Påmindes nyligen (och av och i Samnytt av alla ställen/medier) om att jag för ”femtielfte” gången hängdes ut av den afrosvenska forskaren Ylva Habel för något år sedan (i ett inlägg som dessutom även ”like:ades” av en hel del antirasister och feminister) efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande afrosvenskars situation i någon facklig tidskrift (jag tror att det kanske handlade om Akademikerförbundet SSR:s Akademikern).

På samma sätt blev jag för några år sedan föremål för en samisk forskares vrede efter att ha uttalat mig om och blivit intervjuad rörande samiska samtidskonstnärer i någon konsttidskrift (jag tror att det kanske handlade om Paletten eller om det var Konstperspektiv). Likaså ställde en judisk person en fråga till mig för några år sedan – ”vem kämpar du för egentligen?” – efter att jag kanske hade engagerat mig lite väl intensivt i svenska judars situation (jag minns inte riktigt vad det handlade om men kanske rörde det svenska hiphop-artisters ibland rätt så konspiracistiska syn på judar).

Tidigare har jag också titt som tätt engagerat mig för både sverigefinnars, svenska romers och svenska muslimers situation (liksom även för andra invandrar- och minoritetsgrupper såsom bl a de blandade eller mixade) i olika sammanhang, en gång i tiden studerade jag t o m (nord)samiska och i flera år på raken deltog jag förut och talade på minnesdagen för avskaffandet av det svenska slaveriet på Saint-Barthélemy den 9 oktober på olika platser runtom i landet.

Idag när jag ser tillbaka på mitt mångåriga antirasistiska engagemang efter att jag numera inte längre är en del av den antirasistiska rörelsen och och den antirasistiska forskarvärlden (p g a min konflikt med Uppsala universitet), och som går tillbaka många decennier, har jag ärligt talat inget minne av att representanter för och från olika invandrar- och minoritetsgrupper tidigare hade invändningar mot mitt engagemang.

Visst hände det kanske att någon same någon gång frågade mig ”varför har du egentligen läst samiska?” och jag (över)hörde också en gång en jude som frågade en annan jude i en synagoga ”är han yid?” och någon gång har det väl känts lite konstigt att vara den enda icke-svarta personen på något möte eller den enda som inte går iväg för att be vid något muslimskt arrangemang och visst har jag kanske själv hajat till någon gång när jag har föreläst för en publik bestående av enbart romer som den enda icke-romen i rummet.

Att jag själv – och åtminstone fram tills rätt nyligen (p g a att både adopterade och asiater tidigare knappt förekom och var aktiva i antirasistiska sammanhang i Sverige) – i stort sett alltid har varit både den enda adopterade och den enda asiaten i antirasistiska sammanhang är väl sedan ”en annan femma” – d v s det är min högst personliga erfarenhet som kanske inte hör hit men jag nämner den ändå här då den väl ändå också hör till saken.

Efter alla de årtionden som jag har varit antirasistiskt engagerad har det som bekant under de senaste åren hänt rejält mycket vad gäller synen på vem som anses kunna forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) vem och så till den grad att jag ibland börjar känna mig rätt gammaldags numera. För kort och gott så är väl ”regeln” idag att den som tillhör minoriteten och gruppen ifråga också är den som ska forska om, skriva om och föreläsa om (och bli intervjuad rörande) gruppen ifråga.

Idag inser jag också att jag faktiskt är tillbaka ”på ruta noll” i och med de två grupper som jag nog själv alltid har förknippats med allra mest av omgivningen (förutom majoritetssvenskarna så klart) – nämligen dels de (utlands)adopterade och dels (öst- och sydost)asiaterna – d v s det är de två grupperna i det svenska samhället som jag antagligen förväntas engagera mig i och för, studera och forska om, skriva om och bli intervjuad rörande och så har det också i stort sett blivit på sistone (och inte minst och särskilt i år).

Numera är det nämligen oftast antingen adopterade eller asiater som själva hör av sig till mig och ber om hjälp av olika anledningar och det är också de två grupperna som det oftast rör när media nuförtiden hör av sig och vill intervjua mig, när någon kulturinstitution eller kulturtidskrift ber mig om råd eller om en text eller när någon student, doktorand eller forskare kontaktar mig rörande olika forskningsfrågor.

Slutligen brukar det ju heta att det inte går att lära gamla hundar att sitta men jag är nog vid det här laget ändå ett exempel på att det åtminstone går att lära gamla antirasister att sitta och i mitt fall vet jag väl nu min plats helt enkelt – d v s den är bland de adopterade och bland asiaterna och inget annat/inga andra.