Kategori: afrosvenskar

Några anteckningar rörande svensk afrofobi eller svensk antisvart rasism och rörande den afrosvenska eller afrikansvenska eller svarta svenska minoritetens historia ca 1930-70:

I samband med den svenska debatten om BLM-rörelsen heter det generellt att visserligen har Sverige en gång i tiden haft en koloni med svarta slavar, d v s Saint-Barthélemy i Karibien, och visserligen har Sverige också präglats av rasstereotyper av svarta i t ex uppslagsverk och barnböcker men vad gäller modern tid så har Sverige och svenskarna inte förtryckt svarta personer på samma sätt som andra västländer/västerlänningar har gjort.
 
 
Påminner gärna om att 1931 skrev en svensk myndighet rakt ut att ”…färgade raser under inga förhållanden, n-gr-r icke ens såsom tillfälliga besökare, utom i rena undantagsfall böra äga tillträde till riket” för att till varje pris förhindra s k blandäktenskap och s k rasblandning.
 
 
Samma år skrev professorn i zoologi Nils von Hofsten, som annars var antinazist och som senare blev rektor för Uppsala universitet, att ”ingen förnekar numera att de stora raserna äro skilda av djupgående ärftliga olikheter icke blott i fysiskt hänseende utan även i intellektuell förmåga och karaktär, och ehuru varje måttstock är subjektiv, ha vi vita rätt att anse oss stå högre än bl. a. de svarta raserna” i sin bok ”Ärftlighetslärans grunder”, som i flera decennier både var den ledande och den enda svenska läroboken i genetik. Professor von Hofsten var vidare i decennier (1935-53) även ansvarig centralt i landet för att besluta om vilka som skulle steriliseras eller ej i egenskap av att vara sakkunnig och ledamot i Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd.
 
 
Under mellankrigstiden och just från och med 1930-talet invandrade också de första svarta amerikanerna och afrikanerna till Sverige, vilka inte var slavar, vilka hade invandrat av egen kraft och inte transporterats hit av andra och vilka kvarstannade i riket permanent, d v s de var inte bara exempelvis cirkusartister (såsom Fredrik Reinfeldts farfars far), etiopiska diplomater eller svarta amerikanska artister som turnerade runt i landet. De allra flesta av dem var män, även om några var kvinnor, och år 1950 uppgick exempelvis antalet afrikanska invandrare i Sverige till exakt 355 individer.
 
 
En av de första svarta afrikanska invandrarna som invandrade till Sverige och kvarstannade i riket var en man från Västafrika som 1937 ingick äktenskap med en vit svensk kvinna i Skåne. Tillsammans fick paret sju blandade eller mixade barn på 1930- och 40-talen, vilka samtliga kom att steriliseras på s k sociala grunder. Detta sorgliga öde, d v s att steriliseras, kom att drabba ett flertal blandade eller mixade icke-vita personer som föddes i landet på fr a 1930-, 40- och 50-talen och flera av dem tvångsomhändertogs även och institutionaliserades mer eller mindre livet ut.
 
 
Efter kriget på 1940-, 50- och 60-talen anlände än fler svarta amerikanska och svarta afrikanska män till Sverige liksom även vissa enstaka svarta brittiska, svarta portugisiska och svarta franska invandrarmän, vilka i många fall blev tillsammans med och även fick barn med vita svenska kvinnor.
 
 
Under dessa decennier var höga procentandelar av svenskarna starkt negativa till s k rasblandning och till (hetero)sexuella s k intimrelationer över de s k rasgränserna och dess s k resultat/produkter i form av blandade eller mixade icke-vita barn och s k blandpar som rörde sig i det offentliga rummet blev ofta hånade och trakasserade och t o m hotade och överfallna.
 
 
År 1951 inträffade exempelvis en incident som på sin tid omtalades som en svensk rasskandal som också fick internationell uppmärksamhet. Det handlade om att Etiopiens dåvarande kejsare Haile Selassies sonson arvprinsen Merid Beyne utsattes för smädelser och ”sparkar på benen” och blev kallad ”n-g-r” på öppen gata i Stockholm. ”Detta är det andra utslaget på kort tid av den rasfördom som tycks finnas i Sverige”, skrev Dagens Nyheter som berättade att incidenten hade inträffat då prinsen hade befunnit sig i sällskap med en ”vit dam” utanför sitt hotell i närheten av Stureplan i Stockholm och uppfattats vara ”en n-g-r som tänkte ta med sig en vit kvinna in på hotellet”. Nio år senare redogjorde Expressen för händelsen på följande sätt:
 
 
”Han vistades då här någon månad för att sköta sin hälsa. Den aktuella kvällen kom han gående tillsammans med en kvinna på Biblioteksgatan strax utanför sitt hotell. I den hop som stod och hängde utanför hotellet slängde någon ur sig:
 
 
– Se en n-g-r som försöker ta en vit kvinna med sig på hotellet!
 
 
Några i hopen blev så uppretade att de gick till attack mot prinsen. Han sparkades på benen och fick fly till hotellvestibulen där portiern kom till hjälp.”
 
