Kategori: antisemitism

Personer som sympatiserar med SD, M och KD hyser i högre grad antisemitiska föreställningar och attityder än personer som sympatiserar med C, MP, V och FI och detsamma gäller personer som identifierar sig som muslimer och delvis även som kristna

Myndigheten Forums för levande historia nya rapport ”Antisemitism i Sverige. En jämförelse av attityder och föreställningar 2005 och 2020” som kartlägger och mäter antisemitiska föreställningar och attityder i dagens Sverige indikerar att dessa har minskat över tid samtidigt som rapporten visar att antisemitiska attityder är särskilt vanliga bland äldre, lågutbildade, SD:are och personer med utomeuropeisk bakgrund liksom bland personer som uppvisar en låg tillit till samhället i stort och bland personer som hyser negativa attityder till invandring/invandrare samt sexistiska attityder:

66% har inte instämt i några traditionella och Förintelserelaterade antisemitiska frågepåståenden jämfört med 57% 2005.

5% har en fortsatt stark antisemitisk inställning jämför med 6% 2005.

10% ”tror det ligger något” i konspirationsteorin om George Soros.

77% har inte instämt i något av tre frågepåståenden avseende antisemitism relaterad till Israel jämfört med 68% 2005.

10% har helt eller delvis instämt i frågepåståendet ”judarna utnyttjar nazisternas judeutrotning (Förintelsen) i ekonomiska och politiska syften” jämfört med 14% 2005.

11% instämmer helt eller delvis i frågepåståendet ”judarna har för stort inflytande i världen idag”, vilket är en minskning med 4% från 2005.

Överlag har andelen som i olika grad tar avstånd från konspiratoriska föreställningar om judar ökat sedan 2005. 66% är exempelvis positiva till en jude som statsminister, vilket är en ökning med 18% från 2005.

Det finns generellt en högre grad av antisemitiska föreställningar och attityder bland de respondenter som sympatiserar med SD (20% högre än genomsnittet), M (9% högre än genomsnittet) och KD (kring 7% högre än genomsnittet) samt bland dem som sympatiserar med övriga partier (12% högre än genomsnittet och antagligen handlar det om AfS och möjligen också om MED och NMR). 

De respondenter som sympatiserar med C (9% lägre än genomsnittet), MP (10% lägre än genomsnittet) och V liksom FI (12% lägre än genomsnittet) är på motsvarande sätt mindre antisemitiskt inställda.

SD-väljarna uppvisar både en högre grad av såväl antisemitiska föreställningar om judar som kollektiv som negativa attityder till judar som enskilda individer. De respondenter som sympatiserar med SD uppvisar vidare också en lägre tillit till andra människor överhuvudtaget liksom till samhällets olika institutioner och de är mer negativa till invandring/invandrare och hamnar slutligen även hög(s)t på sexismindexet.

Rapporten konstaterar att vad gäller företrädare för olika riksdagspartier som genom åren har uttryckt eller delat antisemitiska budskap och åsikter i offentligheten så rör den absoluta majoriteten av dessa fall SD:are.

Den andra gruppen som sticker ut i rapporten är respondenter som har någon slags bakgrund i den s k MENA-regionen och särskilt de respondenter som uppger att de identifierar sig som muslimer.

Antisemitiska föreställningar och attityder är mellan 19-30% högre bland respondenter som uppger muslimsk religionstillhörighet jämfört med respondenterna som uppger att de inte har någon religionstillhörighet. Detsamma men i betydligt lägre grad gäller bland respondenterna som uppger kristen religionstillhörighet – då handlar det om en 6% högre förekomst jämfört med respondenterna som uppger att de inte har någon religionstillhörighet.

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre

Kan det verkligen stämma att i samma stund som socialismen ”föddes” i Sverige ”föddes” också antirasismen, d v s i Malmö den 6 november 1881? Ja, det verkar faktiskt inte bättre/sämre.
PALM.jpg
 
”Tack vare” pandemin har som bekant Kungl. biblioteket (KB) tillfälligt öppnat och låst upp sitt digitala tidningsartikelarkiv för allmänheten och liksom att antalet epidemiologer i landet ibland skämtsamt sägs ha mångdubblats på sistone så har antalet forskare likaså gjort det och det sistnämnda säger jag då inte på något nedsättande sätt utan det har då varit en folkbildningsinjektion utan dess like att KB har valt att göra detta.
 
Fick igår tips från en privatperson, som liksom så många andra just nu gräver i KB:s tidningsarkiv, om att det legendariska föredrag som August Palm höll på Hotell Stockholm i Malmö den 6 november 1881 inför kring 150 åhörare, ”Hvad vil Sosial-Demokraterna?”, d v s det första offentliga socialistiska talet i Sverige som räknas som startskottet för den svenska socialistiska arbetarrörelsen och för den svenska socialismen (och därmed även för det moderna Sverige och dagens Sverige, för tack vare Palms föredrag kom till slut världens mäktigaste socialistiska arbetarparti i en parlamentarisk demokrati att växa fram som i sin tur kom att skapa världens mest avancerade välfärdsstat och, menar väl många, världens åtminstone hittills bästa samhällsbygge för underordnade grupper som arbetare, kvinnor, barn/unga, funktionsnedsatta, icke-heterosexuella, djur m fl), också verkar ha innehållit en slags passus om ras och rasism.
 
Ordet ”rasism” hade då inte myntats än 1881 utan det skulle först ske i samband med den s k Dreyfusaffären kring förra sekelskiftet och därmed på franska som ”racisme” och dessutom som en positiv självbeteckning ungefär som att ordet ”antisemitism” också myntades som en positiv självbeteckning.
 
