Kategori: antirasism

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” fastställt

Nu är omslaget till min kommande bok ”Adopterad: Från ’annan ras’ till ’hederssvensk’. En bok om Sveriges sista rasdebatt” som Verbal förlag ger ut i slutet av mars i år fastställt och boken går nu att beställa via bl a Adlibris och Bokus. Fotografiet är f ö taget på Arlanda flygplats 1981 och föreställer en svensk kvinna som nyligen har anlänt/återvänt till Sverige och som har eskorterat ett barn från Indien som ska adopteras av ett svenskt par någonstans i landet.

”Under 1960-talet rasar en adoptionsdebatt i Sverige. Barn från utomeuropeiska länder blir ett slagträ mellan rasoptimister och raspessimister. Å ena sidan synen på adoption som ett utslag av antirasism, å andra sidan myndigheter som varnar för rasblandning. ”Adopterad: En bok om Sveriges sista rasdebatt” är berättelsen om hur de icke-vita utlandsadopterade lägger grunden till vår tids syn på ras, vithet och svenskhet. Från att Socialstyrelsen betraktar de utlandsadopterade som ”främmande plantor” till att de blir symboler för mångfald. Idag kan till och med Sverigedemokraterna inkludera adopterade i svenskheten.”

https://www.adlibris.com/se/bok/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt-9789189155251

https://www.bokus.com/bok/9789189155251/adopterad-en-bok-om-sveriges-sista-rasdebatt/?at_gd=C17535244341CE70E630A7982FA0A6B8F75A1252&utm_campaign=Författare.se&utm_medium=CPO&utm_source=Adtraction (OBS: märkligt nog har Bokus av någon outgrundlig anledning valt att kategorisera boken under ”Politisk korrekthet”)


I detta avsnitt av Per Hans podcast Osvenskheter diskuterar Per och jag dessutom den fråga som boken behandlar – nämligen kärnfrågan om de icke-vita adopterades betydelse för uppkomsten och upprätthållandet av dagens svenskhet liksom av dagens svenska antirasism med tonvikt på frågan om vem som anses vara svensk eller ej och vilka som inkluderas inom eller exkluderas från svenskheten samt betydelsen av ras i relation till dagens svenskhet: https://play.acast.com/s/osvenskheter/om-adopterade-av-icke-vita-och-deras-betydelse-for-svenskhet

”Sverige är med sina 60 000 utlandsadopterade det land i världen som ojämförligt har adopterat flest icke-vita barn från den utomeuropeiska världen per capita sedan 1950-talets slut. Under 1960-talet, när Sverige till skillnad från idag var ett av västvärldens mest rasligt homogena länder, pågick en debatt som handlade om landet skulle börja adoptera specifikt icke-vita barn från primärt Asien, Afrika och Latinamerika eller ej och som i praktiken kom att bli Sveriges sista offentliga diskussion om ras och svenskhet.

I debatten stod de facto två läger mot varandra. Det första lägret bestod av staten, myndighets-Sverige, NGO-världen och experterna, vilka på den tiden benämndes som raspessimisterna, och vilka företrädde en restriktiv och negativ hållning då de bland annat oroade sig för att de icke-vita barnen skulle utmana den dåvarande rasliga homogeniteten samt att de skulle utsättas för rasdiskriminering särskilt i ungdomen och som vuxna.

Det andra lägret bestod av en mer heterogen grupp av personer som mer eller mindre går att beteckna som vänster och vilka benämndes som rasoptimisterna. Denna grupp, som också kom att vinna debatten, kritiserade raspessimisterna för att förestå det som på den tiden kallades rasfördomar och bemötte raspessimisternas farhågor om rasdiskriminering med att formulera den typ av attityd till ras som senare kom att utvecklas till den svenska färgblinda antirasismen.

Denna bok utgörs av en studie av 1960-talets svenska adoptionsdebatt med fokus på hur den kom att spela en avgörande roll för grundläggandet och utvecklandet av de svenska rasrelationer som gäller idag.

Syftet är att försöka förstå hur frågan om internationell adoption och utlandsadopterade har bidragit till uppkomsten och framväxten av dagens svenska syn på ras, på vad svenskhet innebär och på vem som räknas som svensk eller ej. Det empiriska underlaget utgörs av artiklar, böcker, utredningar, riksdagsdebatter och attitydundersökningar och tidsmässigt står 1960-talet i centrum men även framåtblickar in i vår tid kommer att göras.”

