Kategori: adoptivkoreaner

Den märkliga historien om Kenneth C. Griggs, en av världens första adoptivbarn från Sydkorea som slutade sina dagar som amerikansk desertör i Sverige

Den märkliga historien om en av de cirka 500 medborgare i ett västland som hoppade av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget och som samtidigt var den förste amerikanske soldaten som deserterade i Japan och som en gång i tiden dessutom var en av världens första adoptivbarn från Sydkorea till Väst och som därtill bodde och levde i Sverige och i Stockholm mellan 1968-2015:


I Sverige bor och lever idag kring 10 000 adopterade från Sydkorea varav de allra flesta har adopterats av (majoritets)svenskar. Dock har det också genom åren funnits ett antal adopterade från Sydkorea i Sverige som en gång i tiden adopterades till andra västländer än Sverige för att sedan invandra till Sverige. Det kan handla om adopterade från Sydkorea som ursprungligen adopterades till exempelvis Norge, Danmark, Nederländerna eller USA. I Uppsala bor och lever exempelvis en person i 70-årsåldern som en gång adopterades från Sydkorea till USA men som senare i livet invandrade till Sverige och som under sitt yrkesliv har verkat som fotograf.

Ytterligare ett sådant exempel på en adopterad person från Sydkorea som ursprungligen adopterades till USA och som fram till sin bortgång i Sverige (i Hägersten i Stockholm) 2015 dessutom var en av de allra äldsta adopterade från Sydkorea i västvärlden överhuvudtaget var Kenneth C. (Charles) Griggs som också var en av de kring 500 medborgare i ett västland som valde att hoppa av till ett kommunistiskt land under Kalla kriget (1945-89).


Griggs föddes i Seoul 1946 som Kim Jin-su i den amerikanska ockupationszonen som senare två år senare skulle bli dagens Sydkorea. Hans båda föräldrar dödades under Koreakriget och 1956 adopterades han av en (ensamstående manlig) amerikansk soldat som en av de första koreanska barnen att adopteras till Väst vilka just till en början ofta adopterades av amerikanska soldater och han döptes då om till Kenneth C. (Charles) Griggs.


År 1961 tog Griggs värvning i amerikanska armén och stationerades först ironiskt nog i Sydkorea och därefter i Japan (i Camp Zama i Kanagawa-prefekturen) där han 1967 hoppade av genom att ta sig till den kubanska ambassaden för att undvika att skickas till det då pågående kriget i Vietnam/Indokina.


Griggs kom därmed att bli den förste amerikanske soldaten som deserterade från den amerikanska armén i just Japan under Vietnamkriget. Tack vare att Griggs fick hjälp av japanska freds- och vänsteraktivister flögs han sedan efter åtta månaders vistelse på den kubanska ambassaden i hemlighet ut från Japan till Sovjetunionen och därefter till Sverige.


Den amerikanska nyhetsbyrån Associated Press fotograf i Stockholm lyckades sedan föreviga (d v s på bild i form av detta fotografi) när Griggs anlände med flyg från Moskva till Arlanda i slutet av april 1968 tillsammans med ytterligare fem andra amerikanska desertörer (bl a Mark Shapiro och Terry Whitmore) vilka alla fick asyl här i Sverige.


Senare i livet och bl a på 1980-talet ska Griggs ha rest tillbaka till Japan för att träffa och tacka de japaner som en gång hade hjälpt honom att fly till Sverige och han besökte även Sydkorea vid något tillfälle.


Jag vet personligen ingenting om Griggs och om hans många år i Sverige och i Stockholm men om någon händelsevis träffade honom eller kanske t o m kände honom så är jag intresserad av att få veta mer om honom som ju då var en av 10 000-tals personer som kom att invandra till Sverige och få asyl här både under och på grund av Kalla kriget.