Det ord som tidigare motsvarade ”rasism” var då ”rashat”, som kom att dominera svenska språket och den svensktalande gemenskapen ända fram tills 1970-talet innan ordet sakta men säkert konkurrerades ut av ”rasism”, som slog igenom i de svensktalande s k folkdjupen med full kraft först på 1980-talet. En ”rasist” kunde m a o fram tills 1970-talet i Sverige kallas ”rashatare”.
 
Enligt Svenska Akademiens ordbok (SAOB) var det (så klart) August Strindberg som för första gången introducerade ordet rashat (i skriftlig och tryckt form) i svenska språket, som på den tiden stavades ”race hat” eller ”racehat” och detta skedde då i boken ”Utopier i verkligheten” som kom ut 1885.
 
Nu visar det sig dock att ”Mäster” Palm föregick Strindberg med hela fyra år, d v s Svenska Akademien har helt enkelt fel, och för att vara exakt att dagstidningarna Sydsvenskan och Barometern kom före denne genom att trycka ordet ”racehat” i sina utgåvor som gavs ut den 7 november 1881 dagen efter Palms föredrag och som båda innehöll utförliga referat från det på alla sätt och vis historiska mötet på Hotell Stockholm i Malmö.
 
Enligt Sydsvenskan och Barometern ville Palm bl a bemöta frågan om socialismen och socialisterna var emot ”fosterlandskärleken”, som nationalismen gärna kärvänligt kallades på den tiden och som hade blivit något av en överideologi för den framväxande och triumferande medelklassen och borgerligheten under 1800-talets andra hälft, och han ska då ha sagt att socialismen var internationell och ville verka för världsfreden och att ”detta vore ett högre mål än att arbeta för rashat och krig” (OBS: med modern nutidssvensk stavning).
 
Med andra ord går det nu att konstatera att ”Mäster” Palms berömda föredrag som han höll i Malmö den 6 november 1881 inte bara introducerade socialismen för svenskarna utan också antirasismen!
 
Därmed går det åtminstone på ett (närmast över)symboliskt plan att också konstatera att Sveriges och svenskarnas antirasistiska öde därmed var beseglat och utstakat redan 1881 (och i Malmö dessutom av alla platser/städer) – d v s svenskarna blev måhända inte världens mest socialistiska folk men svenskarna blev och är idag definitivt och utan konkurrens världens mest antirasistiska folk.
 
Ordet ras, som då ibland kunde stavas ”race”, var på uppgång framåt 1800-talets slut, d v s under Palms och Strindbergs tid, och skulle sedermera formligen explodera i användning under 1900-talets första hälft och en mängd olika ordsammansättningar som innehöll ordet ras myntades fr a mellan ca 1900-70, och brukades om och om igen i dåtidens tidningar och tidskrifter, i skönlitteratur och facklitteratur, i skolböcker, i radio, i filmer och även i tv och naturligtvis inte minst i (var)dagligt tal i dåtidens Sverige (se http://www.saob.se/artikel/?unik=R_0259-0175.u609).
 
”Alla” talade helt enkelt om ras/er och tänkte sannolikt också i ras/er och det finns då en del som tyder på att de svensktalande var de som tog till sig en viss typ av rastänkandet kanske allra mest i den demokratiska västvärlden under denna tidsperiod, d v s dåtidens svenska samhälle och kultur genomsyrades på alla sätt och vis av ett specifikt svenskt rastänkande (OBS: det svenska rastänkandet ska då inte blandas ihop med t ex de franska antisemiternas dito, de tyska nazisternas dito, Brittiska imperiets raspolitik eller de vita amerikanernas rastänkande o s v).
 
På ”Mäster” Palms (och Strindbergs) tid pågick västvärldens slutgiltiga erövring av planeten för fullt och i realtid, d v s av det som var kvar att erövra på den tiden med Brittiska imperiet och dess bosättarkolonier i spetsen, och i själva Europa hade dåtidens största europeiska minoritet judarna emanciperats, d v s de hade erhållit samma medborgerliga rättigheter som majoritetsbefolkningen. Judarna var då ungefär lika många proportionellt sett i dåtidens Europa som muslimerna är idag, d v s de var visuellt synliga i det offentliga rummet och en tydligt urskiljbar minoritet för majoritetsinvånarna såsom muslimerna är idag.
 
På 1880-talet växte dock en politisk rörelse fram som en reaktion på att judarna inte bara hade emanciperats utan också höll på att bli en i många länder framgångsrik minoritet i det nya, moderna, industrialiserade och urbaniserade Europa. Det var då denna politiska rörelse, scen och miljö som tog till sig ett nytt sätt att se på ras (och på judar) och som Palm sannolikt refererade till och tänkte på 1881 och inte minst då Palm var välbekant med den tysktalande centraleuropeiska världen där denna antisemitiska och rasideologiska politiska rörelse just hade uppstått.
 
Det går därför att anta så här i efterhand, även om vi inte kan vara 100 procent säkra på det, att när Palm använde termen ”rashat” i sitt mytomspunna tal i Malmö 1881 så menade han nog inte de icke-vita infödda i kolonierna över haven eller slavättlingarna i ”Nya världen” på andra sidan Atlanten eller romerna eller samerna utan snarare de europeiska judarna, d v s det var troligen det på 1880-talet växande (ras)hatet mot Europas (och även Sveriges) judar som Palm syftade på.

En reflektion kring rastänkandets historia 514 år efter pogromen i Lissabon den 19 april 1506

Jag vet så klart att ”alla” nu har ”annat att tänka på” (d v s på viruset och pandemin) men ibland skadar det inte att för en stund just ha ”annat att tänka på”: Idag den 19 april för 514 år sedan ”föddes” embryot till det moderna rastänkandet och rasismen när Lissabons judar massakrerades (just idag den 19 april 1943 inleddes f ö även de polska judarnas heroiska uppror i Warszawa-gettot).
 
