Kategori: akademiker

Idag för 83 år sedan den 6 februari 1939 marscherade 450 studenter genom Stockholm för att protestera mot ”judeimporten”

Idag för 83 år sedan den 6 februari 1939 marscherade runt 450 studenter från huvudstadens olika högskolor (motsvarande uppemot en tredjedel av Stockholms dåtida högskolestudenter) genom innerstaden för att protestera mot ett då aktuellt förslag om att Sverige skulle ge tio tysk-judiska läkare asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten i november 1938.

Stockholmsstudenterna, som främst bestod av läkar-, tandläkar- och farmaceutstudenter men också av studenter från Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet), KTH och Handels, samlades på Östermalms torg och marscherade sedan via Karlavägen och Tegnérgatan till Norra bantorget och därefter till den s k Viktoriasalen som var belägen på Tunnelgatan 19.

Stockholmspressen rapporterade om en disciplinerad marsch med banderoller som bar budskap som ”Sverige åt svenskarna”, ”Protest mot judeimporten” och ”Stöd svenska studenter” och i spetsen gick tre studenter som bar varsin svensk flagga samt en mindre musikkår.

Den framlidne kommunisten John Takman berättade en gång för mig (d v s innan han gick bort) att flera av studenterna var kvällen till ära inte bara iförda sina studentmössor utan även paramilitär uniformering – däribland den nazistiske studentledaren Nils Brage Nordlander som sedermera blev Folkpartiets/Liberalernas ”starke man” inom landstings/regionpolitiken i Uppsala stad/län efter kriget och dessutom var tilltänkt minister i en av 1970-talets borgerliga regeringar.

Nordlander ska enligt Takman ha varit uppklädd ”till tusen”, som han uttryckte det, iförd både läderkoppel och höga stövlar. Takman själv hade under kvällen tillsammans med en handfull andra antifascistiska vänsterstudenter som studerade till läkare vid KI försökt att protestera mot marschen genom att bl a förgäves försöka övertala andra KI-studenter att inte ansluta sig till samlingen på Östermalms torg.

Det efterföljande mötet i Viktoriasalen anordnades av det nazistiska s k Lindholmspartiets studentorganisation som drev anti-flyktingkampanjen ”Mota Moses i grind” och enligt tidningarna var mötet så välbesökt att inte alla studenter fick en sittplats utan många fick stå och trängas i gångarna och längs väggarna.

Bland talarna hittades tandläkarstudenternas studentkårs ordförande Carl-Erik Mörse som varnade för att ”driva humaniteten för långt” och krävde att den svenska ungdomen inte skulle ”offras för utlänningars intressen”, Sveriges yngre läkares förenings ordförande Åke Berglund, Medicinska föreningens ordförande Gunnar Biörck samt farmaceutstudenternas studentkårs ordförande Gunnar P. Embring som protesterade mot en ”import” av judar ”under alla förhållanden” för att undvika att ”skapa ett judeproblem också hos oss”.

På mötet antogs en resolution som tillsändes socialministern och som krävde att ”åtgärder omedelbart vidtas för att hindra invandringen” samt att läkar-, tandläkar- och farmaceutyrkena ”för all framtid” skulle förbehållas svenskarna.

Den 22 februari anordnade sedan Medicinska föreningen ett uppföljande stormöte i frågan som resulterade i att hela 93% av dåtidens läkarstudenter vid KI röstade nej till förslaget att ge asyl åt de tio judiska läkarna och en svensk-judisk läkarstudent förvägrades rätten att ens få yttra sig på mötet då hon anklagades för att ”tala i egen sak”.

Den 17 februari respektive den 6 mars valde även studenterna i Uppsala respektive i Lund att ställa sig på stockholmsstudenternas sida och protestera mot att ge de tio judiska läkarna från Tyskland asyl och regeringen gick till slut på studenternas linje och drog tillbaka förslaget.

Merparten av deltagarna gjorde sedan lysande karriärer efter kriget: Biörck slutade exempelvis som både riksdagsledamot (för M), livmedikus (d v s som kungens läkare) och professor medan Embring gjorde en framgångsrik karriär på Pharmacia där han bl a uppfann på sin tid banbrytande hudläkemedel som än idag säljs på apoteken (såsom L300, HTH och Locoid).

