Kategori: akademiker
Situationen för de utrikes födda akademikerna är fortsatt prekär
En JUSEK-rapport behandlar de utrikes födda akademikernas situation, d v s alla de som har invandrat till Sverige och som har minst tre års högskoleutbildning bakom sig och vilka tillhör det s k SACO-kollektivet:
Rapporten utgår ifrån den kris- och katastrofartade arbetskraftsbrist som råder nu och inför de kommande åren i Sverige och där det just främst saknas akademiker i 10 000-tal för att ersätta de jättelika pensionsavgångarna vilka i huvudsak berör majoritetssvenskarna. Idag har över sju av tio företag svårt att hitta personal att nyanställa – för fyra år sedan var motsvarande siffra 50% – och de jättelika vård- och omsorgssektorerna och skolsektorn och utbildningsväsendet behöver nyrekrytera 10 000-tals nya medarbetare.
Tyvärr är alltför många av landets 300 000 utrikes födda akademiker (som utgör 20% av alla inom det s k SACO-kollektivet), och särskilt de som är födda i Afrika och Asien, antingen arbetslösa (hela 28% av gruppen är tyvärr arbetslösa) eller så arbetar de i ett yrke som de är överkvalificerade för (hela 20% av alla utrikes födda akademiker som har ett arbete arbetar inte i yrken som är i nivå med deras utbildning) och en alltför stor andel innehar s k ”enkla jobb”, d v s jobb som inte kräver någon gymnasieutbildning. Faktum är att antalet invandrade akademiker med enkla jobb har ökat med nästan 17% på två år.
De utrikes födda akademikerna är samtidigt både generellt yngre än de inrikes födda akademikerna och har även en längre utbildning än de sistnämnda – bland utrikes födda akademiker har 57% minst fyra års eftergymnasial utbildning jämfört med 43% bland de inrikes födda akademikerna. År 2012 var vidare 37% av de utrikes födda akademikerna i Sverige utbildade i Sverige. Sysselsättningen är också högst bland de utrikes födda akademiker som har utbildat sig i Sverige – nästan 80% av dem var sysselsatta 2012 jämfört med knappt 60% av de som har utbildat sig utomlands.
Ekvationen går m a o tyvärr inte ihop och det är mycket brådskande att få de utrikes födda akademikerna i arbete p g a den rådande och skriande bristen på just akademiker på den svenska arbetsmarknaden.
Om den korrupta svenska högskole- och forskarvärlden än en gång
Kände mig tvungen/tvingad att i helgen för ”femtielfte gången” dra en lans för (inför en slags ”sista strid” för min del inom akademin eller kanske t o m en ”slutstrid”) och argumentera för akademisk tjänstetillsättning och medelstilldelning p g a meriter och måhända kanske alltför hårt och hänsynslöst kritisera akademisk tjänstetillsättning och medelstilldelning p g a kontakter även om det naturligtvis ändå inte leder någon vart och bakgrunden är då att jag för ”femtielfte gången” har konkurrerats ut och rankats lågt i samband med en högskoletjänst och detta är då mitt svar till de berörda som är involverade i och bakom tjänsten ifråga:
”Det må möjligen vara så att XX, XX och XX m fl håller en högre kvalitét än vad jag gör vad beträffar de 3-4 akademiska publikationer som var och en av dem har förestått, d v s jag kan också förstå att kvantitet i form av det 50-talet vetenskapliga publikationer som jag står bakom möjligen inte ska betyda allt, och ej heller säger kanske inte 100-tals och åter 100-tals citeringar och refereringar som jag då har bakom mig på både svenska, engelska, franska, tyska, nederländska, portugisiska, norska, danska, finska, ryska, italienska, spanska, kinesiska, koreanska, japanska o s v något (och oavsett om Google citations eller något annat mätverktyg används) medan XX, XX och XX m fl ju faktiskt bara har citerats och refererats endast ett 20-tal gånger var under alla år. Att inte ha särskilt många citeringar och refereringar alls säger kanske inget om en forskares kvalitét och det finns ju tusentals svenska humaniora- och samhällsvetenskapsforskare som knappt citeras och refereras överhuvudtaget och som ändå är mycket duktiga men antalet citeringar och refereringar säger åtminstone något om en enskild forskares genomslag, betydelse och ”impact” både i nutiden och i framtiden och väl i slutänden även inför historien och ”evigheten”.
