Kategori: Alternative für Deutschland

Igår gick AfD bakåt i det tyska förbundsdagsvalet och därmed går det att konstatera att Europas samlade högerpopulister och högerradikaler har gått bakåt i samtliga europeiska val som hittills har ägt rum under pandemins andra år

Högerradikala AfD gick bakåt från 12,6% till 10,4% i gårdagens tyska förbundsdagsval medan vänsterradikala Die Linke, som en gång i tiden erhöll över 11% (i 2009 års förbundsdagsval) ser ut att misslyckas med att uppnå den 5%-spärr som gäller för att ta plats i det tyska parlamentet.

AfD är dock fortsatt det enskilt största partiet i Sachsen och Thüringen och även i stora delar av storstaden Dresden gjorde partiet bra ifrån sig med 18-19%. F d Karl-Marx-Stadt, som Chemnitz hette under DDR-tiden, är symboliskt nog nästan den enda röda (SPD-)ön som är kvar i just Sachsen. AfD är också det näst största partiet i större delen av f d DDR och lyckades bl a uppnå 17% i stadsdelen Marzahn i huvudstaden Berlin. Även i vissa delar av det katolska Sydtyskland gick det relativt bra för AfD med resultat som ibland pendlar mellan 12-14%. Tysklands gamla högerextrema parti NPD erhöll slutligen endast 0,1% i gårdagens val.

Igår var det inte bara det tyska högerradikala partiet AfD som gick bakåt i den tysktalande världen utan även det österrikiska högerpopulistiska partiet FPÖ i lokalvalet i Graz, som ägde rum i skuggan av det tyska förbundsdagsvalet, d v s i Österrikes näst största stad där Österrikes (reformerade) kommunistparti KPÖ i stället gick framåt rejält och t o m blev det största partiet.

Det var just i den utpräglade arbetarstaden Graz (d v s ”Österrikes Göteborg”) som FPÖ ”skrällde” en gång i tiden i 1978 års val och erhöll hela 25% av rösterna (ett rekordresultat som partiet sedan slog 1998 genom att erhålla nästan 27%) på samma sätt som att det var i Dreux som franska Fronten (d v s Front national, d v s dagens RN) en gång skrällde 1983 genom att erhålla 17%, d v s FPÖ:s valnederlag i Graz är därmed ganska så symboliskt.

Därmed har de högerpopulistiska partierna gått bakåt i samtliga val i Europa hittills i år och under det andra pandemiåret inklusive det annars ständigt växande och till synes alltid framgångsrika svenska SD. Under det första pandemiåret var det mer oklart om Europas högerpopulister och högerradikaler skulle ”tjäna” på pandemin eller ej men nu står det i det närmaste klart att de har förlorat på densamma:

ett urval av europeiska val som har ägt rum under 2021 där olika högerpopulistiska och högerradikala partierna har gått bakåt:

AfD i det tyska förbundsdagsvalet: 10,4% (-2,1%)

SD i svenska kyrkovalet: 7,79% (-1,48%)

LDPR i ryska dumavalet: 7,55% (-5,59%)

FrP i norska stortingsvalet: 11,6% (-3,6%)

PVV i nederländska representanthusvalet: 10,8% (-2,3%) (dock gick FvD framåt i detta val på bekostnad av PVV, så FvD blir väl ”undantaget som bekräftar regeln”)

RN i franska regionvalet: 19,02% (-8,71%)

Ett järtecken som heter duga: När extremhögern ”skräller” i val i både Italien och Tyskland

När extremhögern ”skräller” (d v s i fria och demokratiska val) i både Italien och Tyskland och dessutom på en och samma dag (d v s i söndags) känns det faktiskt på alla sätt och vis som ett dåligt omen inför (den nära) framtiden och som ett förebud om vartåt åtminstone stora delar av Europa är på väg just nu inklusive vårt eget land där SD:s formidabla exponentiella framväxt i både valresultat och opinionsundersökningar numera bara kan jämföras med den explosionsartade framväxt som kännetecknade SAP under 1900-talets första decennier:
KARTA.png
 
