Kategori: Arvid Fredborg

Förläggaren Tomas Fischer har avlidit som gav ut nyutgåvan av högerextremisten Arvid Fredborgs bok ”Bakom stålvallen”

Finansmannen och förläggaren Tomas Fischer gick i förrgår bort i en drunkningsolycka på den gamla svenskön Saint-Barthélemy i Karibien, som ingår i det franska s k Outre-mer-distriktet. 

Fischers förlag Fischer & Co var på 90-talet det ledande svenska bokförlaget som gav ut den typ av författare som idag skulle betecknas som konservativa såsom nationalekonomen Gunnar Adler-Karlssons skandalbok ”Superhjärnornas kamp” (1997) som bl a handlar om olika s k rasgrupper och IQ-tester, Per Lindebergs mycket uppmärksammade ”Döden är en man” (1999) som handlar om det s k styckmordet och utgörs av en frontalattack på de feminister som engagerade sig för offret Catrine Da Costa och sist men inte minst ny(prakt)utgåvan av den gamle högerextremisten Arvid Fredborgs bok ”Bakom stålvallen” (1995), som Jan Myrdal skrev förordet till och som hyllas som den svenska högerns mest kända s k antinazistiska bok och innehåller en märklig s k tabula gratulatoria innehållande namnen på åtskilliga prominenta högerpersoner och högerextremister. År 2003 gav Fischer också ut historikern Sune Perssons bok ”Vi åker till Sverige. De vita bussarna 1945” som består av en okritisk hyllning till greve Folke Bernadotte. Fischer var också av någon anledning medlem i Svensk-tyska föreningen, som åtminstone tidigare dominerades och leddes av högerextremister.

”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Den just nu bioaktuella animerade filmen ”Pelle Svanslös” påminner mig om att bredvid Bamses värld så bör Pelle Svanslös (Uppsala-)värld vara den mest antifascistiska av den svenska barnkulturens och barnbokslitteraturens alla fiktiva världar (och huvudkaraktärer) och vilket inte minst förklaras av att Pelle Svanslös skapare Gösta Knutsson liksom Bamses skapare Rune Andréasson själv var en aktiv antifascist innan och under krigsåren.
89763664_10157238085345847_1450018290985336832_n.jpg
 
Det är därför inte en slump att Pelles plågoande (det faktum att Pelle är svanslös kan f ö med lite fantasi tolkas som att Pelle är omskuren…) Måns framställs och framstår som en slags ”negativt” karismatisk högerradikal ledartyp medan Måns underhuggare Bill och Bull står bakom denne i enlighet med någon slags ledarprincip.
 
Det råder delade meningar om Måns förlaga (alla karaktärer i Gösta Knutssons värld har då verkliga förlagor och de adresser och platser som anges i böckerna och i filmen finns och existerar i Uppsala) vars namn ska ha hämtats från en gammal latinlärare som Knutsson tyckte illa om men den hypotes som jag själv är anhängare av (och ingen hypotes är väl sämre än någon annan) säger att Måns förlaga var den svenska radikalkonservatismens legendariska portalfigur Arvid Fredborg vars ande svävar över dagens SD samtidigt som hans namn sällan nämns idag (och kanske likt Voldemorts namn, då Fredborgs ideologiska och intellektuella arv ännu ej anses tillräckligt rumsrent just i Sverige) men inom konservativa kretsar i Europa är han då ibland omtalad som något av ”1900-talskonservatismens svar på Marx”.
 
Bills och Bulls båda förlagor Bengt Lindberg och Olof Rydbeck var liksom Fredborg medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och återigen liksom Fredborg i dess antisemitiskt och rasideologiskt radikala Uppsala-avdelning.
 
När SNF 1933 inrättade sina paramilitära s k kampgrupper (KG) (som f ö leddes av Sveriges blivande riksbibliotekarie Kungl. Bibliotekets chef Uno Willers) vars gatukampsaktivister var skrudade i enhetliga stålgrå skjortor med läderkoppel och svarta slipsar (och naturligtvis också iförda svarta, blankputsade höga stövlar) var det just Fredborg som ”designade” KG-uniformen och det är inte utan att en börjar ”fantisera” om att både Lindberg och Rydbeck kan ha varit s k KG-aktivister mot bakgrund av hur Knutsson skildrar och porträtterar Bill och Bull i relation till Måns.
 