 
År 1954 uppmärksammade Expressen att vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade barn uppmanades att ange s k rastillhörighet, såsom att deras barn var ”av blandras”, när de registrerade sina barn som nyfödda hos Svenska kyrkan som på den tiden handhade folkbokföringen.
 
 
Några år därpå skrev tidningen om att det hade blivit kutym bland de s k abortkuratorerna i landet (OBS: innan den fria aborten infördes i Sverige så var gravida kvinnor tvungna att ansöka om abort hos s k abortkuratorer) att uppmana vita svenska kvinnor som var gravida med blandade eller mixade barn att ansöka om och göra abort. Många av dessa kvinnor blev också tvingade till abort av sina föräldrar och familjer eller av den närmaste omgivningen av ”rasheder”-skäl.
 
 
År 1963 rapporterade Expressen även om ”det första mordet med rasmotsättning som tänkbart motiv”, som handlade om att en svart man från Storbritannien hade dödat sin vita svenska partner i en lägenhet på Östermalm i Stockholm i mitten av augusti under samma år. Mannen uppgav till polisen att hon ”inte ville föda ett barn som hade en n-g-r till far” och därför hade ansökt om abort, vilket hade gjort honom desperat och till slut fått denne att döda henne.
 
 
På 1960-talet approcherade danska Justitiedepartementet sin svenska motsvarighet och frågade hur Sverige ställde sig till utlandsadoptioner och specifikt till att börja ta emot blandade eller mixade svarta barn från dåvarande Västtyskland vars biologiska mödrar var vita tyska kvinnor och biologiska fäder svarta amerikanska soldater.
 
 
Svenska Justitiedepartementet skickade då frågan vidare till Socialstyrelsen som svarade att ”de flesta experter på barnavårdens område” i Sverige förordade en mycket restriktiv hållning till adoptioner av icke-vita barn från andra länder. Myndigheten hänvisade specfikt till överläkare Torsten Thysell vid Centralsjukhuset i Karlstad, som i sin tur hänvisade till ”en genom århundranden välgrundad erfarenhet att folk som ser annorlunda ut än sin omgivning kan bli hackkycklingar” och Karlstadsdoktorn skrev vidare följande i sitt expertutlåtande:
 
 
”…när det gäller barn, som kommer från exotiska länder eller som eljest – t. ex. på grund av sin hudfärg starkt avviker från det typiskt svenska (Korea, Marocko) – meningen vanligen inte är att de skall tillbringa endast en kortare ferie här, utan de skall kvarstanna i landet… Det är emellertid styrelsens uppfattning att sociala skäl starkt talar emot att barn av nu ifrågavarande kategori förflyttas till Sverige för att stanna här.”
 
 
På grund av detta utlåtande valde Sverige att i stället satsa på adoptioner från Asien och fr a från Sydkorea i st f på adoptioner av blandade eller mixade svarta barn från Västtyskland, som Danmark i sin tur valde att satsa på.
 
 
I november 1966 uppmärksammade Aftonbladet situationen för vita svenska kvinnor som hade fött blandade eller mixade icke-vita barn i ett reportage som byggde på en intervju med den ensamstående vita svenska modern Agneta och hennes blandade eller mixade son Mikael, vars biologiska far uppgavs vara från Nigeria. Aftonbladet berättade bl a om ett fall från 1958 när en vit svensk kvinna som var gravid med ett blandat eller mixat barn utan problem hade blivit beviljad abort på s k sociala grunder efter att i sin abortansökan ha skrivit att ”mitt barn blir färgat, pappan är n-g-r”.
 
 
I samma reportage uttalade sig också en s k abortkurator som menade att det var förståeligt att svenska kvinnor som blev gravida med s k ”färgade” män övertalades att ansöka om abort och även beviljades detta: ”Man får ju inte blunda för verkligheten. Det blir svårare för ensamstående mödrar med färgade barn…”.
 
 
Slutligen rapporterade tidningen att det bara i Stockholm fanns omkring 30-40 icke-vita inrikes födda blandade eller mixade barn som hade placerats ut som foster- eller adoptivbarn efter att deras vita svenska biologiska mödrar hade lämnat dem på barnhem på grund av att de just var blandade eller mixade efter ”hård press från omgivningen”.
 
 
I Göteborg uppgavs kring 35-40 blandade eller mixade barn födas årligen med vita svenska biologiska mödrar och invandrade svarta biologiska fäder, och även i rikets andra stad var det vanligt att dessa barn övergavs på barnhem för att adopteras bort inom landet.
 
 
Det tidigare så dominerande svenska rastänkandet och rashygieniska politiken, som hade syftat till att till varje pris upprätthålla den förment rasliga homogenitet som sades känneteckna det (majoritets)svenska folket som sades vara både renast, vackrast och vitast av alla folk på jorden, levde m a o kvar långt in på 1960-talet och drabbade de blandade eller mixade icke-vita och svarta barnen vilka antingen aborterades bort innan de ens föddes, steriliserades efter födseln eller placerades på barnhem varifrån de bortadopterades.
 
