Kategori: adoptivföräldrar

Om Amy Coney Barretts adoptivbarn från Haiti och om Haiti som adoptionsland

Att Trumps kandidat till USA:s högsta domstol Amy Coney Barrett är adoptivförälder har säkert inte undgått någon – 2005 adopterade hon dottern Vivian från Haiti och 2010 adopterade hon sonen John Peter från samma land – men inte många vet nog att Haiti räknas som ett av de allra mest (genom)korrupta ursprungsländerna i världen inom den internationella adoptionsvärlden och det går därmed att anta att Coney Barretts två adoptivbarn från Haiti adopterades på korrupta grunder.


Kring 15 000 barn har från och med 1970-talet och fram tills idag adopterats från Haiti till Väst (varav ett 30-tal till Sverige) och år 2010 (efter jordbävningskatastrofen som drabbade landet) slog landet i det närmaste demografiskt världsrekord som ursprungsland genom att adoptera bort 9,8 av det årets 1000 levande födda barn till Väst varav flertalet till Frankrike, USA och (fransktalande) Kanada.


Världsrekordet innehar då Sydkorea som år 1985 adopterade bort (sjukt overkliga) 13,3 av det årets 1000 levande födda barn till Väst (och därefter kommer Guatemala med 10,8 bortadopterade barn per 1000 levande födda barn vilket skedde år 2007).


Det omvända världsrekordet innehar f ö Sverige – under vissa år på 1970-talet var över 15 av 1000 barn utländska adoptivbarn i flera årskullar och därefter kommer Norge samt Spanien med 12,8 respektive 12,4 utländska adoptivbarn per 1000 barn (vilket i båda fallen skedde först på 00-talet).

Kommer de utlandsadopterades barn att lyckas och bli framgångsrika i större utsträckning än sina (adopterade) föräldrar?


Idag uppmärksammar DN att komikern och Youtube-kändisen William Spetz snart ska uppträda på Sveriges nationalscen Dramaten i föreställningen ”Liv Strömquist tänker på sig själv” vilket får mig att tänka på hur många barn till utlandsadopterade som kommer att s k ”lyckas” och bli s k ”framgångsrika” – Williams mor är då adopterad från Pakistan:


Sedan 1950-talet har 60 000 barn adopterats till Sverige från andra länder och den absoluta majoriteten av adoptivföräldrarna tillhör de övre skikten och är i mycket hög grad just s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika” och det går med fog att påstå att landets 60 000 utlandsadopterade till största delen har hamnat hos de svenska eliterna, överklassen och den övre medelklassen.


De adopterade själva har dock inte varit särskilt s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika” utan tvärtom har den absoluta majoriteten av dem gjort en brutal klassresa nedåt i (klass)hierarkin även om det också finns ett antal ”kändis”-adopterade i landet som definitivt är s k ”lyckade” och s k ”framgångsrika”.


De utlandsadopterade har som grupp vidare reproducerat sig i mycket låg utsträckning – d v s en hög andel av de adopterade är barnlösa (och singlar) och kommer med stor sannolikhet även att dö som barnlösa.


Idag finns det kring 35-40 000 personer i landet som har en utlandsadopterad som förälder (nästan enbart handlar det om en utlandsadopterad förälder även om det finns ett 50-tal barn runtom i landet som har två utlandsadopterade föräldrar) och de allra flesta av dem är s k blandade eller mixade eller ”halvvita” då nästan alla utlandsadopterade har en vit partner (även om det finns ett antal utlandsadopterade runtom i landet som är tillsammans med invandrare) och bland dem har flera redan börjat synas och höras i olika sammanhang såsom just William Spetz (barn till adopterade hittas då idag inom exempelvis både idrotten, i media och inom kulturbranschen i stort) och den stora frågan är väl nu om barnen till de adopterade kommer att s k ”lyckas” och bli s k ”framgångsrika” på samma sätt som deras mor/farföräldrar en gång var (d v s adoptivföräldrarna) eller om de kommer att sluta som sina föräldrar (d v s de adopterade) och fortsätta att deklasseras?

Ny studie om svarta amerikaners utlandsadoptioner

Att vita västerlänningar, och inte minst vita amerikaner och (majoritets)svenskar, började adoptera barn från andra länder och fr a från utomeuropeiska före detta kolonier (eller från länder som fortfarande var kolonier vid denna tid) redan fr o m 1950-talet och därmed lade grunden till internationell adoption och utlandsadoptioner som en reproduktionsmetod för ofrivilligt barnlösa västerlänningar är vid det här laget välkänt men inte många känner till att svarta amerikaner också gjorde detsamma redan på 1950-talet.
41PTBDmRfOL._SX332_BO1,204,203,200_.jpg
 
Efter 1945 behärskade USA direkt eller indirekt en försvarlig del av hela jordklotet tack vare landets seger över axelmakterna i Andra världskriget och miljontals både vita och svarta amerikanska soldater deltog därefter i de allierades fortsatta ockupation av delar av bl a Europa, Afrika, Mellanöstern och Asien.
118697772_10157801016145847_3287839407334265384_n
 
På grund av denna gigantiska amerikanska militära fysiska närvaro i en mängd olika länder föddes 10 000-tals barn till amerikanska soldater och ”lokala” kvinnor under 1940-, 50- och 60-talen och 1000-tals av dessa barn hade svarta amerikanska soldater som fäder vilka av olika anledningar i de flesta fall övergav barnen och deras mödrar i samband med att de kallades hem och återvände till USA (precis som de vita amerikanska soldaterna också gjorde).
118693175_10157801016235847_7643867177260498804_n
 
