Kategori: arkitektur

Vad har Sergels torg, Konserthuset och Handelshögskolan i Stockholm, Stockholms universitets Södra huset, Rockelsta slott i Södermanland, Operan i Malmö och Lorensbergsteatern i Göteborg med varandra att göra? Jo de ritades alla av arkitekter som en gång var medlemmar i högerextrema eller pro-nazityska organisationer

Har aldrig tidigare försökt att kartlägga och inventera exakt vilka svenska arkitekter som någon gång var medlemmar i en högerextrem och/eller pro-(nazi)tysk organisation innan och under kriget men nu har jag i varje fall försökt att göra det och som det verkar handlade det om åtminstone ett 30-tal namn och högst sannolikt om långt fler än så då jag enbart har utgått ifrån den yrkestitel som anges och hittas i de kvarlämnade matriklarna och/eller namnlistorna.


Då arkitektyrket är ganska så anonymt (förutom ett mindre antal stjärn/kändisarkitekter som ”alla” i landet känner till och ofta antingen hatar eller älskar) så säger namnen inte något alls för särskilt många alls (förutom de konst- och arkitekturverksamma/kunniga/intresserade/engagerade) så därför väljer jag här att i stället lista samt medelst bilder illustrera några av de byggnader och anläggningar (i form av t ex torg, kommersiella centrum o s v) som några av dessa arkitekter har legat bakom i fr a Stockholm och Göteborg (OBS: det handlar m a o om ett mycket litet urval).


Arkitekterna ifråga var då bl a medlemmar i Svenska nationalsocialistiska partiet, Svenska antisemitiska föreningen, Riksföreningen Sverige-Tyskland, Svensk opposition och Svensk-tyska föreningen och bland de mer namnkunniga personerna hittas bl a Ivar ”Stockholms konserthus” Tengbom, David Helldén (d v s Sergels torgs och Hötorgsskrapornas skapare), Karl M. ”Millesgården” Bengtsson och Henning Orlando (d v s Riksbyggens chefsarkitekt som bl a har förestått den s k romantiska funkisstilen/funktionalismen i bl a stadsdelen Årsta i Stockholm):


Handelshögskolan i Stockholm

Konserthuset i Stockholm

Nordstjernanhuset i Stockholm

Tändstickspalatset i Stockholm

Tobaksmonopolets fabrik på Södermalm i Stockholm

Bonnierhuset på Torsgatan i StockholmRockelsta slott i Södermanland

Operan i Malmö

Hökarängens centrum i Hökarängen, Stockholm

Första Hötorgsskrapan i Stockholm

Sergels torg i Stockholm

Stockholms universitets Södra huset i Stockholm

Millesgården i Stockholm

Lorensbergsteatern i Göteborg

Sjöfartsmuseet i Göteborg

Sportpalatset i Stockholm

“Erlanderhuset“/“Dragspelshuset” i Stockholm

Riksbyggens huvudkontor i Stockholm

Skälderviksplan i Årsta, Stockholm

Katolska kyrkan i Göteborg

Kommer arkitekturfrågan att bli SD:s biljett in i kulturdebatten och kulturpolitiken?

DN:s Mohamed Yussuf skriver idag om Arkitekturupproret som vurmar för den nationalromantiska och nyhistoriska (sekelskiftes)stilen som dominerade i Sverige och Europa (liksom f ö även i Europas alla kolonier och bosättarstater över haven) under den s k ”la belle epoque” (ca 1870-1914).

Många med mig har säkerligen noterat att SD på sistone och alltmer har engagerat sig i arkitekturfrågan och många med mig reagerade säkert på att SD Stockholms ”starke man” Peter Wallmark nyligen föreslog att Stockholms universitets studenter borde få nya studentbostäder i någon slags nysekelskiftesstil.

Den stora frågan är väl nu om arkitekturfrågan ska komma att bli SD:s ”hävstång” och väg in i den svenska kulturdebatten och kulturpolitiken efter att partiet hittills har misslyckats med att debattera både teater-, musik- konst- och litteraturfrågor (OBS: självklart har en mängd SD:are försökt att debattera både olika scenkonstverk och teaterpjäser, olika popkulturella låtar och musikstycken, olika konstverk och tavlor och olika romaner och dikter men åtminstone hittills i varje fall har SD:arna misslyckats med att bli tagna på allvar i kulturdebatten vad gäller just dessa estetiska uttryck).