I söndags lyckades tyska AfD mer än fördubbla sig i delstatsvalet i Thüringen och komma tvåa med 23,4% (jämfört med 12,8% i 2014 års val) medan NPD (d v s den efterkrigstida fortsättningen på ”Der Führers” NSDAP) erhöll 0,5% av rösterna och samma dag så lyckades italienska Lega i det närmaste tredubbla sig och ta hem guldplatsen i regionalvalet i Umbrien med 37% (jämfört med 14% i 2015 års val) medan FdI (d v s den efterkrigstida fortsättningen på ”Il Duces” PNF) erhöll 10,4% av rösterna.

”AfD-land” breder ut sig alltmer i f d Östtyskland

Ibland säger kartor mer än både ord och siffror (men kanske inte mer än bilder, även om en karta väl också är en slags bild):
69469331_10156706068560847_4717077635333619712_n.jpg
Gårdagens båda delstatsval i Brandenburg och Sachsen, som ägde rum på 80-årsdagen av Andra världskrigets utbrott, förskräcker och även om SPD respektive CDU ”tog hem” storstäderna så är ”AfD-land” (d v s de ljusblåa valkretsarna, d v s de valkretsar där AfD numera är det enskilt största partiet) alltför omfattande. Och att det återförenade Tysklands president Frank-Walter Steinmeier igår bad om ursäkt till Polens president Andrzej Duda för det plötsliga tyska s k Blitzkrieg-överfallet på Polen för 80 år sedan och samtidigt kritiserade AfD verkar tyvärr inte ha hjälpt särskilt mycket.

AfD misslyckades idag med att vinna sin första borgarmästarpost

Det är verkligen inte fel när högerpopulisterna och högerradikalerna ”stupar på mållinjen” även om skadeglädjen så klart inte är någon vacker glädje precis:
 
be686870ec2b6efe94cae894526cc8df1560707995.jpg
 
Regeringspartiet CDU:s kandidat Octavian Ursu ser ut att bli den tyska staden Görlitz nya borgmästare med 55% av rösterna medan AfD:s kandidat Sebastian Wippel, som för tre veckor sedan vann den första valomgången (med 36%), verkar ha erhållit 45%.
 
Därmed har AfD och den tyska extremhögern misslyckats med att erövra sin allra första borgmästarpost sedan 1945 även om det var riktigt ”nära ögat” att så hade kunnat ske idag.

Alternative für Deutschland är nu jämnstarka med tyska socialdemokraterna

Västeuropas (och stora delar av västvärldens) en gång absolut största politiska rörelse är verkligen och just nu i rasande takt på god väg att smälta bort och hamna på historiens s k sophög (d v s de socialdemokratiska och socialistiska arbetarpartierna som en gång i tiden var rena massrörelserna) och visst är det närmast overkligt att svenska SAP med all sannolikhet kommer att göra sitt sämsta val någonsin i svensk historia (d v s sedan andrakammarvalet 1911) och dessutom eventuellt detroniseras av SD som landets största parti men än mer overkligt är det trots allt att Europas en gång mäktigaste socialdemokratiska arbetarparti (d v s tyska SPD) nu har rasat så djupt i opinionsundersökningarna att högerextrema och högerpopulistiska AfD idag är ikapp detsamma.

http://www.sueddeutsche.de/politik/streit-um-fluechtlingspolitik-afd-zieht-in-umfrage-mit-spd-gleich-1.4045166

Högerradikala AfD har lyckats tredubbla sina röster och slår därmed SD:s röstfördubblingsmönster

Högerradikala AfD:s exceptionella rösttredubbling i gårdagens tyska förbundsdagsval (d v s sedan 2013 års val) som därmed slår SD:s röstfördubbling med s k ”hästlängder” (d v s tidigare var det svenska SD som innehade ”rekordet” i exponentiell röstökning bland västvärldens högerradikala partier) är samtidigt så klart ganska så långt ifrån den röstsjudubbling som gamla NSDAP lyckades åstadkomma mellan 1928 och 1930 års val för det är trots allt en viss skillnad mellan att ha tagit emot flest utomeuropeiska flyktingar av alla västländer (dock inte per capita – där slår Sverige Tyskland med s k ”hästlängder”) och mellan en kraschad ekonomi och en nästan fullständigt utraderad medelklass (som var det som var fallet i Tyskland efter 1929).
 