Samtidigt så är då inte XX, XX och XX m fl vare sig särskilt internationellt eller nationellt (er)kända inom akademin såsom jag är sedan en lång tid tillbaka och de har inte vare sig myntat eller teoretiserat kring nya begrepp, termer, hypoteser och teoribyggen som har med ras och rasism och svenskhet och vithet att göra såsom jag har gjort under många år (och vilka dessutom har fått ett mycket stort genomslag både inom och utom landet) och de har därför heller inte bidragit till att utveckla den svenska forskningen om ras och rasism såsom utlysningen efterlyste och underströk och vilket jag då har gjort med råge under många år och fortsatt gör.
Att jag inte medsände min avhandling som för övrigt och dessutom är en av de mest nedladdade, spridda och lästa avhandlingarna i hela humaniora/samhällsvetenskap-Sverige beror dels på att jag i stort sett aldrig gör det när jag söker tjänster och ansöker om medel då jag har gjort så mycket efteråt liksom, om sanningen nu ska fram (och mer om detta här nedan), dels på att den anses vara rejält kontroversiell och s k ”essentialistisk” och ”rasistisk” i breda fr a antirasistiska och s k progressiva forskarkretsar och jag hade även kunnat skicka med flera andra monografier och skrifter som jag har stått bakom genom åren men vare sig avhandlingen eller de andra tryckta publikationerna som jag har producerat hade sannolikt ändå inte påverkat er rankning och er bedömning av mig. Att jag var huvudförfattare bakom afrofobirapporten (till regeringen) och att jag just nu medförfattar en islamofobirapport (till FN) liksom att jag är den svenska forskare som har allra flest publikationer i engelskspråkiga referee:ade specialtidskriftsnummer och specialantologier om ras och rasism borde exempelvis också vägas in och beaktas: Det är trots allt ett bibliometriskt faktum att ingen annan svensk forskare har ”markerat närvaro” med texter om svenska rasrelationer och rasformationer och om svensk raspolitik, svensk vithet och svenska vithetsregimer utanför Sverige och fr a i den engelsktalande världen så till den grad och på den nivå som jag har gjort och gör.
Jag är dessutom inte någon regelrätt vithetsforskare som ni etikerar mig som utan först och främst en rasforskare och jag har både grundat och lett Sveriges första och enda forskarnätverk för ras- och vithetsforskning, medorganiserat Sveriges första konferens om rasforskning samt organiserat och drivit Sveriges första seminarieserie om ras och jag har varit huvudredaktör för de enda två publikationer som finns i landet om svenska rasrelationer och svenska rasformationer och jag är dessutom huvudredaktör för ännu en antologi, det vill säga för en tredje publikation om ras, som kommer ut i vår. Vidare så är jag den forskare i Sverige som både har gått i bräschen för att operationalisera rasbegreppet samt i spetsen för att driva frågan om statistik om ras och jag har genomfört den empiriskt största studien någonsin om vita svenskar liksom publicerat mest av alla svenska forskare om bland annat svenska rasstereotyper. Både inom högskole- och forskarvärlden, i kulturvärlden och i medievärlden liksom bland allmänheten i stort så är jag helt enkelt p g a en genom åren extremt hög och kontinuerlig närvaro i offentligheten en av de forskare i landet som allra mest kopplas till frågor som rör ras och rasism och det gör knappast XX, XX och XX m fl (se bl a en tidigare sakkunnigbedömning av mig: https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/01/04/hogskolevarlden-2)
Men i er pyttelilla och snäva elitkrets av antirasistiska forskare så räknas jag ändå inte (in) trots allt ovanstående och mot bakgrund av att jag bedöms som mindre eller lika kvalificerad som XX, XX och XX m fl och vilket för alla som överhuvudtaget kan något alls om den samtida svenska forskningen om ras och rasism både inom och utom landet och både innanför och utanför högskole- och forskarvärlden framstår som både fullständigt galet och förryckt och inte minst och framför allt som skriande orättvist och rentav som utstuderat ”taskigt” och elakt från er sida.