Historikern Dick Harrison skriver idag i SvD om pogromen och massakern i Lissabon på de s k ”conversos”-judarna som började idag den 19 april 1506 och som symboliskt kan sägas ha inlett den s k tidigmoderna perioden, när rastänkandet just föddes.
 
Det moderna europeiska rastänkandet krävde dock ett antal steg och ”milstolpar” för att till slut utvecklas till ett helt samhällsbygge som till slut innefattade hela världen och mänskligheten, då Europa och de europeiska bosättarättlingarna ju till slut tog över hela planeten på 1800- och 1900-talen.
 
1, Det första steget mot ett modernt rastänkande var då, som Harrison just skriver om idag, att ”biologisera” de döpta ”conversos” på 1500- och 1600-talen vilket gjorde att de muslimer (i huvudsak berber men också araber) och (sefardiska) judar på Iberiska halvön som hade låtit (tvångs)döpa sig efter fullbordandet av den kristna s k ”Reconquista:n” och t o m anammat en kristen och ”europeisk” livsstil ändå inte behandlades som kristna eller som portugiser och spanjorer utan dödades och fördrevs.
 
2, Det andra steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla urfolk och urinvånare över haven som mer eller mindre själlösa och antingen saknade de helt en själ eller så var deras själar och även känsloliv ”halverade” och stympade (d v s de sågs helt enkelt som djur, som då anses sakna en själ och därmed kan behandlas i stort sett hur som helst även om den nuvarande påven på sistone har försökt att få de kristna att förstå att även djur kan ha en själ). Detta gjorde att de urinvånare i Nord- och Sydamerika som ändå hade låtit döpa sig (såsom jesuiternas ”indianer” i Sydamerika) och t o m i vissa fall anammat en europeisk livsstil (såsom de civiliserade ”stammarna” i Nordamerika) ändå inte behandlades som kristna eller som ”civiliserade” utan dödades, exploaterades och fördrevs.
 
3, Det tredje steget mot ett modernt rastänkande var att börja betrakta alla svarta afrikaner som skeppades över Atlanten som slavar liksom även deras barn och efterkommande medan vita bosättare succesivt upphörde att kunna förslavas rent juridiskt i koloni efter koloni. Det skedde m a o en slags gradvis rasjuridifiering av slaveriet i Nord- och Sydamerika och i Karibien som gjorde att det sakta men säkert växte fram en idé bland de icke-förslavade bosättarättlingarna (tidigare kunde då även vita vara och bli slavar i ”Nya världen”) att de var vita. Idén om vitheten föddes helt enkelt i kolonierna över haven i mötet med både de amerikanska urinvånarna och de afrikanska slavarna och inte i Europa, där idén om kristenheten fortfarande var viktigare än vitheten långt in på 1700-talet och som då också innefattade icke-vita kristna i både Afrika och Asien.
 
4, Det fjärde steget mot ett modernt rastänkande var besegrandet och underkuvandet och inte minst förnedrandet och massexploateringen (och även massdödandet) av de stora asiatiska (muslimska, konfucianska, buddhistiska, hinduistiska o s v) gamla civilisationerna, folken och rikena, som fram tills 1700- och 1800-talen hade hållit européerna på avstånd då de antingen var för rika eller för militärt eller för den delen ”bakteriellt” mäktiga, d v s de ville inte handla med européerna eller ens ha med dem att göra, de kunde besegra dem militärt och européerna dukade under en masse i deras länder av epidemier, könssjukdomar, näringsbrist o s v. I och med denna världshistoriska händelse när ”Occidenten” besegrar ”Orienten” växer en föreställning fram i Europa om ”den starkes rätt” som vi idag kallar socialdarwinism.
 
5, Det femte steget mot ett modernt rastänkande var framväxten av den moderna vetenskapen under Upplysningstiden som också innefattade en s k vetenskaplig rasforskning, som tog sina första försiktiga steg i Uppsala i och med Carl von Linné under 1700-talets andra hälft. Den blev dock en modern empirisk vetenskap först fr o m 1800-talets andra hälft med sina egna mätmetoder, instrument, professorsstolar, vetenskapliga tidskrifter, förlag och konferenser o s v och som mätt i antal forskare och publikationer och inte minst i inflytande över de västerländska samhällena inklusive dessas kolonier blommade ut först på 1900-talet när rashygienen och raspolitiken, och därmed ”samhällsnyttan” med rasforskningen, slog igenom med full kraft.
 
6, Det sjätte steget mot ett modernt rastänkande var helt enkelt att kodifiera i lagar och i samhällspraxis att de vita stod högst och var bäst och var mest värda o s v, vilket skedde mycket sent i historien, d v s de första egentliga moderna raslagarna stiftades först framåt 1800-talets slut och fr a under 1900-talets första hälft och rörde då även judar och romer och även på sina håll muslimer, vilka tidigare hade betraktats som religiösa minoriteter men som nu ”biologiserades”. Det är m a o mycket sent i den globala historien som rasismen trädde fram som en överideologi och ett samhällssystem som var kodifierat i lagar, institutionaliserat i statsapparaten och i det ekonomiska livet och inte minst praktiserat på vardaglig basis av de allra flesta människor på jorden vare sig de var vita eller icke-vita.
 
