Kategori: Adoptionscentrum

Jenny, som är adopterad från Chile, berättar idag i TV4 om hur genomkorrupta Adoptionscentrum och dess mångåriga anställda på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren hittade på att hennes chilenska förstamamma hade försökt döda henne för att legitimera att Jenny i själva verket blev kidnappad

Jenny Wirgart berättar idag i TV4 om att hon blev kidnappad som barn och adopterad till Sverige på illegala grunder av genomkorrupta Adoptionscentrum som hittade på en falsk och fr a vidrig bakgrundshistoria för att legitimera sitt brott.

https://www.tv4.se/klipp/va/13323030/jenny-adopterades-illegalt-blev-chockad-nar-jag-fick-veta

Genomkorrupta Adoptionscentrum (AC), världens näst största adoptionsförmedlare som har stått bakom 30 000 adoptioner till Sverige, och AC:s mångåriga anställda på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som också opererade i flera andra sydamerikanska länder under de högerextrema militärjuntornas tid på 1970- och 80-talen, hittade på en uppdiktad bakgrundshistoria.

I Jennys adoptionsdokument skrev AC och ”Aja”, som blev rejält förmögen på alla adoptioner hon förmedlade från Chile och andra sydamerikanska länder till Sverige liksom till USA och andra västländer, att Jennys förstamamma hade försökt döda henne.

Jenny berättar i intervjun att hon under uppväxten i Sverige trodde på denna uppgift som AC uppgav för hennes svenska adoptivföräldrar i adoptionsdokumenten och att det var jobbigt att leva med att inte vara önskad och att ha blivit bortlämnad av sin förstamamma som t o m sades ha försökt döda henne.

I själva verket är Jenny en av de 100-tals chilenska barn som AC och ”Aja” stal och skickade till Sverige med svenska statens goda minne – svenska ambassaden i Santiago de Chile understödde och stöttade nämligen hela tiden aktivt AC:s och ”Ajas” adoptionsverksamhet på plats i landet.

Jenny kräver idag att Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med alla korrupta adoptioner liksom en offentlig ursäkt samt att de som är skyldiga på något sätt straffas. Det finns idag 1000-tals svenskar som någon gång i sitt yrkesliv har arbetat med den internationella adoptionsverksamheten.

I Nederländerna resulterade den statliga utredning som konstaterade att 1000-tals adoptioner till landet har varit korrupta dels i att utlandsadoptionerna nu har stoppats då även dagens adoptioner alltför ofta är korrupta, dels i att den nuvarande holländska regeringen har bett om ursäkt till landets alla utlandsadopterade och dels i att preskriptionstiden för människohandel och trafficking har lyfts bort för just utlandsadoptioner.

Detta innebär i praktiken att Nederländernas 40 000 utlandsadopterade numera potentiellt kan polisanmäla och stämma både de holländska adoptionsförmedlarna och holländska staten, som precis som svenska staten har varit djupt inblandad i den korrupta internationella adoptionsverksamheten. I både Sverige och Nederländerna handlar det ett mycket stort antal ambassadörer, diplomater, statligt anställda biståndsarbetare, missionärer, forskare m fl vilka genom årtiondena har deltagit i och bidragit till adoptionsverksamheten.

Adoptionsförmedlarnas förfalskade och manipulerade adoptionsdokument, som de allra flesta adoptivföräldrar och adopterade litar och tror på i både Sverige, Nederländerna och i alla de andra västländerna som adopterar barn från den utomvästerländska världen, handlar antingen om att utplåna alla spår överhuvudtaget av förstamamman, förstapappan, förstafamiljen och förstasläkten i ursprungslandet eller om att stigmatisera desamma. Framför allt gäller det just att på alla sätt och vis svartmåla och demonisera förstamamman som ibland uppges vara prostituerad eller promiskuös och ibland psykiskt sjuk eller så uppges hon vara en missbrukare som misshandlar och t o m försöker döda sitt eget barn såsom i Jennys förstamammas fall för att kunna legitimera själva brottet (d v s att barnet ifråga har stulits, kidnappats eller tagits från förstamamman med våldsamma och/eller olagliga och/eller oetiska medel) och den efterföljande adoptionen och få adoptivföräldrarna att tro att allt har gått rätt till.