Tyvärr är detta inte heller första gången som jag råkar ut för det som ni nu utsätter mig för: Jag har ett flertal gånger även tidigare konkurrerats ut av personer med sämre meriter än mina egna alternativt att den utlysta tjänsten, utlysningen, finansieringen eller stipendiet har dragits in när jag har ”vunnit” den och just därför känner jag att jag nu måste sätta ned foten en gång för alla i en slags ”slutstrid” från min sida sett för att inte om och om igen fortsätta att bli stämplad, överkörd, marginaliserad, osynliggjord, utmobbad och förbisedd som om jag inte ens finns, räknas och existerar överhuvudtaget. Jag har väl trots allt också någon slags yrkesheder, självrespekt och stolthet kvar att försvara efter all mobbning och förnedring och alla hot och trakasserier som jag har utsatts för under alla år inom akademin och särskilt och inte minst från alla antirasisters och s k progressivas sida. Det räcker helt enkelt nu efter att jag om och om igen har tvingats lämna arbetsplats efter arbetsplats liksom även forskningsfält efter forskningsfält p g a att jag har blivit anklagad och uthängd för att förestå en s k ”oetisk” och ”rasistisk” forskning och textproduktion, efter att flera gånger ha blivit fråntagen forskningsmedel och stipendier retroaktivt p g a detsamma och efter att ha fått en mängd accepterade publikationer, planerade konferensdeltaganden och föreläsnings- och seminarieinbjudningar indragna och inställda p g a ”rasism” liksom efter att gång på gång bli uthängd som en s k ”essentialistisk” och ”problematisk” forskare (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/03/16/ras-antirasism-hogskolevarlden-media samt https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/09/18/karlstad-hogskolevarlden). Att ständigt stämplas och stigmatiseras som ”problematisk”, ”biologistisk” och ”rasistisk” och mobbas ut, köras över, tystas och osynliggöras fräter sönder psyket och förstör hälsan och gör att både ens arbetslust och livsenergi förtvinar och dör bort och till slut så vill en bara lämna allt vad högskole- och forskarvärlden heter och sluta att forska, skriva och publicera överhuvudtaget i takt med att åren går och jag blir omsprungen och utkonkurrerad av en efter en som uppvisar sämre meriter än mina egna.
Så för att avsluta; Nu betyder väl som sagt kanske inte en omfattande publikationslista och en extremt hög aktivitet (och aktivism), synlighet, närvaro, ”output” och produktivitet både inom och utanför högskole- och forskarvärlden allt när tjänster tillsätts, när medel beviljas och när inbjudningar till konferenser, seminarier, symposier, projektansökningar, forskningssamarbeten, antologier och tidskriftsnummer görs och äger rum men nog borde det trots allt ändå betyda åtminstone något mer än vad det gör idag när släktskap, vänskap, intimrelationer, kollegiala band och kontakter liksom ”coolhet”, karisma och en hög antifascistisk och antirasistisk svansföring i både privata sammanhang och i sociala medier hela tiden värderas högre och går före både meriter, kapacitet och kompetens: Någon gång så måste ju denna ohämmade, skamlösa och gränslösa korruption inom den svenska akademin och alla dessa otaliga riggade och på förhand redan uppgjorda tjänstetillsättningar och medelstilldelningar få ett slut!”
Om löneskillnader mellan majoritetssvenska akademiker och akademiker med utomeuropeisk bakgrund
För alla som undrar över och är nyfikna på hur mycket landets akademiker och SACO-människor tjänar (d v s det översta s k toppskiktet på den svenska arbetsmarknaden som utgör ca 15-20% av befolkningen) och hur stor löneskillnaden är mellan akademiker med utländsk bakgrund och akademiker med svensk bakgrund:
En ny rapport från SACO som undersöker lönerna för landets ca 75 000 akademiker (d v s enbart de som har en högskoleexamen) med utländsk bakgrund som har ett SACO-yrke (t ex lärare, läkare, ingenjörer, forskare, IT-tekniker, ekonomer, högre tjänstepersoner, utredare, planerare o s v) och som har ett arbete (d v s alla arbetslösa akademiker med utländsk bakgrund är ej med och ej heller alla akademiker med utländsk bakgrund som har ett LO- eller TCO-yrke) och inkluderande både de utrikes födda inklusive de adopterade (d v s de s k ”autentiska” och ”äkta” invandrarna), de s k ”andrageneration:arna” och de s k blandade visar att löneskillnaderna gentemot de infödda majoritetssvenskarna är mycket stor vid likvärdigt arbete (t ex om akademikerna utför exakt samma arbetsuppgifter och innehar exakt samma yrkestitel och tjänstebeskrivningar) och vid likvärdig position (t ex om akademikerna i fråga är mellanchefer eller chefer) och även för de som har en helt och hållet svensk högskoleexamen bakom sig och även för de som har bott mycket länge i Sverige och som dessutom har arbetat länge inom just ett SACO-yrke.