En artefakt som minner om 60-talets svenska antirasism

En på många sätt fascinerande s k bordslöpare från svenskt 60-tal som min gamla Mångkulturellt centrum-kollega Ella Johansson skickade mig nyligen (d v s denna bild på den textila artefakten, d v s inte löparen i sig):

Den temporala kontexten och den ideologiska tidsandan är då 1960-talets internationalism, antirasism och pro-Tredje världen-engagemang men kläderna är arkaiska/arkaiserande inklusive de som den svenske pojken bär och fr a är den hierarkiska kompositionen (Sverige leder de olika s k raserna in i framtiden och efter Sverige går en same, därefter en muslimsk kvinna följd av en inuit o s v) intressant liksom den linneanska färgläggningen av de olika s k raserna (en röd urfolksamerikan, en gul asiat o s v) och de rasstereotypa anletsdragen och kläderna.

Omnämnd som kritiker av den svenska ”gulinghumorn” i det senaste avsnittet av podcasten Haveristerna

I avsnitt 99/senaste avsnittet av den antifascistiska podcasten Haveristerna gör sig Axel Luo Öhman, Henrik Johansson och Sanna Fielding lustiga över att jag anser att rasstereotyper av (sydost/nordost)asiater är utbredda i Sverige och kanske fr a att det skulle handla om rasism.


Bakgrunden och kontexten står då att hitta i att alltför många icke-asiater i Sverige tenderar att ha kul åt och göra sig lustig över (sydost/nordost)asiater vilket är ett alltför utbrett fenomen som går bortanför höger- och vänsterskalan och majoritets- och minoritetsinvånarna och detta fenomen (d v s rasstereotyper av asiater) har jag då både forskat om, skrivit och publicerat om och debatterat om och fr a kritiserat i allehanda sammanhang i mängder av år och dessutom har jag myntat termen ”gulinghumor” för att ge detta på alla sätt och vis kulturellt institutionaliserade och socialt accepterade fenomen ett namn och en benämning:


Axel: Nordkorea är ju en nekrokrati där dom hyllar den senaste, jag vet inte ens vad deras efternamn är, är det Un som är efternamnet – Kim Jong-un – eller Jong.

Sanna (entusiastiskt): Kim, Kim!

Axel: Kim i efternamn, just det dom tar ju det först ja. Förlåt. Gud vad pinsamt!

Sanna (glatt): Ha ha, lite.

Axel (låtsat skuldmedvetet och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): Tobias Hübinette kommer bli så j-vla arg på mig.

Henrik (hånskrattandes och underförstått att ”gulinghumor” inte är någon ”riktig rasism” på något sätt utan bara oskyldigt larv, frivola barnsligheter och just ren och skär humor): He he he he he, ha ha ha ha ha ha ha ha.


Haveristerna är då en av Sveriges mer populära poddar i kategorierna ”Samhälle och kultur” samt ”Komedi och humor” och jag kan måhända ”bjuda på” att det måhända trots allt är lite kul att (sydost/nordost)asiater gör allt ”upp och ner”/”tvärtom” utifrån ett västerländskt perspektiv och att jag måhända har gått för långt ibland när jag attackerar icke-asiater ”på löpande band” för att ge uttryck för s k ”gulinghumor” och sprida rasstereotyper av asiater och kanske särskilt när jag attackerar svenska socialister, antirasister och antifascister för att förestå ”gulinghumor”.

Dokumentär om den brittiska organisationen Rock Against Racism som i mångt och mycket var ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en ungdomsrörelse kopplad till populärkulturen och subkulturer

DN:s Magnus Säll skriver idag om dokumentärfilmen ”White riot” som handlar om den brittiska organisationen Rock Against Racism (RAR) som verkade mellan 1976-82 och bekämpade högerextrema National Front och vars företrädare också kom att besöka Sverige vilket resulterade i att flera Rock mot rasism-föreningar och arrangemang även uppstod här i relation till den svenska proggen, punken och rocken.