Sannolikt deltog f ö både Fredborg, Lindberg och Rydbeck (d v s både Måns, Bill och Bull) i dåvarande Moderaternas s k ”nationella medborgartåg” som samlade 40-50 000 deltagare och som marscherade genom Östermalm i Stockholm den 21 maj 1933. Denna s k uppmarsch var rejält inspirerad av de då aktuella händelserna i Tyskland vad gäller ”koreograferingen” i form av en skog av fanor, ett flertal musikkårer som spelade marschmusik och s k fosterländska sånger, snörräta och ”oändliga” kolonner som taktfast marscherade fram på Östermalms paradgator och en magnifik massmötesestetik som inte stod långt efter de dåtida tyskarnas dito.
 
Den 24:e kolonnen i Moderaternas ”medborgartåg” bestod av hela 800 uniformerade KG-aktivister från SNF (som på den tiden motsvarade dåtidens MUF) av s k ”pappas pojkar”-typ och vilka enligt den dåtida pressen renderade särskilt många applådåskor och jubelrop från de 10 000-tals åskådare som kantade gatorna på Östermalm för att titta på den ståtliga ”uppmarschen”. Slagorden för det moderata ”medborgartåget” var ”nationell väckelse”, ”kamp mot bolsjevismen” och ”ned med klasskampen” och en tidning rapporterade att mången Östermalmsdam som hade kommit ut från sina enorma våningar för att beskåda den ”nationella uppmarschen” fällde en tår av lycka när de såg ”amiralen” (d v s Arvid Lindman, d v s Moderaternas dåvarande ledare, d v s den dåvarande svenska borgerlighetens förgrundsfigur) passera förbi i täten av den jättelika ”uppmarschen” som skulle rädda damerna från klasskampens ”upplösningstendenser” och återskapa ”den nationella enheten” bland det s k svenska folket.
 
Så hur gick det då för verklighetens Bill, Bull och Måns efter 1945 och trots eller tack vare en gedigen högerradikal studenttid i Uppsala?
 
Medan Bill/Bengt Lindberg blev direktör för SAS och Bull/Olof Rydbeck chef för SR/SVT samt Sveriges FN-ambassadör så slutade Måns/Arvid Fredborg som något av den paneuropeiska radikalkonservatismens ”grand old man” och ”éminance grise” och långt före sin tid ifrågasatte han både jämställdhetspolitiken, den utomeuropeiska och postkoloniala invandringen, det s k ”kosmopolitiska” etablissemanget och den s k ”vänsterliberala” medie- och kultur”eliten” när denna typ av åsikter endast florerade inom överklassbetonade ”mellan skål och vägg”-sammanhang och ”elake Måns” hade nog aldrig kunnat föreställa sig att hans tankar och idéer idag skulle erhålla stöd av uppemot en fjärdedel av det s k svenska folket.

Så förs de högerradikala idéerna vidare in i vår tid

‪Läser Göran Dahls bok ”Folk och identitet” som handlar om den identitära alternativhögern och noterar att den högerradikala skribenten Anton Stigermark (Tidningen Kulturen, Motpol, Samtiden, Nya Tider, Palaestra media, Arktos förlag mm) hade den smått högerradikala statsvetarprofessorn Johan Tralau vid Uppsala universitet som handledare, d v s den svenska radikalkonservatismens gamle chefsideolog Arvid Fredborgs barnbarn, och på så sätt förs nu mellankrigstidens och efterkrigstidens högerradikala idéer vidare in i vår tid.
 

Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson blir alltmer pro-högerpopulism

DN:s politiske redaktör Per Svensson kritiserar idag Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson som på sistone har blivit alltmer pro-högerpopulism och som nyligen i en ledare attackerade Löfven för att statsministern varnar för högerpopulismen och extremhögern inför EU-valet.
 