Samtidigt visar rapporten att akademiker som har bakgrund i övriga Norden, i EU och i Nordamerika (d v s i ”kärn-Väst”) tjänar mer eller i stort sett lika mycket som de infödda majoritetssvenskarna – d v s lönegapet gäller de akademiker som har utomvästerländsk bakgrund (d v s som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika). Det oförklarade lönegapet efter justering för ålder, klass, kön, region, sektor o s v uppgår till ca 8% och är därmed större än det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor ”rakt av” som ligger på ca 4-6%. Det oförklarade lönegapet är vidare och f ö större mellan SACO-män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-män med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund än mellan SACO-kvinnor med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-kvinnor med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund, d v s en slags ”omvänd” könshierarki (d v s att kvinnor tjänar mer än män) råder bland SACO-utomeuropéerna och SACO-utomvästerlänningarna medan den ”normala” könshierarkin (d v s att män tjänar mer än kvinnor) gäller bland majoritetssvenskarna.
Tyvärr är det också ”den gamla vanliga” ”tripp-trapp-trull”-hierarkin som även gäller bland akademikerna med utländsk bakgrund och oavsett sfär och bransch (här nedan redovisas som exempel på detta medlellönerna för ekonomer samt för lärare och forskare): Bäst går det som alltid för de s k blandade (d v s de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvsvenskar” och, om de har en utomvästerländsk förälder, för de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvvita”), därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som helt och hållet är födda och uppvuxna i Sverige men samtidigt rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”hel-icke-svenskar” och om de har två utomvästerländska invandrarföräldrar så är de också rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt ”hel-icke-vita”) och allra sämst går det ”som alltid” för de ”riktiga” invandrarna inkluderande även de utlandsadopterade vilka tyvärr också i tidigare undersökningar har visat sig uppvisa och ”åtnjuta” lägre medellöner än motsvarande majoritetssvenska jämförelsegrupper.
årsmedellön för SACO-ekonomer
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 46 983 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 47 012)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 46 406 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 42 045 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 403
årsmedellön för SACO-lärare och SACO-forskare
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 40 930 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 42 139)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 39 769 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 38 260 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 241
Idag domineras SD av LO-kollektivet men på 30-talet dominerades extremhögern av akademiker
Att uppemot en tredjedel av LO-kollektivet (d v s jobbarna, kroppsarbetarna eller arbetarklassen) sympatiserar med SD idag liksom att uppemot en tredjedel av landets invånare på landsbygden och glesbygden och i de mindre tätorterna och småstäderna gör detsamma är ju allmänt känt och knappast en nyhet mot bakgrund av att SD i helgen avhöll sin största konferens någonsin i Norrköping som också är den största högerradikala konferensen någonsin i svensk historia.
Det som är fascinerande är dock att denna klassmässiga och geografisk-demografiska ”ordning” var nästan helt omkastad mellan ca 1930-45 – åtminstone i statistikens och siffrornas värld:
Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska extremhögern nämligen kraftigt ”överbefolkad” och överrepresenterad av eliten, överklassen och SACO-kollektivet (d v s akademikerna, det övre skiktet eller den s k intelligentian) och de högsta procentsiffrorna i de olika val som ägde rum mellan 1932-44 och då ett eller flera extremhögerpartier ställde upp med egna kandidater (d v s ej i kartell med borgerligheten) uppmättes i storstäderna och i de mellanstora städerna.
Till exempel erhöll SD ej mer än kring 5% i Stockholms innerstad i 2014 års val att jämföra med uppemot 20% på landsbygden men i 1932 års val erhöll exempelvis tre extremhögerpartier tillsammans över 3% i innerstaden (och uppemot 6-7% i vissa valkretsar på Östermalm) och ej mer än kring 1% i glesbygden och på landsbygden.
Idag (och åtminstone än så länge) så skulle ej mer än kring 3-4% av SACO-kollektivet rösta på SD om det vore val idag men mellan ca 1930-45 var rätt så chockerande höga procentandelar av exempelvis samtliga läkare, samtliga jurister, samtliga officerare, samtliga präster och samtliga professorer o s v organiserade i ett eller flera av den svenska extremhögerns alla partier och organisationer och av vilka åtskilliga sannolikt också lade sin röst på ett högerextremt parti i åtminstone något/några de olika valen som avhölls mellan dessa år. Mellan 1933-45 var kanske mellan 15-20% (beroende på yrke, bransch och inriktning – OBS: den svenska s k eliten, överklassen, toppskiktet och intelligentian var då som synes mycket liten mellan ca 1933-45) någon gång en betalande medlem (d v s s k kontingentbetalande) i ett högerextremt parti eller i en högerextrem organisation enligt bevarade matriklar.