 
Först under 1960-talets andra hälft växte en större svart invandrad minoritet fram i landet, även om den till en början fortfarande var mycket liten numerärt sett:
 
 
År 1970 beräknas det ha funnits cirka 5000 svarta invandrare i hela landet varav 100-tals var svarta amerikanska soldater som hade deserterat till Sverige i samband med Vietnamkriget (Sveriges första amerikanska desertör var då en svart amerikan som anlände till landet 1967 i sällskap med sin vita västtyska fru – Ray Jones) medan kring 3500 var svarta afrikanska invandrare varav 100-tals var s k SIDA-studenter.
 
 
Det var också under 1960-talets sista år i samband med den s k 68-revolutionen som synen på svarta i Sverige förändrades och år 1969 utkom exempelvis den svarta amerikanen Victor Herbert Tyus debutroman ”Den stora klyvningen” på Bonniers som därmed både blev den första afrosvenska författaren och den första icke-vita författaren som gav ut ett eget litterärt svenskspråkigt originalverk på ett svenskt förlag.
 
 
På 1970-talet växte den svarta minoriteten i Sverige sakta men säkert p g a utlandsadoptioner, fortsatt invandring och allt fler inrikes födda blandade eller mixade svarta barn med vita svenska mödrar och invandrade svarta fäder vilka kring 1975 redan kunde räknas i 1000-tal och under detta årtionde skulle sedan den första afrosvenska gemenskapen växa fram i form av en rad organisationer, även om inga svarta invandrare kallade sig afrosvenskar i Sverige förrän på 1990-talet, såsom Pan-African Society in Sweden i Göteborg, Black Cultural Centre i Stockholm och aktions- och solidaritetsgruppen Förenade afrikanska arbetare.
 

Än en gång approcherad av någon som uppskattar mitt arbete

Så händer det igen – en för mig helt okänd person kommer fram till mig och tilltalar mig och säger vad hen tycker, tänker och känner om mig:
 
Jag var/satt igår på Centralstationen i Stockholm i väntan på att gå på Karlstadståget och fram kom en för mig helt okänd ung afrosvensk (s k andragenerations)kvinna som sade ”du är Tobias Hübinette väl?”. Efter att jag svarat jakande kom sedan en strid ström av ord ur hennes mun i stil med ”tack för allt du gör”, ”du betyder så mycket för så många”, ”du har lärt mig och andra så mycket tack vare allt du gör, skriver och säger” o s v. Den unga kvinnan ifråga bad samtidigt om ursäkt att hon hade kommit fram och ”stört” mig och hon uttryckte vidare även vid två tillfällen att hon var/blev generad och förlägen av att prata med mig innan hon hastade vidare till, gissar jag, sitt tåg. Jag försökte vid flera tillfällen både tacka henne tillbaka å mina vägnar samt säga att hon inte skulle känna sig vare sig skyldig eller generad men fick knappt en syl i vädret.

Svar på tal till en debattartikel i Aftonbladet som förnekar att Sverige en gång genomsyrades av ett rastänkande

Daniel Claesson har idag fått en debattartikel publicerad i Sveriges största tidning Aftonbladet med rubriken ”Sluta att importera rasidéer från USA” och underrubriken ”Att prata om rasdiskriminering i Sverige är bara pinsamt” och här nedan följer kort mina reaktioner/svar på Claessons huvudargument och huvudhypoteser:
 
 
Daniel Claesson:
 
”För det första – och detta är viktigt – har vi inga raser överhuvudtaget. Diskussionen om att dela in mänskligheten i raser städade vi bort med andra världskriget och det finns inga skäl alls att åter kliva ner i den gyttjan. Vi människor kan se olika ut beroende på genetiskt ursprung, men vi tillhör alla samma ras.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det finns inga raser såsom Väst och västerlänningarna, den västerländska forskningen och vetenskapen och de västerländska kolonialimperierna och nationalstaterna uppfattade existensen av raser mellan ca 1760-1960 men det finns fortfarande föreställningar om raser som är högst levande än idag och som t o m knappt har förändrats särskilt mycket alls vad gäller raskategorier sedan Linné ”uppfann” idén om att det finns 4-5 huvudraser på jorden på 1760-talet (t ex vita européer, svarta afrikaner o s v). Rastänkandet och rasbegreppet utmönstrades inte alls i Sverige efter Andra världskriget utan först efter 1960-talet och framåt och för svensk del till fullo fr o m 1990-talet och framåt. Och vi människor tillhör alla samma art – att säga att ”vi tillhör samma ras – mänskligheten” är felaktigt för att återigen referera till Linné som ju just skilde tydligt mellan arter och raser.
 
Daniel Claesson:
 
”Att USA fortfarande ägnar sig åt rasindelning har särskilda historiska skäl. Dels genom fördrivningen av ursprungsbefolkningen, dels slaveriet av folk från Afrika samt därefter en lång period av diskriminering mellan etniska grupper. I Sverige har vi inte en motsvarande historia. Det finns inte heller någon anledning för oss att importera en sådan ”låtsashistoria” för att motivera åtgärder i vårt land.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
USA ”rasindelar” inte sina invånare utan invånarna i USA självidentifierar sig själva och bestämmer själva hur de vill benämnas och kategoriseras. T ex kan adopterade från Latinamerika, Asien och även Afrika ange att de är vita amerikaner om de så vill till Vita huset, Trump, Pentagon, US Army, Ivy League-universiteten, Hollywood, delstaterna och myndigheterna, vilket många av dem också gör men sedan är det så klart en annan sak att när adopterade från dessa kontinenter rör sig i det offentliga rummet och ”på stan” så kommer många eller kanske de flesta amerikaner att betrakta dem som latinamerikaner, asiater och afrikaner och inte som vita.
 