Den svenska adoptionsmyndigheten Mfof:s generaldirektör säger idag i DN att det inte går att garantera att dagens utlandsadoptioner inte är korrupta

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld fortsätter idag sin granskning av den svenska adoptionsindustrin och skriver om att larmrapport efter larmrapport om att den internationella adoptionsverksamheten är korrupt i samtliga av de största ursprungsländerna i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien som svenskarna har adopterat ifrån har ignorerats i årtionde efter årtionde.

För knapp en månad sedan offentliggjordes en svensk statlig adoptionsutredning bara någon vecka innan den holländska adoptionsutredningen publicerades, som blev en världsnyhet då den bl a ledde till att Nederländerna stoppade alla utlandsadoptioner. Den svenska utredningen, som bl a använde sig av genomkorrupta Adoptionscentrum-anställda som anonyma experter och källor vilka gick i god för att de svenska utlandsadoptionerna inte är korrupta, kunde dock konstatera att inga korrupta adoptioner har ägt rum till Sverige.

Samtidigt har Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof), som är den myndighet som kontrollerar att den svenska internationella adoptionsverksamheten går rätt till, sedan 2000-talet regelbundet kunnat rapportera om stora brister i verksamheten. Dess nuvarande generaldirektör Per Berling säger i dagens DN att Mfof inte kan garantera att utlandsadoptionerna till Sverige inte är korrupta samt att Mfof idag står bakom de adopterades krav på att Löfvens rödgröna regering och socialminister Hallengren nu tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med de korrupta utlandsadoptionerna såsom den holländska utredningen gjorde.

År 2019 rapporterade även den svenska ambassaden i Seoul om stora brister i den sydkoreanska adoptionsverksamheten och sammanfattade med att skriva att ”det finns en utbredd medvetenhet i Sydkorea om att det förekommit oegentligheter i adoptionerna från Sydkorea till Sverige och andra länder”. Sydkorea är då hela den internationella adoptionsverksamhetens ”flaggskeppsland” där verksamheten i sig föddes och uppstod i kölvattnet av Koreakriget på 1950-talet och Sydkorea är det land som har adopterat bort ojämförligt flest barn till Sverige och till Väst sedan dess (200 000 barn varav 10 000 till Sverige).

”Svenska tjänstemän har gång på gång under 2000-talet rapporterat om misstänkta oegentligheter kopplade till adoptionerna, visar DN:s granskning.  

Än i dag kan Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd inte garantera att alla adoptioner är rättssäkra och etiska.  

– Det korta svaret är nej, säger generaldirektören Per Bergling.”

https://www.dn.se/sverige/svenska-tjansteman-har-larmat-om-misstankta-oegentligheter

https://www.dn.se/sverige/larm-om-oegentligheter-fran-majoriteten-av-storre-lander-sverige-adopterat-ifran

”Men under sex decennier har närmare 60.000 barn fått nya, svenska föräldrar.  

När ett barn ska adopteras till Sverige måste de vuxna först utredas av kommunen de bor i. Föräldrarna betalar en summa pengar till en adoptionsförening, som sedan sköter kontakten med ursprungslandet och förmedlar adoptionen. Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) ska granska att allt går rätt till i Sverige – och rapportera till regeringen.  

Adoptionsföreningarna uppger i en ny rapport från Statskontoret att de inte har funnit några oegentligheter kopplade till adoptionerna de förmedlat. 

”De känner sig trygga med att deras adoptioner går till på rätt sätt”, enligt rapporten.  

DN:s granskning ger en annan bild.

De senaste åren har ett par europeiska länder stoppat internationella adoptioner efter uppgifter om korruption och barnhandel.  

Mediegranskningar har tidigare berättat om ”babyfarmer” i Nigeria och Sri Lanka. Om kidnappningar av barn i Colombia, El Salvador och Kina. FN:s barnfond Unicef har varnat om ”barnexport” från Etiopien. En parlamentarisk utredning i Chile har slagit fast att barn har blivit dödförklarade efter förlossningen och stulna. 