På dagen 49 år senare den 6 februari 1988 bildas sedan SD och idag finns det återigen en högerradikal rörelse bland både Stockholms och landets högskolestudenter i form av SD:s studentorganisation Konservativa förbundet som har avdelningar vid både Stockholms universitet, KI, KTH och Handels liksom vid Södertörns högskola och Försvarshögskolan.

Den högerradikala författaren Per Landin har gått bort

Den högerradikala författaren, germanisten, litteraturvetaren, kulturkritikern och översättaren Per Landin har gått bort i en ålder av 65 år. 

https://www.svt.se/kultur/forfattaren-och-oversattaren-per-landin-har-gatt-bort 

Landin var under 25 års tid anställd vid DN:s kulturredaktion och författade ett 15-tal böcker som handlade om den tysktalande världen. Landin doktorerade i tyska med litteraturvetenskaplig inriktning vid Stockholms universitet och översatte bl a verk av Günter Grass, Wolf Biermann och Thomas Mann från tyska till svenska. Han var länge känd som en av landets ledande Tysklandskännare och inte minst som en kännare av DDR eller Östtyskland, som Landin menade hade bevarat den förkrigstida tyskheten på ett annat sätt än det amerikaniserade BRD eller Västtyskland hade gjort.

Landin var samtidigt något så ovanligt som en 50-talist vars föräldrar hade varit högerextremister innan kriget, som inte gick till vänster på 70-talet utan i stället gick han i föräldrarnas ideologiska fotspår. 70-talsvänstern var ju annars ”proppfull” av akademikerbarn och socialgrupp ett-barn av Landins typ, vars föräldrar hade varit högerextremister innan eller under kriget. Landin föräldrar hade en gång varit medlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund i Kalmar och själv anslöt han sig till fascistiska Nysvenska rörelsen i Helsingborg. När Nysvenska rörelsens grundare och mångåriga ledare Per Engdahl gick bort 1994 skrev Landin därför inte oväntat en nekrolog som tog denne i försvar.

Landin var den som (bredvid den gamle 68-vänsterförläggaren Bo Cavefors) introducerade den tyska radikalkonservatismen i Sverige på 1990-talet och både den historiska radikalkonservatismen i form av bl a Ernst Jünger och Ernst Niekisch och den radikalkonservatism som växte fram runt den tyska tidskriften Junge Freiheit under detta årtionde med namn som Dieter Stein och Botho Strauss. Landin var dessutom även tidig med att introducera den italienska högerradikala filosofen Julius Evola för en svensk publik.

År 1998 utkom antologin ”Politisk korrekthet på svenska” (Brutus Östlings bokförlag/Symposion) med Pierre Kullbom och Per Landin som redaktörer, som Bulletins Per Gudmundson har hyllat som startskottet på den (radikal)konservativa vändningen inom den svenska högern. Bland skribenterna hittades bl a litteratur- och språkvetare som Anita Ankarcrona, Anders Piltz och Landin själv, idéhistoriker som Svante Nordin, teologer som Per Beskow och statsvetare som Svante Nycander. När sedan den radikalkonservativa tidskriften Salt började ges ut 1999 var Landin en av tidskriftens självskrivna skribenter.

Jag hade själv en hel del att göra med Landin på 1990-talet då han angrep Expo vid ett flertal tillfällen. Bland annat kartlade jag den radikalkonservativa miljö som växte fram i spåren av och runt Landin och jag gick också på några av de radikalkonservativa möten som Landin också bevistade. Jag minns bl a ett föredrag som Landin höll för Germanistföreningen vid Stockholms universitet om Junge Freiheit, som slutade med att flera i sällskapet började segerhälsa eller s k ”heil:a” på fyllan.

Sista gången jag hörde av Landin var för några år sedan då han ringde mig och bad mig att ta bort ett inlägg på min blogg som handlade om denne, vilket jag omedelbart gjorde.