RAR blev i mångt och mycket ursprunget till den moderna vita antirasismen som varande en barn/ungdoms/unga vuxna-rörelse och som ett ungdomsfenomen som kopplas till populärkultur, mode, livsstil och subkulturer bland fr a vita barn, ungdomar och unga vuxna och det är också mellan ca 1975-85 som termen antirasism slår igenom i språket och som beteckningen antirasist blir en självidentifikation/identitet för många vita barn, ungdomar och unga vuxna. Innan dess hade populärmusiken och populärkulturen i stort mer engagerat sig för den s k Tredje världen, d v s för icke-vita människor, urfolk och slavättlingar över haven i Europas gamla kolonier eller bosättarstater, men i och med RAR började allt fler pop- och rockband/artister att producera sånger och album som tematiserade antirasism på hemmaplan.


”Den femte augusti 1976 grundades den antirasistiska, brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR). Inte formellt kanske, men då gick startskottet. På en scen i Birmingham den kvällen stod Eric Clapton och sade bland annat: ”Jag tycker att vi ska skicka tillbaka allihop. Vi måste se till att Storbritannien inte blir en svart koloni. Ut med utlänningarna”, och avslutade med ”Keep Britain white!”


Det var en grov rasistisk spya vars hela innehåll överhuvud taget inte skulle gå att trycka i dag. Även Rod Stewart gjorde liknande uttalanden och David Bowie sade att landet var redo för en fascistisk ledare. Samtidigt växte sig högerextrema National Front starka. Claptons ord blev droppen för en liten krets musikintresserade antirasister som grundade RAR nere på sin Londonpub.


Organisationen växte snabbt till en brokig folkrörelse, med lokalföreningar över hela Storbritannien. De ordnade konserter, startade fanzinet ”Temporary hoarding” och gick ut på gatorna och affischerade.
Gräsrotsarbetet skildras i den briljanta dokumentärfilmen ”White riot” av regissören Rubika Shah, som just nu visas på C More. Den kan i bästa mening sägas vara folkbildande.


Visst kan man, som Pauline Black från bandet Selecter, hävda att RAR var vita människor som till sist fått upp ögonen för att rasismen existerar, medan svarta hade levt med den hela sina liv. Men otvivelaktigt blev organisationen en samlande kraft i en mörk tid, där rasismen till och med gjorde sig bekväm i BBC:s tv-tablåer.


”Temporary hoarding” gav konkreta tips om hur man arrangerar egna konserter och försvarar högtalarsystemet från attackerande skinheads. RAR var årsbarn med punken och deras tidning präglades av dess vildsinta typografi och estetik. Detsamma gäller för ”White riot”.


Den pulserande filmens klimax är en konsert inför 80 000 människor i Victoria Park i London med bland annat The Clash, Steel Pulse och X-Ray Spex. Det viktigaste budskapet är kanske det som grundaren Red Saunders säger i slutet: ”Vanliga människor kan också förändra världen.”

Ännu ett drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma

Ännu ett märkligt drev mot rasbegreppet och mot oss ytterst få svenska forskare som operationaliserar detsamma som jag faktiskt missade när det (d v s drevet) begav sig för några veckor sedan:

Den liberala ledarredaktören Petter Birgersson utmärkte sig i våras för att på ledarplats hetsa mot den svenska högskolevärldens första kurs i kritiska rasstudier som gavs just i våras av Centrum för genusforskning vid Karlstads universitet och för några veckor sedan drog Birgersson igång ett slags drev mot SVT på Twitter efter att SVT:s kulturredaktion hade recenserat Catrin Lundströms och min bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” och bland annat verbalt uttalat glosan ras på bästa sändningstid/”prime time”-tablå/linjär-tv.

I våras krävde Birgersson att alla ”raskurser på universitetet” skulle dras in och stoppas och i början av denna innevarande månad verkar han ha menat att det sker någon slags vänsterradikalisering av och på SVT och kanske särskilt gäller det SVT:s kulturredaktion och kanske särskilt gäller det efter sommarens BLM-rörelse/debatt. I vilket fall som helst så fick Birgersson faktiskt igång ett mindre indignerat drev mot SVT på Twitter och precis som med kritiken mot högskolekursen i kritiska rasstudier vid Karlstads universitet i våras så var det även denna gång en fråga om en märklig blandning av antirasister på vänsterkanten och allsköns högerradikaler vilka förenades i samma färgblinda antirasistiska vrede mot SVT.

