Kategori: Arvid Fredborg
”Vår tid är nu” säger ju SD:arna numera och ett annat sätt att säga det på är väl tyvärr att det är ”elake Måns” och Bills och Bulls tid just nu

Så förs de högerradikala idéerna vidare in i vår tid
Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson blir alltmer pro-högerpopulism
Uppsats om Arvid Fredborg kastar ljus över relationen mellan extremhögern och nyliberalismen
Om Arvid Fredborg
I början av januari 1996 hängde jag ut borgerlighetens störste antifascistiske hjälte Arvid Fredborg med råge i Expo, och vilket i och för sig andra hade gjort tidigare, men kanske inte i samma typ av hänsynslösa och brutala ”bredsidestil” som jag väl har gjort mig känd för sedan dess:
http://expo.se/2003/akademikerna-och-nazismen_296.html
I alla fall gav ”återavslöjandet” eko i bl a DN då DN Kultur hade publicerat en stor artikel som byggde på ett rundabordssamtal om Andra världskriget mellan ett flertal av 1990-tals namnkunniga antifascistiska journalister och intellektuella året dessförinnan, och där Fredborg hade deltagit.
Nu har Fredborgs personarkiv öppnats på Carolina Rediviva i Uppsala dit även Fredborgs barnbarn den radikalkonservative Jünger-fantasten och statsvetaren Johan Tralau också har skänkt morfaderns bibliotek, och i arkivet finns ett brev tillställt Fredborg och skrivet av en gammal högerextremist och f d Dagsposten-prenumerant som var pensionerad häradshövding i Umeå (troligen är han avliden idag) och som dels förfasar sig över min artikel i Expo men samtidigt gläds över att både Jan Myrdal, DN Kulturs dåvarande redaktör antifascisten Arne Ruth och bokförläggaren och antifascisten Tomas Fischer alla gick till försvar för Fredborg som då räknas som den svenska borgerlighetens mest kände antifascist trots att han var både organiserad högerextremist, rasist, antisemit, antifeminist, antidemokrat och radikalkonservativ ända fram till sin bortgång 1996 – märkligt nog samma dag som Expo-numret kom från tryckeriet.
I brevet skriver den pensionerade juristen vidare om att han prenumererar på Contra samt att han är tacksam över att ingen offentliggjorde Dagspostens prenumerantlistor (OBS: Det har jag då gjort därefter, eller åtminstone tidningens aktieägare – se http://www.tobiashubinette.se/dp.pdf) efter kriget då han annars aldrig hade slutat som häradshövding.
Brevskrivaren nämner nämligen att andra stoppades i karriären just för att de var så öppna med sin pro-nazism såsom Erik Wellander som bl a var organiserad i Sveriges nationella förbund och som aldrig blev invald i Svenska akademien just därför liksom häradshövding Einar Anderberg som inte fick bli justitieråd p g a sitt f d medlemskap i Nationalsocialistiska blocket.
Slutligen nämner brevskrivaren hur han innan och under kriget beundrade nazisten Holger Möllman-Palmgren vid Västerbottens museum samt inte minst Rütger Essén, Sveriges nationella förbunds ledare och Dagspostens mångårige utrikespolitiske redaktör och att han idag ser upp till dennes dotter – d v s Umeå universitets genetikprofessor Marianne Rasmuson.
I övrigt hittas i Fredborgs arkiv svassande beundrarbrev även från sentida moderater såsom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – den svenska borgerligheten har alltid behövt värna om de få antifascistiska hjältar den och har därför alltid lyft fram Fredborg (och gör det än idag) som sin store antifascistiske hjälte och i den nyutgåva av den ”antifascistiska” klassikern ”Bakom stålvallen” som Tomas Fischer gav ut hittas bisarrt nog inte bara merparten av 1900-talets ledande moderater som forfarande levde då i dess Tabula gratulatoria utan också alltför många vänsterintellektuella vilka likt Myrdal likaså beundrade Fredborg.