Även innan rasismen blir ett fullfjädrat samhällssystem som dominerar hela planeten och mänskligheten (lite slarvigt uttryckt går det att säga att det var så mellan ca 1850-1950) var det så klart mer eller mindre praxis att behandla icke-vita sämre än vita men hela tiden hade starka krafter inom Europa och Väst ändå lyckats bjuda rastänkandet motstånd såsom åtminstone vissa upplysningstänkare (t ex vissa av Linnés s k lärjungar/doktorander), vissa feminister och en hel del kristna inte minst och något senare också vissa socialister, liberaler och allmänna humanister även om de alltmer kom att tala för ”döva öron” när rastänkandet till slut överröstade ”allt och alla” under 1900-talets första decennier.
 
Rasismen och rastänkandet som samhällssystem och även som s k vetenskap monterades sedan gradvis ned efter Andra världskriget och Förintelsen och under Kalla kriget och avkolonialiseringen. Efter den s k 68-revolutionen, och fr a efter att FN:s/UNESCO:s arbete med att omformulera rastänkandet hade resulterat i FN:s rasdiskrimineringskonvention 1965, föds sakta men säkert också den moderna (vita) antirasismen som blir en medveten rörelse, självidentitet och idé fr o m 1980- och 90-talen när anti-apartheidrörelsen når sin kulmen och när den icke-vita invandringen från de gamla kolonierna till Väst sätter igång på allvar.
 
Idag tvingas vi alla, och vare sig vi är vita eller icke-vita och egentligen var vi än bor på denna jord och i alla fall så länge vi är homo sapiens-varelser, leva med, förhålla oss till och hantera detta långa historiska arv som ingen av oss kommer undan och som vi alla är en del av vare sig vi är s k offer eller s k förövare, och som kan sägas ha satts igång när massakern på ”conversos”-judarna inleddes efter högmässan i Lissabon den 19 april 1506.
 
Det är återigen alltså mycket sent i mänsklighetens historia som rastänkandet slår igenom på hela jorden och det är än senare som rasismen som samhällssystem nedmonteras i dess klassiska form. I de stora västerländska staterna sker denna nedmontering först på 1960- och 70-talen i inte minst politikens, retorikens och lagarnas värld men också i människornas vardagsliv och det är först efter Kalla krigets slut på 1990-talet som både en modern forskning om ras sätter igång och som ett minnesarbete och en försoningsprocess föds. Denna utveckling har sedan dess resulterat i att det idag forskas om rastänkandets idéhistoria, om rasforskningens lärdomshistoria och om ras och vithet i relation till dagens värld och dagens Väst medan en hel minneskultur har växt fram kring Förintelsen, slaveriet och kolonialismen inklusive försök till både offentliga ursäkter och materiella reparationer av olika slag såsom återlämnandet av stulna föremål och olika former av ekonomiska ersättningar.
 
Slutligen är det också mycket sent som de västerländska samhällena blir s k mångkulturella och heterogena och t o m länder som USA, Australien, Kanada, Frankrike, Belgien och Nederländerna är massivt vita långt in på 70-talet och Sverige är det än längre än så. Ett resultat av avkolonialiseringen under Kalla kriget är ju den icke-vita och postkoloniala invandringen till Väst liksom också uppkomsten av den moderna västerländska extremhögern och högerpopulismen som bildas som en reaktion på både avkoloniseringen och avsegregeringen när miljontals vita bosättarättlingar återvänder ”hem” till Europa och när miljontals vita bosättarättlingar tvingas bli kollegor, klasskamrater och grannar med slavättlingarna och urinvånarna, d v s både invandringen/invandrarna och extremhögern/högerpopulisterna är direkta konsekvenser av kolonialismens och rasismens formella avskaffande.
 
 
”Dagens datum, den 19 april, har gått till historien för ett av de vidrigaste massmorden i europeisk historia: pogromen i Lissabon år 1506. Katastrofen blir inte lättare att smälta av att den var genuint folklig och inte föranledd av statliga initiativ, ej heller av att massakern inleddes i en kyrka – fridsammast möjliga plats – och att flera nationaliteter deltog i dödandet.
 
Bakgrunden var den speciella typ av antisemitism som vuxit fram på Pyreneiska halvön. Under det muslimska väldet på medeltiden hade judendomen i dagens Spanien och Portugal upplevt en kulturell storhetstid. Även efter den stora kristna återerövringsfasen på 1200-talet kunde judarna leva vidare tämligen ohotade i flera generationer. Först i samband med digerdöden blev de utsatta för angrepp, och det dröjde till 1390-talet innan hatet mot judarna spred sig på allvar. Många konverterade nu till kristendomen och blev conversos, ”omvända”. I denna grupp ingick en rik elit, vars medlemmar efter religionsbytet gjorde karriär inom de världsliga och kyrkliga hierarkierna. När skatterna höjdes eller skörden slog fel utsattes de välmående och mäktiga conversos för avundsjuka anklagelser.
 
I och med detta förlorade antisemitismen sitt grundläggande religiösa element och kom istället att handla om ras. I de spanska rikena yrkade man på limpieza de sangre, ”blodets renhet”, och det kunde ingen jude ha, oavsett vilken religion vederbörande hade. Hovet försvarade både judarna och conversos, men då detta ledde till att antisemitismen även riktades mot kungamakten tvingades man ändra inställning. De kvarvarande spanska judarna utvisades år 1492.
 
Många valde att fly till islams länder, men tusentals gjorde det lättare för sig och reste bara över gränsen till Portugal. Här var de till en början välkomna, men det dröjde inte länge förrän kung Manuel I såg sig tvungen att följa grannarnas initiativ. År 1497 påbjöds allmän tvångsomvändelse till katolicismen. Judar som vägrade bli kristna utvisades ur landet.
 
Men problemet kvarstod: de judar som hade valt att böja sig för maktens piska och motta dopet betraktades fortfarande som suspekta av omgivningen, alldeles som i fallet med de spanska conversos. Hur långt sträckte sig deras nyfunna övertygelse? Hur mycket var blott att betrakta som läpparnas bekännelse?
 