Under de sista åren, och särskilt sedan han slutade på DN Kultur 2012, brydde sig Landin inte längre om att dölja sina högerradikala åsikter. Han deltog bl a på den tidigare årliga identitära konferensen och valde att distribuera och sälja några av sina böcker via det högerextrema bokförlaget Arktos.

Landin var länge en av landets mycket få högerextrema intellektuella men med tanke på allt som har hänt inom den svenska högern under de senaste åren går det inte att säga något annat än att han på alla sätt och vis var en pionjär och bebådare.

Skyhög arbetslöshet bland akademiker med bakgrund i Afrika och Asien

Arbetslösheten är just nu rekordhög inte bara bland arbetarna och (de lägre) tjänstepersonerna utan även bland landets akademiker (personer som har en minst 2-årig eftergymnasial utbildning/examen) p g a pandemin och den ekonomiska kris som viruset har utlöst och tyvärr tyder allt på att det är akademikerna med utländsk och fr a utomeuropeisk bakgrund som har ”sparkats” allra mest:

arbetslöshet bland akademiker med bakgrund i Afrika och Asien: 22%

arbetslöshet bland majoritetssvenska akademiker: ca 2,5%

Invånare som är födda utanför Europa utgör dessutom numera närmare 43% av samtliga arbetslösa i hela riket och nästan 80% av samtliga arbetslösa som är utrikes födda liksom 53% av de långtidsarbetslösa (d v s att ha varit utan arbete i minst tolv månader).

”Även bland akademiker har arbetslösheten ökat på bred front under coronapandemin. Utrikesfödda är kraftigt överrepresenterade… Bland yrkesverksamma akademiker är ungefär en femtedel utrikesfödda. Den gruppen utgör 55 procent av de arbetslösa akademikerna.”

https://www.svd.se/rekordstor-arbetsloshet-bland-akademiker

”Fler kvinnor än män är arbetslösa, 56 600 respektive 48 900 personer. Andelen arbetslösa kvinnliga akademiker är 5,4 procent, en ökning med 1,3 procentenheter, och andelen män är 6,4 procent, en ökning med 1,7 procentenheter sedan september i fjol.

35 000 av de arbetslösa akademikerna har utbildning inom samhällsvetenskap, juridik, handel och administration. Högst andel arbetslösa finns i gruppen som utbildat sig inom humaniora och konst: 12,2 procent, en ökning med 3,5 procentenheter sedan september förra året.”

Om att inte ha blivit professor

Träffade igår en svensk pensionerad professor i sociologi som ”rakt ut” sade till/om mig att ”med din CV” så ”var du ju professorskompetent redan för flera år sedan” (och då hade jag väl kunnat bli/vara Sveriges andra utlandsadopterade professor) samt att han ”nästan aldrig ser en sådan CV” hos åtminstone samhällsvetenskapliga svenska forskare (hur de kulturvetenskapligt inriktade svenska humanioraforskarnas CV:n brukar se ut kunde han då inte säga något om eftersom han är samhällsvetare) mot bakgrund av att han många gånger har agerat sakkunnig vid tjänstetillsättningar inom den svenska högskolevärlden och även genom decennierna varit bedömare av åtskilliga forskningsprojektansökningar.
 
Jag försökte förklara/försvara mig genom att säga att jag har spelat mina ”kort” (om jag nu någonsin har haft några bra kort att spela med utöver mina egna meriter men det är då inte de som primärt räknas som bra kort i det ”kortspel” som den svenska högskole- och forskarvärlden utgör) fullständigt fel karriärmässigt sett och aldrig haft någon som helst uppbackning av några seniorforskare, gamla handledare, lärare och professorer eller av något nätverk, läger, fraktion och ”gäng” eller av några föräldrar, släktingar, partners, vänner och (parti)kamrater.
 