Samtidigt har inget annat tyskt högerradikalt parti någonsin tidigare uppnått tvåsiffriga procentsiffror sedan NSDAP:s tid (d v s det handlar inte bara om att tyska AfD nu har lyckats med det som SD lyckades med i Sverige 2010, d v s att för första gången komma in i parlamentet) och just 1930 uppnådde NSDAP det för första gången med 18% och vilket samtidigt visserligen är en bit ifrån de 13% som AfD verkar ha fått.
 
AfD har fr a ”stulit” över en miljon medelklass- och akademikerväljare från CDU/CSU och minst en halv miljon arbetarklass- och lägre medelklassväljare från SPD men också ett försvarligt antal 100 000 röster från vänstern (d v s Die Linke) och inte minst har AfD närmast fullständigt raderat ut det tidigare dominerande högerextrema partiet NPD som igår gjorde ett katastrofval och i bästa fall kommer att hamna på ynka 0,1%.
 
I det gamla DDR inklusive i det gamla Östberlin har AfD nästan genomgående erhållit över 20% av rösterna och i alltför många fall uppemot 25% (t ex hela 27% i ”ärevördiga” Sachsen) och vilket kan tyckas vara något av en paradox då Östtyskland i decennier odlade och fr a pumpade ut en radikal och militant antikolonial och antirasistisk pro-Tredje världen- och pro-utomeuropeiska människor-propaganda, politik och linje (som inte står långt efter den som gäller i Sverige) men samtidigt skedde detta i ett slags vakuum, d v s i ett land vars befolkning var påfallande homogen in i modern tid medan Västtyskland (och Västberlin) inhyste höga procentandelar invandrare från den utomeuropeiska världen redan fr o m 1970-talet och framåt.
 
AfD stöds vidare av kring en femtedel av alla män i det återförenade Tyskland och vilket översatt till ras (då höga andelar av den tyska totalbefolkningen numera har utomeuropeisk och även icke-kristen bakgrund) motsvarar uppemot en fjärdedel av alla vita tyska majoritetsmän liksom av 21% av alla arbetare och av 16% av alla invånare i Tyskland mellan 22-44 år medan stödet var som lägst bland de tyska pensionärerna och bland de övre medelålders.
 
AfD:s väljarunderlag liknar därmed det panvästerländska mönstret överlag: Extremt höga procentsiffror i specifika regioner (t ex i Skåne i Sverige och i Provence i Frankrike) och omvänt ett påfallande lågt stöd i andra regioner, ett extremt starkt stöd bland vita män (d v s när ras och kön kombineras) och omvänt ett påfallande lågt stöd bland vita kvinnor (än så länge i varje fall), ett starkt stöd bland unga vuxna och lägre medelålders och omvänt ett mycket lågt stöd bland äldre och pensionärer samt ett högt stöd bland den övre arbetarklassen och den lägre medelklassen.
 
Härmed följer en måhända oerhört generealiserande (och även polariserande) jämförelse mellan ”post-1968-upproret” och ”post-1989/2001-upproret” i Väst efter det tyska valet men också efter det franska valet, det amerikanska valet, det nederländska valet, det brittiska valet, det norska valet o s v o s v och inför det kommande österrikiska valet, det kommande svenska valet, det kommande italienska valet o s v o s v:
 
De politiska rörelser, ledare och ideologier som växte fram i kölvattnet av 1968 respektive 1989/2001 kan i hög grad kategoriseras som vänsterradikala respektive högerradikala och i båda fallen handlar det inte bara om mycket radikala rörelser utan närmast om millenaristiska upprorsliknande rörelser som syftar till mer än bara en politisk förändring och vilka ursprungligen hade sin bas bland barn, ungdomar och unga vuxna och vilka formerades och artikulerades som subkulturer antingen i det ”verkliga livet” eller i den digitala världen. I båda fallen handlar det om att slå in en kil mellan eller t o m ”slå sönder” den gamla klassiska och klassbaserade höger-vänster-uppdelningen och i båda fallen är kulturen och språket det stora ”slagfältet” par préferance.
 
