskilt västlands närhistoria och rasrelationer men också att det kan finnas en del liknande förklaringar:
Avundsjuka för att asiater klarar sig bättre än andra minoriteter brukar nämnas, att asiaterna tenderar att ”hålla sig för sig själva” i ”gettona”, ”förorterna”, ”the projects” och ”les banlieues” är en annan förklaring som ibland hörs (d v s medan afrosvenskar, latinos och personer med bakgrund i MENA-regionen och på Balkan interagerar med varandra i de svenska miljonprogramsområdena så anses asiaterna som bor och lever i miljonprogramsområdena ”hålla sig för sig själva”) liksom också att många med bakgrund i fr a Latinamerika och Afrika och delar av MENA-regionen kan hysa en stor bitterhet mot länder i Asien (Kina, Japan, Sydkorea, Taiwan o s v) som investerar i deras hemländer.
Sist men inte minst är det fr a asiatiska kvinnor som attackeras vilket kan bero på att de anses vara ”vulgära” då de sexualiseras mycket hårt, d v s ett slags antiasiatiskt kvinnohat verkar vara rejält närvarande bakom flertalet av hatbrotten.
https://www.nbcnews.com/news/asian-america/man-arrested-bias-charges-disrupting-stop-asian-hate-rally-los-angeles-rcna28625?fbclid=IwAR01YyfPsMI4A59PL4Xo6FKmpnCmdvLE4Zn9aBBf5AbOhpdL2MKwieuz6ss
“A Southern California man was arrested Thursday and charged with disrupting a peaceful rally against anti-Asian racism last year and telling protesters to “Go back to China,” officials said.
Steve Lee Dominguez, 56, of Diamond Bar, has been charged with two counts of bias-motivated interference with federal protected activities, prosecutors said.
The ”Stop Asian Hate” protest in Los Angeles County unfolded on March 21 last year, just five days after a gunman fatally shot eight people near Atlanta. Six of the victims were women of Asian descent.
The rally attendees were peacefully and legally crossing the intersection of Diamond Bar Boulevard and Grand Avenue as Dominguez approached in his black Honda sedan, according to a federal grand jury indictment.
Dominguez started yelling ”Go back to China” and obscenities at the rally participants at the intersection, according to the indictment.
“Defendant Dominguez then deliberately drove his car through the crosswalk of the intersection at the red light, made an illegal u-turn and cut off the route of several rally participants lawfully crossing the pedestrian crosswalk.”
He again yelled an obscenity while nearly hitting a 9-year-old girl, the indictment said.
Dominguez also yelled ”racial epithets at the rally participants,” the indictment said.
Dominguez’s attorney could not immediately be reached for comment Thursday afternoon.
Messages left at several phone numbers listed for Dominguez and his family in Southern California were not immediately replied to.”
Om sången ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” och de första asiatiska och icke-vita invandrarna i Sverige
En person har varit vänlig nog att skänka mig ett tryckt reklamblad i original för Lasse Dahlquists sång ”Usch, fy skam, en äkta kinaman” som Gösta Jonsson och Gösta Jonssons orkester spelade in på en skiva som gavs ut 1940.
Sången är naturligtvis närmast groteskt rasstereotyp men representerar samtidigt också ett stycke svensk utomeuropeisk invandringshistoria och behandlar specifikt och konkret de första kinesiska och östasiatiska invandrarna i Sverige.
Sången och närmare bestämt sångtexten kan nämligen vara den allra första på svenska som handlar om utomeuropeiska invandrare i Sverige och här finns ”självklart” alla kända ”ingredienser”: Sångens ”kinaman” blir välbeställd och det antyds att han både är något av en skojare i affärer och en utomeuropeisk man som gärna kurtiserar svenska kvinnor.
Bakgrunden till sången står att hitta i att ett antal icke-vita invandrare befann sig i Sverige under mellankrigstiden varav flertalet kan ha varit just kineser och östasiater och varav antagligen 95% om inte mer än så var unga män. Vad gäller just kinesiska invandrare så är det då känt att ett antal unga män från framför allt Zhejiang-provinsen befann sig i Sverige under mellankrigstiden och verkade som gårdfarihandlare på landsbygden på samma sätt som att en del östeuropeiska judar gjorde detsamma vid denna tid. En hel del av dessa tidiga kinesiska invandrarmän hamnade f ö i Statens rasbiologiska instituts bildarkiv och användes som ”rastypexempel” i diverse ”vetenskapliga” publikationer på grund av att de fotograferades av den svenska polisen innan de förvisades från landet med hänvisning till lösdriverilagen.