Vidare har jag bytt jobb och arbetsplats liksom ämne, disciplin och inriktning i det närmaste otaliga gånger p g a att jag har blivit utkastad ifrån jobb efter jobb och utslängd ifrån forskningsfält efter forskningsfält p g a att jag anses ha betett mig oetiskt och ”outrageous” på ett eller annat sätt, vilket då inte anses befrämja en akademisk karriär i Sverige där den som stannar på sitt ”alma mater” omgiven av sina gamla studentkamrater och doktorandkollegor och sina gamla handledare och lärare klarar sig allra bäst.
 
Dessutom har jag ”slösat” bort enorma mängder tid och enormt mycket energi på att också engagera mig i andra sfärer och branscher utöver och utanför akademin såsom inom kultur- och medievärlden och inte minst i i det närmaste otaliga politiska frågor som har varit fullständigt karriärobefrämjande (adoption, asiater, Korea, invandrare, minoriteter, ras, vithet, extremhögern mm).
 
Slutligen har jag hamnat i i det närmaste otaliga konflikter genom åren inom den svenska högskolevärlden varav åtskilliga har slutat i både media, hos polisen och i domstol och sist men inte minst har jag nog saknat (och mer eller mindre fullständigt om sanningen ska fram) den typ av lojalitet gentemot ett visst ämne/fält och dess utövare, företrädare och föregångare och den typ av respekt för närmast feodala akademiska hierarkier och närmast ancien régime-liknande senioritetsprinciper som är själva grunden för akademin och forskarvärlden i sig och som gör att du alltid förväntas vara en underordnad och underdånig underhuggare till någon som står över dig själv ända tills det är din tur att ”sätta” dig på andra och antingen befrämja yngres och junioras karriärer eller förhindra och kanske t o m förstöra desamma.

Invandrade akademiker har svårt att hitta ett jobb då de saknar kontakter

En ny studie från JUSEK som bygger på enkätsvar från närmare 80 000 invandrare som har en genomförd och uttagen högskoleutbildning bakom sig visar att invandrade akademiker har svårt att hitta ett jobb då de saknar kontakter (med majoritetssvenskar).
imageattno.png
 
Totalt uppger 45% av de svarande att kontakter är ett hinder för dem att jämföra med språk, som drygt tre av tio upplever som en tröskel för dem. Trots att skälen till att ha invandrat skiljer sig åt är bristen på kontakter genomgående det största problemet för att hitta ett jobb för utrikes födda högskoleutbildade. De som har kommit till Sverige för att studera upplever i lika stor utsträckning som flyktinginvandrare att brist på kontakter är ett problem när de söker jobb.
 
I dag är var femte akademiker utrikes född men tyvärr är höga andelar av dem arbetslösa och bland de som har ett arbete så har en hög andel ett arbete som inte motsvarar deras utbildningsnivå.
 
I JUSEK:s enkätundersökning framgår det tyvärr också att alltför många utrikes födda akademiker uppger att deras namn och ursprung är ett hinder för att hitta ett jobb och bli anställd.
 
Samtidigt ”skriker” den svenska arbetsmarknaden och arbetslivet efter just akademiker och snart sagt varje enskilt SACO-yrke är idag ett bristyrke.

Stora skillnader föreligger mellan högutbildade inrikes respektive utrikes födda och sämst går det för de högskoleutbildade som är födda i Afrika och Asien

SCB meddelar idag att det tyvärr föreligger mycket stora skillnader mellan högutbildade med en högskoleexamen som är inrikes födda respektive utrikes födda som invandrade mellan 2006-17 på den svenska arbetsmarknaden trots att Sverige är det land i världen som uppvisar den allra starkaste antidiskrimineringslagstiftningen och den allra mest progressiva inkluderings- och mångfaldspolitiken.
Arbete.jpg
 
Högutbildade utrikes födda från övriga Norden klarar sig numera överlag lika bra som de inrikes födda medan de högutbildade utrikes födda från Afrika och Asien klarar sig dåligt och i alltför många fall nog riktigt illa att döma av de nedanstående siffrorna. Det är därför ingen slump att medan 90% av de utrikes födda från övriga Norden rapporterar att de anser sig rättvist behandlade på den svenska arbetsmarknaden och på sin arbetsplats och i sina arbetsliv vad gäller lönenivåer, arbetsuppgifter samt karriär- och kompetensutvecklingsmöjligheter så anser endast 60% av de utrikes födda från Afrika det.
 