Då handlade den svenska extremhögern m a o om konservativa akademikers reaktion mot radikala arbetare men idag är det snarare en fråga om (kultur)konservativa arbetares reaktion mot (kultur)radikala akademiker för att förenkla för naturligtvis är den materialistiska och fysiska verkligheten och de materiella och konkreta levande organiska kropparnas värld som alltid långt mer komplex än siffrornas dito.
Ny rapport om landets 15% som är högskoleutbildade och om skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda
En ny rapport från fackförbundet JUSEK som publiceras idag visar att idag har 15% eller 1 540 000 invånare i alla åldrar en (uttagen) högskoleexamen som motsvarar tre års högskolestudier (eller längre än så) och av dessa är 315 000 eller 20% utrikes födda och bland samhällsvetarna är andelen än högre – 25,6%.
Andelen akademiker är generellt lägre från övriga Norden och högre från övriga Europa medan 31% av akademikerna är födda i Asien, 10% i Afrika och 4% i Sydamerika. Utrikes födda akademiker är generellt yngre än de inrikes födda akademikerna: Bland de utrikes födda akademikerna är 78% i åldern 25–54 år jämfört med 69% bland de inrikes födda akademikerna och endast 7% av de förstnämnda är över 65 år gamla jämfört med 14% bland de inrikes födda.
Arbetslösheten bland utrikes födda akademiker uppgår till 9% jämfört med 2% bland de inrikes födda över 33% bland utrikes födda med enbart en grundskoleutbildning men sysselsättningsgraden bland utrikes födda akademiker är dock betydligt lägre än bland inrikes födda akademiker – 77,1% jämfört med 84,3%.
Den högsta sysselsättningsgraden bland de utrikes födda akademikerna (och minst skillnad gentemot de inrikes födda) hittas bland dem som har en högskoleutbildning inom socialt arbete och omsorg samt inom hälso- och sjukvårdsområdet. Den lägsta sysselsättningsgraden (och störst skillnad gentemot de inrikes födda) hittas bland de utrikes födda som har en högskoleutbildning inom samhälls- och beteendevetenskap (65%) och inom juridik (60%).
Medan 91% av de inrikes födda akademikerna har ett arbete i nivå med deras utbildning så handlar det om 78% bland de utrikes födda akademikerna som är födda i Europa och endast 66% av akademikerna som är födda utanför västvärlden.
Kring 70% av de utrikes födda akademikerna som har arbeten som enbart kräver gymnasiekompetens arbetar inom branscherna kontor, service, omsorg och försäljning. Jämfört med andra västländer och i-länder så är det särskilt i Sverige (och därefter i de övriga nordiska länderna) som andelen utrikes födda med en högskoleutbildning är överkvalificerade för sina arbeten och framför allt gäller det de som har en utländsk högskoleexamen: Av de högutbildade utrikes födda med en utländsk högskoleexamen är 44% överkvalificerade för sina arbeten jämfört med 13% för högutbildade utrikes födda med en svensk högskoleexamen.
JUSEK har nu räknat på vad som skulle hända om alla utrikes födda akademiker uppnådde samma förvärvsfrekvens som de majoritetssvenska akademikerna och om alla utrikes födda akademiker hade ett arbete som motsvarade deras utbildningsnivå och kommer fram till att det skulle ge hela 10 miljarder extra i statskassan.
JUSEK förklarar de stora skillnaderna mellan majoritetssvenska och utrikes födda akademiker med en kombination av effekterna av diskriminering (p g a utomvästerländska namn o s v) och att 70-80% av alla jobb tillsätts via kontakter i Sverige och särskilt vad gäller s k SACO-jobb (d v s akademikerjobb) så har nog kontakter, nätverk och även släktskap och blodsband en större betydelse än inom branscher som domineras av s k enkla jobb (d v s LO-jobb).