Ax:son Johnson-stiftelsen finansierade den radikalkonservative ideologen Arvid Fredborg
Ola Larsmo uppmärksammar i dagens DN Kultur att den mytomspunne finansmannen Axel Ax:son Johnson och dennes stiftelse med samma namn finansierade den svenska radikalkonservatismens intellektuella nätverk kring Arvid Fredborg under efterkrigstiden och Kalla kriget och möjligen långt in på 1980-talet samt påminner om hur kretsen kring tidskiften Axess tenderar att svartmåla all granskning av den svenska extremhögern och t o m låter en historieprofessor (Svante Nordin, vars egen far var organiserad högerextremist) ljuga om den svenska antisemitismen:
http://www.dn.se/arkiv/dn-kultur/morkret-maste-redovisas-pa-bada-sidorna-av-politiken
Poängen är naturligtvis inte att peka ut tidskriften Axess och alla dess skribenter och ännu mer alla de forskare, journalister och kulturarbetare som genom åren har erhållit bidrag från och finansierats av Ax:son Johnsons stiftelse som varande högerextremister. I stället handlar det om att försöka berätta den ännu oberättade (och i mångt och mycket hemliga/hemligstämplade) historien om hur delar av den svenska industrin alltid har stöttat delar av den svenska extremhögern, och vilket gör att dagens för många oförståeliga och bisarra allians mellan SD och delar av näringslivet hamnar i ett annat ljus.
Det är helt enkelt ett faktum att ett flertal av landets mäktiga och förmögna finans- och ägarfamiljer (d v s det handlar verkligen inte bara om Ax:son Johnson) liksom flera av de stora koncernerna, industrierna och företagen har allierat sig med och stött och finansierat åtminstone delar av den svenska extremhögern ända sedan mellankrigstiden.
Arvid Fredborg, rasbegreppet och svenskheten
En av den svenska borgerlighetens mest hyllade antinazister (som i själva verket själv var högerextrem, och som förfäktade ett rastänkande ända in på 1980-talet) Arvid Fredborg skriver följande om rasbegreppet, om den svenska extremhögerns mycket framgångsrika antisemitiska ”Mota Moses i grind”-kampanjen 1938-39 (som han själv var drivande bakom) samt om svenskheten i självbiografin Destination Berlin från 1985:
”I februari 1939 blev jag inblandad i den akademiska diskussionen om intellektuella flyktingar. Med detta förhöll det sig på följande sätt: Efter ”Kristallnatten” i Tyskland… ökade trycket mot judarna i Tyskland. Tusentals tyska judar sökte sig till utlandet, inte minst till Sverige. Det gällde bl.a. läkare. Men detta aktualiserade ett svårt problem. Jag ansåg personligen att Sverige inte skulle stänga sina portar men borde iaktta försiktighet med att släppa in främlingar. Jag – och många med mig – ansåg Sveriges relativa rasliga homogenitet vara ett värde att bevara. Då lade man en annan betydelse i ordet ”ras” än vad som nu är fallet. Vad man menade var i själva verket folkslag. Jag hade själv både finskt och vallonskt blod i ådrorna. Men jag ansåg att man skulle vara ytterst försiktig med att tillföra nya främmande element, inte minst därigenom att det svenska folket i grund och botten har svårt att behandla främlingar på rätt sätt. Detta har inte väsentligt ändrats under de årtionden som gått.”
Fredborg har rätt i att rasbegreppet mellan ca 1900-1960 var synonymt med glosan folk, vilket den uppsjö av ordsammansättningar som innehöll ordet ras respektive ordet folk indikerar under denna tidsperiod när Sverige och fr a de svenska eliterna och de övre skikten i landet var fullkomligt besatta av ras och kanske inte så mycket hyllade den vita rasens överlägsenhet generellt som svenskarna som varande vitare än alla andra vita nationer i världen (och delvis därför går det att argumentera för att den socialistiska välfärdsstaten och folkhemmet också kan ses som ett slags ”rashem” som syftade till att vidmakthålla och reproducera den absolut unikt rena och unikt värdefulla vithet som svenska folket ansågs bestå av). Fredborg har tyvärr också rätt i att det är svårt för alltför många att bli accepterade som svenskar till fullo än idag, inte minst p g a att svenska folket blev hjärntvättat i att tro på den ”vetenskapliga sanningen” att svenskarna var vitast av alla folk på jorden, bl a genom skolundervisningen och genom kulturproduktioner av allehanda slag liksom genom akademisk kunskapsproduktion.