Det må vara så att Löfven kanske är en alltför ”fanatisk” antifascist när han om och om igen betecknar och talar om SD och dess syskonpartier runtom i Europa som ”rasister” och ”högerextremister” och när han om och om igen påminner om mellankrigstiden och krigsåren men Nilsson hyllade samtidigt i sin ledare Nigel Farage, som ju är ”hjärnan” bakom det fullständiga kaoset som just nu tyvärr råder i Storbritannien och som SD bjöd in som huvudtalare till SD:s alternativa och högerradikala Nobelfest på Grand Hôtel i Stockholm 2016 som ägaren Peter ”Poker” Wallenberg (som f ö sägs hysa relativt varma känslor för både SD och AfS, d v s Wallenberg är möjligen också han pro-högerpopulism) hyrde ut och öppnade upp åt 100-tals SD:are och högerradikaler från hela Europa och där den s k ”Stockholmsdeklarationen” undertecknades som bl a innebär att de högerpopulistiska partierna och rörelserna tillsammans ska bekämpa de ”traditionella medierna”.
 
I sin ledare påminner Svensson om Per Engdahl som efter kriget grundade den högerextrema s k Europarörelsen och själv påminner jag gärna om två andra ”figurer” från den svenska extremhögerns historia vilka båda under hela sina liv kämpade för ett enat Europa, d v s den gamle antisemiten och högerextremisten Arvid Fredborg som ibland internt har kallats ”konservatismens Marx” och som stod mycket nära ärkehertig Otto von Habsburg och även var bekant med Carl Bildt (liksom med Katarina Frostensons far Georg Frostenson) samt Carl Bildts vän och partikamrat Per-Olof Strindberg, f d medlem i det nazistiska s k Lindholmspartiet och under kriget frivillig i Waffen-SS och som efter kriget blev moderat politiker och riksdagsledamot och en av Moderaternas allra första och starkaste förespråkare för ett enat Europa (d v s antagligen A.H.:s vision om ett enat Europa som Strindberg hade riskerat sitt liv för under krigsåren som SS-soldat) som Bildt sedermera hyllade i en dödsruna i Svenska Dagbladet vid dennes bortgång 1995 (OBS: Bildt är självklart inte pro-högerpopulism):
 
ur Carl Bildts närmast hysteriskt hyllande dödsruna över den gamle lindholmsnazisten och SS-veteranen Per-Olof Strindberg i Svenska Dagbladet den 1 juni 1995:
 
”För honom var partiets verksamhet och mål en del av hans livsuppgift eftersom han därmed värnade om det som var hans egna personliga ideal, friheten och demokratin. Därför stod han särskilt upp för de baltiska staternas frihet och Europas gemenskap. Han var ingen eftersläntrare utan en föregångsman.
 
Han var en av de första som efter andra världskriget, både under sina bilresor genom Europas länder och i den politiska debatten, fångades av visionen om ett enat Europa. Han kom att under sin livstid värna det land han älskade och de frihetens och demokratins ideal som var hans.
 
Det gläder alla hans vänner runt om i landet att han fick uppleva Sverige träda in i det europeiska samarbetet. Han var rak i ryggen. Både i politiken och som vän. Och han var oförtröttlig. Som ännu en insats för partiets framtid lade han under sina sista år en viktig grund för forskningen kring Moderata Samlingspartiets historia. Hos honom möttes historia och framtid.”
 
 
”Det är illa att en ”regeringschef i ett av EU:s medlemsländer så övertydligt visar att unionens politiska elit inte tål principiell maktkritik”, konstaterar Nilsson.
 
Nå. Det finns ju principer och principer. Politiker som Marine Le Pen, Viktor Orbán, och Matteo Salvini är inte principlösa. Det är inte heller partier som tyska AfD eller österrikiska FPÖ. De tycker till exempel av princip illa om den liberala samhällsmodell som forfarande dominerar i stora delar av Europa. De vill ha ett annat slags samhälle. Vänner och supportar som Vladimir Putin och Steve Bannon stöttar dem i kampen.
 