Sverige rasindelade just sina invånare ända fram tills 1940-talet och registrerade även språk, religion och annan typ av minoritetstillhörighet och vissa minoriteter i landet fortsatte att registreras utifrån genetisk-biologisk-medicinsk tillhörighet långt in på 1980-talet och t o m i ett fall (svenska romer) åtminstone in på 2010-talet. Sverige och svenskar deltog f ö också aktivt i förslavandet och förvaruligandet av afrikanerna och försäljandet och ägandet av desamma i bosättarkolonierna och plantageekonomierna i Nord- och Sydamerika och en institutionaliserad diskriminering av minoriteterna förekom därtill i Sverige långt in på 1960-talet (såsom av svenska samer och romer).
 
Daniel Claesson:
 
”Svarta människor diskrimineras inte i Sverige och har inte heller varit diskriminerade. Bakåt i tiden fanns det inte ens personer med mörkare hy här. Att invandringen de senaste decennierna förändrat detta innebär inte att Sverige plötsligt från ingenstans är rasdiskriminerande. Det är rent påhitt.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att flertalet av landets ca 350 000 afrosvenskar har ankommit till landet via invandring under i huvudsak de senaste 50 åren men det har funnits en svart afrikansk närvaro i Sverige även innan Andra världskriget liksom en svensk koloni över haven som till stora delar befolkades av svarta slavar, fria svarta och svarta och mixade slavättlingar under just den svenska tiden (d v s Saint-Barthélemy) och fr a så står det idag utom allt tvivel att både subsahariska afrikaner och andra utomeuropeiska invandrar- och minoritetsgrupper utsätts för rasdiskriminering i dagens Sverige mot bakgrund av en mängd olika utfallssiffror och en mängd olika studier som använder sig av en mängd olika material och metoder. Även adopterade afrosvenskar riskerar att utsättas för diskriminering trots att det enda som skiljer dem åt från infödda majoritetssvenskar är just ras eller utseendet/kroppen (d v s det yttre visuella-materiella som går att titta och ta på) – d v s adopterade afrosvenskar kan också utsättas för rasdiskriminering.
 
Daniel Claesson:
 
”Sverige är inte en delstat i USA och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det heller. Oavsett vad vissa tror eller kanske till och med drömmer om.”
 
min reaktion/mitt svar:
 
Det är sant att svenskar i gemen, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, är mycket engagerade i USA och i amerikaner och detta är då ett engagemang som går tillbaka ända tills 1950-talet. Faktum är att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för de svarta och icke-vita amerikanerna i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget på samma sätt som att Sverige och svenskarna var det land och det folk som var allra mest engagerat för både afrikanerna (t ex i Sydafrika), asiaterna (t ex i Vietnam) och latinamerikanerna (t ex i Chile) i hela västvärlden under efterkrigstiden och Kalla kriget.
 
Allt detta resulterade bl a i att ett flertal svenska ”minoritetsgrupper” som uppfattade sig själva som förtryckta t o m kom att kalla sig själva för svenska ”n” (d v s svenska n-gr-r) och sina respektive politiska frågor som den svenska n-frågan (d v s den svenska n-g-rfrågan) såsom de svenska arbetarna (som då ansåg att de var svenska ”n”) och de svenska kvinnorna (som då ansåg att kvinnofrågan var den svenska ”n”-frågan – de efterkrigstida svenska kvinnoorganisationerna och kvinnoledarna kunde då använda sig av denna term på demonstrationer, möten och konferenser och i intervjuer, artiklar och böcker utan att på något sätt generas en bra bit in på 1970-talet).
 
Det på alla sätt och vis djupa, aktiva och folkligt förankrade svenska engagemanget för de svarta amerikanerna i Sverige och bland svenskarna gjorde helt enkelt att inte bara arbetarna och kvinnorna utan även ungdomar, personer med funktionsnedsättning och andra marginaliserade grupper i det dåtida svenska samhället som upplevde sig som förtryckta, marginaliserade och utsatta identifierade sig så till den milda grad med de svarta amerikanerna att de i det närmaste gjorde anspråk på att vara desamma eller åtminstone den svenska versionen av desamma (t o m raggarna och andra ungdomssubkulturer kunde då på 1960-talet säga att de var de svenska ”n”).
 
Denna unika svenska nutidshistoria vad gäller relationen till USA och amerikaner har fått till följd, tillsammans med en på alla sätt och vis massiv masskonsumtion av amerikansk populärkultur som har pågått i generationer non-stop bland de svenska massorna, att dagens svenskar, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, fortfarande antagligen är mer engagerade i de svarta och icke-vita amerikanernas situation, sak, kamp och öde än något annat västerländskt folk i världen.
 