Bakgrunden till att det lilla antalet kineser, östasiater och icke-vita generellt som besökte och vistades i Sverige mellan ca 1910-40 blev gripna av den dåtida svenska polisen och utvisade ur riket, och varav nästan alla var unga män, var att det svenska rastänkandet nådde sin kulmen vid denna tid vilket innebar att det rådde ett slags besatthet vid att världens förment vitaste och vackraste och (ras)renaste folk majoritetssvenskarna inte skulle reproducera sig med icke-vita (d v s i form av s k rasblandning). År 1931 skrev exempelvis en myndighet till regeringen att ”färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” och syftade just på att svenskarna inte skulle s k rasblanda sig med icke-vita. Det lilla antalet s k blandade eller mixade barn som ändå föddes i landet med en icke-vit och en majoritetssvensk förälder mellan ca 1910-40, och oftast handlade det om en majoritetssvensk mor, blev bortadopterade direkt efter födseln och den vita svenska mamman blev därefter ofta steriliserad som ”straff” för att ha idkat könsumgänge över de s k rasgränserna. Ett annat sätt att stoppa tillkomsten av s k blandade eller mixade barn var att mer eller mindre tvinga den vita svenska gravida kvinnan till abort och efter aborten blev hon likaledes ofta steriliserad.
Några enstaka av de unga kinesiska männen som försörjde sig som handelsresande och gårdfarihandlare under mellankrigstiden lyckades dock hålla sig undan från att bli utvisade och mot alla odds kvarstanna i landet livet ut och senare i några fall även gifta sig med majoritetssvenska kvinnor. Strax innan och under Andra världskriget ankom sedan ytterligare ett mindre antal manliga kineser till landet vilka kom att stanna permanent såsom den blivande översättaren Hwang Tsu-Yü som invandrade 1939. Likaså anlände ett antal personer under krigsåren som kom att bli de första kinesiska kockarna vid de första kinesiska och asiatiska restaurangerna i Sverige såsom på Berns asiatiska, som slog upp portarna 1944.
Intervju med en av de första asiaterna som invandrade till Sverige 1953
Örnsköldsviks Allehandas Izabelle Nordfjell intervjuar Hi Choon Lee, som kom till Sverige och till Västergensjö utanför Bredbyn 1953 som fosterbarn till bonden Sara Östholm. Lee var den andra eller möjligen tredje koreanen som invandrade till Sverige och en av de första utomeuropéerna som gjorde detsamma som kvarstannade permanent i landet.
”Även fast historien utspelade sig för snart 70 år sedan minns Hi Choon Lee tiden i Anundsjö starkt.
– Det var fantastiskt att få komma dit från kriget och Sara var så snäll, säger Hi ChoonLee, som i dag är 82 år gammal.”
”I dag är Hi Choon Lee är 82 år gammal och bor i Nynäshamn utanför Stockholm. Minnena från tiden i Västergensjö är starka.
– Det var en stor sensation för alla i bygden när jag kom dit, ingen hade sett en asiat förut och det fanns en stor nyfikenhet, säger Hi Choon Lee, eller Lee som han kallas.
På 50-talet pågick Koreakriget och Lee växte inte upp under några goda omständigheter. Eftersom han var en begåvad musiker, som bland annat utsetts till en av landets bästa violinister, spelade han på sjukhusen för att tjäna pengar till sin familj. En musiklärare i Anundsjö hade en god vän stationerad på sjukhuset där Lee spelade.
– När den här mannen träffade mig blev han eld och lågor och sa att han kanske kunde hjälpa mig till Sverige så att jag kunde fortsätta mina musikstudier där. Musikläraren och den goda vännen bildade Sverigekoreaföreningen i Anundsjö och började samla in pengar till flygbiljetten. – De var väldigt entusiastiska för att få mig till Sverige. Vintern 1953 lyfte Lee och hans violin med flyget till Sverige. Att komma till ett okänt land som 13-åring var inte helt okomplicerat eftersom Lee inte kunde språket. Av de amerikanska soldaterna hade han lärt sig några få ord på engelska.