Inte heller Nigel Farage, tidigare ledare för Brexit-partiet Ukip, saknar principer. Han är, liksom sin politiske vän Orbán, principiell fiende till finansmannen och filantropen George Soros som han, liksom Orbán, vet ligger bakom så gott som allt djävulskap i världen.
 
Men PM Nilsson har nu upptäckt att Farage också är bärare av en principiellt betydelsefull EU-kritik och hyllar honom som ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant.” Betyget formuleras i samma ledare som dömer ut Stefan Löfven som främjare av det totalitära. Man blir bekymrad.”
 
(…)
 
”Låt mig då bara påminna om att det inte finns någon motsättning mellan att å ena sidan bekänna sig till exkluderande nationalism eller fascism och å andra sidan vurma för Europasamarbete. Också den kanske mest inflytelserike av 30- och 40-talets svenska fascister, Per Engdahl, var för Europasamarbete och blev ledande i den ”europeiska sociala rörelse” som bildades av europiska högerextremister vid ett möte i Malmö pingsten 1951.
 
Men det finns ju å ena sidan Europa och å andra sidan ett helt annat Europa.”

Uppsats om Arvid Fredborg kastar ljus över relationen mellan extremhögern och nyliberalismen

Att den inom den svenska högern smått legendariske Arvid Fredborg, som en gång var medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund och som under Kalla kriget och efterkrigstiden spelade en avgörande roll för både Moderaternas ideologiska utveckling och för konservatismen som idé och rörelse och både i Sverige och i Europa i övrigt, också var en mycket aktiv medlem i det mytomspunna Mont Pelerin Society, som grundades av bl a Friedrich Hayek, Karl Popper, George Stigler, Ludwig von Mises och Milton Friedman och som räknas som det mest namnkunniga och förnämsta nyliberala akademiska sällskapet i världen, var tidigare okänt för mig:
 
Jag har nu läst Joakim Bröms uppsats i historia vid Lunds universitet – ”Arvid Fredborg som nyliberal” – vari det även framkommer att utöver sin högerradikala och konservativa aktivism så var Fredborg, som under många decennier f ö finansierades av Axel Ax:son Johnson, också en nyliberal sådan och han deltog också i att grunda både Institut d’Études Politiques och International Freedom Academy. Bröms tes är att Fredborg spelade en avgörande roll för att inte bara upprätthålla den konservativa traditionen inom svensk politik efter kriget (Fredborg deltog då bl a i att skriva Moderaternas efterkrigsprogram) utan också för att introducera nyliberalismen i Sverige och långt innan Timbro bildades 1978.
 
 
Fredborg var då medlem i högerextrema Sveriges nationella förbund (SNF) på 1930-talet samt i Mont Pelerin Society (MPS) ända sedan 1950-talets mitt och det märkliga är att det finns ytterligare en annan svensk som också var medlem i både SNF och i MPS, nämligen Georg Frostenson (d v s Katarina Frostensons far – dottern gick dock åt andra hållet och blev frihetlig socialist) som blev medlem i MPS 1960 och som var redaktör för SNF:s tidning Fria ord på 1980-talet. Frostenson var f ö också nära vän med Friedrich von Hayek och grundade med dennes välsignelse den fortfarande existerande Hayek Foundation. Frostenson var också ledamot av Ludwig von Mises Institute, som sedan ett antal år tillbaka också finns representerad i Sverige, samt redaktionsmedlem för dess tidskrift Rampart Journal.
 
Relationen mellan extremhögern och konservatismen, som då både Fredborg och Frostenson kom ifrån och var en del av, och libertarianismen och nyliberalismen är helt enkelt kanske inte helt utforskad än och särskilt inte i ett svenskt sammanhang även om det finns de som har försökt utreda frågan i andra länder (https://hopenothate.com/2018/03/04/libertarianism-alternative-right/?fbclid=IwAR1-56qamEHJXhJmaZiSmVPhfg41AiFq_TP7G5U4tBIcWqo3UR4ul8–MTk). Att SD:s nättidning Samtidens chefredaktör Dick Erixon har en nyliberal bakgrund – han var tidigare skribent för tidskriften Nyliberalen, centerpartist samt chefsekonom på Timbro – är m a o kanske inte en slump och kanske inte heller de ibland märkliga allianser som då och då uppstår mellan SD:are och nyliberaler?