Medan det vänsterradikala post-68-upproret i ganska så stor grad verkar ha haft sin bas inom den övre medelklassen och kanske t o m bland överklassen så har det högerradikala post-89/01-upproret till synes sin främsta bas inom arbetarklassen och den lägre medelklassen. Medan de förstnämnda ville bryta med de auktoritära och reaktionära dragen i en borgerlig uppväxt och värld så vill de sistnämnda återuppväcka de konservativa normer och värderingar som tidigare gällde. Post-68-upproret hade också sin huvudsakliga bas i storstäderna medan post-89/01-upproret har sitt största fäste i de medelstora och mindre städerna och i glesbygden och på landsbygden.
 
Post-68-upproret var vidare i mycket hög grad ett unga kvinnor-uppror som för dem handlade om att få slippa det samhälle som deras mödrar hade tvingats växa upp och leva i medan post-89/01-upproret i mycket hög grad är ett unga män-uppror som handlar om att de vill få återuppleva det samhälle som deras fäder fick växa upp och leva i för att uttrycka det lite brutalt.
 
I båda fallen spelar den utomvästerländska Tredje världen och icke-vita minoriteter en mycket central roll som både katalysatorer och projektionsytor: Post-68-rörelsen var generellt för Tredje världen och för icke-vita människor medan post-89/01-rörelsen generellt är mot desamma. I båda fallen handlar det också om en mer eller mindre uttalad vrede (eller t o m hat) mot ”anglo-amerikanerna” och en förkärlek för både känsloretorik och konspirationsteorier (USA-imperialismens tentakler ”kontra” Coudenhove-Kalergi och Soros o s v).
 
Post-68-upproret kom på sikt att förändra den västerländska kulturen i grunden och arvet efter ”68-revoltionen” lever vi med än idag medan post-89/01-upproret kanske ännu ej har lyckats förändra de västerländska samhällena i grunden men allt tyder på att stora förändringar är på gång just nu vad gäller exempelvis normer, värderingar och livsstilar.
 
Slutligen så lyckades det partipolitiska post-68-upproret inte särskilt bra i röster räknat men det är samtidigt omöjligt att kvantifiera betydelsen av post-68-upproret i antal röster medan det partipolitiska post-89/01-upproret till att börja med inte heller var särskilt framgångsrikt i röster räknat (utöver Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och några andra länder till så erhöll de högerradikala partierna och ledarna tidigare i många västländer ungefär lika många eller lika få röster som de vänsterradikala dito hade gjort på 1970- och 80-talen) men efter 2001 så har stödet för de högerradikala partierna uppnått sådana nivåer att de i åtskilliga västländer numera är jämförbara med de högerradikala partiernas valframgångar under mellankrigstiden.
 
 

Tyskland är inte längre det enda större EU-landet utan ett högerradikala parti i parlamentet

Av alla de stora och ”viktiga” västländerna har (det återförenade) Tyskland (d v s Europas i särklass ”viktigaste” och mäktigaste land) under de senaste åren varit det enda landet utan ett högerradikalt, högerpopulistiskt och högerextremt parti i sitt nationella parlament (tidigare gällde detta både Tyskland och Sverige innan SD kom in i den svenska riksdagen 2010) men nu är det definitivt klart att så inte är fallet längre:
 
Allt tyder nu på att det s k social-, national- och liberalkonservativa Alternative für Deutschland (AfD) som bildades så sent som 2013 och som sedan dess på noll- och rekordtid har lyckats ta sig in i ett flertal tyska delstatsparlament liksom i EU-parlamentet har erhållit mellan 13-14% av rösterna i dagens tyska förbundsdagsval och AfD blir därmed Tysklands tredje största parti.
 