Alldeles perfekt ”tajmat” till BLM-rörelsen/debatten (OBS: naturligtvis är det en ren slump att denna bok kom ut just i år) har New York University Press publicerat Kori A. Graves bok ”A war born family” som utgörs av den första stora studien om dessa svarta amerikanska utlandsadoptioner från det land där den internationella adoptionsverksamheten i dess moderna form föddes och utvecklades – d v s Sydkorea.
118471132_10157801016380847_5476628493085546689_n.jpg
 
Redan fr o m 1940-talets slut hade enstaka svarta amerikaner börjat adoptera barn som hade svarta amerikanska soldater som fäder och vita brittiska, italienska och tyska kvinnor som mödrar från Storbritannien, Italien och Västtyskland men det var just i relation till Sydkorea som de svarta amerikanerna kom att engagera sig allra mest vad gäller internationell adoption.
118625670_10157801016345847_5430652219528250152_n
 
100 000-tals vita och svarta soldater från USA kom att strida i Koreakriget 1950-53 och ”tack vare” denna massiva närvaro av unga, ogifta amerikanska män tillkom och föddes ett stort antal s k blandbarn eller mixade barn under och efter kriget på Koreahalvön varav ett antal tusen hade svarta amerikanska fäder och koreanska mödrar.
118631295_10157801016180847_184180720455113320_n.jpg
 
Det var just dessa barn – s k ”Afro-Asian” barn – som kom att bli den första stora gruppen av barn från andra länder som de svarta amerikanerna adopterade och som Graves bok och studie behandlar från och med att den svarta amerikanska kaptenen Sylvester Booker adopterade en pojke från Sydkorea redan i februari 1953.
 
Booker hade f ö bl a tillhört det 24:e helsvarta infanteriregimentet som bara under krigets första sex veckor räknade 1235 döda i strid av sammanlagt 3157 man – d v s särskilt de svarta amerikanska soldaterna dog verkligen som ”flugor” under det extremt blodiga Koreakriget (ett år senare skulle f ö sedan de första avsegregerade och s k rasheterogena truppenheterna inom US Army se dagens ljus).
 
De svarta amerikaner som engagerade sig i de koreanska barnen tillhörde den generation av svarta amerikaner som redan under Mellankrigstiden hade utvecklat antikoloniala och antirasistiska idéer om att de själva hade mer gemensamt med både afrikaner och asiater än med vita amerikaner och en hel del svarta amerikaner sympatiserade med Japan innan kriget och motsatte sig USA:s deltagande i Koreakriget av bl a s k rasmässiga skäl (såsom t ex WEB Du Bois, Paul Robeson och Ralph Bunche) – d v s svarta amerikaner skulle helt enkelt inte strida mot och döda asiater och särskilt inte så länge den amerikanska rassegregationen och rasdiskrimineringen gällde därhemma.
 
Inte minst Du Bois menade att det var asiaterna som ledde den antikoloniala och antirasitiska kampen på jorden mot den globala vita överhögheten och att svarta amerikaner därför måste solidarisera och alliera sig med asiaterna.
 
Verkligheten ”avslöjade” dock något helt annat – US Army skickade proportionellt fler svarta amerikanska soldater till Asien än till Europa av s k rasliga skäl och de flesta svarta amerikanska soldaterna hade ”ärvt” de allmänna starka amerikanska anti-asiatiska attityderna gentemot fr a kineserna i USA och inte minst från kriget mot Japan samt verkar ha känt samma västerländska/amerikanska överlägsenhet gentemot de ”primitiva” koreanerna som de vita amerikanska soldaterna gjorde och många gjorde sig också skyldiga till övergrepp på den koreanska civilbefolkningen såsom de vita amerikanska soldaterna gjorde.
 
F ö är det i sammanhanget intressant att notera att den första dokumenterade adoptionen över de s k rasgränserna av ett svart amerikanskt barn till ett vitt amerikanskt barnlöst par ägde rum i Minnesota 1948.
 
Och som alltid vad gäller akademiska studier som behandlar internationell adoption så är det fascinerande för min egen del att kunna konstatera att ”jag” (OBS: det är så klart inte jag som person som refereras utan mina publikationer) fortfarande refereras trots att jag lämnade (eller snarare slängdes och jagades ut från av s k extremistiska och oetiska skäl) adoptionsforskningsfältet bakom mig redan för (vid det här laget) rätt många år sedan.

David Smolin föreslår att alla internationella adoptioner suspenderas temporärt

The American professor of law David Smolin calls for a moratoria on intercountry adoption, which nowadays involves around 8,000 children annually who are adopted from the Global South and post-Communist Central/Eastern Europe to the West (North America, Western/Northern/Southern Europe and Australia/New Zealand):
 
 
Now is the time for moratoria on intercountry adoption. Further, resuming intercountry adoption should depend on certain conditions. Such a call is neither radical nor unattainable, but would be entirely consistent with international law and the historical development of intercountry adoption.
 
In summary, the message is simple: intercountry adoption should not be done until and unless it can be done right. Doing intercountry adoption correctly means both meeting international standards and also providing remedies for past adoptions which violate those standards.
 
The majority of intercountry adoptions over the last sixty years have occurred in contexts of chronic violations of current international standards, in the core sense that the separation of children from their original families frequently was unnecessary and hence adoptions induced and/or exacerbated unnecessary separations of family members.
 
Remedies for such past practices have only rarely been provided. In practice, preventing future illicit practices without addressing past illicit practices has not worked, because it creates cycles of abuse amidst never-ending impunity.
 
Hence, doing intercountry adoption correctly means not only preventing future illicit practices, but also providing remedies for past illicit practices.
 
 
Hence, there should be a priority on family preservation, creating duties to act affirmatively to avoid unnecessary temporary separations and to re-unite children with their families where separations occurred. Children should not be obtained for intercountry adoption by fraudulently tricking parents and families, by purchasing children, or by stealing or kidnapping children.
 