Om Arvid Fredborg

I början av januari 1996 hängde jag ut borgerlighetens störste antifascistiske hjälte Arvid Fredborg med råge i Expo, och vilket i och för sig andra hade gjort tidigare, men kanske inte i samma typ av hänsynslösa och brutala ”bredsidestil” som jag väl har gjort mig känd för sedan dess:

http://expo.se/2003/akademikerna-och-nazismen_296.html

I alla fall gav ”återavslöjandet” eko i bl a DN då DN Kultur hade publicerat en stor artikel som byggde på ett rundabordssamtal om Andra världskriget mellan ett flertal av 1990-tals namnkunniga antifascistiska journalister och intellektuella året dessförinnan, och där Fredborg hade deltagit.

Nu har Fredborgs personarkiv öppnats på Carolina Rediviva i Uppsala dit även Fredborgs barnbarn den radikalkonservative Jünger-fantasten och statsvetaren Johan Tralau också har skänkt morfaderns bibliotek, och i arkivet finns ett brev tillställt Fredborg och skrivet av en gammal högerextremist och f d Dagsposten-prenumerant som var pensionerad häradshövding i Umeå (troligen är han avliden idag) och som dels förfasar sig över min artikel i Expo men samtidigt gläds över att både Jan Myrdal, DN Kulturs dåvarande redaktör antifascisten Arne Ruth och bokförläggaren och antifascisten Tomas Fischer alla gick till försvar för Fredborg som då räknas som den svenska borgerlighetens mest kände antifascist trots att han var både organiserad högerextremist, rasist, antisemit, antifeminist, antidemokrat och radikalkonservativ ända fram till sin bortgång 1996 – märkligt nog samma dag som Expo-numret kom från tryckeriet.

I brevet skriver den pensionerade juristen vidare om att han prenumererar på Contra samt att han är tacksam över att ingen offentliggjorde Dagspostens prenumerantlistor (OBS: Det har jag då gjort därefter, eller åtminstone tidningens aktieägare – se http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf) efter kriget då han annars aldrig hade slutat som häradshövding.

Brevskrivaren nämner nämligen att andra stoppades i karriären just för att de var så öppna med sin pro-nazism såsom Erik Wellander som bl a var organiserad i Sveriges nationella förbund och som aldrig blev invald i Svenska akademien just därför liksom häradshövding Einar Anderberg som inte fick bli justitieråd p g a sitt f d medlemskap i Nationalsocialistiska blocket.

Slutligen nämner brevskrivaren hur han innan och under kriget beundrade nazisten Holger Möllman-Palmgren vid Västerbottens museum samt inte minst Rütger Essén, Sveriges nationella förbunds ledare och Dagspostens mångårige utrikespolitiske redaktör och att han idag ser upp till dennes dotter – d v s Umeå universitets genetikprofessor Marianne Rasmuson.

I övrigt hittas i Fredborgs arkiv svassande beundrarbrev även från sentida moderater såsom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – den svenska borgerligheten har alltid behövt värna om de få antifascistiska hjältar den och har därför alltid lyft fram Fredborg (och gör det än idag) som sin store antifascistiske hjälte och i den nyutgåva av den ”antifascistiska” klassikern ”Bakom stålvallen” som Tomas Fischer gav ut hittas bisarrt nog inte bara merparten av 1900-talets ledande moderater som forfarande levde då i dess Tabula gratulatoria utan också alltför många vänsterintellektuella vilka likt Myrdal likaså beundrade Fredborg.