Stefan Löfven är fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef

Stefan Löfven är i sanning fortfarande västvärldens och kanske t o m världens mest antirasistiska och antifascistiska regeringschef (vilket jag i alla fall tror grundar sig i hans egen biologiska familjebakgrund):
Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur Sverige hade varit och sett ut idag om inte just Löfven hade varit landets statsminister sedan 2014 och fram tills dags dato, d v s efter det s k flyktingkrisåret när den svenska politiken slutligen lämnade 1900-talets klassbaserade höger/vänster-uppdelning bakom sig och GAL-TAN:iserades, d v s när kulturkriget till slut nådde Sverige (som då har gällt i våra grannländer och i större delen av övriga västvärlden bra mycket längre än hos oss men vi i Sverige brukar ju på gott och ont ofta vara ”sist på bollen” vad gäller att lämna det högmodernistiska 1900-talet med allt vad det innebar bakom oss).


I åtskilliga europeiska länder har de gamla, traditionella, socialistiska och arbetarklassbaserade masspartierna antingen smällt bort i det närmaste fullständigt eller anammat en högerpopulistisk retorik och även politik i flera västländer men detta har då ännu ej hänt i Sverige i någon större utsträckning och antagligen tack vare Löfven som hittills exempelvis har hållit kretsen runt Tankesmedjan Tiden relativt kort.
Ingen annan västerländsk regeringschef talar heller mig veterligen öppet om landets i fråga högerpopulistiska parti som varande rasistiskt och Löfven säger då t o m regelbundet att SD har en rasideologisk och nazistisk bakgrund och inget annat västland än Sverige har heller mig veterligen institutionaliserat en nationell plan mot strukturell rasism som ett stort antal myndigheter arbetar med/efter och som miljontals kronor har spenderats på. Under och efter sommarens BLM-rörelse har Löfvens regering t o m intensifierat arbetet mot rasism som ofta just benämns som strukturell rasism och allokerat ännu mer medel från statsbudgeten till att bekämpa rasism (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/09/10-miljoner-till-arbetet-mot-rasism).


Till exempel ska Barnombudsmannen kartlägga hur landets barn och unga upplever rasism (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/11/uppdrag-att-ta-fram-kunskap-om-barns-och-ungas-utsatthet-for-rasism), länsstyrelserna runtom i landet ska arbeta med att bekämpa rasism och hudfärgsbaserad diskriminering i arbetslivet (https://www.regeringen.se/regeringsuppdrag/2020/09/uppdrag-att-utveckla-lansstyrelsernas-arbete-mot-rasism-pa-arbetsmarknaden) och Forum för levande historia ska undersöka hur invånare i Sverige erfar rasism i kontakt med myndigheterna och all form av offentlig verksamhet såsom i relation till välfärdstjänster av olika slag (https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/11/kunskap-om-rasism-i-kontakt-med-myndigheter-ska-kartlaggas) och antagligen kommer snart ett förslag till ett förbud mot rasideologiska och nazistiska organisationer och särskilt de som kan kopplas direkt till våldshandlingar.

Ny påbörjad studie om uppkomsten och utvecklingen av den svenska färgblinda antirasismen

Har under denna innevarande vecka (och inför och i relation till ett nytt bokprojekt) samlat in, läst och excerperat sammanlagt 156 texter som emanerar från stat, riksdag och regering (såsom statliga utredningar, propositioner, motioner, interpellationer o s v) och totalt 642 texter som publicerats i tryckta svenskspråkiga vecko/dagstidningar 1945-2020 vilka samtliga har det gemensamt att de behandlar, omnämner och tar upp glosan/ordet och termen/begreppet ras för att en gång för alla om möjligt försöka gå till botten med när dagens svenska färgblinda antirasism egentligen uppstod (efter 1945?; efter 1968?; först på 1980/90-talen?), varför den gjorde det (dåligt samvete p g a det svenska rastänkandet/rashygienen/rasbiologin?; ilska gentemot Franska eller Brittiska imperiet?; vredgade motreaktioner på Jim Crow-systemet i amerikanska Södern och apartheidregimen i södra Afrika?) samt varifrån den egentligen kommer (högern eller vänstern?; intellektuella eller ”vanligt folk”?; barnen och ungdomarna eller kvinnorna?; de kristna eller kommunisterna?) och här är i varje fall några preliminära ”ledtrådar”:


Redan under 1945 börjar kritik mot rasbegreppet luftas. I juli 1945 skrev Expressens ledarsida att det var fel av svenska myndigheter att använda sig av ordet ras på blanketter och i formulär.