Children should not be obtained for intercountry adoption – an inherently expensive practice – merely due to poverty. Children should not be taken from a parent or parents merely because the parents are not married. Where children cannot be maintained in their own families, alternative care and adoption options should generally favor those within the child’s nation and closer to the child’s origins. Adopted persons have a right to information regarding their origins that is accurate, at least by the time they become adults.
 
These standards acknowledge that sometimes children must, for their own protection and safety, be separated from their families due to severe abuse or neglect. These standards also acknowledge that sometimes separations occur despite the best efforts of all involved.
 
However, intercountry adoption itself – the demand for children by those wishing to adopt, the possibility of monetary remuneration for intermediaries or governmental actors, the very existence of intercountry adoption systems – should not create separations.
 
To the contrary, governments and NGOs should prioritize family preservation, and any intercountry adoption systems should reinforce, rather than weaken, this priority on family preservation.
 
The majority of the estimated one-million intercountry adoptions completed over the last sixty years (1960 to 2020) occurred in contexts of chronic violations of basic ethical principles as now codified in international instruments.42 These unethical adoption systems have profoundly altered the lives of hundreds of thousands of adoptees and millions of original and adoptive family members of those adoptees.
 
 
Adoptions due primarily to poverty have been a typical part of the intercountry adoption system throughout its history, impacting adoptions from Latin America, Africa, Southeast Asia, East Asia, South Asia, and Europe. Family preservation efforts to address poverty and avoid adoptive placements have been the exception rather than the rule. Intercountry adoptive systems have typically accepted relinquishments and abandonments caused primarily by poverty as a fact of life over which they have no control and usually have made little or no effort to offer financial assistance to preserve families.
 
 
In many cultures it is conceptually easy to add family – extra fathers and mothers or uncles and aunts. Children may circulate fairly freely among trusted adults. Further, in some cultural contexts “hostels” or what are labeled “orphanages” in practice are boarding schools for the poor: a way in which poor families under stress ensure that their children will receive an education and food, while intending to maintain parental status and relationship.
 
The concept of full severance adoption, in which a parent will permanently lose parentage and any contact and relationship with the child merely through signing a document, is an unfamiliar, even ludicrous, practice to much of the world. These widespread cultural contexts make it very difficult in practice to evaluate a purported “consent to adoption.”
 
The consent may be understood by parent(s) as consent to a boarding school experience or some kind of child sponsorship, exchange program, or temporary placement. To the degree that “adoptive” parents are in view, they will likely be viewed as new and additional family members, rather than as complete replacements for the birth family.
 
Under these circumstances, it has been very easy for intermediaries to intentionally extract children for adoption under the false pretenses that the children would remain in law and fact the children of their original families.
 
Indeed, even intermediaries who intend to explain the meaning of full adoption may have trouble making themselves understood by first families that lack a cultural context for such an arrangement. Intercountry adoption has been understood by innumerable first families as educational and economic opportunities for their children that ultimately would assist the family, rather than as permanently severing the child’s relationship with the family.
 
Hence, this disjunction between the concept of full severance adoption and common cultural practices in many places has contributed both to intentional child laundering schemes, and also to unintentional placements despite a lack of true consent and real understanding by the birth family. Countless parents who intended to benefit their children with opportunities and support while maintaining contact and parental status, have found themselves permanently severed from their children.
 
To translate this to the cultural practices of some western parents: it is as though you signed a contract for a summer camp or boarding school or exchange program for your child, only to be later told that you signed a contract to permanently relinquish your child, and would never see your child again. Then you are told that it is your fault and there is no remedy, since you “signed” – a permanent and irrevocable act.
 
Children who are accidentally separated from their children, for example, while traveling or in other understandable circumstances, become subjects of adoption and intercountry adoption systems with little or no effort made at family re-unification. Low levels of education and literacy and a multitude of national languages can contribute to the difficulties in accomplishing re-unifications. The lack of effort made toward re-unification is sometimes due to the financial incentives favoring adoption.
 
One way to hide the origins of a child is simply to record them as being found abandoned. Further, in China, a prominent country of origin, relinquishments have been unlawful, making abandonments the normative route for children to come into care. This limits the possibilities of family preservation efforts while creating a shield for misconduct, since every case is an abandonment with the origins and original situation of the child and the child’s family officially unknown.
 
 
The family bonds created and lived by adoption radically complicate the question of remedies, placing adoption triad members in conflicted and extraordinarily difficult dilemmas. Hence, remedies should seek to address those conflicts and dilemmas. The passage of time does not eliminate the need for remedies, but rather changes the available remedies. Wrongful adoption still matters after more than a half century to those whose lives were profoundly altered. Hence, remedies must be long-term and intergenerational.
 
Wrongful separations of children from families induced and/or followed by intercountry adoption has been a wrong without a remedy for more than a half century. The instances in which any kind of acknowledgement or remedy has been facilitated or provided by governments are quite rare. In general, wrongdoers have been able to act with complete impunity. In general, adoption triad members have been forced to manage the harms and traumas on their own, sometimes with the assistance of NGOs.
 
Indeed, to a significant degree, being wrongfully separated from family and then adopted has not even been treated or defined as a harm or wrong at all. Instead, the positive image of adoption has defined these wrongs as ultimately beneficial and hence in no need of a remedy.
 
Even in the rare cases of some kind of criminal prosecution, the complex question of how to handle adoption triad relationships over lifetimes amidst these crimes has been usually left unaddressed. Remedies for adoption triad members that would address the wrongful separation have generally been neglected. Again, there are a few exceptions, but these are so notable particularly because they are so very rare.
 