AfD slår och ”klår” därmed med råge svenska SD vad gäller blixtsnabb och närmast ”overklig” exponentiell röstökning: SD har då hittills varit fullständigt ”outstanding” i sammanhanget (d v s inom denna västerländska partifamilj) genom att vara det enda partiet som har lyckats fördubbla sig mellan varje val men AfD har nu som det verkar lyckats tredubbla sig sedan förbundsdagsvalet 2013 då det nybildade partiet erhöll 4,7% (och dessutom fördubbla sig sedan EU-valet 2014).
 
AfD verkar ha blivit det allra största partiet (proportionellt sett) bland de tyska arbetarna liksom bland arbetslösa och verkar även ha gjort mycket bra ifrån sig i fr a f d Östtyskland medan det tyska socialdemokratiska partiet SPD som en gång i tiden var ett av västvärldens största och mäktigaste socialistiska arbetarpartier med ibland över 40% av rösterna i det gamla Västtyskland verkar ha decimerats till ynka 20% och därmed har de tyska socialdemokraterna gått samma väg som i stort sett samtliga av västvärldens traditionella socialistiska arbetarpartier, d v s de är helt enkelt i rasande takt på väg att utplånas då fr a den infödda vita arbetarklassen och lägre medelklassen i allt snabbare takt går över till extremhögern och högerpopulismen.
 
Den tyska extremhögerns valresultat i förbundsdagen i Västtyskland 1949-90 och i det återförenade Tyskland 1994-2017:
 
1949 Deutsche Rechtspartei (DRP) 1,8%
1953 DRP 1,1%
1957 DRP 1%
1961 DRP 0,8%
1965 Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) 2%
1969 NPD 4,3%
1972 NPD 0,6%
1976 NPD 0,3%
1980 NPD 0,2%
1983 NPD 0,2%
1987 NPD 0,6%
1990 Die Republikaner (REP) 2,1%, NPD 0,3% = 2,4%
1994 REP 1,9%
1998 REP 1,8%, Deutsche Volksunion (DVU) 1,2%, NPD 0,3% = 3,3%
2002 REP 0,6%, NPD 0,4% = 1%
2005 NPD 1,6%; REP 0,6% = 2,2%
2009 NPD 1,5%, REP 0,4%, DVU 0,1% = 2%
2013 Alternative für Deutschland (AfD) 4,7%, NPD 1,3%, REP 0,2% = 6,2%
2017 AfD ca 13-14%, NPD ca 0,2%= ca 14-15%

Även de tyska högerradikalerna samlar proportionellt sett fler arbetare än något annat parti

Ingen vet hur det kommer att gå för det fortfarande relativt nya högerextrema och högerpopulistiska partiet AfD (som bildades så sent som 2013 av fr a akademiker och högutbildade) i det kommande tyska förbundsdagsvalet om en månad och om det kommer att bli ytterligare ett tyskt högerradikalt parti som har kommit och gått efter 1945 (såsom t ex SRP, NPD, DVU och REP) efter ett antal spektakulära valframgångar på regional eller nationell nivå.
 
Denna gång samlar det parti som är aktuellt just nu (d v s AfD) dock proportionellt sett (d v s långt ifrån numerärt sett) fler arbetare än något annat tyskt parti och vilket gör att Tyskland nu ”inlemmar” sig i det panvästerländska mönster som gäller numera, d v s den infödda arbetarklassen (och i många västländer även den infödda lägre medelklassen) är idag kraftigt överrepresenterad inom extremhögern och högerpopulismen som både väljare och sympatisörer och som medlemmar och aktivister och så till den milda grad att de traditionella och historiska socialistiska arbetarpartierna och de f d kommunistiska vänsterpartierna ej längre rent statistiskt-demografiskt kan sägas representera arbetarna (såsom de amerikanska demokraterna, det franska socialistpartiet, det brittiska arbetarpartiet, de holländska och de österrikiska socialdemokraterna, de socialdemokratiska arbetarpartierna i Norden o s v):
 
 
”En färsk undersökning av Deutsches Institut für Wirtschaftsforschung, DIW, visar att arbetare numera inte svarar för mer än 17 procent av SPD-väljarna och 22 procent av vänsterns väljare – men hela 34 procent av högerpopulisternas röster.”
 