År 1962 verkar ha varit ett särskilt år vad gäller att kritisera rasbegreppet och möjligen p g a Sharpeville-massakern och Algerietkriger. Det året fick till exempel historikern Sven Nilsson in en insändare i Expressen där han tog avstånd från rasbegreppet i samband med att tidningen hade rapporterat om hur ”svenska folket uttalat sig i rasfrågor”. Under samma år förekom termen färgblind kanske för första gången i relation till ras när Josephine Baker besökte Sverige tillsammans med sina 11 adoptivbarn: ”Josephine Baker bevisar att världen kan bli färgblind” skrev då Aftonbladet.


Så sent som 1968 kunde f ö intressant nog en svensk utredning om rasdiskriminering tala om den s k alpina rasen för att beteckna jugoslaver och greker som det verkar.


År 1970 ägde den första offentliga debatten rum som handlade om att helt utmönstra rasbegreppet.


På 1970-talet börjar en ny och ung generation ifrågasätta användningen av ordet ras i vardagsspråket. År 1972 skrev t ex Per Gahrton i en debattartikel, som riktade sig till/mot en äldre forskare, att ”han rör sig till synes helt obesvärat med den förlegade och osakliga termen ”ras” när han diskuterar olika människogruppers utveckling”. Samma år upprepade Gunnar Helander Herbert Tingstens antirasistiska exempel från 1941 – d v s att miljöfaktorn helt trumfade arvsfaktorn.


År 1983 ifrågasätter både svenska Amnesty och Sveriges författarförbund att det heter rasdiskriminering i den svenska lagstiftningen såsom i den dåvarande grundlagen. Författarförbundet skrev bl a följande till en dåvarande statlig utredning som arbetade med att utveckla diskriminerungslagen: ”Det vore därför lyckligt om man ur den svenska grundlagen kunde utmönstra ett så grumligt begrepp som ”ras”. Även hänvisningen till hudfärg torde vara onödig och utmanande. Vetenskapligt och språkligt borde begreppet ”etnisk minoritet” och liknande användas.”


År 1987 började även de som använde ordet rasism att anklagas för att underblåsa ett rastänkande, d v s fr o m 1980-talet blir ord som innehåller ordstammen ras alltmer uppfattade som laddade. På 1980-talet går bl a dåvarande DO Peter Nobel och forskare som Charles Westin ut i media och varnar för att överanvända termen rasism medan rasism alltmer kopplas till nazister och extremhögern.


På 1990-talet börjar t o m högerextremister säga fraser som ”jag vill inte använda ordet ras men” medan kultursidorna/kritikerna börjar ursäkta sig när de recenserar fr a amerikanska böcker, filmer eller musikalbum som innehåller ordet ras. Socialdemokraten Hans-Göran Franck motionerar i riksdagen om förbud mot rasförföljelse men menar att det är ett alltför starkt ord – han vill hellre tala om ”etnisk förföljelse” än rasförföljelse.


År 1997 får en MP-motion från året dessförinnan gehör som kräver att Sverige ska utrangera rasbegreppet och år därpå tillkännager regeringen att Sverige ska verka internationellt för att ordet ras undviks i officiella texter och bl a gentemot EU. Därefter snurrar den svenska färgblinda antirasistiska karusellen allt snabbare och snabbare tills regeringen 2014 tillkännager att de sista instanserna av ordet ras i lagtexter, som då nästan enbart rör ordsammansättningar som rasdiskriminering, ska tas bort.


Framför allt är det MP, V och FP/L som driver på utmönstringen och intressant nog uttalar sig Stefan Löfven mot att utmönstra rasbegreppet år 2014 – ”…att plocka bort begrepp som rasifiering eller för den delen ordet ras riskerar att sopa hela problemet under mattan snarare än att hitta en lösning”, sade Löfven till P3 Nyheter.