Beyond the issue of providing remedies for individual cases is that of providing national responses to long-standing practices that violate human rights. Some degree of national reckoning has occurred in a few states in response to the wrongful taking of children from indigenous peoples, and from single mothers, generally in the context of domestic adoption or apart from adoption.
 
However, in the context of intercountry adoption such responses have been even more rare, or are just in early stages. The Impunity Commission in Guatemala is a rare exception, although it did not really include the provision of remedies for victims in regard to the illegal separations of children from families. Unfortunately, it has been more common for governments to create obstacles to systemic or individual remedies.
 
For example, an NGO assisting Ethiopian birth families victimized by wrongful intercountry has been threatened by European governmental actors with the claims that they are violating privacy laws, even though their information came directly from birth families rather than from adoption files. Indeed, a birth mother who wanted to tell her story regarding the loss of her child to a domestic adoption to my own law school class was threatened by court action.
 
Hence, privacy laws have been used as a shield by governmental actors to protect unethical or illicit adoption practices against being disclosed to the public or remedied. Governments typically have failed to do their job of preventing and investigating and remedying illicit intercountry adoption – and yet when others work on these tasks, governments sometimes try to block their work. Unfortunately, governments have often done more to cover up and hide illicit and unethical adoptions, then to investigate and remedy them.
 
 
 
There are now far more people harmed by the lack of remedies for past practices, than would be helped for the foreseeable future even if intercountry adoption could be completely reformed.
 
There are sixty years of misconduct, and substantial harm to millions of people, to address. In any event, reforming intercountry adoption without addressing the harms of the past is not really practical. Such an approach creates a never-ending cycle of impunity. No matter how many reforms there are, if there are no consequences or remedies for past illicit practices, this practice of impunity will tend to fuel new abuses.
 
So long as the impression continues that “the end justifies the means,” that the good of adoption is far greater than the harm even in cases of children wrongfully separated from their families, the abuses will continue.
 
Most likely, states and societies will never appreciate the profound harms caused by wrongful adoption practice until and unless there is a time of national accountability for the past. It is simply too easy to minimize these harms, because the concept of a harmful adoption is a contradiction to the mental construct of adoption as a wonderful, generous and even saving act of love.
 
And yet, until and unless adoption policy truly takes into account the depth and scope of harm done by intercountry adoption, rational decisions about the future of intercountry adoption are impossible.
 
Illicit intercountry adoption practices are often the “perfect crime” in the sense of a crime which will almost surely go unpunished. Wrongful adoption is a crime whose methodology effectively disables its victims from timely complaining or acting.
 
Birth families are usually too powerless and poor to effectively seek redress. Adoptees as children often are unaware of their own history and victimization and due to their developmental processes may not feel ready to investigate their history until decades after the crime.
 
Adoptive parents are usually unaware of the wrongdoing, and in the context of full severance adoption tend to see birth families as a threat rather than an opportunity for further relationships. Hence, it is not surprising that it is rare for there to be any kind of legal accountability, criminal, civil or administrative, for illicit adoption practices.
 
 
The negative view of moratoria views each intercountry adoptive placement prevented as a harm to that child, regardless of whether it is a statistically significant harm overall. To the contrary, it is more likely that more children would be helped than harmed by such moratoria.
 
Moratoria would most likely prevent a significant number of intercountry adoptive placements that violate international standards. Most likely, a significant proportion of those adoptions would have been situations where the child’s separation from their family was induced by the availability of intercountry adoption, and/or was the result primarily of child laundering, poverty, or non-marital parents. Intercountry adoption in those cases would have exacerbated an unnecessary separation of a child from the child’s family.
 
Moratoria would eliminate the “demand” pull of intercountry adoption, whereby children are removed from their families to satisfy the demand for children from receiving states and accompanying financial incentives for intermediaries. Thus, the moratoria would in itself most likely result in more children remaining with their families, even without more active family preservation efforts.
 
If implemented correctly, a moratoria on intercountry adoption would also refocus attention on active family preservation efforts, as well as greater attention to suitable domestic solutions. Thus, even as to the children who are denied intercountry adoptive placements due to a moratoria, it is likely that a significant number would end up in a different, but entirely appropriate—even better—situation. It is an unfortunate kind of arrogance, which can be labeled neo-colonialist, to assume that children are always better off by being removed from their country of origin.
 
One of the ironies of illicit adoption practices is that they victimize additional children beyond those placed abroad. The prospects of large intercountry adoption fees can induce some orphanages to bring children into orphanages to effectively be a kind of catalogue of options for prospective adoptive parents. The orphanages know only a small percentage will be sent abroad, but the financial benefits of the international placements nonetheless motivate a broader practice of building up an “orphan” population.
 
This is related also to the practice of orphanage trafficking, which is the practice of bringing children unnecessarily into residential care for the purpose of attracting donations from usually foreign donors. Moratoria on intercountry adoption is thus one part of a broader agenda of preventing the unnecessary and harmful pulling of children into residential care for purposes of profit.
 
 
 
 
I have finally realized that moratoria are a necessary part of the agenda of prevention and remedy of illicit intercountry adoption practices. Countries, like Guatemala, that have taken seriously the task of accountability for past illicit adoption practices have instituted moratoria. Even the United States has instituted moratoria in relationship to specific countries, like Cambodia and Vietnam. A call for broader moratoria is based on the evidence that violation of international standards in intercountry adoption is a much more widespread problem than has been recognized. A call for broader moratoria is also based on the glaring absence of remedies for the vast majority of instances of illicit adoption practices.
 
Enough is enough. The time for accountability is overdue. Let decisions about the future of intercountry adoption finally be made in full view of the past. Let the future of intercountry adoption depend on the willingness to acknowledge and remedy, so far as is possible, the past.