Det är en aning ironiskt att den agenda och det mål som den s k 68-rörelsen och den (då) nya vänstern (eller den alternativa vänstern) aldrig lyckades med i något västland, d v s att slå sönder den traditionella efterkrigstida höger-vänster-uppdelningen och ”stjäla” arbetarna från de traditionella och historiska socialistiska arbetarpartierna, nu har ”genomförts” på rekordtid av extremhögern och högerpopulismen och den nya s k alternativa högern.

Alternative für Deutschland ökar nu lika snabbt i popularitet som NSDAP en gång gjorde

Högerpopulistiska och högerextrema Alternative für Deutschland (AfD) fortsätter sin både blixtsnabba och osannolika ”framgångssaga” i det återförenade Tyskland och utan alla andra jämförelser i övrigt så är AfDs exponentiella ökning i popularitet och i valresultat under det senaste året numera på nivå med gamla NSDAP:s valframgångar mellan 1928-30 och inte minst med tanke på att partiet grundades så sent som 2013 och togs över av högerpopulister och högerextremister så sent som för ett år sedan. För övrigt borde det inte vara rent matematiskt-demografiskt-ideologiskt möjligt att gå från 0-3 procent till 15-20 procent i fria val i en fungerande parlamentarisk demokrati och särskilt inte i Tyskland med sin mörka 1900-talshistoria och med sitt ”normalt” sett traditionella höger-vänster-partisystem men det är just vad AfD just nu lyckas med gång på gång.

Igår erhöll AfD närmare 21 procent i delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern och besegrade (och förnedrade) därmed Merkels kristdemokraterna (CDU) i dennes egen valkrets som stannade på 19 procent. Därutöver erhöll högerextrema Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) 3 procent. Under och efter det s k flyktingkrisåret 2015 har AfD regelmässigt erhållit kring 15-25 procent i ett flertal tyska delstater och allt tyder på att AfD kommer att göra bra ifrån sig även i det traditionellt antifascistiska, progressiva, alternativa och vänsterliberala ”röda”, ”rosa” och ”gröna” Berlin i delstatsvalet där den 18 september, och där partiet just nu ligger på mellan 10-15 procent i opinionsundersökningarna.

 

Tyskland var länge tillsammans med Sverige det stora undantaget i norra och västra Europa vad gäller att inte ha ett högerextremt parti i den nationella församlingen men allt tyder nu på att AfD som redan har lyckats ”erövra” 9 av Tysklands 16 delstatsförsamlingar kommer att göra det som SD lyckades med i Sverige 2010 i nästa års tyska förbundsdagsval och därmed skriva tysk (högerextrem) efterkrigshistoria genom att inte bara komma in i förbundsdagen utan tyvärr troligen bli Tysklands tredje största parti efter att under det senaste året ha ”plockat” åt sig både miljontals arbetarröster från de tyska socialdemokraterna och miljontals tidigare CDU-röster från medelklassen och tjänstemanna- och akademikerskikten:

På 1950-talet lyckades Sozialistische Reichspartei erhålla kring 10% i något enstaka delstatsval under ledning av den gamle generalmajoren Otto Ernst Remer, som var den som brutalt slog ned 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 och Deutsche Volksunion som leddes av förläggaren Gerhard Frey, och vars far hade varit med i de frikårstrupper som hade slagit ned den Bayerska rådsrepubliken 1919, kunde på 1990-talet som mest inhösta kring 6% i vissa delstater medan den gamle SS-Unterscharführer:n Franz Schönhubers parti Die Republikaner visserligen erhöll hela 7% i EU-valet 1989 och 7,5% i Berlin samma år men utan att kunna upprepa dessa tillfälliga framgångar i nästkommande val. Tysklands mest kända högerextrema parti slutligen, NPD som har existerat sedan 1964, har aldrig lyckats erhålla mer än 4,3% i ett förbundsdagsval och kring 5-6% i ett antal delstatsval.

