Kategori: antifascism

Reflektioner kring att leva under hot och att ha peak:at samt att räkna med en mörk framtid och ett eländigt liv p g a alla ens ”synder” som antifascist

DN:s Marina Ferhatovic skriver om den nazist i Västsverige som fortfarande är på fri fot i väntan på rättegång och jag är då en av dem som har registrerats i hans databas och på just bilden av mig står det ”Döda1”. Det var antifascister som tipsade mig om detta och inte polisen och i förhör säger mannen att när han läser om någon som han inte tycker om så letar han upp en bild på denne/a och döper den till något – i just mitt fall uppenbarligen ”Döda1” – för att ”lätta på trycket” och han hoppas sedan att ”Moder Svea” ska lösa problemet med personen ifråga.

 

tr-1.jpg

En ganska så kvalificerad gissning är väl att det betyder att jag tillhör den allra högst prioriterade, ”rate:ade” och ”rankade” gruppen av personer i landet som ska oskadliggöras och tas av daga av den svenska s k nationella rörelsen på samma sätt som att jag ”listades” allra först på hemsidan/bloggen Ansvariga, som hängde ut 1000-tals namn på s k ”landsförrädare” för några år sedan, och på den nygamla hemsidan Avmaskerat, som sjösattes i dagarna, har jag då förärats en egen artikel som också är en av de längre artiklarna och i dagarna var jag ett av ”ämnena” som avhandlades av nazistiska Radio Nordfront och dessutom var jag ett av ”affischnamnen” när hela Flemingsberg med omnejd utsattes för en högerradikal affischkampanj som hette duga för några år sedan, som var riktad mot ”vänsterliberala” och ”kulturmarxistiska” Södertörns högskola (OBS – de exempel jag räknar upp här är då tyvärr bara ”toppen på ett isberg”).

AVMASK.jpg

 

En ganska så kvalificerad gissning angående varför jag anses vara en av dem i landet som ska ”ryka”, ”släckas” och ”tas bort” allra först handlar om mina år som antifascistisk aktivist på 90-talet, om att jag grundade och byggde upp Expo, om att jag har avslöjat 10 000-tals nazister och högerextremister i bl a bokform, i artiklar, i filmer och i etermedia samt om att jag har tagit mig an och gett mig på några av de allra heligaste och mäktigaste i sammanhanget såsom SS-svenskarna och kungahuset, adeln, SACO-kollektivet och eliterna.

 

SH.jpg

 

Ytterst få av 90-talets antifascister är då idag fortfarande aktiva även om vi trots allt är några som är det än idag och den dag då TAN-högern (d v s SD, M och KD) tar makten så är jag mycket väl medveten om att mitt yrkesliv, som ju redan går utför just nu p g a alla mina konflikter med vänstern och antirasisterna och feministerna, är mer eller mindre slut och att mitt liv i övrigt inte kommer att vara särskilt trevligt eller kanske ens meningsfullt att leva.

 

ANSV.jpg

 

Människor i min närhet och omgivning kommer dessutom att drabbas och straffas och råka illa ut p g a att de står nära mig och är bekanta med mig (det har sådana människor f ö redan gjort i alla möjliga och omöjliga sammanhang genom åren) och själv kommer jag nog känna att jag har gjort mitt, som det brukar heta, när snaran dras åt och hämndens timme är slagen och räkenskapens dag är inne, som den s k nationella rörelsen om och om igen har talat om, längtat efter och sett fram emot under så många år vid det här laget.

 

NORD.jpg

Tyvärr blir jag då alltför ofta igenkänd ”på stan”, ”på gator och torg” och i det offentliga rummet p g a alla dessa uthängningar som äger rum i alternativmedia, i sociala medier och på internet för flertalet invånare i landet i ålderskategorin 0-50 år spenderar då numera huvudparten av sin mediekonsumtion och text/bildkonsumtion på just internet och i sociala medier och alltför många läser också alternativmedia.

 

 

DG3IDVyWsAAvhyX.jpg

Senast igår när jag anlände med tåg från Stockholm till Karlstad passerade jag exempelvis förbi en gissningsvis värmländsk man på en trottoar som glodde och blängde på mig. Alltför ofta kommer för mig helt okända människor fram till mig och ger sig till känna och vare sig jag befinner mig i Stockholm, i Karlstad eller i någon annan stad i landet och t o m när jag är utomlands och springer på svenskar. T o m när jag var i Sankt Petersburg för några år sedan blev jag igenkänd ”på stan” av en högerradikal svensk och detsamma hände även när jag var i Ankara liksom även i Wien och London för att inte tala om de nordiska huvudstäderna (att jag blir igenkänd av svenskarna i Oslo kan jag dock förstå då svenskarna är så många just i Oslo).