Nu har jag erhållit en sydkoreansk ansiktsmask

Äntligen ser jag nu ut som vilken ”random”-asiat (d v s Stillahavs/nordost/sydost-asiat) som helst ”på stan” för så här ser då 100-tals miljoner asiater ut världen över just nu under pandemin: Ansiktsmasken uppfanns då ursprungligen i regionen under kolonialtiden och endast i Asien är det sedan länge socialt accepterat att mer eller mindre dygnet runt gå runt i det offentliga rummet med en ansiktsmask på sig och inte bara under pandemier utan för de/n som så vill göra (den som går runt med ansiktsmask i Sverige/Väst anses nog mest bara vara skum, psykiskt sjuk eller t o m ett s k ”pervo” med en fetisch för kirurg- och/eller tandläkarutrustning). Detta kan vara den avgörande anledningen till att asiater i Väst har drabbats mindre av viruset än de andra invandrar- och minoritetsgrupperna vilka omvänt har drabbats mycket mer än de västerländska majoritetsinvånarna.
105964979_10157623755030847_5423127137881872095_n.jpg
 
Den sydkoreanska staten har nu distribuerat miljontals ansiktsmasker till den världsomspännande koreanska diasporan i bl a USA, Kanada, Australien, Argentina, Brasilien, Japan, Kina/Manchuriet, Centralasien, Ryssland och Tyskland och tack vare Adopterade koreaners förening och motsvarande adoptivkoreanska föreningar i de andra västländerna på jorden där vi 200 000 adopterade koreaner befinner oss idag har även jag nu erhållit ett 50-tal masker.
 
Det går så klart att som svensk och västerlänning skratta, hånle och flina åt asiaternas s k primitiva klantänkande och s k kollektivistiska storfamiljsmentalitet men det är samtidigt lite rörande att beakta att mina svenska (adoptiv)föräldrar och familjemedlemmar räknas in i den koreanska diasporan enligt koreanska familjenormer (liksom andra mig närstående i Sverige), d v s det finns då en asiatisk-koreansk kulturell (om)tanke bakom denna mängd masker som alla vi adopterade nu erhåller utan kostnad från det land som en gång i tiden skickade iväg oss till svenskarna och västerlänningarna.

Idag för 70 år sedan bröt Koreakriget ut som utgjorde startskottet för den internationella adoptionsverksamheten

Just idag har det gått exakt 70 år sedan Koreakriget utbröt som räknas som både 1900-talets mest glömda krig och 1900-talets och ett av den kända världshistoriens mest blodiga krig räknat i antal dödsoffer med minst tre miljoner döda motsvarande kring 3000 dödade per dygn non-stop mellan 1950-53 och detta på en mycket begränsad geografisk yta vilket innebar att Koreahalvön under dessa år förvandlades till ett slakthus och till ett hav av blod liksom till ett regelrätt månlandskap.

105702674_1150513138651054_7117020576793929295_n.jpg

På grund av och efter kriget kom sedan över 200 000 koreanska barn att adopteras till Väst och alla vi 10 000 adopterade från Sydkorea som hamnade i Sverige är därmed alla ett direkt resultat av Koreakriget liksom i praktiken alla de kring en miljon utlandsadopterade i Väst från andra länder än Korea varav 60 000 befinner sig i Sverige då hela den internationella adoptionsverksamheten och utlandsadoptionerna i sig föddes och uppstod, och utvecklades och institutionaliserades i just Sydkorea efter 1953.

105704032_195690225103133_1490244354001893170_n

Unik dom i Seoul idag: En adopterad från Sydkorea vinner mot sin biologiska släkt

För första gången någonsin vinner en utlandsadopterad i en domstol i ett ursprungsland – nämligen Kara Bos från Sydkorea som adopterades till USA och som numera bor i Nederländerna och som har stämt och nu vunnit mot sin biologiska släkt och därigenom fått veta namnet på sin biologiska far. Fallet och domen är historisk och unik och innebär potentiellt att 100 000-tals och åter 100 000-tals utlandsadopterade i hela västvärlden kan stämma både sina ursprungsländer, sina adoptionsbyråer och sina biologiska släktingar om de inte berättar för dem vilka deras biologiska föräldrar är:
optimize
 
 
”Kara Bos, vars koreanska namn är Kang Mee-Sook, hittades som tvååring övergiven på en marknad utanför den sydkoreanska huvudstaden 1983. Året efter adopterades hon av en familj i USA.
 