Efter gårdagens tre delstatsval i Tyskland är den tyska extremhögerns och högerpopulismens efterkrigs-”förbannelse” bruten

Sedan ”undergången” och ”timme noll” 1945 har den tyska extremhögern och högerpopulismen fram tills nu fastnat i en evig kräftgång och ”förbannelse” – parti efter parti och ledare efter ledare har avlöst varandra och en enstaka framgång i ett delstatsval har hittills aldrig resulterat i några repriser.
 
På 1950-talet lyckades Sozialistische Reichspartei erhålla uppemot 10% i något enstaka delstatsval under ledning av den gamle generalmajoren Otto Ernst Remer, som var den som brutalt slog ned 20 juli-attentatet 1944, innan partiet förbjöds och Deutsche Volksunion som leddes av förläggaren Gerhard Frey, och vars far hade varit med i de frikårstrupper som hade slagit ned den Bayerska rådsrepubliken 1919, kunde på 1990-talet som mest inhösta kring 6% i delstater som Schleswig-Holstein medan den gamle SS-Unterscharführer:n i Leibstandarte SS Adolf Hitler Franz Schönhubers parti Die Republikaner erhöll 7% i EU-valet 1989 och 7,5% i ”det röda Berlin” samma år utan att kunna upprepa detta i nästkommande val. Tysklands mest kända högerextrema parti slutligen, Nationaldemokratische Partei Deutschlands som har existerat sedan 1964, har aldrig lyckats inhösta mer än 4,3% som mest i ett förbundsdagsval och som mest 5-6% i ett antal delstatsval kring år 2000.
 
Nu har plötsligt det nya högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschland, ursprungligen ett anti-EU-parti som från början grundades och dominerades av s k socialkonservativa högutbildade och akademiker, inom bara något år lyckats med det som inga andra partier har klarat av tidigare, nämligen att erhålla höga procentsiffror i delstatsval efter delstatsval – senast igår närmast osannolika 15% i Baden-Württemberg, Tysklands rikaste delstat och dessutom en av de mest folkrikaste, över 24% i Sachsen-Anhalt och 12,6% i Rheinland-Pfalz.
 
Liksom svenska SD som både har ”stulit” arbetarröster från socialdemokraterna och borgerliga röster från fr a Moderaterna så har Alternative für Deutschland också tagit arbetarröster från både de tyska socialdemokraterna och från medelklassen och tjänstemanna- och akademikerskiktet som tidigare var kristdemokrater men som har övergivit Merkel under förra årets flyktingkrisår.
 
Alternative für Deutschland vars företrädare talar om att ”flyktingkaoset” innebär ett ”smygande folkmord” (d v s på majoritetstyskarna, d v s inte på flyktingarna) upprepar därmed förra årets framgångar i delstatsvalen i Thüringen (10,6%), Sachsen (9,7%) och Brandenburg (12,2%) och har helt enkelt på rekordtid skrivit tysk högerextrem och högerpopulistisk historia och därmed till synes hävt den ”förbannelse” som den tyska extremhögern och högerpopulismen har lytt under sedan 1945.
 
Tyskland var länge tillsammans med Sverige det stora undantaget i Europa vad gäller att inte ha ett invalt högerextremt och högerpopulistiskt parti i den nationella församlingen men om ett och ett halvt år är det förbundsdagsval och allt tyder nu på att Alternative für Deutschland kommer att klara 5%-spärren då och göra det som SD lyckades med i Sverige 2010. ”Tyskland vaknar igen” och ”Tyskland reser sig åter” heter det idag tyvärr i högerextrema och högerpopulistiska kretsar efter gårdagens chockartade rekordresultat för Alternative für Deutschland.