Så kom söndagen den 19 april 1506. Portugal pinades svårt att både torka och pest, varför folk hade strömmat till kyrkorna för att be Herren om nåd. Plötsligt inträffade ett mirakel – eller vad som tolkades som ett dylikt – i en klosterkyrka i Lissabon. En person förkunnade entusiastiskt att Jesus ansikte hade uppenbarat sig vid altaret. Frälsaren hade ett budskap att förmedla! En jude som nyligen konverterat till katolicismen kom genast med invändningen att det bara rörde sig om en ljusreflex på altarkrucifixet. Ett helt naturligt fenomen, alltså. Inget mirakel. Snart hade en uppretad folkmassa gripit tag i den före detta juden och släpat ut honom ur kyrkan, varefter han slogs och sparkades till döds. Kroppen brändes på Rossiotorget, och snart förkunnade dominikanpredikanter för folk att de dåliga tiderna var judarnas fel. Eggade av löften om syndaförlåtelse och gudomlig välsignelse attackerade pöbelhopar – inte bara Lissabonbor utan också sjömän från Tyskland och Nederländerna – mängder av konvertiter. Uppskattningsvis 500 personer dödades innan nattmörkret föll.
 
Kung Manuel var inte på plats i staden, och han blev förskräckt när nyheten om blodbadet nådde hans öron. Men till en början var det inte mycket myndigheterna kunde göra. Ämbetsmännen saknade starka militära maktmedel för att kunna inskrida mot de hopar som drog omkring på gatorna och letade efter syndabockar.
 
Massakern fortsatte därför på måndagen, då folk bröt sig in i kyrkor och i nyligen kristnade judars bostäder och drog ut dem mot den väntande döden. Ingen kom undan – även spädbarn dräptes – och våldsverkarna tog tillfället i akt att grundligt plundra offrens hus. När kungliga trupper äntligen anlände på tisdagen hade den samlade dödssiffran stigit till omkring 1900.”

Björn Söder är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år och som SD ska delta i för första gången

DN:s Alexandra Carlsson Tenitskaja intervjuar Björn Söder, som är medlem i riksdagsledamotnätverket Minnet av Förintelsen som arrangerar minnesstunden över Förintelsens offer i riksdagen den 23 januari i år:
söder o nazism.jpg
 
”I år är första året som Sverigedemokraterna är med i riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen, en förändring som väckt kritik.
 
Förintelseöverlevaren Hédi Fried uttrycker stort obehag inför att SD ska få delta i minnesceremonin av Förintelsens årsdag.
 
– Jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger riksdagsledamoten Björn Söder (SD).”
 
Söder har då en lång historia av att frottera sig med antisemiter som den gamle SS-veteranen Franz Schönhuber och den gamle Algeriet-veteranen Jean-Marie Le Pen liksom med de gamla skånska nazisterna och högerextremisterna som deltog i att grunda och bygga upp SD i Skåne även om Söder själv började sin högerpopulistiska bana i Framstegspartiet. Tillsammans med den gamle högerextremisten Lars Hultén var Söder f ö länge känd som den enda s k ”nationella” kandidaten som någonsin har valts in i en kårfullmäktigeförsamling, vilket i båda fallen skedde i Lund 1971 respektive 1999, och 1965 återupplivade Hultén 30 november-ceremonin i Lund på samma sätt som att Söder gjorde det 1999 tillsammans med Åkesson, Jomshof och Karlsson.
 
Söder har flera gånger uttalat sig anmärkningsvärt om judar och senast i april 2019 angrep Söder George Soros på ett möte i utrikesutskottet i riksdagen och påstod att Soros ”drar i trådarna” samtidigt som han hyllade Ungern och Orbán för att han ”försvarar den västerländska civilisationen”:
 
”Vad beträffar George Soros så anser jag att han är en av de farligaste… för tillfället. Den påverkan han har på politiska grupperingar och partier i Europa är skrämmande… De senaste diskussionerna inom EPP-gruppen visade klart och tydligt att han är den som drar i trådarna. Det skrämmer verkligen mig.”
 
Det ska påminnas om att på minnesstunden över Förintelsens offer i Göteborg har SD Göteborg med dess ”starke man” rasideologen och antisemiten Jörgen Fogelklou i spetsen deltagit sedan flera år tillbaka, d v s Åkessons vän Fogelklou som bl a har skrivit att ”judar är roten till allting ont” och andra antisemitiska sentenser har då under flera år deltagit i minnesstunden i Göteborgs stadshus och i Göteborgs synagoga.
 
 
”Hédi Fried är psykolog, författare och föreläsare och en av dem som överlevt Förintelsen. På torsdag ska riksdagen hålla en minnesstund för Förintelsens offer. Minnesstunden arrangeras av riksdagens nätverk Minnet av Förintelsen. Nätverket har funnits sedan 2007 och haft representanter från samtliga av riksdagens partier – utom Sverigedemokraterna. För första gången ska partiet nu vara med och arrangera minnesstunden den 23 januari. Inbjudan som har skickats ut till riksdagsledamöter och andra skrivs bland annat under av SD-riksdagsledamoten Björn Söder.”
 
(…)
 
”Björn Söder (SD) är riksdagsledamot och nybliven medlem i riksdagsnätverket Minnet av Förintelsen. Han har tidigare flera gånger sagt att samer och judar har en minoritetsställning i Sverige och bör därför inte anses som svenskar, ett uttalande han fick massiv kritik för senast i juni 2018.
 
Han tycker att det är fel att ”diskriminera olika partier” när det finns regler som säger att vänskapsföreningar och olika nätverk ska vara öppna för alla partier.
 