”Modernistisk arkitektur är färglös och fasaderna ser nakna ut. Hus borde i stället se ut som de gjorde före 1920. Det tycker den växande Facebookgruppen Arkitekturupproret. Nu börjar även svenska politiker ha åsikter om i vilken stil hus ska byggas.”

https://www.dn.se/kultur/upproret-delar-arkitektursverige-i-tva-lager

”I mitten av september kom nyheten att Sverigedemokraterna vill bygga 650 modulbostäder vid universitetet i Stockholm. Husen, som sammanfogas av färdiga sektioner, brukar vanligtvis ha ett enkelt utseende. SD:s förslag bygger däremot på fasader i sekelskiftesstil, med torn och brutna tak. ”Visst, vi kan bygga byggbodar på varandra utan omtanke för det estetiska, men vi tycker att man kan göra det vackert”, säger partiets gruppledare i Stockholms stadshus, Peter Wallmark, i en intervju med SVT.

Under året har Sverigedemokraterna även föreslagit nybyggen i så kallad klassisk stil vid bland annat S:t Eriks ögonsjukhus på Kungsholmen. Det tidigare förslaget i modernistisk stil sågades och benämndes av partiet som ”fyrkantiga lådor”.”

(…)

”I slutskedet av intervjun om modulbostäderna konstaterar sverigedemokraten Peter Wallmark att staden utvecklas i fel riktning: ”Vi vill ta tillbaka besluten om den estetiska utformningen till politiken.” Han är dock fortsatt optimistisk. Partiet har fått god respons bland grupper som vill bevara den klassiska arkitekturstilen, säger han, och refererar till Arkitekturupproret – en kontroversiell rörelse på Facebook med över 40.000 medlemmar.

Arkitekturupprorets ordförande Sigvald Freylander började intressera sig för byggnader redan vid ung ålder. Runt omkring honom fanns kunniga släktingar som berättade spännande historier om alla de fastigheter som fascinerade honom. I början av 2015 upptäckte Freylander, som till vardags arbetar som översättare, den nybildade Facebookgruppen Arkitekturupproret.

– Jag har alltid ogillat modernistisk arkitektur och helt plötsligt snubblade jag över gruppen. Från början var det bara en kul grej på Facebook där man kunde träffa likasinnade. Men gruppen växte snabbt och nu har det blivit en folkrörelse. Förutom huvudgruppen har vi både temagrupper och lokala grupper. Totalt är vi långt över 50.000 personer, kanske till och med 60.000, säger Sigvald Freylander.

Den väl uppdaterade hemsidan beskriver Arkitekturupproret som en politiskt obunden rörelse som arbetar för vackrare arkitektur – och mot ”den eskalerande förfulningen av våra städer”.

Gruppen är starkt kritisk till modernismen, som uppkom på 1920-talet, och sedan dess varit dominerande inom arkitektur. Eran kännetecknas av avskalade hus, inte sällan med platta tak och sparsmakad dekoration. Och med fokus på rationalitet och funktion. Modernismen var ett tydligt brott mot klassisk arkitektur, som karaktäriseras av hantverksmässigt utförande och utsmyckade fasader, ofta i stenmaterial med pelare och kolonner.

Svenska byggnader i sezession-stil

Bara för att komma på andra tankar (d v s för att slippa att enbart tänka på pandemin) så tror jag nu att jag har ”hittat” de byggnader i landet (som i varje fall jag känner till hitintills) som jag själv uppskattar mest som specifikt har inspirerats av den centraleuropeiska s k sezession-stilen, som i Sverige oftast går under namnet jugend, och som kom att bli det estetiska formspråk som karaktäriserade och genomsyrade den Habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern mellan ca 1890-1914, d v s den nästan oefterhärmliga sezession-stilen som hittas i hela Centraleuropa kom helt enkelt att bli något av Österrike-Ungerns formmässiga och arkitektoniska svanesång (d v s Habsburgarna gick under ”med stil” kort och gott).
 
93901627_10157374567560847_178052610899574784_o.jpg
Dels handlar det om en byggnad i Karlstad, som ofta lyfts fram som just en jugendpärla i stadsguiderna – d v s arkitekt Carl Crispins hus på Järnvägsgatan 11 – och dels handlar det om en byggnad på Grev Turegatan 10 på Östermalm i Stockholm som ritades av arkitektkontor Hagström & Ekman. Sedan finns det också ett hus på Hantverkargatan på Södermalm i Stockholm som sticker ut vars exakta adress jag har glömt bort och som dessutom uppfördes under det för svensk del smått ödesdigra året 1905, d v s under unionsupplösningens år.
 