Som vuxen har hon intensivt letat efter sitt ursprung, och hittade via en släktforskningssajt sin biologiska släkt i Sydkorea. Släktingarna har dock inte velat låta Bos träffa föräldrarna, eller ens avslöja huruvida de vet vem mamman är.
 
– Jag åkte till och med till ett av deras hus och bönade och bad, bokstavligen på mina knän. Men de ringde polisen, säger hon.
 
Efter domstolsbeslutet väntas hon dock få träffa sin pappa, och därmed också kanske få besked om mammans öde.
 
Bos, som numera bor i Nederländerna, lämnade domstolen i tårar. Hon tog av sig en ansiktsmask och sade in i mediernas kameror:
 
– Mamma, känner du igen mig? Snälla, kom till mig.
 
Beskedet kan också ge både Bos och över 200 000 andra som adopterats från Sydkorea till andra länder en rad nya formella rättigheter. Enligt Sydkoreas justitiedepartement kan det öppna för såväl arv efter de biologiska föräldrarna som medborgarskap i landet.
 
Den springande punkten är då att bevisa släktskap, vilket i många fall har varit snudd på omöjligt – tills dna-tekniken nu börjat få genomslag i släktforskningen.”

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

En reflektion kring den koreanska diasporapolitiken och synen på koreanskheten

Sydkoreas regering har nu och sedan någon vecka tillbaka börjat distribuera skyddsmasker till adopterade som idag bor och befinner sig i ett 20-tal västländer.
KH.jpg
 
Landet har då sedan 90-talet bedrivit en etnonationalistisk konfuciansk klan/storfamiljscentrerad diasporapolitik som en integrerad del av den sydkoreanska globaliseringspolitiken, och som därför också inkluderar de till västvärlden bortadopterade sydkoreanerna, vilka vid det här laget utgör över 200 000 personer varav 10 000 befinner sig i just Sverige.
 
Denna syn på vad som utgör koreanskhet och vilka som anses vara koreaner eller i varje fall kopplade till Koreahalvön skiljer sig då rejält från det västerländska ras- och/eller nationstänkandet då det också inkluderar de adopterades (i huvudsak vita) adoptivföräldrar, (i huvudsak vita) partners och (i huvudsak blandade/mixade) barn.
 
Utanför Väst finns det då helt andra sätt att konceptualisera, konstruera och imaginärt föreställa sig kollektiva gemenskaper som ibland är mer inkluderande än de västerländska nationella gemenskaperna och det koreanska exemplet kan tyckas oerhört provocerande särskilt för adopterade men också för deras föräldrar och partners.
 
de adopterade:
Hur kan ett land som har sålt allra flest av sina egna barn till Väst i den postkoloniala och icke-västerländska världen ens ha mage att så här många år senare göra anspråk på oss adopterade nu när vi är vuxna och än mer västerlänningar och inte på något sätt koreaner längre annat än rent kroppsligen?
 
adoptivföräldrarna:
Hur kan en främmande makt hävda att både jag och mina barn, som jag en gång adopterade från Sydkorea, har ett band till detta land då det bandet ju inte existerar på någon slags juridisk nivå idag annat än på en slags sentimental-nostalgisk nivå utifrån ett västerländskt sätt att se på det hela för det enda som skiljer mina barn från andra barn är ju utseendet och ingenting annat och jag som adoptivförälder är ju inte på något sätt korean?
 
de adopterades partners:
Hur kan ett avlägset land långt borta i östra Asien komma och påstå att min partner, som är som vilken västerlänning som helst förutom utseendet, fortfarande på något sätt ”tillhör” det koreanska folket och likaså och kanske än mer göra anspråk på våra/t gemensamma barn?
 