 

Även om det ofta handlar om personer som vill säga något positivt så är det inte alltid så och framför allt så blir jag alltsom oftast just utstirrad och uttittad av personer som medelst blickar, ansiktsmimik och kroppsspråk i övrigt vill kommunicera att de dels känner igen mig och vet vem jag är och dels inte tycker om mig alternativt mina texter och åsikter och min verksamhet och yrkesroll. Dessutom hör fr a yngre människor (ca 12-45 år skulle jag gissa) av sig via sociala medier och meddelar att de har sett mig då och då och där och där såsom via Messenger eller Twitter o s v för att just kommunicera att ”vi känner igen dig”, ”vi ser dig” och ”vi vet vem du är” och fr a ”vi vet vad du har gjort och gör och vi tycker inte om det”.

 

 

”Den 51-årige mannen hade nio kilo dynamit, flera skjutvapen och en ”dödslista” i en lägenhet inredd med hakkorsflaggor och Hitlerporträtt.

– Om det blir en systemkollaps så gäller det att kunna överleva i skogarna, säger han i polisförhör.

Nu är han på fri fot i väntan på rättegång.”

 

 

https://www.dn.se/nyheter/sverige/dynamit-dodslistor-och-idolbilder-pa-hitler-atal-vackt-mot-mannen-som-trottnade-pa-samhallet

 

 

”Hakkorsflaggor, Hitlerporträtt, pistoler, militär utrustning och flygblad från nazistiska Nordiska motståndsrörelsen. Polisen som bryter sig in i mannens lägenhet i Västra Frölunda i Göteborg ägnar många rader i sin rapport åt att beskriva synen som möter honom.

”Känslan var att det låg packat för att det skulle komma till användning”, skriver han.”

(…)

 

”Tillslaget skedde i november 2017. Polisen stoppade en narkotikapåverkad person som lämnade 51-åringens lägenhet och genomförde en husrannsakan.

Beslagsprotokollet från besöket är över femtio sidor långt. I ett skåp hittar polisen bland annat bajonetter, två yxor och en batong. I en väska bredvid finns en pilbåge och 15 pilar. I en fåtölj ligger ett svärd.

Därutöver hittas skyddsvästar, tårgas, ammunition, skyddsmasker, olika vapendelar och flera skjutvapen – bland annat en ombyggd signalpistol och ett avsågat hagelgevär.

Men den mest uppseende upptäckten görs i köket: nio kilo dynamit i korvliknande paket i en svart väska på golvet.”

 

(…)

 

”En släkting beskrev 51-åringen som en ensamvarg med stort militärt intresse som knappt lämnade sin lägenhet.

Om hans världssyn sade han följande:

– Han lutar nog mot höger. Han är väldigt stolt över vara svensk som jag har förstått det. Han gillar verkligen Sverige. Han gillade Trump väldigt mycket.

Polisen gick också igenom mannens dator och hittade en mapp där han hade sparat bilder på bland annat journalister, politiker och personer inom den vänsterautonoma miljön.

Flera av bilderna har fått filnamnet ”döda” eller ”NAMN ska dö”. I vissa fall hade han favoritmarkerat personers adresser på hitta.se.

 

Polisen har också hittat en chatt där han diskuterade invandring med en annan person och skrev:

”Frågan är vad du är villig att göra. Ord förändrar ingenting, bara handling!!! Hör av dig när du är beredd på att gå ifrån ord till handling.”

I ett brev, daterat 2009, till Fredrik Vejdeland, ansvarig utgivare för nazistiska sajten Nordfront, uttryckte han sig så här:

”Jag är beredd att offra mitt liv om så behövs för moder Svea och sanna svenskars överlevnad så ursäkta språket men för fan ge mig en inbjudan för jag är äkta vara och vill inget hellre än att deltaga i striden om Sverige.””

 

(…)

 

”Dödslistan var enligt honom ett sätt att avreagera sig på.

– Ser jag något som jag inte gillar så brukar jag göra en bild och döpa den och så säger jag till Moder Svea att hon skall lösa det problem. Det är ett sätt att lätta på trycket, säger han i förhör.

Om sprängmedlet säger han att han hade hittat det ute i naturen och tagit hem det för att det inte skulle falla i fel händer.

Tidigare i våras väcktes åtal mot mannen för grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor samt grovt vapenbrott.

 

– Han verkar ha levt i nån slags Ramboliknande värld där han tyckte att det var viktigt att utrusta sig, säger Hans-Jörgen Hanström, åklagare i målet.”

 

 

(…)

 

 

”Rättegången kommer hållas i slutet på augusti. Fram tills dess kommer mannen att vara på fri fot. Enligt Hans-Jörgen Hanström beror det på flera olika saker.

 

– Personen är sedan tidigare ostraffad. Han blev avlövad alla möjligheter att kunna använda sig alla vapen och sprängmedel. Straffet för det brott han misstänktes för var då lägre vilket gjorde det svårare att hålla honom häktad ända fram till rättegången.”