– Jag har förstått att Hédi Fried, även med tanke på kritiken som hon tidigare framfört mot Ulf Kristersson, starkt ogillar Sverigedemokraterna. Jag har stor respekt för henne och det hon har gått igenom men jag tycker att det är tråkigt att hon gör partipolitik av det här, säger Björn Söder.
 
Han säger också att anledningen till att hans parti aldrig tidigare bett om att få vara med i nätverket beror på att de inte haft tillräckligt med riksdagsledamöter.
 
– Det är först nu som vi känner att vi är såpass många att vi har tid att engagera oss i den här typen av sidoverksamhet. Jag tycker att det är viktigt att visa upp att hela riksdagen står bakom det här, eftersom att det är en så viktig fråga, säger Björn Söder.”

 

Nu ansluter sig även Gunnar Hökmark till SD-sfärens ”hypotes” att det är S som står för antisemitismen och inte SD

Dagens gästledare i SvD står M-veteranen Gunnar Hökmark för, som nu tyvärr också alltmer ansluter sig till alternativmediernas världsbild genom att bl a hävda att det är S och inte SD som har problem med antisemitism i sina led trots att både ledande SD:are och lokala gräsrots-SD:are om och om igen talar om Soros, ”globalister” och ”kosmopoliter” som hotar Sverige och Väst, styr världen och ”drar i trådarna”.
 
Och visst kan det visserligen finnas antisemiter med S-partibok men inget annat parti har i modern tid adresserat judarna i sitt partiprogram såsom SD har gjort: Fram tills 2000-talets början hade SD inskrivet i partiprogrammet att ”internationalisterna” (d v s judarna) skulle leva i fred med svenskarna precis som att A.H. ibland talade om att han önskade ”sluta fred med judarna”:
HÖK.jpg
 
”En statsminister som dömer ut en majoritet som går hans vilja emot som en hop på väg mot diktaturens mörker, skadar sitt lands demokrati. Den dag diktaturens krafter hotar oss på riktigt finns ingen som vill lyssna. Sverigedemokraterna är inte ett konservativt parti, som de själva liksom delar av medierna vill hävda, utan ett nationalistiskt och på många sätt trångsynt parti. De är heller inte nazister. Vet man något om vad nazismen är liksom vad antisemitism innebär, aktar man sig för att missbruka begreppen.
 
Är man dessutom företrädare för att parti som de facto och under lång tid har tillåtit antisemitism att existera i det egna partiet, inte minst i den stad som en gång tog emot danska judar på flykt men som i vår tid blivit känd över hela världen för judars otrygghet, borde man än mindre försöka spela det antisemitiska kortet mot de partier som under decennier stått starkast i att värna inte bara judars rätt i Sverige utan också den judiska staten Israels rätt att existera.
 
Så går vi mot ett nytt år. Det kan om det värsta händer leda till att vi slutgiltigt förlorar känslan för innebörden av begreppen nazism, extremism och antisemitism. Vilka som vinner på det är lätt att inse.”

När Micael Bindefeld och Ulf Kristersson uppvisar en fullständig tondövhet gentemot SD:s antisemitiska bakgrund

Ett skolexempel på när två män med makt och inflytande (och nog även en hel del pengar) uppvisar fullständig tondövhet för det är naturligtvis en sak att det handlar om privata pengar och inte om skattemedel och att Kristersson och Bindefeld är vänner och står nära varandra men att överhuvudtaget komma på tanken att låta den förstnämnde dela ut den sistnämndes stipendium är i sig märkligt även om Kristersson uttalade sig mot rasism när han var Adoptionscentrums ordförande och det minst märkliga i denna historia är väl att Kristersson nu hoppar av uppdraget.
79241290_2263962487237650_1458798187685871616_n.jpg
78954040_813786119079198_6366718180806623232_n.jpg
 
Påminner återigen gärna om att SD så sent som 1994 införde flera meningar om judarna i sitt partiprogram och bl a under den anmärkningsvärda rubriken ”Befolkningspolitik” och i anslutning till presentationen av den dåtida famösa ”70-regeln” som sade att alla utomvästerländska invandrare som hade ankommit till landet efter 1970 skulle repatrieras.
 
Judarna omtalades som ”internationalisterna” (jfr ”kosmopoliterna” eller ”globalisterna”) och SD hoppades att judarna i Sverige och ute i världen ville ”leva i fredlig samvaro” med svenskarna (även A.H. kunde då yra om att han önskade att judarna ville sluta fred med och leva i fred med tyskarna) och mitt i alltihop tillade SD samtidigt att ”idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt” då EU ofta uppfattades som ett judiskt projekt i dåtidens SD-kretsar:
 
”Sedan repatrieringsprogrammet är verkställt kommer det inte att finnas kvar människor i landet som inte har ursprung i den västerländska kulturkretsen, emedan de invandrat t.o.m. 1970…
 
Sverigedemokraterna vill att svenskarna skall leva i fredlig samvaro med dessa såväl som med svenska internationalister…
 
Vår bedömning är att Sverige kan behålla sin självständighet och svenskarna sin känsla av ett genuint svenskt ursprung med en fortsatt lugn migration inom den västerländska kulturkretsen. En fördel med etnisk homogenitet är att den disciplinerar och skapar empati på ett liknande sätt som sunda familjer gör. Idag kämpar vi nationella mot internationalisterna och deras unionsprojekt.”
 
 
”Han har därför meddelat Micael Bindefeld att han avstår från att dela ut stipendiet.
 
”Jag förstår att det här beslutet kan komma att väcka debatt, och jag vill verkligen uppmana alla att nu besinna sig. Kampen mot antisemitismen är en alldeles för viktig fråga för att dras in i dagspolitisk smutskastning”, skriver Moderatledaren vidare.
 