Dokumentär om Josephine Baker

Rekommenderar varmt den franska dokumentären om den amerikanska artisten Josephine Baker som SVT2 sänder ikväll kl. 18.05 (och som också går att se via SVT Play: https://www.svtplay.se/video/26738401/josephine-baker-scenen-publiken-och-politiken), som under mellankrigstiden kom att bli världens första svarta populärkulturella världskändis (Baker var antagligen s k blandad eller mixad), och som efter kriget kom att bli den som myntade termen ”regnbågsfamilj” när hon gick i bräschen för den på sin tid både nya och radikala avantgarde-idé att det enda sättet att bryta med rastänkandet efter Förintelsen och under avkoloniseringen var ”rasblandning till varje pris”, vilket Baker själv realiserade genom att adoptera hela 12 barn (se https://www.spiegel.de/international/zeitgeist/adopting-the-world-josephine-baker-s-rainbow-tribe-a-652613.html) som representerade jordens alla s k raser, kontinenter och religioner.

 

 

BAKER 1
BAKER 2
 
Baker bodde i Frankrike under större delen av sitt liv men besökte ofta Sverige och i februari 1956 deltog hon till exempel på en offentlig debatt om ”rasproblemet i världen” på Stockholms högskola (d v s dagens Stockholms universitet) tillsammans med bl a Herbert Tingsten. Baker tog då under debatten bl a upp att de svenska samerna rasdiskriminerades i dåtidens Sverige och hon berättade även om att hon hade haft svårigheter att hitta hotellrum åt sin sekreterare, då flera av hotellen i Stockholms innerstad hade ”fruktat” att Bakers kvinnliga sekreterare var ”färgad” som icke-vita benämndes på den tiden.
Namnlöst1
Namnlöst2
Namnlöst3
Namnlöst4
Namnlöst5

Om adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna

Bland världens alla adoptivfamiljer (OBS: de allra flesta familjebildningar på jorden liksom i historien är naturligtvis biogenetiska och endast några enstaka procent av världens alla barn växer upp med vuxna som de inte är blodsrelaterade till) gäller alltid regeln eller kanske t o m ”lagen” att adoptivföräldrarna och adoptivbarnen antingen tillhör samma rasliga och etnokulturella grupp (såsom vid styvbarnsadoptioner eller surrogatbarnsadoptioner när vita vuxna adopterar vita barn inom Väst) eller att adoptivföräldrarna är vita och adoptivbarnen icke-vita (såsom vid utlandsadoptioner eller fosterbarnsadoptioner när icke-vita barn från den postkoloniala och utomvästerländska världen eller från minoritetsgrupperna i Väst adopteras av vita vuxna).
 
Långt under 0,1%, ja sannolikt under 0,01%, av världens alla adoptivfamiljer består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen vita (såsom när t ex svarta amerikanska övremedelklass- eller överklasspar adopterar ett vitt fosterbarn) och än färre består av adoptivfamiljer där adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
Det finns dock fr a ett antal svarta amerikanska par och även enstaka svarta amerikanska singlar som ända sedan 1950-talet, när internationell adoption såsom vi uppfattar praktiken idag uppstod i kölvattnet efter Koreakriget, har adopterat fr a asiatiska barn men också enstaka latinamerikanska och nordafrikanska (arabiska och berbiska) barn och även i Sverige har på sistone enstaka latinamerikanska par och par med bakgrund i den s k MENA-regionen adopterat asiatiska barn även om dessa adoptivfamiljer sannolikt kan räknas på båda händernas fingrar.
 
Idag intervjuar den sydkoreanska tidningen Korea Times Kang Hyun-kyung den utlandsadopterade amerikanskan Cindy Wilson, som är född i Sydkorea och som adopterades av ett svart amerikanskt par och växte upp i den amerikanska Södern.
 
Wilson betraktar sig själv som etnokulturellt svart samtidigt som hon rasligt är asiat och visserligen ställer alla adoptioner över de s k rasgränserna frågan om vad ras egentligen innebär idag på sin spets men antagligen gäller det särskilt det fåtal adoptioner över de s k rasgränserna när adoptivföräldrarna är icke-vita och adoptivbarnen antingen är vita eller icke-vita men inte tillhör samma rasliga grupp som adoptivföräldrarna.
 
 
”Cindy Wilson, author of ”Too Much Soul: The Journey of an Asian Southern Belle,” was born I Wol-yang in Seoul and adopted by African-American parents in 1975 when she was a few months old. Her name was changed to Cindy and she was brought to America by her adoptive parents the following year.
 
Unlike some other adoptees who have spent a great deal of time and energy to find their birth parents, Wilson has never tried to find her roots. She said she considers her adoptive parents, not birth parents, to be her true family.
 
Raised in Mississippi, Wilson identifies as being part of the African American community, even though she is Asian.”
 
(…)
 
”Q: In an interview, you mentioned that America became racially divided in 2016, and this prompted you to publish the book.
 
A: I was speaking about the election of President Trump and I do believe our country is divided more so now than ever. I cannot speak to President Trump’s intention but I do think there are moments when he either blatantly or indirectly empowers certain groups and overlooks others, which causes divide. I am a huge believer in inclusivity but I think that even with President Obama he allowed for certain groups of people to finally feel included, which is great, but resulted in others feeling excluded. I think there is a lot of work, in which we all play a part, in order for us to have a more United America.
 
Q: How did your readers react to your book?
 
A: I have loved the responses, reviews and messages that people send to me about my book! A lot of people have different things in the book that they relate to and has really made an impact on them like being different and not being accepted, being bullied, people wanting to put them in a box of who they should be based on how they look, and family issues. It validates the reason why I wrote my book and that is to let others know that as extreme as my situation may be, they are not alone.
 