Nu går även de sista Kindertransport-barnen bort

Nu går även de sista fram tills nu ännu levande s k Kindertransport-barnen bort under pandemin, som var den första stora ensamkommande flyktingbarngruppen som Sverige tog emot och gav asyl efter Novemberpogromen eller den s k Rikskristallnatten 1938.
 
Sammanlagt skickades runt 20 000 judiska barn från den tysktalande världen och från det s k Stortyskland (d v s från både Tyska riket i sig liksom från det annekterade Österrike och Sudetlandet, d v s från Centraleuropa) till fr a Storbritannien men också till bl a USA, Nederländerna, Frankrike, Danmark och Sverige efter Novemberpogromen och fram tills krigsutbrottet.
 
Trots en på den tiden mycket restriktiv svensk invandrings- och flyktingpolitik som inte gav asyl åt s k rasflyktingar, d v s flyktingar som flydde och förföljdes p g a sin ras och inte p g a sin politiska bakgrund och verksamhet, tog Sverige motvilligt emot kring 650 judiska barn i form av en slags begränsad och tillfällig undantagsflyktingkvot efter att dåvarande judiska församlingen hade pressat den dåvarande regeringen att göra detta. De centraleuropeiska och kontinentaljudiska tysktalande ensamkommande flyktingbarnen kan därmed sägas ha föregått de ensamkommande flyktingbarn från fr a Afghanistan som anlände till Sverige fr a under det s k flyktingskrisåret 2015.
 
De s k Kindertransport-barnen placerades på barnhem och hos fosterfamiljer varav en del senare kom att adopteras av sina fosterföräldrar medan andra förblev ”orphans” livet ut och flera av dem kom också att som vuxna göra sig ett namn såsom just professor Ernst Back och inte minst Harry Schein.
 
Det faktum att Kindertransport-barnen, trots att de räknades som s k icke-arier av dåtidens svenska myndigheter och som s k rasflyktingar och vars judiska föräldrar då inte var välkomna till landet, ändå fick komma in i Sverige har en parallell i de första s k ”Koreabarnen” som amerikanerna började adoptera under och efter Koreakriget 1950-53.
 
Även i USA rådde restriktiva raslagar som kraftigt begränsade invandringen av s k icke-vita men de dåvarande amerikanska myndigheterna gjorde då ett undantag från den s k raskvotbestämmelse som gällde på den tiden för de s k ”Koreabarnen” efter att flera kongressledamöter hade pressat den dåvarande amerikanska regeringen att göra det. De s k ”Koreabarnen” räknades som ”färgade” och som ”orientaler” enligt dåtidens språkbruk och därmed som icke önskvärda invandrare i 1950-talets USA. Det var först 1965 som de s k raskvoterna togs bort i USA som hade syftat till att skapa och bibehålla en s k vit bosättarstat.
 
De judiska Kindertransport-barnen och de s k ”Koreabarnen” blev därmed båda undantagna från dåtidens rastänkande i Sverige respektive i USA och inledde och förebådade därigenom de senare adoptionerna av barn över både religiösa och s k rasliga gränser.
 
Innan 1930- och 40-talen hade det nämligen varit otänkbart att vuxna kristna par eller singlar (d v s helt enkelt kristna hushåll och familjer) tog in icke-kristna barn (såsom judiska eller för den delen muslimska barn) som fosterbarn och adoptivbarn och innan 1950- och 60-talen hade det likaså varit otänkbart att vuxna vita par eller singlar (d v s helt enkelt vita hushåll och familjer) tog in icke-vita barn (såsom asiatiska eller för den delen afrikanska barn) som fosterbarn och adoptivbarn men de judiska barnen respektive de koreanska barnen förändrade då detta för alltid.
94716864_10157419474925847_7680883293260087296_n.jpg
”Ernst Ludvig Back föddes 1923 i en sekulär judisk familj och växte upp i Gelsenkirchen i Tyskland. Han var 15 år och tre dagar på kristallnatten den 9 november 1938, men undkom. Några månader senare kom han och hans yngre bror med en barntransport till Sverige, de placerades först på ett barnhem i Uppsala. Ernst kom sedan till en familj med två fosterbarn, där han var kvar till studenten.”