 

När jag var ”Erik Johansson”

Det första spåret efter BSS (d v s Bevara Sverige Svenskt), som är det direkta ursprunget till dagens SD, i en tryckt svenskspråkig dagstidning och som härrör från organisationen självt (d v s inte en ”utomstående”-rapport som handlar om att BSS har gjort eller sagt det och det) härrör från Aftonbladet den 12 november 1979 och handlar om ett inlägg undertecknat ”Erik Johansson”.
94419287_10157412617240847_6444325177533661184_n.jpg
 
”Erik Johanssons” text kan sägas ha satt standarden för den ideologiska och idéhistoriska strömning som fortfarande delvis genomsyrar dagens SD: Det finns fr a en tydlig s k vänsternazistisk ådra i artikeln som gjorde att fr a ett flertal gamla s k lindholms(vänster)nazister från krigsåren piggnade till och attraherades av BSS och senare av SD då många av dem hade uppfattat att både Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen var för (hög)borgerliga och för intellektuella och akademiska och därmed (höger)elitistiska av sig.
 
Denna mer folkliga och populistiska s k vänsternazistiska tendens, som då gjorde att BSS skiljde sig från de två stora högerextrema organisationerna som existerade 1979 när BSS bildades, d v s just Sveriges nationella förbund och Nysvenska rörelsen, hade inte heller varit särskilt närvarande i Nordiska rikspartiet som mer var ett klassiskt nazist(sekt)parti och därmed ett dödfött projekt enligt de allra flesta som tillhörde den svenska s k nationella rörelsen på den tiden.
 
Bakom signaturen ”Erik Johansson” hittades BSS och senare SD:s första chefsideolog Leif Zeilon/Ericsson, som skrev eller deltog i att skriva i stort sett allt som BSS och senare SD producerade i textväg av mer avancerad och ideologisk art ända fram tills att han bröt med SD och bildade utbrytarpartiet Hembygdspartiet på 90-talet.
 
”Erik Johansson” var också den ”pseudonym” som jag själv valde att anta när jag under flera år prenumererade på och var medlem i alla högerextrema periodiska skrifter och organisationer som existerade under 90-talets första hälft som en slags bisarr antifascistisk hommage till Leif Zeilon/Ericsson. Det var då Stieg Larsson som ”lärde upp” mig att både ha respekt för och ha ”koll” på Zeilon/Ericsson och som fick mig att förstå att han var ”hjärnan” bakom både BSS och SD. Under många år köpte jag/”Erik Johansson” även allt som den svenska s k nationella rörelsen producerade i form av böcker, romaner, diktsamlingar, CD-skivor och video- och DVD-filmer (jag lade i stort sett hela min privatekonomi på att ”föda” den samlade svenska extremhögern på den tiden) och jag hade också under flera år telefon- och brevkontakt med ett flertal kända personer inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen och kallade mig då alltid ”Erik Johansson”.
 
Ibland kunde jag samtala med gamla s k lindholmare och nysvenskar i timmar liksom med SD:are och Riksfronten-medlemmar och ”pumpa” dem på information om allt från ”internkunskaper” och anekdoter som bara de svenska s k nationella känner till, till information om kommande möten, demonstrationer, aktioner och vit makt-musikkonserter och fr a fick jag höra så mycket skvaller om den och den och det och det.
 
Som ”Erik Johansson” fick jag t ex veta sådana idag helt meningslösa kunskaper som att den gamle östgötske SS-veteranen Ingemar Joelsson/Donar inte hade blivit mördad – han hade drunknat i ett badkar på ett hotell nere i Småland om jag inte minns fel – samt att den svenska s k nationella rörelsens viktigaste finansiär under flera decennier ingenjör Carl Ernfrid Carlberg faktiskt just blev ”mördad” av sin siste underhuggare och springpojke (en av Carlbergs första underhuggare och springpojkar var f ö den blivande professorn i etnologi och tv-kändisen Mats Rehnberg) Björn Lundahl (Carlberg bad helt enkelt Lundahl att döda denne).
 
Dåtidens SD:are kunde bl a upplysa mig om att konflikten mellan de österrikiska och italienska högerextremisterna bottnade i den aldrig avslutade konflikten om Tyrolen, att SD:arna internt kunde skämta om att den och den ordföranden för den och den SD-avdelningen var ”vår Sturmbannführer” där och där samt att den dåvarande SD-ledaren ”vänstrade” med en nazist i Nordiska rikspartiet med tanke på dagens nyhet att Åkesson nu skiljer sig från Erixon.
 
Fr a fick jag veta sådana meningslösheter som att den och den hade problem ”med flaskan”, att den och den hade ett syskon som var utlandsadopterad eller att den och den var son/dotter till den och den gamle nazisten och det är nog åren som ”Erik Johansson” som jag forfarande gör att jag än idag har ett visst intresse för den typen av knappologisk (och även biologisk) kunskap om den svenska s k nationella rörelsen.

I år har det gått 75 år sedan den förste som använde termen ”rasism” på svenska (och i skrift) gick bort

Segerstedtstiftelsens Ulla Berglindh uppmärksammar i GP att det i år har gått 75 år sedan de svenska liberalernas antagligen störste antifascist gick bort – d v s Torgny Segerstedt.
 