förvärvsfrekvens bland högutbildade 2018
inrikes födda: 90%
utrikes födda: 70% (födda i Afrika och Asien: 60%)
 
arbetslöshet bland högutbildade 2018
inrikes födda: 2%
utrikes födda: 8% (födda i Afrika och Asien: ca 15%)
 
andel högutbildade som innehar ett yrke och en position som motsvarar deras (höga) utbildningsnivå 2018
inrikes födda: 80%
utrikes födda: 55% (födda i Afrika och Asien: ca 45%)
 
andel högutbildade som innehar ett yrke och en position som inte kräver någon högskoleutbildning alls 2018
inrikes födda: 6%
utrikes födda: 25% (födda i Afrika och Asien: ca 35%)
 
andel högutbildade som har en fast anställning 2018
inrikes födda: 90%
utrikes födda: 70% (födda i Afrika och Asien: ca 60%)
 
Vad gäller yrkets överensstämmelse med utbildningsnivån så föreligger mycket stora skillnader beroende på bransch, sfär och sektor. Bland de som har en högre utbildning inom hälso- och sjukvårdssektorn har hela 70% av de utrikes födda ett arbete som motsvarar deras utbildningsnivå. Inom naturvetenskaps- och teknikområdena är andelen något lägre – 65% – och än lägre är andelen bland de utrikes födda som har en högskoleutbildning inom områdena pedagogik, humaniora och samhällsvetenskap – endast 40% av dem har då ett yrke som motsvarar deras utbildningsnivå. Den fullständiga ”katastrofsektorn” är slutligen humaniora, d v s i praktiken kulturvärlden i bred mening – inom denna sfär hade endast 30% av de utrikes födda ett arbete som motsvarade deras utbildning.
 
SCB spekulerar i att de stora skillnaderna som föreligger bland högutbildade som är inrikes respektive utrikes födda sannolikt handlar om att de utrikes födda saknar kontakter i Sverige då uppemot 70-80% av alla arbeten inom det svenska arbetslivet mer eller mindre tillsätts genom eller är åtminstone beroende av kontakter av något slag. Dock gäller detta inte alla utrikes födda – t ex har under 10% av de utrikes födda från övriga Norden sökt men inte fått tio eller fler arbeten inom sitt utbildningsområde under de senaste tre åren jämfört med närmare 30% bland de utrikes födda från Afrika.
 
 
 
 

Situationen för de utrikes födda akademikerna är fortsatt prekär

En JUSEK-rapport behandlar de utrikes födda akademikernas situation, d v s alla de som har invandrat till Sverige och som har minst tre års högskoleutbildning bakom sig och vilka tillhör det s k SACO-kollektivet:
 
Rapporten utgår ifrån den kris- och katastrofartade arbetskraftsbrist som råder nu och inför de kommande åren i Sverige och där det just främst saknas akademiker i 10 000-tal för att ersätta de jättelika pensionsavgångarna vilka i huvudsak berör majoritetssvenskarna. Idag har över sju av tio företag svårt att hitta personal att nyanställa – för fyra år sedan var motsvarande siffra 50% – och de jättelika vård- och omsorgssektorerna och skolsektorn och utbildningsväsendet behöver nyrekrytera 10 000-tals nya medarbetare.
 
Tyvärr är alltför många av landets 300 000 utrikes födda akademiker (som utgör 20% av alla inom det s k SACO-kollektivet), och särskilt de som är födda i Afrika och Asien, antingen arbetslösa (hela 28% av gruppen är tyvärr arbetslösa) eller så arbetar de i ett yrke som de är överkvalificerade för (hela 20% av alla utrikes födda akademiker som har ett arbete arbetar inte i yrken som är i nivå med deras utbildning) och en alltför stor andel innehar s k ”enkla jobb”, d v s jobb som inte kräver någon gymnasieutbildning. Faktum är att antalet invandrade akademiker med enkla jobb har ökat med nästan 17% på två år.
 