Adoptivkoreanskan Mee-ok skriver i LA Times om amerikanernas och västerlänningarnas förändrade syn på Sydkorea i skuggan av pandemin

Mee-ok, som är adopterad från Sydkorea till USA, skriver idag i LA Times (i Stor-Los Angeles med omnejd och i Kalifornien finns det då uppemot 40 000 utlandsadopterade från Sydkorea, som där liksom överallt i USA utgör den enskilt största gruppen utlandsadopterade utifrån ursprungsland och mängder av fr a vita amerikanska Los Angeles-bor och kalifornier med hög utbildning och höga inkomster har genom årtiondena adopterat ett s k ”Koreabarn” varav åtskilliga är s k ”celebrities”) om amerikanernas (och västerlänningarnas) förändrade syn på hennes ursprungsland, som de facto har varit och till stora fortfarande är en slags amerikansk och västerländsk semikoloni-satellitstat, och om hur det kan hjälpa henne och andra adopterade från Sydkorea att försonas med sitt ursprungsland och Mee-ok nämner bl a den mycket omfattande kulturproduktion som adopterade från Sydkorea har stått bakom i hela västvärlden (det finns då kring 200 000 adopterade från Sydkorea i hela Väst varav 10 000 i Sverige och just de adopterade från Sydkorea har mer än någon annan utlandsadopterad grupp legat bakom mängder av romaner, diktsamlingar, självbiografier, spelfilmer, konstfilmer, dokumentärfilmer, pjäser, dansföreställningar, scenkonstverk, stå upp-komiknummer, sånger, musikalbum, kompositioner, konserter mm än någon annan grupp av utlandsadopterade i hela västvärlden) och bl a den svenska tecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom vars grafiska roman ”Palimpsest” nyligen utkom på engelska:
 
 
”After “Parasite” won the Academy Award for best picture in February, South Korea dominated headlines. Two months later, this small cultural and economic powerhouse finds itself basking again in the American media spotlight — this time for its swift and effective response to the coronavirus outbreak.
 
While reports in the U.S. have focused little on such places as Hong Kong and Taiwan, with their nine confirmed COVID-19-related deaths combined, South Korea has continued to receive outsize praise for its handling of the crisis, despite its Big Brother tactics, which have also been a factor in Singapore’s approach to COVID-19.
 
The novel coronavirus struck terror in this conservative country in part because its wide-scale technological capabilities threaten those who visit LGBTQ clubs, mistresses, psychiatrists, cosmetic surgeons — all culturally shamed activities, though little of this is given much airtime here.
 
So why do most Americans view South Korea as a bastion of liberal democratic values?
 
I was adopted from South Korea in 1981 at 14 months old and raised by a white evangelical family who would tell me a movie like “Parasite” comes from the devil. Growing up, I never knew the reason I was adopted at all was that, in the 1950s, America was the parasite.
 
The Korean War, the third most devastating war of the 20th century behind World Wars I and II, produced 100,000 mixed race children, all unwitting catalysts in the birth of international adoption: half-white abandoned children of American GIs and prostitutes from the camptowns that were officially condemned but quietly expanded by the U.S. military.
 
Seventy years, three generations and 250,000 Korean “orphans” later, South Korea broke the pagoda ceiling with Bong Joon Ho’s “Parasite,” which became the first foreign-language film to win best picture since the academy’s inaugural Oscars ceremony in 1929. The film, which is now streaming on Hulu, also earned more than $250 million at the global box office. Should I celebrate?
 
It was disorienting and disembodying to watch American culture, my culture, finally acknowledge a film — though not its actors — that came from a face like mine. It was even more dizzying to watch an Academy Award go to South Korea, the country that erases my existence as an adoptee even harder than the American media ignores Asians, unless we’re playing surgeons, convenience store owners, martial arts masters or Chinatown extras.
 