Segerstedt är ju mest förknippad med Göteborg p g a hans mångåriga chefsredaktörskap för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och inte många vet att han faktiskt också är värmlänningarnas antagligen störste antifascist då han föddes och växte upp i Karlstad under den s k unionstiden och likt otaliga andra värmlänningar gifte han sig också ”över Kölen”, d v s med en norrman och just i hans fall med en norska då han var hetero.
 
Det ironiska är att Segerstedt växte upp i samma kvarter och stadsdel som värmlänningarnas antagligen största artist någonsin Zarah ”Die Leander” Leander och det är ju tyvärr också så att Värmland mer än något annat landskap verkar ha ”producerat” fler högerextremister och pro-nazister än något annat landskap i landet per capita eller åtminstone prominenta sådana som antingen blev s k rikskändisar eller t o m världsstjärnor såsom i ”Die Leanders” fall.
 
Segerstedt bör inte minst lyftas fram så här 75 år efter hans bortgång för att han antagligen var den förste svensktalande som använde sig av termen ”rasism” i tryckt skrift i en GHT-ledare från 1938 som handlade om Nazi-Tyskland eller för att vara exakt den förste som hade svenska som förstaspråk och som bodde och levde i Sverige för att gardera mig mot finlandssvenskarna, ukrainasvenskarna och estlandssvenskarna och inte minst för alla miljontals svenskamerikaner som fortfarande talade svenska i USA:s jättestäder och i Minnesota och Mellanvästern på Segerstedts tid, och bland vilka åtskilliga mycket väl kan ha använt detta ord i både tal och i skrift innan Segerstedt gjorde det.
 
Ordet ”rasism” kom dock inte att slå igenom i svenska språket, inom den svensktalande gemenskapen och bland de svensktalande förrän kring 1968, då användningen av ordet kom att explodera så Segerstedt var m a o många långa decennier före sin tid.
 
Och själv har jag under mina (pendlar)år i Karlstad och Värmland ”roat” mig med att söka upp de få synliga minnen av Segerstedt som hittas i hans gamla hemstad, och de är då inte särskilt många och kanske då göteborgarna ju har ”claim:at” Segerstedt så till den milda grad att han nog uppfattas som en göteborgare idag av både de allra flesta av dagens värmlänningar och de allra flesta av dagens göteborgare. Tidigare hade de tyvärr alltför många och tyvärr alltför aggressiva lokala högerextremisterna i Karlstad tyvärr gjort alltför mycket åverkan på kommunens informationstavla om Segerstedt så att den nästan var oläslig och full med inristade s k solkors och svastikor men som tur är har kommunen nu bytt ut den gamla skylten mot en ny sådan.
Segerstedt.jpg
 
 
”Vad finns kvar i det kollektiva minnet av Torgny Segerstedt nu 75 år sedan han gick ur tiden?
 
Ett par gator med hans namn, en granitobelisk, en grav, en sal på Göteborgs universitet, ett par bronsbyster i Sverige och Norge. En spårvagn. I Göteborg en stiftelse och en vänförening som genom symbolhandlingar vill hålla hans namn levande med en Frihetpenna, en Frihetston, en gästprofessur, skol-och universitetsstipendier samt ett nationellt resurscentrum, Segerstedtinstitutet.
 
Den 15 mars 1945 skrev Torgny Segerstedt sin sista IDAG-artikel i GHT – Göteborgs Handels-och Sjöfarts-Tidning, en av de få svenska tidningar som under 30-40-tal stod fast i sin kritik mot Hitlertyskland. Två veckor senare avled han, utan att få uppleva krigsslutet och de nordiska ländernas frihet, som legat honom så varmt om hjärtat. Han var huvudredaktör för GHT i nästan trettio år, skrev tusentals artiklar, kämpande för yttrande–och tryckfrihet, mänskliga rättigheter och demokratiska värden, mot extremism, rasism och dogmatism, mot den svenska samlingsregeringens eftergiftspolitik.
 
Idag, då de traditionella medierna kämpar mot en tsunami av sociala medier och faktaresistens är det viktigt att han blir ihågkommen, att hans röst och det löfte han avgav till GHT:s läsare förblir en levande ledstjärna. Han ville ”med ett klart och tydligt ståndpunktstagande förena ett vederhäftigt och sakligt framställningssätt”.
 
Han var en dåtidens centralgestalt med kontaktnät inom politik, vetenskap, religion, publicistik, ekonomi. Aktiv i debatter och brevväxlingar, utmejslande frågeställningar, argumenterande för sina ståndpunkter.”

Om att avplattformeras, marginaliseras och stigmatiseras – exemplet Stina Oscarson och mig själv

Jag är inte någon personlig vän till Stina Oscarson, som jag har delat evenemang med vid några tillfällen, och jag är än mindre en vän till hennes val att (tidigare) arrangera samtal med högerradikala antisemiter men jag är helt emot denna typ av marginalisering, utfrysning och stigmatisering.
 