Det är just denna i ett västvärldsperspektiv unika svenska identifikation och solidaritet med och band och koppling till USA och amerikanerna och i detta sammanhang specifikt med och till de svarta amerikanerna som kort och gott förklarar varför svenskarna just nu, och både majoritets- och minoritetsinvånarna, engagerar sig så intensivt för det som just nu sker i USA – inte en vilja att invaderas och ockuperas av USA eller att annekteras av USA och bli en amerikansk delstat.

Röster från den icke-vita Sverige under 1960-talets andra hälft

Har idag hunnit gå igenom ett 80-tal i tryckt skrift bevarade vittnesmål från icke-vita och fr a svarta invandrare som bodde och befann sig i Sverige under 1960-talets andra hälft och vilka i intervjuer och reportage eller i form av egna texter publicerade i svenska tidningar och tidskrifter beskrev hur de upplevde Sverige och svenskarna i relation till frågor om ras och det går inte att säga något annat än att mycket som sades då nog gäller än idag och mycket som sades då också kan sägas ha varit profetiskt.
 
På 1960-talet fanns det bara kring 10 000 utomeuropeiska invandrare i Sverige motsvarande cirka 0,1% av den dåtida folkmängden att jämföra med dagens andel som numera uppgår till mellan 15-20%.
90236176_10157263866900847_6898311823540355072_n.jpg89926636_10157263866175847_8130533057384939520_n.jpg
90151509_10157263866205847_7455497393979523072_n.jpg89782261_10157263866325847_1102652309726298112_n.jpg
89964190_10157263866360847_3268680526998798336_n.jpg
89771123_10157263866520847_8149233186077933568_n.jpg
89848541_10157263866695847_9029886435934601216_n.jpg89929695_10157263866820847_6918418635627167744_n.jpg
90283159_10157263866655847_1965531640587354112_n.jpg

Om interrasiala intimrelationer i dagens Sverige

Det är tyvärr inte särskilt ofta som någon i Sverige undersöker blandrelationer och sedan Sayaka Osanami Törngrens banbrytande avhandling ”Love ain’t got no color? Attitude toward interracial marriage in Sweden” från 2011 har då inte särskilt mycket gjorts på området trots att Sverige i siffrornas värld (och därmed ju även i de konkreta och materiella kropparnas dito) är något av västvärldens ”paradis” för just blandrelationer mätt i procentandelen infödda majoritetssvenskar per årskull som ingår i intimrelationer med personer som inte är infödda majoritetssvenskar och detta gäller då (självklart) infödda majoritetssvenskar som både är heteros och icke-heteros.
 
Allmänt brukar det heta att i ett västvärldssammanhang så är det svenskarna och fransmännen som sticker ut vad gäller nära relationer och familjebildningar över de s k rasgränserna men samtidigt är det då tabu att tala om ras i Sverige och kanske än mer om interrasiala intimrelationer, och inte minst då intimrelationer just anses vara intima.
 
Nu har i varje fall Calixto Puma Samuelsson undersökt frågan om interrasiala intimrelationer i sin uppsats ”The outside gives the inside a chance” och även om det så klart inte går att generalisera kring uppsatsens resultat mot bakgrund av antalet informanter så är resultatet ändå intressant då det mer eller mindre överensstämmer med den s k verkligheten.
Namnlöst.jpg
 
På frågan om informanterna var beredda att ingå i en interrasial intimrelation överhuvudtaget svarade samtliga informanter ja (”är du beredd att dejta icke-vita svenskar?”) men när frågan specificerades och delades upp på olika subkategorier av afrosvenskar – adopterade, s k ”andrageneration:are” och blandade – visade det sig att det var vanligast att föredra de blandade (d v s de som har en vit förälder och en svart förälder och oftast en svart far, som då både kan vara subsaharisk afrikan eller slavättling från de båda Amerika, och en vit mor, som då både kan vara majoritetssvensk, finsk, tysk eller amerikan) och därefter de s k ”andrageneration:arna” (d v s de som är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar) och sist de adopterade (d v s de som är adopterade till Sverige av i huvudsak majoritetssvenskar från t ex Etiopien, Eritrea, Kenya, Sydafrika eller Liberia, eller från t ex USA, Karibien, Centralamerika, Colombia eller Brasilien).
 
Det finns idag i landet cirka 5000 adopterade afrosvenskar, cirka 35 000 afrosvenskar som är s k ”andrageneration:are” och cirka 30 000 blandade afrosvenskar och det som går att utläsa från den offentliga statistiken är då just att de som har allra svårast att hitta och inneha en intimrelationspartner just är de adopterade, därefter kommer de s k ”andrageneration:arna” och sist de blandade, som då har allra lättast att hitta och inneha en intimrelationspartner. Statistiken ifråga handlar då både om att antingen vara gift eller samboende och om att ha barn och de som t ex är mest barnlösa är då de adopterade liksom de s k ”andrageneration:arna”.
 
Den stora frågan (som alltid när attityder överensstämmer någorlunda väl med data såsom just i detta fall) är då så klart vad som är ”hönan eller ägget”? Vet t ex invånarna i Sverige i gemen att adopterade har svårare än blandade att få en intimrelationspartner? Eller är det så att att denna vetskap inte är särskilt spridd alls och att det helt enkelt handlar om att blandade anses vara mer ”attraktiva” (av gissningsvis en mängd olika skäl) än de s k ”andrageneration:arna” (OBS: återigen bland både heteros och icke-heteros) o s v?