Micael Bindefeld säger i ett sms till TT att han själv kommer att dela ut nästa års stipendium. ”Ulf har avsagt sig uppdraget. I övrigt inga kommentarer”, skriver Bindefeld.”

Om gårdagens Uppdrag granskning och om den antisemitiskt lagde läkaren på Karolinska som SVT och Göran Rosenberg försöker friskriva

Gårdagens Uppdrag granskning handlade om läkaren, doktoranden och neurokirurgen Inti Peredo vid Karolinska som har en bakgrund i Bolivia och råkar vara son till Ernesto ”Che” Guevaras närmaste man och som har kritiserats för att trakassera judiska kollegor samt sprida antisemitiska bilder här på Facebook och Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) svarar nu på Uppdrag gransknings (och Göran Rosenbergs) försök att friskriva Peredo från kritiken:

Likställanden mellan Israel och Nazityskland ingår i en antisemitisk tradition. En kommentar till Uppdrag gransknings program ”Karolinska och judehatet”

BILDER.jpg

 

En viss Inti Peredo har f ö också varit aktiv på ett kubanskt debattforum på internet där han bl a har skrivit följande:

“Jag insisterar verkligen på att de värsta hitlerianerna är judarna. Om dom var en fara när de var obeväpnade, föreställ er då faran för mänskligheten nu när de har atombomber. Sanna mina ord HITLER HADE RÄTT.”

75567421_10157199751492672_2724797449527885824_o.jpg

”Hitler hade rätt, att det utvalda folket med sin gyllene Gud är kannibaler och en fara för resten av världen och att de inte kommer att vila förrän de styr resten av världen.”

 

77269346_2573696079365937_2758897793346043904_o.jpg

Den första personen med muslimsk bakgrund i den s k MENA-regionen som dök upp i ett svenskt högerextremt sammanhang gjorde det redan 1944

Detta bör nog vara det allra första och tidigaste exemplet på den ”oheliga” s k antiimperialistiska (och antiamerikanska och antibrittiska liksom inte minst antijudiska och antisemitiska) alliansen mellan vissa muslimer och vissa högerextremister i en svensk högerextrem kontext:
67316153_10156614291765847_3586998484793819136_n.jpg
 
På våren 1944 lät egyptiern Dr. Hassan Fakoussa från Kairo, som då var bosatt i Berlin där han stod nära stormuftin av Jerusalem och var delansvarig för den nazityska propagandan i Mellanöstern, publicera sig i fascistiska Svensk Oppositions tidning Vägen Framåt och en undrar ju om dåtidens svenska fascister verkligen förstod varför en arab i en brittisk koloni och en ”muselman” eller ”muhammedan” (som det hette på svenska på den tiden) skulle få bli publicerad i en svensk s k nationell tidning.
 
Fakoussa, som hade disputerat i Genève i Schweiz där han var bosatt på 1930-talet, verkade sedermera under efterkrigstiden som mångårig representant för Arabförbundet i Västtyskland där han var stationerad vid Egyptiska ambassaden i Bonn på 1950- och 60-talen. Han hade då mycket tät kontakt med den tyska extremhögern och med exiltyska nazister i Latinamerika vilka han även hjälpte till att finansiera och han spelade också en viktig roll i att locka gamla nazister att flytta till Egypten och Mellanöstern på 1950-talet.
 
Fakoussa skrev för den nazityska pressen under krigsåren och fortsatte sedan att skriva för den högerextrema pressen (och i huvudsak den tyska) även efter kriget samtidigt som han bidrog till att samla och organisera de första muslimska studenterna i Västtyskland (algerier, egyptier, turkar, kurder m fl) samt odlade kontakter med pro-arabiska västtyska politiker. Fakoussa spelade också en viktig roll i att förmedla antisemitiska högerextrema idéer till den arabiskspråkiga världen genom att under många år översätta artiklar som publicerades i arabiskspråkiga tidningar.
 
Fakoussa var intressant nog också som det verkar en s k panafrikanist och 1942 författade han en artikel i den nazityska s k vetenskapliga tidskriften Europäischer Wissenschaftsdienst där han försvarade den forntida egyptiska civilisationens afrikanska rötter och ifrågasatte den nazityska hypotesen att det var forntida s k ”arier” som hade legat bakom densamma.

Om den anti-antisemitiska professorn Geo Widengren och dennes elev professor Jan Hjärpe som till skillnad från sin gamle handledare vittnade till förmån för en antisemit

”Sådan lärare och handledare, sådan student och doktorand”? Nja, i alla fall till synes inte när det gäller Geo Widengren och Jan Hjärpe:
 
”Upptäckte” nyss att professor Jan Hjärpes gamle lärare och handledare vid Uppsala universitet professor Geo Widengren tydligen vittnade i en rättegång mot en svensk antisemit 1947 och vilket ju Hjärpe själv gjorde 1989.
 
Jan Hjärpe är då en pionjär inom den svenska islamforskningen och har i mångt och mycket grundat den moderna svenska islamologin. 1989 vittnade Hjärpe och professor Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet till antisemiten Ahmed Ramis förmån när Rami stod åtalad för hets mot folkgrupp p g a dennes dåvarande antisemitiska radioprogram Radio Islam.
 
Den på sin tid uppmärksammade rättegången resulterade i den s k Bergman-affären samt i att ett flertal lärare och forskare vid Teologen i Uppsala sedermera kom att gå ut i offentligheten och försvara Hjärpe och Bergman. Hjärpe hade då själv låtit sig intervjuas av Rami i Radio Islam och han har även låtit publicera sig i den högerextrema tidskriften Fria Ord och idag är Hjärpe ett mycket aktat namn bland alla de i landet som intresserar sig för och studerar och undervisar om islam och om muslimer.
 