Jag är då själv numera hårt marginaliserad, utfryst och stigmatiserad i i stort sett samma kretsar som Stina men av andra orsaker – d v s inom kultur- och medievärlden och i mitt fall även inom akademin och högskolevärlden liksom inom vänstern i bred mening och inom den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.
 
Jag har själv genom åren åtskilliga gånger både blivit avbokad och fått inbokade evenemang (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) inställda i efterhand och blivit vägrad publicering och fått accepterade texter ”inställda” i efterhand (och både i akademiska och medie- och kultursammanhang liksom i aktivistiska och politiska sammanhang) enbart p g a att jag är jag (eller snarare p g a ”saker” jag har skrivit, sagt och fr a publicerat).
 
Tidigare handlade det om att jag skrev om, talade om och forskade om ras i relation till dagens Sverige (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är essentialist och biologist”, ”han är kanske t o m rasist” o s v) och om att jag skrev om, talade om och forskade om adoption utifrån ett postkolonialt feministiskt perspektiv (vilket jag då fortfarande gör och vilket jag möjligen var först med i landet att göra – ”han är emot att vita bildar familj med icke-vita”, ”han är emot att vita går i säng med icke-vita” o s v) – hela tre gånger har jag t ex blivit avbokad från seminarier och föreläsningar som jag skulle ha hållit bara vid Uppsala universitet p g a det och jag har blivit avstängd från mängder av konferenser, seminarier, panelsamtal och möten liksom utslängd från mängder av styrelser, föreningar, redaktioner, temanummer och antologier och mitt deltagande i dokumentärer, filmer, radioprogram, artiklar och reportage har tagits bort, strukits och suddats ut i efterhand p g a det.
 
Och numera och sedan några år tillbaka handlar det också eller kanske fr a om att jag anses ha förrått vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen genom att jag anses ha satt ”kniven i ryggen” på några av landets mest kända (och även mäktigaste) personer som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen (”han har svikit kampen och saken”, ”han är okontrollerbar, illojal och osolidarisk”, ”han har förrått och hängt ut alla sina gamla kamrater, vänner, kollegor och bekanta”, ”han har förolämpat och förnedrat våra största hjältar och bästa hjärnor” o s v).
 
Sedan ska det/jag säga/s att jag samtidigt har all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals som tillhör vänstern i bred mening och den antirasistiska och antifascistiska rörelsen och som just nu är paniskt rädda för GAL-TAN:iseringen av den både svenska och västerländska politiken liksom för SD:s rekordsiffror och normaliseringen av SD-sfären och jag har likaså all respekt och förståelse för alla de 100 000-tals och åter 100 000-tals invandrare och minoritetsinvånare som likaså är livrädda för både sin och Sveriges (och SD:s, M:s och KD:s) framtid.
 
”Deltagarna vägrade att vara med i samtalet på Stadsmuseet om jag var moderator, eftersom jag pratat med personer med fel åsikter. Arrangören underströk att hon inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men valde ändå att boka av mig.”
 
 
”Så hände det igen.
 
Jag hade tackat ja till att moderera ett samtal om ungdomsupplopp och demokrati som skulle hållas på Stadsmuseet i Stockholm. Samtalet skulle utgå från två relativt nya böcker i ämnet och allt var klart. Trodde jag.
 
Men så fick jag ett mejl från arrangören där hon skriver att hon just hade talat med de medverkande författarna. De hade reagerat mycket starkt på att jag skulle vara moderator. Eftersom jag, som de tydligen uttryckt det, hade pratat med personer med fel åsikter. Och författarna var nu rädda att ”deras åsikter kletar av sig” på dem.
 
Arrangören underströk visserligen att hon, som följt mitt arbete, inte tror att jag ”propagerar för främlingsfientliga åsikter”, men hon valde ändå att gå de medverkande till mötes.
 
Det är tredje gången på kort tid detta händer. En beröringsskräck i både andra och tredje led och på det en arrangör som inte vågar stå upp för det hen anser vara moraliskt rätt. Troligtvis av rädsla för att svärta ner sitt eget rykte.
 
Det finns andra som råkat betydligt mer illa ut än jag och detta är ingen offerkoftetext. Utan jag skriver för att jag på allvar blev intresserad av att försöka besvara den fråga en vän ställde när jag berättade om händelsen: Hur har vi hamnat här?”