“Parasite’s” main competitor for best picture was “1917,” an epic all-white throwback to one of the only two wars most white people care to remember. From an adoptee perspective, which is better? The movie about white people fighting a white war over 100 white years ago? Or a film revered by a country that erases its Asians made by a country that erases its adoptees?
 
The booming postwar trade of international adoption in South Korea created and fed a market that served the combined interests of an occupying nation wanting to ignore the lives that its servicemen had fathered and a country economically devastated by the active fighting from 1950-1953. To say South Korea was poor after the fighting ended is an understatement of propagandic proportions. Some estimates cite that 10% to 20% of the population was massacred (this is without North Korea’s numbers), approaching the number of Jews killed in Nazi Germany.
 
More bombs were dropped in Korea than in Germany and Japan combined during WWII; nearly twice as much napalm was sprayed there as in Vietnam. It is the war where we coined the term, “weapons of mass destruction.” And this is without the nuclear bomb President Truman considered dropping the minute the war started. Hiroshima, Nagasaki and Seoul.
 
The main U.S. military base in the middle of Seoul was the only economy in the country for decades, and it shows. Landing at Incheon airport for the first time, I knew immediately that I wasn’t in China or Japan, not with all the neon crosses puncturing the skyline. No wonder a pivotal coronavirus outbreak happened in one of South Korea’s many Christian shadow-cults before it metastasized throughout the country.
 
In 2006, 13 years before his “Parasite” triumph, Bong Joon Ho made another film called — wait for it — “The Host.” But instead of embarking on a class-conscious domestic critique, “The Host” calls out the American military and its collusion with the South Korean government. It centers on an amphibious monster that suddenly emerges out of the Han River, attacking an unsuspecting crowd, striking terror throughout Seoul. After a mass funeral for the victims, the government rounds up survivors to place in quarantine: The creature is also the host of a deadly, unknown virus.
 
Except there is no virus: The “virus” serves as an excuse for the American military to release “Agent Yellow” into the atmosphere — a direct reference to Agent Orange, the toxic herbicide that the U.S. sprayed in Korea in the late 1960s (but didn’t admit using there until 2000). As our protagonists in “The Host” escape a conspiracy of hospitals, the police and South Korea’s Orwellian surveillance system, the U.S. military presence plays the unmistakable antagonist.
 
Unlike “Parasite,” which features no white actors, “The Host” opens with one — its first scene takes place between an American military scientist (Scott Wilson) and his Korean assistant (Brian Lee), both wearing full scrubs in a dingy lab lit with all of the charm of a basement bunker. Wilson commands Lee to dump 200 bottles of “dirty formaldehyde” down the drain into the Han River despite Lee’s protests; the scene recalls a real-life ecological disaster that occurred in 2000, when the U.S. military dumped 20 gallons of formaldehyde into the Han, the source of drinking water for Seoul’s 12 million residents. The first monster we meet in “The Host” isn’t a CGI creature, it’s the U.S. military, the monster that creates “the monster.”
 
South Korea still hosts nearly 30,000 American soldiers, and prostitution camps still exist to service these men, fueling its red-light districts. Americans call it the Forgotten War, but the Korean War is anything but forgotten in South Korea, which has made it the core of the country’s national identity, despite the fact that this war was never really between the two Koreas, but rather North Korea and the U.S. or, perhaps more accurately, the U.S. and China.
 
Paranoia about this war is the explanation “Parasite” gives for the basement shelter in the chic residence at the heart of the film: “A lot of these rich people, they build bunkers and secret rooms in their homes,” the former housekeeper explains as she scans the secret, subterranean apartment. “You know, in case the North Koreans invade ….”
 
South Korea rose from the ashes of its bombed-out past to rank as the world’s 12th largest economy by following Germany’s post-World War II lead, from the “Miracle on the Rhine” to the “Miracle on the Han.” But it wasn’t entirely a miracle. South Korea benefited greatly from not only the profits (tens of billions of dollars) gained through the selling of its infant underclass via international adoption but also the untold costs saved by never having to create any social welfare program to speak of. Korea currently ranks 34th among the 36 OECD countries in spending on social programs as a percentage of GDP, sitting between Turkey and Chile.
 