Ax:son Johnson-stiftelsen finansierade den radikalkonservative ideologen Arvid Fredborg

Ola Larsmo uppmärksammar i dagens DN Kultur att den mytomspunne finansmannen Axel Ax:son Johnson och dennes stiftelse med samma namn finansierade den svenska radikalkonservatismens intellektuella nätverk kring Arvid Fredborg under efterkrigstiden och Kalla kriget och möjligen långt in på 1980-talet samt påminner om hur kretsen kring tidskiften Axess tenderar att svartmåla all granskning av den svenska extremhögern och t o m låter en historieprofessor (Svante Nordin, vars egen far var organiserad högerextremist) ljuga om den svenska antisemitismen:

http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/morkret-maste-redovisas-pa-bada-sidorna-av-politiken

Poängen är naturligtvis inte att peka ut tidskriften Axess och alla dess skribenter och ännu mer alla de forskare, journalister och kulturarbetare som genom åren har erhållit bidrag från och finansierats av Ax:son Johnsons stiftelse som varande högerextremister. I stället handlar det om att försöka berätta den ännu oberättade (och i mångt och mycket hemliga/hemligstämplade) historien om hur delar av den svenska industrin alltid har stöttat delar av den svenska extremhögern, och vilket gör att dagens för många oförståeliga och bisarra allians mellan SD och delar av näringslivet hamnar i ett annat ljus.

Det är helt enkelt ett faktum att ett flertal av landets mäktiga och förmögna finans- och ägarfamiljer (d v s det handlar verkligen inte bara om Ax:son Johnson) liksom flera av de stora koncernerna, industrierna och företagen har allierat sig med och stött och finansierat åtminstone delar av den svenska extremhögern ända sedan mellankrigstiden.

Arvid Fredborg, rasbegreppet och svenskheten

En av den svenska borgerlighetens mest hyllade antinazister (som i själva verket själv var högerextrem, och som förfäktade ett rastänkande ända in på 1980-talet) Arvid Fredborg skriver följande om rasbegreppet, om den svenska extremhögerns mycket framgångsrika antisemitiska ”Mota Moses i grind”-kampanjen 1938-39 (som han själv var drivande bakom) samt om svenskheten i självbiografin Destination Berlin från 1985:

”I februari 1939 blev jag inblandad i den akademiska diskussionen om intellektuella flyktingar. Med detta förhöll det sig på följande sätt: Efter ”Kristallnatten” i Tyskland… ökade trycket mot judarna i Tyskland. Tusentals tyska judar sökte sig till utlandet, inte minst till Sverige. Det gällde bl.a. läkare. Men detta aktualiserade ett svårt problem. Jag ansåg personligen att Sverige inte skulle stänga sina portar men borde iaktta försiktighet med att släppa in främlingar. Jag – och många med mig – ansåg Sveriges relativa rasliga homogenitet vara ett värde att bevara. Då lade man en annan betydelse i ordet ”ras” än vad som nu är fallet. Vad man menade var i själva verket folkslag. Jag hade själv både finskt och vallonskt blod i ådrorna. Men jag ansåg att man skulle vara ytterst försiktig med att tillföra nya främmande element, inte minst därigenom att det svenska folket i grund och botten har svårt att behandla främlingar på rätt sätt. Detta har inte väsentligt ändrats under de årtionden som gått.”

Fredborg har rätt i att rasbegreppet mellan ca 1900-1960 var synonymt med glosan folk, vilket den uppsjö av ordsammansättningar som innehöll ordet ras respektive ordet folk indikerar under denna tidsperiod när Sverige och fr a de svenska eliterna och de övre skikten i landet var fullkomligt besatta av ras och kanske inte så mycket hyllade den vita rasens överlägsenhet generellt som svenskarna som varande vitare än alla andra vita nationer i världen (och delvis därför går det att argumentera för att den socialistiska välfärdsstaten och folkhemmet också kan ses som ett slags ”rashem” som syftade till att vidmakthålla och reproducera den absolut unikt rena och unikt värdefulla vithet som svenska folket ansågs bestå av). Fredborg har tyvärr också rätt i att det är svårt för alltför många att bli accepterade som svenskar till fullo än idag, inte minst p g a att svenska folket blev hjärntvättat i att tro på den ”vetenskapliga sanningen” att svenskarna var vitast av alla folk på jorden, bl a genom skolundervisningen och genom kulturproduktioner av allehanda slag liksom genom akademisk kunskapsproduktion.