Temanummer om ras, afrosvenskar, jämlikhetsdata, synliga minoritetetsinvånare och diskriminering inom arbetslivet

Fint att få vara med i senaste numret av Akademikerförbundet SSR:s medlemstidskrift Akademikern, som har afrosvenskar, ras, synliga minoritetsinvånare och diskriminering inom arbetslivet som huvudtema, tillsammans med bl a Kitimbwa Sabuni, Fatima Jobe, Sima Wolgast och Marie Cham och numret genomsyras av en kritik av det dominerande svenska sättet att förhålla sig till ras på som kallas färgblindhet och som jag själv gärna kallar den specifika och unika svenska färgblinda antirasismen.
84779168_10157148116820847_7969469309883777024_o.jpg
 
Och det är då på alla sätt och vis sant, som Akademikerns redaktör Johanna Kvarnsell skriver, att långtifrån alla svenska forskare är för att tala om ras och än färre är för att mäta ras men jag är då för båda dessa saker, d v s både att även vi i Sverige måste börja tala om ras och att även vi i Sverige måste börja praktisera jämlikhetsdata:
84826183_10157148116545847_1848404416386826240_o.jpg
 
”Sedan 2008 finns termen ras inte längre med i den svenska diskrimineringslagen, något som Sverige har fått kritik för av både EU, FN och Europarådet. Tobias Hübinette är docent i interkulturell pedagogik och lärare vid Karlstads universitet och ansvarade tidigare för det Forte-finansierade Forskarnätverket för svenska kritiska ras- och vithetsstudier. Han är en av ett fåtal inom den svenska högskolevärlden som instämmer i kritiken och propagerar för att vi bör återinföra rasbegreppet i Sverige.
 
– Det är nödvändigt att mäta ras eller hudfärg, eftersom det oftast är det som avgör när människor behandlas annorlunda. De föreställningar vi har om andra är ofta kopplade till just utseendet. Det är mer sällan de andra aspekterna, såsom religion, språk eller andra etniska aspekter, som är grundorsaken till att någon diskrimineras.
 
Tobias Hübinette säger samtidigt att han förstår dem som tycker att rasbegreppet inte längre bör användas. Den som har svenska som förstaspråk uppfattar idag ordet ras som laddat eftersom det för tankarna till föreställningar om biologiska raser, så som man använde termen under första halvan av 1900-talet. Men, påpekar han, nu handlar det inte om att tillskriva människor egenskaper utifrån hur de ser ut. Det handlar om att kunna adressera, och även visa genom statistik, att vi behandlas olika beroende på vad vi har för färg på huden och hur vi råkar se ut.
 
I dag mäter vi till exempel hur kvinnor och män uppfattar att de särbehandlas genom att i enkäter fråga om könstillhörighet, för att kunna korrelera det med exempelvis utsatthet i det offentliga rummet.
 
– Den typen av datainsamling tror jag på även när det gäller ras eller hudfärg. I Sverige har vi jättemycket data på kön, klass och ålder, men sedan är det nästan stopp. Därför blir det väldigt svårt för exempelvis svarta svenskar att kunna påvisa att de faktiskt blir utsatta för diskriminering.
 
Tobias Hübinette efterfrågar därför mer forskning som den vi refererar till i den här texten. Om vi hade bättre tillgång till siffror som visar diskrimineringen svart på vitt skulle det vara enklare att få en förändring till stånd, menar han.
 
– Det är helt enkelt den enda vägen framåt i Sverige för de olika icke-vita minoriteterna. Vi formulerar ju i hög grad vår politik utifrån den här typen av data. Så länge vi bara pratar om att det möjligen ser ut så här händer det dock inte så mycket.”
84731198_10157148117105847_1868133391610675200_o.jpg
 
 
 
 
84505972_10157148117430847_744921481460318208_o.jpg

Fanns det en gång i tiden en slags svensk ”Blaxploitation-genre” och hur tog den sig i så fall uttryck?

Efter att nyligen ha gått igenom åtminstone större delen av allt som har publicerats, skapats och offentliggjorts som handlar om ras och rasism i Sverige och på svenska under efterkrigstiden så tror jag mig kunna hävda att det faktiskt fanns en sådan, som tog sig uttryck i att det från s k ”kulturradikalt” och s k ”vänsterliberalt” håll fanns en slags längtan efter att ”göra Sverige svartare” som kulturtidskriften Ord & Bilds dåvarande redaktör författaren Lars Bäckström skrev 1966: ”Vi, i Sverige, Norden, Europa, blir inte en del av den stora världen förrän vi har fått inpå oss och fått beblanda oss med en mängd människor från den färgade och fattiga världen.”
Metallarbetaren 35 1967 (kopia).jpg
 
69244686_389208951797865_1669631900248965120_n (kopia).jpg
Sverige var också extremt ”icke-svart” på 1960-talet och även på 1970-talet: Så sent som år 1970 fanns det exempelvis bara knappt 3000 invandrare i landet som var födda i subsahariska Afrika, bland vilka åtskilliga var vita engelsk-, afrikaans- och portugisisktalande afrikaner liksom återvändande vita utlandssvenskar, och möjligen kring 500 svarta amerikaner som bodde och levde i landet varav flertalet befann sig i de tre storstadsregionerna och de allra flesta var inte några permanenta invånare utan var här för att studera eller arbeta och dåtidens afrosvenska minoritet var därmed inte bara minimal räknat i antal människor utan också mycket instabil utöver att kanske uppemot 80% av bestod av unga män.
 