År 2000 uttalade både Björn Rosengren och Mona Sahlin att Sverige måste pressa EU att införa en mening om att EU ”avvisar alla teorier om att det finns särskilda människo- raser” – det hör då till saken att EU har en grundlag som heter rasdirektivet och som handlar om antidiskrimineringsåtgärder.


År 2001 kräver Karolina Ramqvist att FN ska avskaffa ordet ras i samband med FN-konferensen mot/om rasism i Durban i Sydafrika och år 2007 kräver Moderaternas Christofer Fjellner att Sverige måste stoppa EU från att rekommendera insamlandet av (jämlikhets)data om ras och etnicitet i antidiskrimineringssyfte – ”nu vill EU registrera vilken ras du tillhör!” basunerar Aftonbladet ut.


År 2002 får SVT kritik för att ha rapporterat från Oscarsgalan i Kalifornien och översatt ordet ”race”, som en skådespelare har uttalat på plats, med ”ras” på svenska och år 2010 skriver ETC:s Johan Ehrenberg att det ”finns inga raser” – ”det finns bara människor…”.


År 2013 försvarar Jasenko Selimovic Sverige mot FN i Genève i Schweiz när FN kritiserar Sverige för att inte längre ha ras kvar som diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagen med att de svenska forskarna har kommit fram till att ras är ”en social konstruktion” och därmed finns inte ras enligt Selimovic, som agerar som den dåvarande regeringens utsände.


Från och med 2012 dyker ett nytt namn upp i textmaterialet – mig själv – som framställs som den i stort sett ende förespråkaren i landet för att använda rasbegreppet och både inom och utanför akademin. Mitt namn förekommer sedan under den resterande delen av 2010-talet som en slags ”slagpåse” på landets ledar-, debatt- och kultursidor som sägs vilja återinföra det klassiska rastänkandet.


”Nu läser jag även i Dagens Nyheter att den svenske forskaren Tobias Hübinette vill att svenska kolleger ska börja använda begreppet på samma sätt som man gör i USA… Men forskare har bevisat att det bara finns en ras, ”the human race”., skriver någon i just DN och UNT:s Lisa Irenius konstaterar på ledarplats att ”det är en kontroversiell fråga och Tobias Hübinette är en kontroversiell person” medan Kalle Lind på ETC år 2015 försöker sammanfatta diskussionen om rasbegreppet med att skriva ”Och förresten är den som använder begreppet rasism själv rasist, eftersom det innebär att man erkänner begreppet ras. Den som sa det han va det.”


År 2020 använder Vänsterpartiets Malcolm Momodou Jallow termen färgblindhet när han efter BLM-sommaren 2020 tar upp frågan om svensk rasism i riksdagen: ”När vi pratar om rasismen i Sverige möts vi ofta av tystnadskultur, förnekelse och färgblindhet.”

Germanisten Gustav Korlén är ännu ett exempel på en f d högerextremist som blev antifascist efter kriget

”Upptäckte” i veckan att den mycket kände och respekterade germanisten Gustav Korlén, professor i tyska vid Stockholms universitet i hela fyra decennier ”på raken” och in till sin död 2014 skribent i Språktidningen mm, också han ingår i det märkliga svenska mönstret att ha haft en högerradikal bakgrund innan kriget men att därefter, under efterkrigstiden, inta en mycket tydlig antirasistisk och antifascistisk hållning:


Korlén, som bl a låg bakom en lång och inte minst ilsken kulturessä i Sydsvenskan år 2000, där han hårt kritiserade hur rastänkandet hade satt sig i språket och hur vissa av det klassiska rastänkandets termer hade överlevt in i vår tid, sällar sig därmed till ett synnerligen illustert sällskap av svenskar som såsom historieprofessorn och den antirasistiska forskarlegenden Åke Holmberg, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Afrikaforskningen (Holmberg försvarade då nationalsocialismen när han var aktiv i Sveriges kristliga gymnasiströrelse under mellankrigstiden), historikern och språkvetaren (och greven) Magnus Mörner, som räknas som den som grundlade den moderna svenska Latinamerikaforskningen, minoritetsforskaren och språkvetaren Nils-Erik Hansegård, som räknas som den som grundlade den moderna svenska fler- och andraspråksforskningen och som dessutom banade väg för den banbrytande hemspråksreformen i Sverige 1977 genom sina studier om tornedalingarna och samerna, Gunnar Myrdal, som räknas som den som grundlade den samhällsvetenskapliga forskningen om ras/rasism och minoriteter och därmed bröt naturvetarnas ”monopol” på allt som hade med ras att göra, Gunnar Helander, som räknas som den som grundlade den moderna svenska antirasistiska rörelsen samt Caleb J. Anderson, som räknas som den som stod bakom socialdemokraternas antikoloniala, antirasistiska och antiimperialistiska vändning under Palmes tid m fl.

Korlén hade då en bakgrund i Nationalsocialistiska arbetarepartiet och var medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland under krigsåren och just bland landets germanister var Korlén sannerligen inte ensam om att ha en högerradikal bakgrund – det gällde då även bl a tyskaprofessorerna Ernst Löfstedt, Lars Hermodsson, Erik Rooth, John Holmberg, Ernst Kock, Axel Lindqvist och Erik Wellander m fl.
På 1950-talet blev dock Korlén alldeles uppenbart en glödande antifascist och tillsammans med litteraturvetaren och Tysklandskännaren Vilhelm Scharp försökte han t o m skapa en ny och antifascistisk svensk-tysk vänskapsförening som skulle konkurrera med ”överklassnazistiska” Svensk-tyska föreningen – d v s det Svensk-tyska sällskapet som hade västtyska ambassadens stöd men som trots det ändå aldrig lyckades ”flyga” utan till slut upplöstes efter några års existens, d v s Korlén och Scharp lyckades tyvärr helt enkelt inte med att ”slå sönder” det svenska ”överklassnazistiska” nätverket bland svenska akademiker och andra Tysklandsvänner.

Den sydafrikanske ANC-veteranen Raymond Mokoena har gått bort

Det är av någon anledning mycket mycket sällan som icke-vita personer förekommer på de svenska tidningarnas familjesidor trots att ju även icke-vita i Sverige föds, gifter sig, får barn och dör. Undantagen är i så fall utomeuropeiska barn som nyligen har adopterats och som hälsas välkomna och hemkomna till Sverige av adoptivföräldrarna eller (hetero- eller homosexuella) partners till vita personer som förekommer på bröllopsbilderna (i något enstaka fall har jag faktiskt t o m sett något silverbröllopsfotografi i en svensk tidning där den ena partnern var icke-vit) så dagens SvD:s familjesida sticker därför ut:


Den sydafrikanske ANC-veteranen Raymond Mokoena har nyligen gått bort i en ålder av 84 år och det är då dennes f d fru och son som står bakom ”runan”:


Mokoena var en av relativt många politiska flyktingar från södra Afrika som kom till och fick asyl i Sverige på 1960- och 70-talen och likt många andra av dem (ja kanske de allra flesta av dem, om en väl börjar räkna på detta) kvarstannade han inte i landet utan fortsatte vidare till andra länder och i Mokoenas fall handlade det om att han blev en av ANC:s diplomater i både Zambia och Norge. Under sina år i Sverige studerade Mokoena både vid Göteborgs universitet och vid Lunds universitet, där han ingick i en grupp bestående av i huvudsak unga manliga studenter från södra Afrika vilka alla hade det gemensamt att de hade varit aktiva i olika antikoloniala befrielserörelser i bl a Sydafrika, Namibia och dagens Zimbabwe.

Margareta Popoola och Anne Sofie Roald går idag till angrepp mot svenska forskare som operationaliserar rasbegreppet men slåss i praktiken mot väderkvarnar då knappt några svenska forskare just gör det

Forskarna Margareta Popoola och Anne Sofie Roald vid Malmö universitet går idag i SvD till generalangrepp mot landets forskare och aktivister som använder sig av och brukar rasbegreppet men frågan är vilka dessa personer är för knappt några svenska forskare operationaliserar nämligen rasbegreppet (de kan nästan räknas på ena handens fingrar) och ytterst få svenska antirasister talar om ras.