Ur Expo-arkivets gömmor

Kul att påminnas om sin egen handstil i snart sagt varje nummer av Expo (liksom även på Expos hemsida) för det var då jag som en gång i tiden lade grunden till och byggde upp Expos idag enorma arkiv och bibliotek och var det något jag på den tiden var noga med att ange så var det s k proveniens i form av ursprungskälla och ursprungsdatum.
80561200_10157021419075847_5725121900112248832_n.jpg
 
Sedan innehåller Expos arkiv även ett antal referat av samtal jag hade med olika personer som ibland kunde vara i timmar då jag på den tiden brukade ringa runt till s k nationella och utge mig för att vara en viss ”Erik Johansson” och i detta fall handlar det då om ett samtal som jag hade med den idag framlidne professorn Jan Bergman vid Teologen vid Uppsala universitet med anledning av dennes syn på och attityder till judendomen och judar i samband med Radio Islam-affären.
80254505_10157021419105847_6246145774359412736_n.jpg
 
Under min mest maniska period prenumererade jag/”Erik Johansson” på åtminstone ett 20-tal tidningar och tidskrifter från den s k nationella rörelsen i bred mening och jag/”Erik Johansson” köpte även samtliga bokpublikationer, VHS/DVD-filmer och LP/CD-skivor som härrörde från samma rörelse vilka jag sedan läste, tittade och lyssnade på samt ringde 3-4 telefonsamtal per dag till s k nationella medan jag samtidigt ”spanade” på vissa s k nationella ”på stan” och i det offentliga rummet och i anslutning till deras hem eller arbetsplatser.
80192490_10157021419220847_1967897338638761984_n.jpg

Minnesstund för Stieg Larsson 15 år efter hans bortgång

Deltog idag på minnesstunden för Stieg Larsson på ABF-huset i Stockholm som Kurdo Baksi årligen arrangerar i anslutning till Stiegs dödsdag (och som just i år inträffade för 15 år sedan) och berättade om mina minnen av och min relation till Stieg tillsammans med Stiegs förläggare Magdalena Hedlund från Norstedts och regissören Henrik Georgsson som står bakom filmen om Stieg ”Mannen som lekte med elden”.

71892604_10156887891810847_1792260779987173376_n.jpg

Arrangemanget ägde rum inför bl a Stiegs syskonbarn som hade kommit ned från Västerbotten för att delta i dagens minnesstund och det känns fortfarande märkligt att ha stått nära och känt en person vars böcker möjligen har sålt allra mest i världen under de senaste 12-15 åren efter världsreligionernas heliga skrifter (närmare 100 miljoner exemplar på över 40 olika språk) liksom att ha känt en person som oroade sig för SD när partiet var ett 0,25%-parti och som idag är på väg att bli ett 25%-parti.

75429627_10156887731420847_680037569433436160_n.jpg

Intervjuad i Värmlands Folkblad angående min kommande rättegång

Är intervjuad av Charlotte Brunmark i dagens Värmlands Folkblad och tyvärr är det allt fler av alla oss som undervisar, forskar och arbetar inom den svenska högskolevärlden som numera utsätts för och får uppleva sådana här tråkiga incidenter och ”påtryckningar” och när de händer och sker så står en oftast rätt så ensam.

 

I mitt eget fall hör det väl också till saken och till sammanhanget att jag har en mycket lång historia bakom mig av att under många år ha råkat ut för och varit utsatt för liknande mönster, trakasserier och händelser och åtskilliga av mina tidigare chefer, kollegor, arbetsgivare och arbetsplatser har därför också ofrivilligt tvingats vara med om liknande saker.

 

Jag har t ex tidigare arbetat vid bl a Stockholms universitet, vid Mångkulturellt centrum samt vid Södertörns högskola och på alla dessa f d arbetsplatser har denna typ av händelser och påstötningar ägt rum och i flera fall har det även tidigare slutat med hot, attentat och polisanmälningar mm.

 

Jag har också genom åren fått ett stort antal publikationer, konferensdeltaganden, föreläsningar, panel/diskussionsdeltaganden och seminarier indragna respektive inställda i efterhand av olika anledningar och p g a påtryckningar såsom vid Uppsala universitet, vid Sveriges lantbruksuniversitet och vid Stockholms universitet mm se t ex https://www.unt.se/kultur-noje/rasismforedrag-stalls-in-2619745.aspx samt https://www.unt.se/nyheter/uppsala/forskares-forelasning-stalls-in-igen-3991828.aspx)och vidare har högskolor som jag tidigare har arbetat på utsatts för olika typer av kampanjer och hot p g a att jag har arbetat där eller fortfarande är knuten dit (se t ex https://www.dn.se/sthlm/hogerextrem-kampanj-pa-sodertorns-hogskola).

 

I Karlstad och i Värmland i övrigt har jag ända sedan jag började arbeta vid Karlstads universitetet åtskilliga gånger blivit igenkänd ”på stan” och i det offentliga rummet i allmänhet av bl a lokala SD:are såsom på universitetsområdet, på tåg och bussar, i affärer, på caféer och på restauranger o s v. På AfS valmöte i Karlstad under förra hösten blev jag vidare bl a utpekad och namngiven från scenen som en slags ”extremist” inför 100-tals församlade värmländska AfS:are och högerextremister. Under samma valkampanj blev jag också igenkänd av en NMR-anknuten person i Karlstad och tilltalad av denne ”på stan” liksom av flera SD Karlstad-aktivister och jag var i somras i Filipstad för att besöka John Ericsons grav och bara efter någon timme i staden så blev jag igenkänd av en förmodad SD Filipstad-medlem.