De utrikes födda akademikerna är samtidigt både generellt yngre än de inrikes födda akademikerna och har även en längre utbildning än de sistnämnda – bland utrikes födda akademiker har 57% minst fyra års eftergymnasial utbildning jämfört med 43% bland de inrikes födda akademikerna. År 2012 var vidare 37% av de utrikes födda akademikerna i Sverige utbildade i Sverige. Sysselsättningen är också högst bland de utrikes födda akademiker som har utbildat sig i Sverige – nästan 80% av dem var sysselsatta 2012 jämfört med knappt 60% av de som har utbildat sig utomlands.
 
Ekvationen går m a o tyvärr inte ihop och det är mycket brådskande att få de utrikes födda akademikerna i arbete p g a den rådande och skriande bristen på just akademiker på den svenska arbetsmarknaden.

Om löneskillnader mellan majoritetssvenska akademiker och akademiker med utomeuropeisk bakgrund

För alla som undrar över och är nyfikna på hur mycket landets akademiker och SACO-människor tjänar (d v s det översta s k toppskiktet på den svenska arbetsmarknaden som utgör ca 15-20% av befolkningen) och hur stor löneskillnaden är mellan akademiker med utländsk bakgrund och akademiker med svensk bakgrund:
 
En ny rapport från SACO som undersöker lönerna för landets ca 75 000 akademiker (d v s enbart de som har en högskoleexamen) med utländsk bakgrund som har ett SACO-yrke (t ex lärare, läkare, ingenjörer, forskare, IT-tekniker, ekonomer, högre tjänstepersoner, utredare, planerare o s v) och som har ett arbete (d v s alla arbetslösa akademiker med utländsk bakgrund är ej med och ej heller alla akademiker med utländsk bakgrund som har ett LO- eller TCO-yrke) och inkluderande både de utrikes födda inklusive de adopterade (d v s de s k ”autentiska” och ”äkta” invandrarna), de s k ”andrageneration:arna” och de s k blandade visar att löneskillnaderna gentemot de infödda majoritetssvenskarna är mycket stor vid likvärdigt arbete (t ex om akademikerna utför exakt samma arbetsuppgifter och innehar exakt samma yrkestitel och tjänstebeskrivningar) och vid likvärdig position (t ex om akademikerna i fråga är mellanchefer eller chefer) och även för de som har en helt och hållet svensk högskoleexamen bakom sig och även för de som har bott mycket länge i Sverige och som dessutom har arbetat länge inom just ett SACO-yrke.
 
Samtidigt visar rapporten att akademiker som har bakgrund i övriga Norden, i EU och i Nordamerika (d v s i ”kärn-Väst”) tjänar mer eller i stort sett lika mycket som de infödda majoritetssvenskarna – d v s lönegapet gäller de akademiker som har utomvästerländsk bakgrund (d v s som har någon form av bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika). Det oförklarade lönegapet efter justering för ålder, klass, kön, region, sektor o s v uppgår till ca 8% och är därmed större än det oförklarade lönegapet mellan män och kvinnor ”rakt av” som ligger på ca 4-6%. Det oförklarade lönegapet är vidare och f ö större mellan SACO-män med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-män med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund än mellan SACO-kvinnor med bakgrund i Afrika, Asien och Latinamerika och SACO-kvinnor med majoritetssvensk, nordisk, europeisk och nordamerikansk bakgrund, d v s en slags ”omvänd” könshierarki (d v s att kvinnor tjänar mer än män) råder bland SACO-utomeuropéerna och SACO-utomvästerlänningarna medan den ”normala” könshierarkin (d v s att män tjänar mer än kvinnor) gäller bland majoritetssvenskarna.
 