Den som läser Popoolas och Roalds artikel finner heller inga svenska exempel utöver Carl von Linné utan i stort sett enbart amerikanska sådana – d v s de båda forskarna slåss helt enkelt mot förment biologistiska och essentialistiska väderkvarnar för är det någonstans i världen som både forskare och aktivister verkligen avskyr för att inte hatar rasbegreppet och t o m ordet ras i sig så är det ju just i Sverige: Det finns då mängder med svenska forskare som vägrar att skriva ut ord

et ras i text utan att omge ordet med citattecken för att verkligen markera sin fruktan för ordet ras och mängder med svenska antirasister vägrar att ens säga ordet ras i tal utan att ”göra” citattecken i luften med hjälp av de båda händernas pekfingrar och långfingrar (och även rynka pannan, himla med ögonen, rodna, slå ned blicken, sjunka ihop och tappa kroppshållningen) för att verkligen markera sitt förakt mot ordet ras:

https://www.svd.se/antirasistisk-strategi-har-en-blind-flack

”Trots att rasbiologi mönstrats ut från vår samtid har rasbegreppet paradoxalt nog funnit en renässans i Sverige bland en del samhällsvetare och antirasistiska aktivister. Med inspiration från USA delas befolkningen in i svarta eller vita. För att beskriva invandrarbakgrund eller någon form av minoritetstillhörighet har ”icke vita” blivit ett nytt begrepp. Ibland krävs en hel del fantasi för att kunna skilja vita från icke vita. Mörkhyade kan betraktas som vita. Synbart vita, som delar både språk och traditioner med andra vita, kan ändå kategorisera sig själva som icke vita. De avsäger sig med andra ord de privilegier som en del antirasistiska debattörer anser att vitheten för med sig.

Jordan B Peterson och Thomas Sowell, akademiker från Kanada respektive USA, är kanske de mer namnkunniga som med emfas reagerat mot narrativet om vita privilegier. Båda menar att föreställningen om vita privilegier underhåller kontraproduktiva offerroller som inte gagnar de grupper som antirasisterna säger sig vilja värna. De vänder sig också mot föreställningar om nu levande vita människors skuld för historiska missgärningar.

Peterson och Sowell ifrågasätter med andra ord identitetspolitiska och antirasistiska beskrivningar som resulterar i motsatsförhållanden mellan vita och icke vita, onda och goda, skuldtyngda och oskyldiga, förövare och offer. De vänder sig mot antirasismens stereotyper, som med en ny rolluppsättning påminner om historiens rasistiska kategoriseringar.”

(…)

”Det är en kategorisering som Carl von Linné utvecklade under 1700-talet. Han gjorde ett försök att kategorisera människor enligt samma systematik som han klassificerade växter och djur. Det senare var en bedrift som har satt honom på världskartan men hans indelning av människotyper har inte varit lika framgångsrik. Han kopplade människor till färg, världsdelar och egenskaper som med dagens kunskap, framstår som hopplöst infantilt.

Det är därför beklämmande att dagens politiska ambitioner, med hjälp av en antirasistisk retorik, tenderar att negligera den ekonomiska snedfördelning som finns mellan människor oberoende av härkomst. Ekonomisk ojämlikhet är ett resultat av brister i en global och lokal fördelningspolitik som inte lär förändras genom det fokus på vithet och vita privilegier som tagit allt större utrymme i den offentliga debatten.

Trots detta begränsas kampen för att utplåna ojämlikhet mellan fattiga och rika i allt större utsträckning till navelskåderi och en uppdelning av världen i svarta, vita och icke vita. Det är en paradox att kampen mot stereotyper underhåller föreställningar om en skuld som vita kroppar genom sin arvsynd är fortsatt förpliktigade att bära. Denna utveckling driver allt längre bort från den dröm om ett jämlikt samhälle utan motsättningar på grund av färg eller ursprung som Martin Luther King en gång predikade om.

Dagens framträdande antirasistiska strategier lyckas helt enkelt inte identifiera ojämlika strukturer som inte enbart kan förklaras med ras och färg, skuld och privilegier. Det är den blinda fläck som motverkar antirasismens syfte och istället förstärker redan existerande motsättningar mellan olika grupper.”