 

VF.jpg

Forskare i rättegång: “Måste vara försiktig”

 

”Tobias Hübinette är forskaren som under hela sitt vuxna liv undersökt svenskheten, minoriteter, rasism och internationell adoption. Efter många incidenter genom åren då han har blivit påhoppad för sina åsikter, är han nu målsägande i en kommande rättegång i Värmlands tingsrätt.”

 

(…)

 

”Historien innehåller många händelser som formar ett mönster där Tobias Hübinette, forskare vid Karlstads universitet, varit måltavla för rasistiska uttalanden, påhopp och kommentarer om att han inte hör hemma här. Den tidigare Expo-skribenten har gjort sig känd som en person som inte sällan uttrycker åsikter om rasismen i samhället, vad svenskhet är och om extremhögern.

 

(…)

 

Sedan fyra år tillbaka arbetar han som lektor vid Karlstads universitet, där han undervisar i interkultur och svenska som andraspråk. Han har bland annat skrivit en publikation om svenska rasrelationer samt en bok om den svenska nationalsocialismen.

 

Redan under sin första dag i Karlstad blev han föremål för ett påhopp.

 

– Under min första arbetsdag på universitetet berättade den personalansvariga att någon hört av sig och protesterat mot att jag skulle börja arbeta här. Så har det egentligen varit för mig hela tiden genom åren, men nog än mer sedan jag började jobba i Värmland.

 

Tobias Hübinette menar att Värmland har ett förflutet som ett län där högerextrema åsikter har haft ett stort fäste och där de fortsätter att frodas.

 

– Det inkommer regelbundna anmärkningar om att jag jobbar här. Jag har märkt det på stan också, säger han och hänvisar bland annat till valåret 2018 då han gick förbi valstugorna.

 

– Många vet uppenbarligen vem jag är, både i Sverigedemokraterna, Nordiska motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige. Flera av dem har ropat och pekat på mig. Det vet vem jag är och vill nog kommunicera att de har koll på mig, säger han.

 

Tobias Hübinette sticker inte under stol med att han uttalat sig kontroversiellt många gånger och att han på 90-talet dömdes för ofredande mot ett antal sverigedemokrater i Uppsala.

 

– Jag är samtidigt inte helt oskyldig och jag kan förstå att många retar sig på mig. Det som har hänt nu är att en man från Hammarö ringde mig och sa att han skulle ta kål på mig och få mig avskedad från universitetet.

 

I polisförhör har mannen sagt att han hade läst i den invandringskritiska tidningen Fria Tider att Tobias Hübinette skulle vara en mördare. Mannen var enligt egen utsago mycket berusad när han ringde och var upprörd då hans dotter studerade på universitetet. Händelsen polisanmäldes och ska nu upp i Värmlands tingsrätt.

 

– På ett sätt är det bra att det blir en rättegång. Men om jag ska vara taktisk och tänka på min framtid här och vid universitetet så är det kanske bra om han ändå inte blir dömd. Det låter kanske märkligt men en dom kan leda till mer aggressioner mot mig och att hans vänner också blir upprörda.

 

Någon tanke på att tona ner sig för att slippa diverse påhopp eller incidenter, har Tobias Hübinette inte.

 

– Det är klart att jag måste vara försiktig. Men detta är samtidigt mitt jobb och jag kommer fortsätta att försöka ha någorlunda koll på de här grupperna. Vi har ironiskt nog samma intresse för frågor som rör svenskhet, minoriteter, invandring och integration, men ur olika synvinklar.”

 

Så minns jag Mattias Flyckt

Den 21 augusti i år gick Mattias Flyckt från Borensberg i Motala bort som jag lärde känna under gymnasieåren när vi tillsammans gick det som då kallades humanistisk linje och den s k helklassiska varianten/inriktningen (själv läste jag bl a engelska, franska, ryska, latin och grekiska – d v s jag hade en s k utökad skolgång) på Platenskolan i Motala.
 
 
Jag blev en s k självidentifierad anarkist redan i mellanstadiet när jag i 6:an för första gången läste Daniel Guérins klassiska bok ”Anarkismen” och när jag sedan träffade och blev kompis med Mattias under gymnasieåren så blev vi båda medlemmar i SAC-Syndikalisterna (eller så var jag medlem SAC redan under högstadiet – jag minns inte riktigt det idag och jag har f ö fortsatt att vara SAC-medlem sedan dess) och vi läste tillsammans regelbundet den anarkistiska tidskriften Brand och den syndikalistiska tidningen Arbetaren liksom flera andra vänsterperiodica som gavs ut på den tiden.
 