Q: In the book, you said you took a DNA test.
 
A: I did take a 23andMe DNA test. I speak about it in my book and how nervous I was to get the results back. Growing up everyone always called me Chinese, which is not a bad thing, but that wasn’t who I was. So when I took the test I wondered what my reaction would be if it came back anything other than Korean, which I was told my entire life. Luckily it did come back that I was 87 percent Korean and I believe 9-10 percent Japanese so that was interesting. Being an adoptee and not knowing your family history or background, you are seeing a lot of us take the DNA tests for some sort of validation. That was my initial reason but I had to remind myself that the results wouldn’t change who I am as a person but maybe my journey.
 
Q: You said you are an Asian but your culture is black. When I heard about this, I was thinking about the 1992 LA riots and alleged tensions between Korean Americans and African Americans back then. Twenty-eight years have passed since the tragic incident. I am wondering if there has been any progress. Do you have any plan to play a bridging role between the two ethnic groups?
 
A: I can only speak to this personally because I was raised and lived in the South so I am not sure about other areas in America. From what I have noticed, Korean Americans and African Americans are still pretty segregated. I would say in the younger generation you may see more interaction but the more traditional generation, maybe not so much. Also, since I have been doing interviews I have had a lot of people comment or send me messages to help bridge the divide between the two groups from a more educational perspective of African Americans and how they are treated by Asians. Most recently in the news we are seeing African Americans being discriminated against and physically harmed by some Asians overseas during COVID-19 so I would say that would be a huge indicator that there is a lot of work to be done in bringing those two groups together. It is unfortunate because being exposed to both groups, they have more in common than not.”

Åtminstone några adopterade går i sina föräldrars fotspår

Det är då mycket sällan som landets ca 60 000 utlandsadopterade går i sina föräldrars och släkters fotspår rent yrkesmässigt sett då de allra allra flesta deklasseras och inte klarar av eller möjligen inte vill reproducera sina adoptivföräldrars och adoptivsläkters generellt mycket höga sociala status och s k fina klassbakgrund men ibland händer det trots allt – Ana Wahlström tar nu över efter pappa Jonas ”Skansen-Jonas” Wahlström på det visserligen just nu rejält konkurshotade Skansen som chef för det världsberömda akvariet där.
 
Den mycket folkkäre s k rikskändisen ”Skansen-Jonas” är då känd för att han tillsammans med sin fru Christina, som då arbetade för Expressen, smugglade ut Ana från Guatemala, som har en biologisk far från Österrike och en biologisk mor från El Salvador, tillsammans med fyra apor och ett antal ormar och insekter och vad en än tycker om detta tilltag som åtskilliga svenskar har gjort sig skyldiga till genom decennierna (d v s korrupta och illegala utlandsadoptioner) så är det alldeles uppenbart att Anas liv har präglats av djur från inte minst hennes biologiska mors Centralamerika under hela hennes liv och kanske är det även därför hon väljer att arbeta med bl a centralamerikanska djur, d v s som ett sätt att på ett symboliskt plan bibehålla kontakten med sin biologiska mor i El Salvador och med sitt ursprungsland Guatemala.
 
”Mitt i coronatider ska Ana Wahlström ta över sin pappas livsverk, akvariet på Skansen i Stockholm.”
 
 
”Ana Wahlström är ny ansvarig för Skansen-Akvariet. Men att hålla låda i tv, det överlämnar hon till pappa Jonas.
 
– Jag vill att besökarna ska ha lärt sig något när de går härifrån, att de ska ha med sig något värt att minnas. Som att sengångare rör sig snabbt fast ändå långsamt.
 
Intervjun skulle handla om hur det är för Ana Wahlström att ta över som ansvarig för Skansen-Akvariet efter pappa Jonas. Men den här soliga marsmåndagen är Stockholm och även Skansen nästan öde. Några få besökare släntrar omkring och det går nästan att ta på tystnaden och coronaoron.
 
På frågan vad hon som vice vd vill göra med Skansen-Akvariet säger hon: »Just i dag vill jag nog att vi ska överleva sommaren.« Under ett vanligt år har Skansen – hennes arbetsplats eftersom akvariet hyr in sig på Skansens område – 51 procent utländska besökare.
 
Hon och Skansen-Akvariet påverkas av hur Skansen hanterar den här situationen. Kommer bara besökarna till Skansen så kommer de även till Skansen-Akvariet; det är så hon resonerar. Ana Wahlström poängterar att akvariet alltid hamnar i topp när Skansen gör nöjdhetsundersökningar bland besökarna.
 
Men en djurpark är en speciell arbetsplats, det krävs att det finns personal som kan ta hand om djuren.
 
– Våra djurvårdare är generellt unga, starka, friska och pigga, men om de har familj och inte vill eller kan vara på jobbet så får vi problem. Det går inte att spola ett babianberg på distans utan vi måste ha folk här, säger Ana Wahlström.
 
Så viruset och rädslan för detta, gör att besökarna håller sig hemma eller i alla fall befinner sig långt från offentliga mötesplatser som Skansen och Skansen-Akvariet. Viruset gör också att det måste finnas en beredskap om många anställda inte kan ta sig till sin arbetsplats.
 
– Min far är ägare och ansvarar för allt som händer. Jag är mer som en mellanchef, säger Ana Wahlström om ansvarsfördelningen just nu.
 