Särskilt på 1960-talet men också under 1970-talet kunde olika svenska tidskrifters omslag prydas med fotografier föreställande svarta personer (nästan alltid verkar det ha handlat om svarta amerikaner, om jag har tolkat bilderna rätt) och ”bara sådär”, d v s okommenterat och utan någon anledning annat än som ett slags (ras)visuellt ”statement”, och romaner författade av vita majoritetssvenskar skrevs och gavs ut med svarta huvudkaraktärer som nästan alltid verkar ha varit blandade, då författarna ifråga antagligen föreställde sig att den (vita) svenskspråkiga läsekretsen nog ”enklast” kunde identifiera sig med en blandad svart person som var född i Sverige, talade svenska och betedde sig svenskt.
84342936_185234885874185_1804382006625173504_n.jpg
 
83069256_134063761050213_3144865415948140544_n.jpg
Olle Snismarcks roman ”Stick hem till Afrika” från 1968 verkar samtidigt ha varit den första litterära texten som aktualiserade tematiken och frågan om det går att vara svensk och icke-vit på en och samma gång då huvudpersonen som kallas ”Kannibalen”, som är en blandad svart man med en svart amerikansk far och en vit svensk mor, är född i Sverige och själv identifierar sig som svensk samtidigt som den på den tiden närmast helvita svenska omgivningen inte betraktar och behandlar honom som svensk och samma grepp använde även författarkollektivet Bo Lagevi i relation till Sveriges första (fiktiva) icke-vita och svarta polis den blandade Harald H. Harald, som har en svart jamaicansk far och en vit svensk mor, och som agerade huvudperson i åtminstone fyra deckare som gavs ut mellan 1976-78. Vid sidan av den högkulturella och mer ”mainstream”-litterära världen verkar det också ha funnits en marknad för rent pornografiska skildringar som berättade om vita svenska kvinnor som blev tillsammans med svarta män på besök i Sverige.
9187711362.jpg
 
84386069_2488112641448464_5961628045247774720_n.jpg
År 1971 kom dessutom även Sveriges första spelfilm med en svart huvudperson i handlingen – Gunnar Höglunds ”Vill så gärna tro” som Bob Marley gjorde filmmusik till efter att ha bott i Stockholm i nio månader i streck (om jag har förstått det rätt) för att arbeta med filmen. I den närmast semipornografiska filmen, som återutgavs ut på DVD för bara några år sedan, spelar den svarta amerikanska artisten Johnny Nash en svart amerikansk danslärare i Stockholm som blir tillsammans med den vita svenska kvinnan Lillemor som spelas av Christina Schollin vars son Niclas Wahlgren också förekommer i filmen som barnskådespelare.
ABA_2234.jpg
 
83980551_591660961689746_8987816436701331456_n.jpg
84303067_140415653656099_3115283532344197120_n.jpgDen svenska ”Blaxploitation-genren” verkar just ha kretsat kring konkret kroppslig blandning i form av blandrelationer och nästan alltid verkar det ha handlat om heterosexuella intimrelationer mellan svarta män och vita kvinnor.
83844654_226746101663084_5135286958951497728_n.jpg

När blev afrosvenskars kritik av det svenska n-ordet egentligen hörsammad och erkänd av majoritetssamhället?

Redan framemot 1960-talets slut och fr a på 1970-talet började enstaka fr a svarta amerikaner och senare också enstaka subsahariska afrikaner reagera på och kritisera att svenskar använde sig av det svenska n-ordet på ett på den tiden tämligen oproblematiskt sätt. Det svenska n-ordet förekom då i alla upptänkliga ”normala” ”mainstream”-sammanhang ända fram tills åtminstone 1980-talet såsom i sånger, filmer, dikter, pjäser och romaner, på löpsedlar och i nyhetssändningar och i debattartiklar och ledarstick.
 
Fr o m 1970-talet går den kvantitativa förekomsten av det svenska n-ordet sakta men säkert ned i tryckta tidningar och tidskrifter för att gå upp igen fr o m 1980-talets slut innan användningen av ordet ebbar ut fr o m 1990-talets mitt och fram till dess att 2010-talets rasstereotypdebatter ”exploderade” mellan 2013-17 då n-ordet återigen förekom relativt rikligt i tidningar och tidskrifter.
84316459_10157127183715847_4003868135097630720_o.jpg
 
Även i riksdagen kunde det svenska n-ordet förekomma i motioner och debatter ända fram tills 1970-talet men 1984 publicerades den dåvarande statliga Diskrimineringsutredningens slutbetänkande som då bl a innehöll följande rätt så bestämda rader, som indirekt kan förstås som att detta antagligen var första gången som afrosvenskars kritik av det svenska n-ordet erkändes på officiellt håll och från majoritetssamhällets sida.