Den högerradikala vändningen inom den svenska akademin
Kort historik över den svenska högerradikala vändningen med tonvikt på akademin och uttryckt i antologier som givits ut mellan 1998-2016 (och ursäkta den något tröttsamma ”namedropping:n” och ”uthängningen” av svenska forskare och skribenter)
1998 publicerades ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer (det var f ö just denna antologi som SvD:s ledarskribent Per Gudmundson nyligen nostalgiskt hyllade som startskottet på den konservativa och högerradikala vändning som äger rum just nu inom delar av den svenska borgerligheten), den första antologin i modern tid vars skribenter ”kom ut” som högerradikala på ett eller annat sätt (radikalkonservativa, antifeminister o s v) och vilka sedermera kom att stå bakom Samtidsmagasinet Salt (1999-2002). Skribenterna tillhörde till övervägande delen högskole- och forskarvärlden (d v s den s k akademin) liksom även medie- och kulturvärlden och bland dessa hittades litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander.
Även i ”Vänbok till Tage Lindbom” (Norma förlag) från 1999 som Jonas de Geer var redaktör för hittades åtskilliga namnkunniga disputerade och skriftställare bland skribenterna såsom Carin Stenström, Stig Lundgren, Claes G. Ryn, Carl-Johan Ljungberg, Jan von Konow och Christian Braw.
Nu kommer en ny antologi ut i dagarna – ”Haveriet – den humanitära stormaktens fall” (Realia förlag) med Andreas Swedberg som redaktör – och med en rätt så imponerande samling forskare och skribenter bland författarna såsom statsvetarna Claes G. Ryn och Stig-Björn Ljunggren, ledarskribenten Marika Formgren, matematikern Tanja Bergkvist, språkvetaren och SvD-skribenten Inger Enkvist, Nya Wermlands-Tidningens politiske redaktör Henrik L Barvå, journalisten och författaren Gunnar Sandelin, KTH-forskaren Jan-Erik Gustafsson, Handelshögskolans Jan Tullberg samt Dick Erixson, chefredaktör för Sverigedemokraternas partiorgan Samtiden.
Många av oss som har studerat och följt relationen mellan den svenska extremhögern (i bred mening) och den svenska akademin (i bred mening) både historiskt (d v s hur denna relation såg ut under 1900-talets första hälft) och i modern tid (t ex under Kalla kriget) har noterat att allt fler forskare, disputerade, skribenter, skriftställare, författare och högutbildade på sistone har ”kommit ut” som högerradikala på ett eller annat sätt och högerradikal innebär här hela spektrat från att ta avstånd från både den nyliberala och socialliberala högern liksom naturligtvis från vänstern och kanske fr a att attraheras av konservatism i alla dess olika former (radikal-, liberal-, social- och kulturkonservatism) och min kvalificerade gissning är att vi bara har sett början på denna utveckling – allt fler forskare särskilt inom humaniora liksom även inom samhällsvetenskaperna kommer under de kommande åren att ”komma ut” som högerradikala och flera kommer tyvärr med all säkerhet att gå med i SD eller åtminstone deklarera sig som sympatisörer till SD.
På 1990-talet handlade det oftast om doktorander och nydisputerade men numera är det allt oftare docenter och professorer som figurerar i dessa sammanhang, många (men absolut inte alla) har vänsterbakgrund, åtskilliga (men inte alla) har forskat om (och forskar fortfarande om) invandrare och minoriteter och särskilt verkar historiker av alla de slag (idéhistoriker, ekonomhistoriker o s v) liksom inte minst språkvetare (engelska, svenska, spanska, kinesiska, latin, tyska o s v) och de estetiska ämnena (litteratur- och konstvetenskap o s v) vara väl företrädda bland representanterna för denna högerradikala vändning som just nu äger rum inom delar av den svenska akademin (och inom den svenska medievärlden som Mattias Hagberg så förtjänstfullt har skrivit om i DN Kultur).
Många ”andrageneration:are” med akademikerföräldrar som har utomvästerländsk bakgrund har svårt att reproducera sina föräldrars klasstatus
Inom den svenska högskole- och forskarvärlden är det som bekant ytterst få som använder sig av rasbegreppet och än färre som operationaliserar det, och särskilt gäller det kvantitativa forskare. De allra flesta föredrar i stället att gå direkt på och använda sig av rasismtermen, d v s helt enkelt att tala om rasism men inte om ras, och vilket dels avspeglar det faktum att den absoluta majoriteten av landets forskare betraktar sig som antirasister och dels beror på att den nuvarande rödgröna regeringen har valt att hårdlansera ett nytt svenskt forskningsfält som går under benämningen rasismforskning.