Men det har inte varit självklart för Ana Wahlström att ersätta sin far på Skansen-Akvariet. Som barn drömde hon om att bli balettdansös och världens starkaste. Varken hon eller hennes bror var »superintresserade« av djur när de var små, men det har liksom inte gått att värja sig mot djuren. Det har varit lemurer på matbordet hemma, reptiler under bänken vid elementet, giftiga djur i påsar och de har jagat tamariner (apor) i lägenheten. Till slut var Ana ganska bra på att både fånga djur som rymmer och på att förstå djuren, och när hon läste biologi på universitetet var det som att komma hem. För henne var det både roligt och lätt. Och hon hade ju ändå jobbat extra på Skansen all ledig tid sedan hon var sexton år.
 
– Så här är det: Jag tar över ett företag, jag tar inte över pappas kändisskap. Han är expert på att vara kändis och på att prata i tv. Jag kan inte uttrycka mig som han, och om han skulle ledsna så finns det säkert någon annan i djurparks-Sverige som tycker att det är roligt att prata djur i tv på ett mer naturligt sätt än vad jag tycker att jag kan.
 
Ana Wahlström trivs med att prata för barn i tv, där har hon hittat ett sätt att vara på, men det räcker för henne. Hon är medveten om att det är bra för akvariet att synas men då får pappa ställa upp.
 
– Saken är ju den att svenska journalister är så bekväma att så fort det kommer en djurstory så orkar de inte hitta någon annan expert utan ringer pappa. För han är alltid tillgänglig! Och han kan lite om mycket och är alltid glad och artig när journalister ringer. Han är väldigt trevlig och pratsam och uttrycker sig medialt och skojigt. Han pratar i rubriker så som journalister ofta helst vill ha det.
 
Hon konstaterar att Jonas Wahlström kan väldigt mycket om allt som rör djur, men att man skulle kunna kalla hans kunskap för populärvetenskap.
 
– Vill folk och journalister veta mer så kan de slå i böckerna. Men det är sällan de orkar det.”

Adoptivföräldern Max von Sydow har gått bort vars far var en av grundarna av Riksföreningen Sverige-Tyskland

Om Max von Sydow har ”mina intressen” (och i just detta fall extremhögern, överklassen, kelterna, akademin och adoption) bara följande saker att säga:

Max var son till friherren och professorn Carl Wilhelm von Sydow, legendarisk svensk etnolog och folklivsforskare, grundare av Folklivsarkivet i Lund, föreståndare för Hyltén-Cavallius stiftelse för svensk folkminnesforskning och den som bidrog till grundandet av keltiska studier och ämnet iriska vid Uppsala universitet.

Utöver det var Carl Wilhelm en av grundarna av ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937 och under en period dess vice ordförande och han lät också publicera sig i högerextrema Sveriges nationella förbunds tidskrift Nationell jul. Även Max mor friherrinnan Margareta ”Greta” Rappe var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland liksom f ö ett flertal andra von Sydow:ar och Rappe:ar.

Om jag har tolkat Max (halv)bror rätt, som jag träffade för ett antal år sedan, så gjorde Max sedermera uppror mot sin far och mor och blev vänster (det var då väldigt vanligt att övreskiktbarn/elitbarn till högerradikala överklassföräldrar/kändisföräldrar blev vänster under efterkrigstiden) och 1961 adopterade Max och hans dåvarande fru skådespelerskan Christina Olin en flicka från Iran, som dock sedermera eventuellt kom att skickas tillbaka till Iran efter att ha spenderat en tid i landet (varför detta skedde vet jag ej och Max halvbror ville inte berätta för mig varför, om jag minns rätt just nu, men sådant hände då ibland under den internationella adoptionens kaotiska ”vilda västern”-år på 1950- och 60-talen när adoptionerna inte var reglerade).

Senare i livet kom Max ironiskt nog återigen att bli (styvbarns)adoptivförälder till sin andra (franska) frus båda barn och då hans andra fru var bretonska och hans adoptivbarn bär bretonska namn så slöts väl cirkeln på något symboliskt sätt mot bakgrund av att Max far ju var så engagerad i kelterna och i keltiska språk.

Om ”Tredje världens vita mödrar”

Intressant att konstatera att i flertalet västländer verkar det ha funnits en slags ”Tredje världens vita moder” som spelade en avgörande roll för att initiera och institutionalisera de internationella adoptionerna under den omedelbara efterkrigstiden (d v s ca 1945-70): Medan USA har nobelpristagaren i litteratur Pearl S. Buck som adopterade sju barn från bl a Kina liksom Bertha Holt som tillsammans med sin man Harry Holt adopterade åtta barn från Korea så har Danmark Ulla Frökjær-Jensen som adopterade tio barn från bl a Vietnam liksom Tytte Botfeldt medan vi i Sverige har Margareta Blomkvist som adopterade tre barn från bl a Etiopien liksom Margareta Ingelstam.
 
Den ”Tredje världens vita moder” som slog alla de andra mödrarna ”med hästlängder” var dock Kanadas Sandra Simpson som adopterade 28 (sic!) barn från bl a Kambodja, Korea, Japan, Vietnam och Indien.
global-family.JPG
 
Den som inte riktigt passar in i sällskapet men som också adopterade ”en masse” under efterkrigstiden såsom ”Tredje världens vita mödrar” gjorde var dock den amerikansk-franska artisten Joséphine Baker som adopterade 12 barn från världens alla kontinenter inklusive en finsk pojke och som också var den som myntade termen regnbågsfamilj.
 
Den ende som mig veterligen har ”slagit” (OBS: det existerar så klart ingen tävling i att som västerlänning ha adopterat flest barn från andra länder) Sandra Simpson är då den amerikanska nobelpristagaren och forskaren Daniel Carleton Gajdusek som adopterade över 50 barn (sic!) från Papua Nya Guinea.