Vi valde också båda att bli vegetarianer (själv blev jag det redan i 6:an eller i 7:an) samt att vägra vapen under våra gemensamma gymnasieår även om jag totalvägrade redan under mönstringen i Karlstad (och sedermera dömdes till ett fängelsestraff för det) medan Mattias valde att göra vapenfri tjänst om jag inte minns fel och vilket var det lagliga alternativet på den tiden och som den absoluta majoriteten av alla som inte ville göra reguljär militärtjänst valde att göra.
 
Mattias flyttade till Uppsala ett halvår efter att jag själv hade gjort det (och direkt efter gymnasiet för att studera keltiska språk efter att under 40 dagar ha cyklat 400 mil genom Skottland, Irland och Wales för att besöka och bese 100-tals fornminnen) och vi bodde då ihop som inneboende hos en serbisk kvinna i miljonprogramsområdet Gränby.
 
Därefter bodde vi i olika men närliggande studentkorridorer i Flogsta i Uppsala samtidigt som vi grundade och var aktiva i anarkistgruppen Sine qua non och grundade och gav ut den anarkistiska tidskriften Kaos. Sedermera kom vi att dela bostad igen under en period i ett kollektivboende i Svartbäcken i Uppsala medan vi båda var aktiva i Uppsala LS och i SUF Uppsala och i det som skulle komma att bli AFA Uppsala innan vi tillsammans flyttade till Stockholm och deltog i att grunda tidskriften Expo.
 
Expos tredje redaktionslokal (eller fjärde om en även räknar in min egen bostad i form av ett rum i en villa i Mälarhöjden där jag under en tid bodde inneboende och där Expo såg dagens ljus som ett uppkopierat nyhetsbrev) var en s k spatiös våning på Hornsgatan på Södermalm i Stockholm och där bodde Mattias och jag tillsammans för tredje gången, d v s Mattias och jag bodde helt enkelt på Expo innan våra vägar till slut skildes åt.
 
Jag minns Mattias som en varm och social människa som alltid stod upp för orättvisor av alla de slag och som fr a alltid var lojal ”in i döden” mot sina närmaste vänner och ett minne som jag än idag kan återkalla rör när 3-4 (för mig okända) vita svenska män i Uppsala ropade s k rasord (typ ”kines” och ”tjing tjong” o s v) åt mig ”på stan” varvid Mattias, som på den tiden gärna klädde sig i läderjacka och nästan såg ut som en s k biker, vände sig om och skällde ut dem efter noter och vilket inte var särskilt vanligt på den tiden (d v s det var sällan som mina dåtida vita vänner sade ifrån när jag utsattes för vardagsrasistiska handlingar såsom jag minns det idag i varje fall – OBS: på den tiden var då den radikala vänstermiljön extremt homogen).
 
Efter att Stieg Larsson postumt kom ut med sin berömda trilogi om Lisbeth Salander, som ju idag tillsammans är några av världshistoriens mest sålda böcker någonsin, så har jag alltid tänkt att huvudkaraktären bär spår av alla oss som arbetade på Expo och tillsammans med Stieg och Mattias ”spår” handlar då om Lisbeth Salanders IT-kunskaper och tekniska förmåga att kunna hacka och ta sig in i datasystem av alla de slag.
 
Mattias var helt enkelt den bästa av oss alla på Expo vad gäller just detta med dator- och IT-färdigheter och jag minns hur han bl a lyckades (för)störa, manipulera och ta sig in i åtskilliga nazisters, högerextremisters och SD:ares hemsidor och hämta ut värdefull information.
 
Även om vi inte har varit vänner på många år så hoppas jag att du nu får vila i frid Mattias!

När fick du ditt ”jag-ska-aldrig-rösta-SD”-ögonblick?

Läkaren Kajsa Dovstad, som tidigare på ledarplats i Vestmanland Läns Tidning bl a har argumenterat för att det är ”trams” att säga att samer skulle ha varit särskilt utsatta för rasism i Sverige, ”out:ar” nu när hon fick sitt ”Jimmie moment” som definieras och beskrivs på följande vis i hennes gästkolumn i GP:
 
 
”Jimmie moment, kallar min bekant det. Ögonblicket när man slås av tanken “Nästa gång röstar jag på Jimmie!”. Min bekant är inte rasist och väljer inte ens Sverigedemokraternas valsedel på valdagen. Uttrycket är lite skämtsamt menat, men sätter fingret på den förbjudna känsla många moderna svenskar drabbas av då och då. Känslan av att Sverige har förändrats, att landet man växte upp i inte längre finns kvar.”
 
Kanske är det dags att börja vittna om när en fick sitt ”anti-Jimmie-ögonblick” – d v s ens ”jag-ska-aldrig-rösta-SD”-ögonblick?
 
För min egen del minns jag inte ens när jag fick det men antagligen skedde det samtidigt som jag för första gången fick höra om SD:s existens när partiet var ett kryptonazistiskt parti och vilket måste ha varit ungefär samtidigt som när just Jimmie gick med i partiet.