Tyvärr är det också ”den gamla vanliga” ”tripp-trapp-trull”-hierarkin som även gäller bland akademikerna med utländsk bakgrund och oavsett sfär och bransch (här nedan redovisas som exempel på detta medlellönerna för ekonomer samt för lärare och forskare): Bäst går det som alltid för de s k blandade (d v s de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvsvenskar” och, om de har en utomvästerländsk förälder, för de som rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”halvvita”), därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som helt och hållet är födda och uppvuxna i Sverige men samtidigt rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt är ”hel-icke-svenskar” och om de har två utomvästerländska invandrarföräldrar så är de också rent kroppsligen och biologiskt-genetiskt-medicinskt ”hel-icke-vita”) och allra sämst går det ”som alltid” för de ”riktiga” invandrarna inkluderande även de utlandsadopterade vilka tyvärr också i tidigare undersökningar har visat sig uppvisa och ”åtnjuta” lägre medellöner än motsvarande majoritetssvenska jämförelsegrupper.
 
19905326_10154856523980847_8356656920362206079_n
årsmedellön för SACO-ekonomer
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 46 983 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 47 012)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 46 406 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 42 045 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 403
 
årsmedellön för SACO-lärare och SACO-forskare
inrikes födda med två inrikes födda föräldrar (s k infödda majoritetssvenskar): 40 930 (OBS: notera att födda i övriga Norden tjänar något mer än de infödda majoritetssvenskarna och vilket möjligen kan bero på de ytterst framgångsrika invandrade finlandssvenskarna – 42 139)
inrikes födda med en utrikes född förälder (s k blandade): 39 769 (OBS: notera att bland s k blandade som har en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k blandade ”rakt av”)
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar (s k ”andrageneration:are”) 38 260 (OBS: notera att bland s k ”andrageneration:are” som har två föräldrar från Afrika, Asien eller Latinamerika så är medellönen lägre än så – denna siffra gäller för samtliga s k ”andrageneration:are” ”rakt av”)
utrikes födda i Afrika, Asien och Latinamerika inklusive adopterade: 36 241

Idag domineras SD av LO-kollektivet men på 30-talet dominerades extremhögern av akademiker

Att uppemot en tredjedel av LO-kollektivet (d v s jobbarna, kroppsarbetarna eller arbetarklassen) sympatiserar med SD idag liksom att uppemot en tredjedel av landets invånare på landsbygden och glesbygden och i de mindre tätorterna och småstäderna gör detsamma är ju allmänt känt och knappast en nyhet mot bakgrund av att SD i helgen avhöll sin största konferens någonsin i Norrköping som också är den största högerradikala konferensen någonsin i svensk historia.
 
Det som är fascinerande är dock att denna klassmässiga och geografisk-demografiska ”ordning” var nästan helt omkastad mellan ca 1930-45 – åtminstone i statistikens och siffrornas värld:
 
Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska extremhögern nämligen kraftigt ”överbefolkad” och överrepresenterad av eliten, överklassen och SACO-kollektivet (d v s akademikerna, det övre skiktet eller den s k intelligentian) och de högsta procentsiffrorna i de olika val som ägde rum mellan 1932-44 och då ett eller flera extremhögerpartier ställde upp med egna kandidater (d v s ej i kartell med borgerligheten) uppmättes i storstäderna och i de mellanstora städerna.
 
Till exempel erhöll SD ej mer än kring 5% i Stockholms innerstad i 2014 års val att jämföra med uppemot 20% på landsbygden men i 1932 års val erhöll exempelvis tre extremhögerpartier tillsammans över 3% i innerstaden (och uppemot 6-7% i vissa valkretsar på Östermalm) och ej mer än kring 1% i glesbygden och på landsbygden.
 
Idag (och åtminstone än så länge) så skulle ej mer än kring 3-4% av SACO-kollektivet rösta på SD om det vore val idag men mellan ca 1930-45 var rätt så chockerande höga procentandelar av exempelvis samtliga läkare, samtliga jurister, samtliga officerare, samtliga präster och samtliga professorer o s v organiserade i ett eller flera av den svenska extremhögerns alla partier och organisationer och av vilka åtskilliga sannolikt också lade sin röst på ett högerextremt parti i åtminstone något/några de olika valen som avhölls mellan dessa år. Mellan 1933-45 var kanske mellan 15-20% (beroende på yrke, bransch och inriktning – OBS: den svenska s k eliten, överklassen, toppskiktet och intelligentian var då som synes mycket liten mellan ca 1933-45) någon gång en betalande medlem (d v s s k kontingentbetalande) i ett högerextremt parti eller i en högerextrem organisation enligt bevarade matriklar.
 