Sverige inhyser antagligen idag den näst högsta procentandelen invånare med någon form av kulturell muslimsk bakgrund och den fjärde högsta procentandelen med någon form av subsaharisk afrikansk bakgrund i västvärlden:

Sverige är numera det land i västvärlden som antagligen härbärgerar den högsta procentandelen invånare med någon form av kulturell muslimsk bakgrund efter Bulgarien (OBS: långt ifrån alla av dem är utövande och troende muslimer och detta gäller både i Sverige och i Bulgarien) och borträknat Bosnien, Albanien och Kosovo: Min försiktiga uppskattning ger vid handen att det idag bör handla om minst 10,5% av den svenska totalbefolkningen motsvarande över 1 miljon invånare och möjligen mer än så och vilket kan jämföras med kring 11,5% i Bulgarien.
 
Samtidigt är Sverige numera det land i västvärlden som antagligen härbärgerar den fjärde högsta procentandelen invånare med någon form av bakgrund i subsahariska Afrika och även inräknat de som har slavättlingbakgrund från Karibien och de båda Amerika: Min försiktiga uppskattning ger vid handen att det idag bör handla om minst 3,1% av den svenska totalbefolkningen motsvarande 320 000 invånare och vilket kan jämföras med kring 12,5% i USA, kring 6% i Frankrike och kring 4% i Storbritannien.
 
Den 31 december 2018 hade nämligen 287 594 invånare i landet någon form av bakgrund i subsahariska Afrika genom att själva vara födda där eller genom att ha en eller två föräldrar som är det och tillsammans med de 9500 invånarna som uppskattas ha slavättlingbakgrund från Karibien och ytterligare 20-25 000 invånare som uppskattas ha slavättlingbakgrund från Nord- och Sydamerika så utgör antalet afrosvenskar idag kring 320 000 invånare och vilket motsvarar 3,13% av den svenska totalbefolkningen.
 
I storstadsregionerna och i de mellanstora städerna är denna procentsiffra mer än fördubblad och i Stor-Stockholm så kan det numera handlar om uppemot 10% och i ålderskategorin 0-44 år så är andelen afrosvenskar likaså mer än fördubblad då den demografiska subkategorin afrosvenskar fortfarande är mycket ung.

Radiodokumentär om Sveriges kanske första kvinnliga afrikanska invandrare Mazahr ”Sara” Makatemele

Tipsar gärna idag den 9 oktober (d v s på årsdagen av avskaffandet av slaveriet i den svenska kolonin Saint-Barthélemy 1847) om journalisten Rafaela Stålbalk Kloses radiodokumentär ”En värdig grav åt Svarta Sara” som handlar om den möjligen första afrikanska kvinnliga invandraren i Sverige som bodde och levde i landet permanent och under en längre tid och den första afrikanska invandraren i Småland Mazahr ”Sara” Makatemele som invandrade från Sydafrika till Sverige på 1860-talet.
 
”Sara” föddes i boerrepubliken Transvaal och var tjänsteflicka hos svensken Alarik Forsmann som hade utvandrat till Sydafrika för att grunda en svensk koloni i Kapprovinsen i början av 1860-talet och när Forsmann och dennes holländska fru återvände hem till Sverige så följde ”Sara” med dem till Forsmanns hemstad Kalmar där hon fick namnet Sara Magdalena Makatemele men hon kallades just ”Sara”.
 
”Sara” som är ”porträtterad” i den rasstereotypa kristna sången ”Lilla Svarta Sara” eller ”Där uppe ingen död skall vara” och som Per Anderö har skrivit en bok om (”Sara. Mazahr Makatemeles liv i 1800-talets Sydafrika och Kalmar” som kom ut 2017) födde även en dotter i Sverige som fick namnet Emmelie men kallades ”Millan”. ”Saras” dotter ”Millan” slutade som pianolärare och gick bort år 1900 medan ”Sara” själv avled år 1903 och begravdes på Södra kyrkogården i Kalmar där även dottern vilar och på ”Saras” gravsten står det enbart (och fortfarande än idag år 2018) ”Kafferkvinnan Sara. 1903”.
 
Det faktum att rasordet ”kaffer” numera betraktas som en mycket pejorativ glosa i dagens Sydafrika utgör den röda tråden i Rafaelas dokumentär som går att lyssna på via denna länk:
 
 
I samband med dokumentären vill Rafaela också samla in berättelser och minnen om att vara den enda svarta personen i sin närmaste omgivning under hashtaggen #endasvarta och det kan både handla om att vara invandrad, adopterad eller blandad och att ha växt upp i ett i det närmaste helvitt sammanhang.
 
För den/de som känner sig tilltalad/e och kallad/e – dela gärna med dig av dina minnen och berättelser till Rafaela och antingen här på Facebook (https://www.facebook.com/profile.php?id=619552023&fref=search&__tn__=%2Cd%2CP-R&eid=ARCAK1MdZ-rLxdmC-Bcw7Oyeyp8G8GpYyzUsiz9NkRwgWxtZDRy5BRgUBWuTDh-2cJXGZVGrzsaNC7Gl) eller via mejl (rafaela@klo.se) och du får gärna vara anonym om du vill.