Kategori: akademiker
Idag för 83 år sedan den 6 februari 1939 marscherade 450 studenter genom Stockholm för att protestera mot ”judeimporten”
Idag för 83 år sedan den 6 februari 1939 marscherade runt 450 studenter från huvudstadens olika högskolor (motsvarande uppemot en tredjedel av Stockholms dåtida högskolestudenter) genom innerstaden för att protestera mot ett då aktuellt förslag om att Sverige skulle ge tio tysk-judiska läkare asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten i november 1938.

Stockholmsstudenterna, som främst bestod av läkar-, tandläkar- och farmaceutstudenter men också av studenter från Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet), KTH och Handels, samlades på Östermalms torg och marscherade sedan via Karlavägen och Tegnérgatan till Norra bantorget och därefter till den s k Viktoriasalen som var belägen på Tunnelgatan 19.

Stockholmspressen rapporterade om en disciplinerad marsch med banderoller som bar budskap som ”Sverige åt svenskarna”, ”Protest mot judeimporten” och ”Stöd svenska studenter” och i spetsen gick tre studenter som bar varsin svensk flagga samt en mindre musikkår.
Den framlidne kommunisten John Takman berättade en gång för mig (d v s innan han gick bort) att flera av studenterna var kvällen till ära inte bara iförda sina studentmössor utan även paramilitär uniformering – däribland den nazistiske studentledaren Nils Brage Nordlander som sedermera blev Folkpartiets/Liberalernas ”starke man” inom landstings/regionpolitiken i Uppsala stad/län efter kriget och dessutom var tilltänkt minister i en av 1970-talets borgerliga regeringar.
Nordlander ska enligt Takman ha varit uppklädd ”till tusen”, som han uttryckte det, iförd både läderkoppel och höga stövlar. Takman själv hade under kvällen tillsammans med en handfull andra antifascistiska vänsterstudenter som studerade till läkare vid KI försökt att protestera mot marschen genom att bl a förgäves försöka övertala andra KI-studenter att inte ansluta sig till samlingen på Östermalms torg.
Det efterföljande mötet i Viktoriasalen anordnades av det nazistiska s k Lindholmspartiets studentorganisation som drev anti-flyktingkampanjen ”Mota Moses i grind” och enligt tidningarna var mötet så välbesökt att inte alla studenter fick en sittplats utan många fick stå och trängas i gångarna och längs väggarna.
Bland talarna hittades tandläkarstudenternas studentkårs ordförande Carl-Erik Mörse som varnade för att ”driva humaniteten för långt” och krävde att den svenska ungdomen inte skulle ”offras för utlänningars intressen”, Sveriges yngre läkares förenings ordförande Åke Berglund, Medicinska föreningens ordförande Gunnar Biörck samt farmaceutstudenternas studentkårs ordförande Gunnar P. Embring som protesterade mot en ”import” av judar ”under alla förhållanden” för att undvika att ”skapa ett judeproblem också hos oss”.
På mötet antogs en resolution som tillsändes socialministern och som krävde att ”åtgärder omedelbart vidtas för att hindra invandringen” samt att läkar-, tandläkar- och farmaceutyrkena ”för all framtid” skulle förbehållas svenskarna.
Den 22 februari anordnade sedan Medicinska föreningen ett uppföljande stormöte i frågan som resulterade i att hela 93% av dåtidens läkarstudenter vid KI röstade nej till förslaget att ge asyl åt de tio judiska läkarna och en svensk-judisk läkarstudent förvägrades rätten att ens få yttra sig på mötet då hon anklagades för att ”tala i egen sak”.
Den 17 februari respektive den 6 mars valde även studenterna i Uppsala respektive i Lund att ställa sig på stockholmsstudenternas sida och protestera mot att ge de tio judiska läkarna från Tyskland asyl och regeringen gick till slut på studenternas linje och drog tillbaka förslaget.
Merparten av deltagarna gjorde sedan lysande karriärer efter kriget: Biörck slutade exempelvis som både riksdagsledamot (för M), livmedikus (d v s som kungens läkare) och professor medan Embring gjorde en framgångsrik karriär på Pharmacia där han bl a uppfann på sin tid banbrytande hudläkemedel som än idag säljs på apoteken (såsom L300, HTH och Locoid).
På dagen 49 år senare den 6 februari 1988 bildas sedan SD och idag finns det återigen en högerradikal rörelse bland både Stockholms och landets högskolestudenter i form av SD:s studentorganisation Konservativa förbundet som har avdelningar vid både Stockholms universitet, KI, KTH och Handels liksom vid Södertörns högskola och Försvarshögskolan.
Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort
Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år.
https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.
Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.
Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.
År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.
Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.
Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.
Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.
Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.
Skyhög arbetslöshet bland akademiker med bakgrund i Afrika och Asien
Arbetslösheten är just nu rekordhög inte bara bland arbetarna och (de lägre) tjänstepersonerna utan även bland landets akademiker (personer som har en minst 2-årig eftergymnasial utbildning/examen) p g a pandemin och den ekonomiska kris som viruset har utlöst och tyvärr tyder allt på att det är akademikerna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som har ”sparkats” allra mest:
arbetslöshet bland akademiker med bakgrund i Afrika och Asien: 22%
arbetslöshet bland majoritetssvenska akademiker: ca 2,5%
Invånare som är födda utanför Europa utgör dessutom numera närmare 43% av samtliga arbetslösa i hela riket och nästan 80% av samtliga arbetslösa som är utrikes födda liksom 53% av de långtidsarbetslösa (d v s att ha varit utan arbete i minst tolv månader).
”Även bland akademiker har arbetslösheten ökat på bred front under coronapandemin. Utrikesfödda är kraftigt överrepresenterade… Bland yrkesverksamma akademiker är ungefär en femtedel utrikesfödda. Den gruppen utgör 55 procent av de arbetslösa akademikerna.”

https://www.svd.se/rekordstor-arbetsloshet-bland-akademiker
”Fler kvinnor än män är arbetslösa, 56 600 respektive 48 900 personer. Andelen arbetslösa kvinnliga akademiker är 5,4 procent, en ökning med 1,3 procentenheter, och andelen män är 6,4 procent, en ökning med 1,7 procentenheter sedan september i fjol.
35 000 av de arbetslösa akademikerna har utbildning inom samhällsvetenskap, juridik, handel och administration. Högst andel arbetslösa finns i gruppen som utbildat sig inom humaniora och konst: 12,2 procent, en ökning med 3,5 procentenheter sedan september förra året.”
Om att inte ha blivit professor
Invandrade akademiker har svårt att hitta ett jobb då de saknar kontakter

Stora skillnader föreligger mellan högutbildade inrikes respektive utrikes födda och sämst går det för de högskoleutbildade som är födda i Afrika och Asien

Situationen för de utrikes födda akademikerna är fortsatt prekär
Om löneskillnader mellan majoritetssvenska akademiker och akademiker med utomeuropeisk bakgrund