Då handlade den svenska extremhögern m a o om konservativa akademikers reaktion mot radikala arbetare men idag är det snarare en fråga om (kultur)konservativa arbetares reaktion mot (kultur)radikala akademiker för att förenkla för naturligtvis är den materialistiska och fysiska verkligheten och de materiella och konkreta levande organiska kropparnas värld som alltid långt mer komplex än siffrornas dito.

Ny rapport om landets 15% som är högskoleutbildade och om skillnaderna mellan inrikes och utrikes födda

En ny rapport från fackförbundet JUSEK som publiceras idag visar att idag har 15% eller 1 540 000 invånare i alla åldrar en (uttagen) högskoleexamen som motsvarar tre års högskolestudier (eller längre än så) och av dessa är 315 000 eller 20% utrikes födda och bland samhällsvetarna är andelen än högre – 25,6%.
 
Andelen akademiker är generellt lägre från övriga Norden och högre från övriga Europa medan 31% av akademikerna är födda i Asien, 10% i Afrika och 4% i Sydamerika. Utrikes födda akademiker är generellt yngre än de inrikes födda akademikerna: Bland de utrikes födda akademikerna är 78% i åldern 25–54 år jämfört med 69% bland de inrikes födda akademikerna och endast 7% av de förstnämnda är över 65 år gamla jämfört med 14% bland de inrikes födda.
 
Arbetslösheten bland utrikes födda akademiker uppgår till 9% jämfört med 2% bland de inrikes födda över 33% bland utrikes födda med enbart en grundskoleutbildning men sysselsättningsgraden bland utrikes födda akademiker är dock betydligt lägre än bland inrikes födda akademiker – 77,1% jämfört med 84,3%.
 
Den högsta sysselsättningsgraden bland de utrikes födda akademikerna (och minst skillnad gentemot de inrikes födda) hittas bland dem som har en högskoleutbildning inom socialt arbete och omsorg samt inom hälso- och sjukvårdsområdet. Den lägsta sysselsättningsgraden (och störst skillnad gentemot de inrikes födda) hittas bland de utrikes födda som har en högskoleutbildning inom samhälls- och beteendevetenskap (65%) och inom juridik (60%).
 
Medan 91% av de inrikes födda akademikerna har ett arbete i nivå med deras utbildning så handlar det om 78% bland de utrikes födda akademikerna som är födda i Europa och endast 66% av akademikerna som är födda utanför västvärlden.
 
Kring 70% av de utrikes födda akademikerna som har arbeten som enbart kräver gymnasiekompetens arbetar inom branscherna kontor, service, omsorg och försäljning. Jämfört med andra västländer och i-länder så är det särskilt i Sverige (och därefter i de övriga nordiska länderna) som andelen utrikes födda med en högskoleutbildning är överkvalificerade för sina arbeten och framför allt gäller det de som har en utländsk högskoleexamen: Av de högutbildade utrikes födda med en utländsk högskoleexamen är 44% överkvalificerade för sina arbeten jämfört med 13% för högutbildade utrikes födda med en svensk högskoleexamen.
 
JUSEK har nu räknat på vad som skulle hända om alla utrikes födda akademiker uppnådde samma förvärvsfrekvens som de majoritetssvenska akademikerna och om alla utrikes födda akademiker hade ett arbete som motsvarade deras utbildningsnivå och kommer fram till att det skulle ge hela 10 miljarder extra i statskassan.
 
JUSEK förklarar de stora skillnaderna mellan majoritetssvenska och utrikes födda akademiker med en kombination av effekterna av diskriminering (p g a utomvästerländska namn o s v) och att 70-80% av alla jobb tillsätts via kontakter i Sverige och särskilt vad gäller s k SACO-jobb (d v s akademikerjobb) så har nog kontakter, nätverk och även släktskap och blodsband en större betydelse än inom branscher som domineras av s k enkla jobb (d v s LO-jobb).