– Det var stort att komma till Sverige. Det tog tre dagar att ta sig Brommas flygplats. På flygplatsen mötte musikläraren från Anundsjö upp honom – och alla de stora nyhetstidningarna.
– Jag visste ingenting om Sverige. Det var inte helt enkelt att förstå varandra i början och en korean som studerade till läkare i Uppsala hjälpte till att översätta på flygplatsen. På bondgården hemma hos Sara Östholm i Västergensjö fick Lee husrum. Så småningom fick han börja i Bredbyns folkskola och lärde sig svenska.
– Jag blev väldigt välkomnad och alla var otroligt snälla med mig. Första tiden på gården fick han dock problem med magen.
– Den första tiden var jag inte van att dricka mjölk, men av en underlig anledning så gick det bra att dricka mjölken om jag blandade den med lingonsylt. Han minns också att han lärde sig åka skidor.
– Det var en stor sensation att åka skidor. Jag minns att jag kom sist i en skidtävling som arrangerades, skrattar Lee. I Anundsjö samlades pengar in för att Lee skulle få fortsätta studera musik och han åkte även runt med sin violin i byarna för att få ihop pengar till utbildningen. Efter två år hade föreningen och Lee fått ihop tillräckligt med pengar och då flyttade han till Stockholm. Ett par år efter studierna blev han anställd på Kungliga operan och sedan på Kungliga Filharmoniska Orkestern.
– Där blev jag kvar i 43 år tills jag pensionerade mig 2005. Fram till 1960 var han skriven i Västergensjö och ett par gånger efter flytten till Stockholm åkte han och hälsade på Sara Östholm. Efter tjugo år i Sverige åkte han och hämtade sina föräldrar i Sydkorea. Lee säger att han är väldigt tacksam för det liv han har haft.
– Jag har haft ett lyckligt liv där jag rest och fått se mycket. Jag har också fått två söner, en dotter och jag har fyra barnbarn. En sista resa till Västergensjö hoppas han kan bli av – sist han var där var för 40 år sedan.
– Tillåter hälsan kanske jag kan resa dit men vi får se hur allt blir, jag är gammal nu.”
Om en ny bok om rasism mot asiater i Sverige
I januari i år bestämde jag mig för att försöka hitta och spåra upp samt läsa och gå igenom samtliga svenskspråkiga originaltexter som en svensk asiat har skrivit eller som handlar om svenska asiater vilka antingen har offentliggjorts i bokform eller i tryckta tidningar och tidskrifter och vilka på något sätt kretsar kring frågan om rasism mot asiater i Sverige – d v s kort och gott samtliga svenskspråkiga offentliga och (pappers)tryckta texter vilka behandlar svensk antiasiatisk rasism.
Sagt och gjort: Efter att ha hittat, läst och tematiserat totalt ett 100-tal bokpublikationer författade av asiater i Sverige och runt 900 antologi-, tidnings- och tidskriftstexter där svenska asiaters röster, erfarenheter, åsikter och perspektiv hörs och framkommer på något sätt håller för närvarande en ny bok sakta men säkert på att växa fram som kommer att bli den första i sitt slag som handlar om asiater i Sverige och svensk antiasiatisk rasism och hittills har jag preliminärt färdigställt två av fem planerade kapitel vilka sammantaget undersöker olika aspekter av att vara asiat i dagens Sverige.
I boken kommer både invandrare (varav de flesta har invandrat från Thailand, Kina, Vietnam eller Filippinerna), adopterade (varav de flesta har majoritetssvenska adoptivföräldrar), blandade (varav de flesta har en asiatisk mor och en vit far) och andragenerationare (varav de flesta är inrikes födda med två föräldrar som är födda i Kina eller Vietnam) att komma till tals och flertalet har ursprung i Sydkorea, Kina, Filippinerna eller Vietnam och en del även i Japan, Indonesien, Malaysia, Hongkong, Laos, Taiwan eller Singapore.
Till skillnad från invånarna i landet med bakgrund i Latinamerika, Karibien, Mellanöstern och Afrika vilka numerärt och proportionellt domineras av pojkar eller män så domineras de svenska asiaterna av flickor eller kvinnor och flertalet av texterna som rör asiater i Sverige och antiasiatisk rasism handlar också om asiatiska flickor eller kvinnor.
Tobias Hübinette 