Ofta är det just kombinationen av s k kejsargrönt, d v s den mörkgröna färg som var förbehållen Huset Habsburg, och vitt, d v s den traditionella färgen på Österrikes uniformer som f ö ansågs vara världens stiligaste och ”snyggaste” ända fram tills imperiets fall 1918, som skapar den där speciella sezession-stilkänslan, som i sin tur bär på s k japonistiska spår, d v s hela sezession- och jugend-stilen i sig var starkt inspirerad av japansk estetik och därmed finns det något ”asiatiskt” över den också.
 
Den svenska stadsbilden, vad gäller byggnader som upphördes mellan ca 1870-1914, domineras ju annars i mycket hög grad av nationalromantiska och fr a stormaktsnostalgiska (och s k ”punchpatriotiska”) nyhistoriska stilar och svensk jugend är väl inte särskilt anmärkningsvärd i övrigt utan det är ju först under mellankrigstiden som svensk arkitektur och form når de högre estetiska höjderna och även världen utanför Sverige med svensk art déco eller Swedish grace och därefter med den svenska funktionalismen.

När den svenska progressiva arkitekteliten hyllade Dr. Gobbels som en symbol för den moderna mannen

Per I Gedin driver i sin uppmärksammade och också hårt kritiserade bok ”När Sverige blev modernt” tesen att den svenska modernismen sådan den utvecklades på 1920- och 30-talen, och som nådde sin kulmen med det högmodernistiska miljonprogrammet på 1960- och 70-talen, kännetecknades av både en tydlig flirt med vad vi idag kallar fascistisk estetik och kanske än mer av ett tydligt rastänkande och att detta var särskilt märkbart på Stockholmsutställningen 1930 liksom i den manifestliknande boken ”Acceptera” från 1931 som hade design- och arkitektcelebriteterna Gregor Paulsson, Sven Markelius, Uno Åhrén, Gunnar Asplund, Eskil Sundahl och Wolter Gahn som författare.
 
Boken ”Agera” innehåller inte bara texter utan också en hel del bilder som ska illustrera den gamla borgerliga s k förlegade och försoffade världen och det nya moderna och s k sunda och friska samhället som författarna ville materialisera i form av funktionalismen, som väl senare övergick till den s k brutalismen, och en illustration som jag bara har läst om tidigare men nu själv har lyckats få tag på via Karlstads universitetsbibliotek föreställer märkligt nog en ”maskulin” Dr. Goebbels som kontrasteras mot en ”feminin” 1700-talsman och Dr. Goebbels framställs då i helt och hållet positiv dager och i varje fall hans s k sunda och friska ”fart och fläkt”:aktiga sätt att röra sin (mans)kropp på. Jeff Werner skriver om denna på alla sätt och vis bisarra illustration på följande vis:
54255302_10156312707090847_3426680408039751680_n.jpg
 
”Påtagligt många bilder visar fysiska friluftsaktiviteter; förutom camping visas gymnastikpass i det fria, jogging, segling, solbadande, häckhoppning, simhoppning och scouting. Till och med vardagslivet präglas av hastighet. I en bildkonstellation kontrasteras 1700-talets långsamma spatserande med samtidens raska promenad. Att den moderna mannen representeras av nazisternas propagandachef Joseph Goebbels är, som Lena Johannesson påpekar, ett tecken i tiden men också ett orosmoment.”
 
Det ska påminnas om att 1931 hade NSDAP ännu inte kommit till makten i Tyskland och just Dr. Goebbels höll just då på att ”erövra” det ”röda Berlin” åt A.H. med en s k sund och frisk ”fart och fläkt”:aktig stil som verkligen heter duga (läs: välbyggda och våldsamma SA-män i tusental som sjungande och marcherande ”rensade” Berlins arbetarstadsdelar och mördade antifascistiska fackföreningsaktivister samt skrämde slag på stadens judar).

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och miljonprogramsområden som Fittja, Gårdsten och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?

Är Stadsbiblioteket och Konserthuset i Stockholm, Götaplatsen i Göteborg och stadsdelar som Fittja, Tensta, Skärholmen, Gårdsten, Hammarkullen och Rosengård en hyllning till den s k vita rasen?
 
Arkitekturhistorikern Eva Eriksson ”svarar” idag i form av en understreckare på Per I Gedin:s uppmärksammade bok ”När Sverige blev modernt” från förra året, som hävdar att den svenska arkitekturen, designen och estetiken från 1920-talet och fram tills 1970-talet genomsyrades av ett rastänkande.
 