With an economy thriving in the 21st century and technology from the 22nd century, South Korea’s social values are still smack in the middle of the 19th century. As recently as 2016, Bong was blacklisted along with 9,000 other artists. Abortion was decriminalized only last year, gay men are still being thrown in jail, there is still no way to force fathers to pay child support, sex ed guidelines suggest that victims are to blame for date rape and being drunk is a legal defense for rape.
 
If Asians like me feel erased in the U.S., it is minor in comparison to the alienation of adoptees returning to Korea, where the natives are mostly unaware we exist and meeting us is usually the first time they’re hearing about it. And why would they know? We are here, a quarter-million of us, scattered across white Christian nations. We do not exist in their textbooks or their museums. Though Holt International — the Amazon of adoption agencies founded in 1956 by a right-wing evangelical — has a predominant presence in Seoul, few Seoulites think to ask why. Likewise, even the most cosmopolitan Westerners often fail to ask themselves why so many Koreans in America are adopted (one out of every 10).”
 
So how is an adopted Korean cinephile to feel when, knowing all of this, she sees South Korea score four major Oscars? When the country that sold her wins big in the country that bought her? When the country that doesn’t know she exists creates a groundbreaking work of art, a blend of Hitchcock and Kurosawa K-mashed into a cinematic genre-f—, and it receives film’s highest honor in the country that so rarely casts people who look like her?
 
In a way, it doesn’t feel like anything. It’s like if China won. Who cares? What even is South Korea anyway? BTS? A hanbok? An old Korean woman telling me I should get married while I stand there looking like a stereotypical lesbian in a country that erases gay people too? It feels like when I was a kid and something Korean happened, like the Olympics, and people looked at me as though I was supposed to feel some kinda way. And I really just don’t. Angry? Meh. Sad? I guess. It is, after all, another reminder that, in an existential sense, there is no country for adopted Koreans.
 
After a moment of stillness, however, I do get the feels — exactly as I did three years ago when I learned that, decades earlier, Bryant Gumbel had spilled the Korean tea about adoptionduring the country’s greatest moment of pride: the 1988 Seoul Olympics. “Though the Koreans enjoy showing off their country to the world during these Games,” he stated over international airwaves, “there are some aspects of their society they’d prefer we not examine so closely, and one of those concerns the exportation of Korean orphans for adoption abroad.”
 
In his two-minute report, he described adoption as “embarrassing, perhaps even a national shame.” The media, including the New York Times, published stories criticizing the commodification of children and, for the first time, international adoption was placed under a critical lens: The narrative shifted from agencies, governments and Western parents to adoptees, no longer the secret in Korea’s basement.
 
There are now stories told by Korean adoptees over three continents in many languages, describing myriad lives that all begin the same way: We lose our mothers, our country, everything but our faces. And our voices, which communicate in different mediums: News & Documentary Emmy-nominated filmmaker Deann Borshay Liem, Belgian animator Jung Henin, Swedish graphic artist Lisa Wool-Rim Sjöblom and a growing community of Korean adoptee memoirists such as Jane Jeong Trenka, Nicole Chung, Jenny Heijun Wills and, soon, myself.
 
So watching “Parasite” win the Oscar, I feel empowered and proud, but not for the reasons anyone might think.
The truth is, when the light shines on South Korea, particularly from the constellation of American movie stars, it’s a moment for us adoptees to share the limelight, to be seen by the two powers and cultures that erase different parts of us. It’s a moment to show ourselves, our shared history. There is no South Korea without us, and yet we will never truly be Korean.
 
But we can be American, or so we are told. We can be anything but the Korean face that never lets us forget that we came from a place that forgot us. In this, there is a lackluster redemption, like winning the popular vote but losing the election.
 