Oaktat detta så finns det enstaka kvantitativa forskare som implicit försöker operationalisera rasbegreppet genom att använda sig av kategorin synliga minoritetsinvånare, och som innefattar alla invånare i landet som har bakgrund i den utomvästerländska världen, d v s i de gamla kolonierna och i den s k Tredje världen (Afrika, Asien och Latinamerika) plus Balkanländerna (sydöstra Europa), och några av dem har också undersökt gruppen utrikes födda adopterade från Afrika, Asien och Latinamerika som anses vara den mest ideala gruppen att studera för att undersöka utseendets och kroppens betydelse (d v s just ras) i dagens Sverige.
I dagarna har tre av dessa kvantitativa forskare publicerat en ny studie, ”Why do some young adults not graduate from upper-secondary school?”, som undersöker hur det går för den s k ”andra generationen” vars föräldrar har invandrat till Sverige och specifikt hur det går för icke-vita ”andrageneration:are” vars invandrade föräldrar har en högskoleutbildning, d v s i praktiken hur det går för de icke-vita ”invandrarakademikernas” barn.
Den generella trenden inom minoritets-Sverige är att medan barnen till de nordiska, europeiska och västerländska invandrarna vilka i mycket hög utsträckning tillhörde arbetarklassen i sina hemländer och kom att tillhöra det s k LO-kollektivet i Sverige idag i stort sett helt är ikapp den infödda majoritetsbefolkningen vad gäller utbildning och arbete (d v s förenklat går det att säga att de västerländska invandrarnas barn, d v s de vita ”andrageneration:arna”, har gjort en klassresa uppåt utan dess like trots att deras föräldrar var låg- eller outbildade och kroppsarbetare) så har invandrarna från den utomvästerländska världen vilka ofta tillhörde medelklassen eller t o m överklassen i sina hemländer gjort en nedåtgående klassresa i Sverige (d v s förenklat går det att säga att de icke-vita ”invandrarakademikerna” har deklasserats i Sverige) men det heter gärna att den s k ”andra generationen” vars föräldrar har en högskoleutbildning just nu ”tar igen” denna deklassering och t o m lyckas ”reklassera” sig och sina familjer.
Tyvärr visar dock studien att denna rätt så omhuldade hypotes om att de allra flesta av de högutbildade ”Tredje världen-invandrarnas” barn lyckas bra trots att föräldrarna har deklasserats inte alltid stämmer. Studien undersöker specifikt hur det går för högutbildade synliga minoritetsinvånares barn och betydelsen av att ha föräldrar som är beroende av bidrag och/eller arbetslösa. Medan endast 1 (EN) procent av alla infödda majoritetssvenskar som har en högskoleutbildning är beroende av försörjningsstöd (d v s det som tidigare kallades socialbidrag och fortfarande gör det i ”folkmun”) så är hela 30 (TRETTIO) procent av alla ”invandrarakademiker” från den utomvästerländska världen det och vilket i praktiken innebär att de oftast också är arbetslösa. För infödda majoritetssvenskar innebär det att de flesta infödda majoritetssvenskar som är barn till högskoleutbildade klarar sig bra i skolan och tar sig igenom grundskolan samt genomgår både en gymnasie- och högskoleutbildning.
Bland de icke-vita ”andrageneration:arna” vars föräldrar är ”invandrarakademiker” ser det dock mer dystert ut: Mellan 20-40 procent av dem har vid 21 års ålder inte slutfört gymnasiestudierna. Bland ”andragenerations”-sönerna med bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern har exempelvis kring 40 procent inte klarat gymnasiet vid 21 års ålder. Sämst går det tyvärr för de icke-vita ”andrageneration:are” som bor och växer upp i miljonprogramsområdena där många invandrade akademiker bor som är beroende av bidrag och arbetslösa – bland dessa ”andrageneration:are” är överrisken att inte komma in på eller att hoppa av gymnasiet som allra högst. Den nya studien visar m a o att alltför många barn till de akademiker som invandrat till Sverige från den utomvästerländska världen inte alltid lyckas reproducera sina föräldrars hemlandsklasstatus och att detta särskilt gäller de ”andrageneration:are” som har bakgrund i Nordafrika och Mellanöstern samt de som växer upp i miljonprogramsområdena.
