Shachar undviker nogsamt att nämna att den SD-anknutne Wedin spelade en avgörande roll för att formulera en mer salongsfähig kritik av invandringen från den utomvästerländska världen och av den s k mångkulturalismen kring det senaste sekelskiftet och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att bereda vägen för dagens SD samt samförfattade skrifter och artiklar (vilka dessutom inte var forskningstexter och inte byggde på forskningsrön) med flera ledande pro-SD intellektuella såsom litteraturvetaren och afrikaforskaren Ingrid Björkman och antropologen och asienforskaren Jonathan Friedman, och skriver bl a:

”Mycket snart efter att Folkpartiet infört den nya svenska migrationsmodellen i början av 1990-talet gick han lös på den i en rad skrifter och böcker. Oplanerad invandring tömmer Tredje världen på dess kreativa krafter och frestar på välfärdssystemet, hävdade han – och fick sin bild uppslagen i kvällspressen under rubriken ”Främlingshatets nya ansikten”. Att entydiga forskningsrön stöttes bort av ett flegmatiskt etablissemang var anmärkningsvärt, om inte unikt. I dag är det ännu vanligare att osanning och rena myter dominerar hela fakulteter. Ett av de vanligaste brev en skribent får är nödrop från personer som kippar efter luft i likriktade universitetskorridorer. När vi är unga och ofördärvade tror vi att ”de kommer att rätta till allt som är dumt”, att ”sanningen kommer till slut att segra”. Med tiden vet vi bättre. Desto större blir vår tacksamhetsskuld till människor som Åke Wedin, som tar ut sin kurs utan att snegla åt publiken, och som håller fast vid den utan en tanke på sin egen bekvämlighet.”