It makes sense that Bong would end “Parasite” with a broken fantasy, an impossible dream from a broken boy’s broken brain. Adoptees, too, have a fantasy: That America will someday hold the South Korean government and private adoption agencies accountable for hiding information, changing our names so that our birth families can’t find us and shifting our birth dates to make us younger and more marketable; that the Korean government will stop with its empty gestures, like setting up an “adoptee outreach” department with no English speakers or offering DNA tests to adoptees overseas while banning Korean birth mothers from being tested.
 
In a way, Bong feels more international than national, more like me than an actual Korean. A subversive outsider, a spiritual exile.
 
Perhaps as we, like him, speak our truth to the world, we can find a place in it. Maybe someday the world’s hosts will realize they are just parasites by another name, and my native and adoptive countries will reckon with their past. And maybe, when the virus clears — leaving so many truths exposed — the real healing can begin.”

När de utomeuropeiska adoptivbarnen formligen forsade in i Sverige

Dagens artikel- och textskörd i urval och med tonvikt på fotografier, bildtexter, ingresser, notiser och rubriker:
69767973_10156697871530847_5105906122766680064_n.jpg
 
69859108_10156697871540847_1271265089315405824_n.jpgFrån och med 1950-talets slut började utomeuropeiska adoptivbarn anlända till Sverige som de allra första utomeuropeiska ”invandrarna” som ankom till landet för att stanna här permanent.
69715049_10156697873615847_3757157018817789952_n.jpg
69481526_10156697873730847_2433416521591029760_n.jpg
 
Till att börja med var siffrorna mycket små men under och efter det s k märkesåret 1968 gick den svenska ”proppen” fullständigt ur och utlandsadoptionerna formligen exploderade i antal och varje dygn i det närmaste ”nonstop” och i år efter år anlände därefter ett flertal adoptivbarn från Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika, Karibien och Oceanien till landets olika flygplatser ända fram tills 1980-talets slut när siffrorna sakta men säkert började plana ut för att sedan minska rejält under 2000-talet och fr a under 2010-talet.
69347837_10156697873480847_8367951187286163456_n.jpg
 
69216127_10156697873060847_4113931186068258816_n.jpg
År 1970 var antalet utomeuropéer i Sverige i det närmaste försumbart och år 1980 hade det totala antalet utomeuropeiska invandrare från de tidigare nämnda kontinenterna och regionerna växt till 60 000 invånare varav hela en tredjedel eller 20 000 var utomeuropeiska utlandsadopterade.
69257215_10156697872945847_7150600349991043072_n.jpg
69278850_10156697872785847_2483231446370615296_n.jpg
 
Att Nordost- och Sydostasien dominerade utlandsadoptionerna under de första decennierna berodde inte minst på att mellan ca 1945-80 så var denna del av Asien (liksom tidvis också Sydasien och särskilt när Brittiska imperiet började kollapsa) världens och mänsklighetens s k ”slakthus” innan Central- och Nordafrika, Afrikas horn och inte minst Västasien övertog denna inte särskilt avundsvärda ”roll” och ”position” – d v s det var i Nordost- och Sydostasien som miljontals människor dödades under efterkrigstiden (och fr o m ca 1980 och framåt, d v s efter ”vaktombytet”, har som bekant miljontals människor därefter dödats i delar av Afrika och i Västasien).
69283769_10156697872660847_4381121024243007488_n.jpg
70256560_10156697871850847_2150807647744425984_n.jpg

Tage Erlander fick två adopterade koreanska barnbarn

Upptäckte idag att Värmlands store son Tage Erlander, som i 1968 års val lyckades erhålla över 50% av rösterna (för sitt parti SAP) och som är den regeringschef i världen som har suttit allra längst som regeringschef i en fungerande parlamentarisk demokrati, tydligen fick två s k ”Koreabarn” som barnbarn då hans son professor Sven Erlander vid Linköpings universitet adopterade två pojkar från Sydkorea.
image.png
 
Sedan ”dök” även ett fotografi på ”gamle kungen” Gustaf VI Adolf och ett s k ”Koreabarn” uppklädd i koreansk folkdräkt upp ur ”gömmorna” idag och fotografiet togs någon gång under 1960-talet.
image.png