Hjärpes gamle lärare och handledare Geo Widengren vittnade 1947 i en rättegång mot Einar Åberg som efter kriget hade kommit att utvecklas och framstå som både Sveriges och Europas ledande antisemitiska propagandist och Rami har också flera gånger uttryckt att han uppskattar Åberg och indirekt ser sig som en en arvtagare till denne.
 
Widengren var professor i religionshistoria vid Uppsala universitet och Jan Bergmans företrädare samt expert på Iran och iranier, d v s han var en s k iranist och f d elev till Sveriges mest berömde iranist H.S. Nyberg. Widengren inkallades som expert under rättegången och sade då att Åberg använde sig av förfalskade Talmud-citat samt spred osanningar om judendomen och om judarna. Rättegången mot Åberg kom att gå till historien då den året därpå resulterade i att Sverige införde lagen om hets mot folkgrupp som ibland också följaktligen kallas Lex Åberg och den förste som dömdes för hets mot folkgrupp var då Åberg.
 
Och nu undrar en ju i sitt stilla (antirasistiska och antifascistiska) sinne vad som hade hänt om Widengren hade vittnat på samma sätt som hans doktorand Hjärpe kom att göra 42 år senare: Hade Åberg dömts då och hade lagen om hets mot folkgrupp kommit till då eller ej?

Den konservativa statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför idag Centerpartiets förflutna med Sverigedemokraternas förflutna i en gästledare i Svenska Dagbladet

Att det finns en vrede mot C inom stora delar av högern efter det senaste valet kan jag förstå utan att själv vara höger liksom att jag också kan förstå att stora delar av högern sympatiserar med KD:s öppning mot SD då opinionsundersökning efter opinionsundersökning ju har visat att en absolut majoritet av moderatväljarna vill att M ska börja samarbeta med SD men när Svenska Dagbladet låter en professor i statsvetenskap likställa C:s förflutna med SD:s förflutna så är det inget annat än ren och skär historierevisionism som går i samma anda som när SD i det närmaste likställer SAP med tyska NSDAP eller åtminstone beskyller SAP för att vara ett parti med rasideologiska och antisemitiska rötter:
 
Den rätt så konservativt lagda statsvetarprofessorn Emil Uddhammar jämför och likställer idag C:s förflutna med SD:s förflutna i en ledare i SvD som syftar till att försvara KD:s öppning (och M:s förestående dito) mot att samarbeta med SD.
 
Under 1900-talets första hälft var det då riktigt gott om riksdagspolitiker som omhuldade det svenska rastänkandet, den svenska rasforskningen och den svenska raspolitiken och de enda som egentligen var explicit emot dåtidens hegemoniska idéer om ras och svenskhet (d v s föreställningen om att svenskarna var vitast av alla folk på jorden och därför skulle skyddas från s k rasfrämlingar och från s k rasblandning) var vissa kristna, vissa liberaler och vissa socialister i dåtidens svenska riksdag och tyvärr fanns det också alltför många antisemitiskt lagda riksdagsledamöter under samma tidsperiod men antisemitismen var dock aldrig inskriven i något av de stora partiernas partiprogram.
 
Visst var väl C tillsammans med dåvarande M antagligen allra mest anfrätt av rastänkandet och antagligen också av antisemitismen men det går inte att på något sätt jämföra C:s historia med SD:s historia och det säger jag utan att vare sig vara statsvetare (eller historiker) eller professor:
 
Dåvarande C:s partiprogram från 1933 var då en helt och hållet integrerad del av dåtidens allmänna svenska rastänkande och i praktiken alla dåtida partier utom dåvarande V hade skrivit in värnandet om den s k nordiska rasen (d v s om de infödda vita majoritetssvenskarna) i sina partiprogram på 1920- och 30-talen men dåvarande SD:s både rasideologiska och antisemitiska partiprogram som gällde i olika versioner mellan 1988-99 var då inte en integrerad del av 1980- och 90-talens Sverige utan tvärtom ett program som på alla sätt och vis stack ut som mycket extremt när 1900-talet gick mot sitt slut.
 
 
”Centerpartiet, eller Bondeförbundet som det då hette, hade vid den tiden en känd professor som riksdagsman, Sten Wahlund. Denne var statistiker vid institutet för rasbiologi i Uppsala och publicerade bland annat en studie av samernas rasegenskaper tillsammans med institutets chef Herman Lundborg. Otto Wallén, en annan riksdagsman för bondeförbundet, var uttalad antisemit.
 
För dagens centerledning kan en läsning av partiets grundprogram från 1933 också vara av intresse, inte minst om temat för dagen är partiers rötter och eventuella rasism. Där står under punkt IV:
 
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.
 
Ett energiskt arbete måste bedrivas för folkhälsans höjande och vårt folk skyddas mot degenererande inflytelser.”
 
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, men någon stor uppgörelse inom centern med sitt förflutna har inte skett, trots att forskningen konstaterat att partiet var det avgjort brunaste då. En ytligt hållen essä av en amatörforskare, är det mesta som presterats.
 
Några av de ledande mediepersoner som i dag ropar att vissa partier har ett förflutet som för evigt dömer dem till fredlöshet, tycks ha glömt att de själva bara för några år sedan påpekade ett lika klandervärt eller än värre förflutet just hos centerpartiet.
 
Kanske är det så att de flesta partier har något som kryper under stenarna, om man är villig att lyfta på dem. Kanske är det också så, att en deklaration att man är beredd att tala med alla partier i riksdagen innebär en något lägre grad av hyckleri, än att skenheligt utgå från att just man själv har en själ vit som snö och ett alldeles obefläckat förflutet.”