Gedin menar att när rastänkandet slog igenom i Sverige med full kraft i början av 1900-talet och blev en integrerad del av både det moderna svenska nationsbyggandet som inleddes efter unionsupplösningen med Norge 1905 och av den socialistiska välfärdsstaten som sjösattes på 1930-talet så kom rastänkandet också att manifesteras i den svenska art déco-stilen som ofta kallas Swedish Grace, i den svenska funktionalismen som slog igenom på Stockholmsutställningen 1930 och som nådde sin kulmen med miljonprogramsområdena som uppfördes mellan 1965-75 och som väl ibland också kallas den svenska brutalismen.
 
Denna tes gör att en del menar att både 1920-talets Swedish Grace-estetik, 1930-, 40- och 50-talens världsberömda svenska funktionalism som ibland också kallas Swedish Modern och miljonprogramsområdens höghus från 1960- och 70-talen är en enda stor hyllning till den s k vita rasen och specifikt till de s k nordiskt vita kropps- och utseendetyperna som ansågs karaktärisera de infödda majoritetssvenskarna som under 1900-talet betraktades som vitast av alla folk på jorden.
 
Det står utom allt tvivel att Eriksson tvivlar på denna tes och menar att de progressiva och rentav socialistiska aspekterna av den svenska funktionalismen, folkhemsbygget och välfärdsstaten trumfade rastänkandet men tänk om det progressiva tänkandet faktiskt gick hand i hand med rastänkandet just i Sverige, d v s folkhemsprojektet var helt enkelt samtidigt också ett s k rasprojekt som handlade om att göra livet både funktionellt och vackert för de s k nordiskt vita infödda majoritetssvenskarna?
 
Den på Stockholmsutställningen (som besöktes av fyra miljoner människor) kanske mest centrala paviljongen ”Svea rike”, som då verkligen var en hyllning till den s k nordiskt vita rasen i form av de infödda majoritetssvenskarna (d v s deras kroppsmått, utseendeaspekter, karaktärsdrag o s v), och vars ena våningsplan helt och hållet ägnades åt den på den tiden världsledande svenska ras(spets)forskningen, hade f ö som motto (d v s detta citat som då härrör från Viktor Rydberg stod att läsa ovanför porten och huvudingången till paviljongen) ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”.
 
 
”Inledningsvis påstår Gedin att funktionalismen ”hade sitt ursprung i förra sekelskiftets rasideologier, som sedan smältes samman med Le Corbusiers stora inflytande på trettiotalets tongivande arkitekter i Sverige, vilka dominerade stadsbyggandet och därmed folkhemsbyggandet för decennier framåt”. I ett svep görs därmed dessa svenska arkitekter till syndabockar för allt vad Gedin anser vara missgrepp i den svenska arkitekturen, i all synnerhet 60-talets allmänt kritiserade miljonprogram.”
 
(…)
 
”I Gedins granskning av funktionalismen spelar Stockholmsutställningen 1930 en huvudroll. Han lägger där stor tonvikt vid en paviljong som kallades ”Svea rike”, som även dokumenterades utförligt i en ca 100-sidig skrift med samma namn. Den innehåller ett par sidor med rasbiologiska kopplingar, där svenska folket sägs bestå av olika ”rastyper” (”nordiska rastyper”, ”svensk-valloner”, ”finnar” och ”lappar”). Det är givetvis graverande och vittnar om hur utbredda sådana föreställningar var under 30-talet och om den naivitet som omgärdade dem.”
 
(…)
 
”Det raka strecket från funktionalismens pionjärer till 60-talets miljonprogram hoppar över det viktigaste skedet i 1900-talets svenska bostadshistoria, nämligen 40- och 50-talens bostadsbyggande i Sverige med dess socialt inriktade bostadspolitik. Det var då, efter andra världskriget, som den svenska bostadsnöden äntligen började upphävas på bred front och utan kategoriområden dömda att bli slum. Det var då landets främsta arkitekter sysslade med bostäder för vanligt folk, och den svenska bostadsarkitekturen blev ett föredöme för återuppbyggandet av sönderbombade städer på andra håll i Europa.
 
Det var inte de raka linjerna och tråkiga lådorna som gällde. Det var moderna välutrustade bostäder som kopplades samman i krokiga linjer mellan omsorgsfullt anlagda grönstråk. Det var genomstuderade lägenhetsplaner, där arkitekterna med funktionalismens frihet kunde öppna upp för ljus och luft utan trånga bakgårdar.”
52412045_10156248443555847_1836543142644416512_n.jpg