Nya dokument visar nu att både genomkorrupta Adoptionscentrum och svenska staten tidigt visste om att adoptionerna från Chile till Sverige var illegala men ändå gjordes ingenting

I somras ”råkade” jag ”komma över” en del korrespondens mellan Sveriges ambassad och ambassadör i Santiago och svenska UD liksom svenska Adoptionscentrum och Adoptionscentrums anställda på plats i Chile som är rejält graverande. Breven med bilagor indikerar då med all önskvärd tydlighet att svenska UD genom svenska ambassaden i Chile var djupt involverad i att tusentals chilenska barn adopterades till Sverige (liksom till andra västländer) på korrupta och illegala grunder under 1970-, 80- och 90-talen, d v s under militärjuntans tid.
 
1576266219.jpeg
 
Nu har SVT:s Marit A Israelsson försökt att gå till botten med dessa dokument som bl a visar att en svensk grevinna, som bl a var bekant med den idag avlidne Ulf Dinkelspiel och Sveriges dåvarande ambassadör i Chile (representanter för den svenska eliten känner då generellt varandra och många är även blodsrelaterade med varandra), och som var anställd på Adoptionscentrum (grevinnan ifråga, som jag uppfattar som vänster, har f ö deltagit i att producera Pippi Långstrump-filmer så förutom att hon arbetade på Adoptionscentrum så var hon m a o också en kulturarbetare som bl a sysslade med barnkultur) uttalade sig rejält anmärkningsvärt om adoptionerna från Chile till Sverige i ett brev.
 
Naturligtvis förnekar grevinnan ifråga att hon minns något om detta och trots att hon idag är rejält till åren är hon m a o uppenbarligen lojal in i döden med både sin f d arbetsgivare Adoptionscentrum och med hela det svenska internationella adoptionsprojektet, som då spelade en avgörande roll när Sverige och (majoritets)svenskarna just under 1970-, 80- och 90-talen kom att utveckla en alldeles (världs)unik relation till den postkoloniala s k Tredje världen och till icke-vita människor generellt via just utlandsadoptionerna som handlade om att på sikt skapa världens första antirasistiska statsbildning på jorden (d v s Konungariket Sverige).
 
UD-dokumenten visar även bl a att svenska ambassaden hjälpte Adoptionscentrum med postgången och att möten som rörde adoptionerna hölls på själva ambassaden och det tål att påminnas om att just nu pågår en statlig utredning i Nederländerna som handlar om att utreda den holländska statens inblandning i korrupta och illegala utlandsadoptioner efter att det avslöjades att holländska ambassaden i Brasilien var djupt inblandad i just korrupta och illegala adoptioner från Brasilien till Nederländerna under militärdiktaturen, så kanske är det dags för en svensk statlig utredning nu som undersöker hur Sveriges alla konsulat, beskickningar och ambassader i både Latinamerika, Karibien, Asien, Mellanöstern, Afrika och Oceanien har varit ytterst behjälpliga i att arrangera korrupta och illegala adoptioner till Sverige under många decennier.
 
När 10 000-tals (infödda majoritets)svenskar bildar familj över de s k rasgränserna så är det så klart inte fel i sig (svenskarna har då adopterat allra flest barn från andra länder per capita – sammanlagt kring 60 000 barn) och att göra Sverige till en antirasistisk statsbildning och svenskarna till antirasister är så klart inte heller fel i sig utöver att det inte på något sätt är fel med adoption i sig och särskilt just inte med adoption över de s k rasgränserna – d v s s k interrasiala familjer är självklart något positivt i sig – men när hela detta svenska internationella adoptionsprojekt med alla sina positiva sidor samtidigt äger rum på de gamla koloniernas bekostad och inte minst på de biologiska föräldrarnas och familjernas bekostnad i ursprungsländerna i Latinamerika, Karibien, Asien, Mellanöstern, Afrika och Oceanien, så är det inte rätt och framför allt måste frågan nu utredas en gång för alla för att alla Sveriges utlandsadopterade liksom även alla Sveriges adoptivföräldrar och alla de adopterades anhöriga i både Sverige och ursprungsländerna ska kunna gå vidare och någon gång få ro för Chile-adoptionerna är tyvärr bara toppen på ett isberg.
IKAA.jpg
 
 
 
 
 
”Nu kommer nya uppgifter om de misstänkta illegala adoptionerna från Chile på 70- och 80-talen. SVT har tagit del av tidigare okända dokument som avslöjar att representanter för staten inte visste hur barn blev aktuella för adoption.
 
– Jag är bestört, säger Maria Diemar, som stals från sin familj i Chile på 70-talet.
 
Svenska myndigheter och föreningen Adoptionscentrum, som förmedlade adoptioner från Chile, har inte medgivit att några oegentligheter begåtts under 70- och 80-talen. Men nu har SVT nyheter tagit del av tidigare okänd dokumentation från Utrikesdepartementets arkiv, som avslöjar att representanter för staten och föreningen inte visste hur barn kom i fråga för adoption och att det från svensk sida fanns en oro och många frågetecken.
 
”Vi har bara tackat och tagit emot”
 
I ett brev som på 70-talet skickades från en anställd på Adoptionscentrum till ambassaden uttrycks misstankar om oegentligheter gällande en representant i Chile : ”…men detta sammanhänger också med det faktum att vi aldrig fått riktigt klart för oss HUR hon arbetat och under vilka former hon fått ta emot barnen. Vi har bara, för att uttrycka det drastiskt, bara tackat och tagit emot”.
 
Just nu pågår en omfattande brottsutredning i Chile om misstänkta illegala adoptioner av barn som i stor utsträckning hamnade i Sverige, men redan på 1970-talet fanns det alltså misstankar om att allt inte gick rätt till.”
 
 
Se även:
 
 
 
 
1576266219.jpeg