Men även svenska tjänstemän har rapporterat om misstänkta oegentligheter, visar DN:s granskning. Under 2000-talet har anställda på tillsynsmyndigheten Mfof gjort flera resor till ursprungsländerna Sverige adopterar barn från.

I Mfof:s rapport från Etiopien 2011 skriver tjänstemännen om ett möte med representanter från den amerikanska ambassaden. De säger sig ha upptäckt allvarliga brister i adoptionsprocessen på lokal nivå. Det handlar bland annat om att föräldrar blivit felinformerade om vad adoption innebär och dokumentation om barn som inte stämmer. Tjänstemännen slår fast att det inte rör barnhemmen de svenska föreningarna arbetar med. Om de verkligen går till botten med uppgiftera framgår inte.

I grunden handlar det om att svenska adoptionsföreningar och myndigheter inte vet, eller kan ta reda på, om barnet verkligen är övergivet – de har ingen insyn i tiden från förlossning till att barnet blir aktuellt för adoption. Det tas upp i flera offentliga handlingar, särskilt i rapporter efter myndighetens resor i Asien.  

I Kina saknas ofta information om barnets ursprung och om myndigheterna har ansträngt sig för att hitta ett barns biologiska föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen.  

Marie Alm, tjänsteman på Mfof som arbetade på myndigheten i 17 år fram till 2018, var med på flera av tillsynsresorna.  

– De kinesiska barnen beskrevs som övergivna. Det var omöjligt för oss att helt säkerställa om barnens behov sattes i första rummet, säger hon.”  

(…)

”Lovisa Kim, som också arbetade på Mfof tidigare, säger att det ofta finns en ovisshet när ett barn adopteras.  

– Att barn hittas utan att det är möjligt att finna någon information om varför och av vem barnet lämnats är vanligt i många av ursprungsländerna. När det gäller Kina förekom många uppgifter om oegentligheter och det väcker problematiska frågor eftersom nästan alla barn från Kina saknar dokumenterad information om omständigheterna före de hittades.

Liknande problem uppmärksammas under resor till Vietnam. Landet har sedan millennieskiftet skakats av flera adoptionsskandaler där höga tjänstemän har dömts för sin inblandning i barnhandel.  

Det finns ”vissa frågetecken i genomförandet” av adoptionerna, skriver myndigheten i en rapport från 2006.  

– Det var samma frågor där: Hur har barnen egentligen kommit till institutionerna? Har det skett på ett lagligt sätt? säger Marie Alm.

Två år senare stoppas adoptionerna helt. En rapport från amerikanska ambassaden i Hanoi visar bland annat att barn flyttats mellan provinser för att kunna förklaras övergivna, och att mammor har fått betalt i samband med att de lämnar bort sina nyfödda. 

Samma år reser Mfof dit igen – den här gången tillsammans med en tjänsteman på socialdepartementet. 

De träffar en representant från Rädda Barnen som säger att systemet ”genererar” övergivna barn. Barnhemmens drivkraft handlar om att få donationer: 

”Det är mycket svårt att kontrollera vad pengar som betalats använts till. Kvitton är lätt att få, men de säger ingenting”, får svenskarna veta.  

Rapporten berättar också om fall av förfalskade adoptionsakter, och om kvinnor som inte informerats om konsekvenserna av att lämna sina barn för adoption.”

(…)

”…2019, när myndigheten är tillbaka i Indien, får de uppgifter ”från mer än ett håll” om att det förekommer adoptioner utanför det legala systemet, direkt från sjukhus.  

Det är oroväckande, skriver tjänstemännen i rapporten. Men information tyder också på att barnen adopteras nationellt och inte till Sverige.  

Det framgår inte av rapporten om myndigheten går till botten med uppgifterna.  

Under en tillsynsresa till Colombia 2013 vittnar flera privata barnhem om en svår ekonomisk situation. Antalet barn som adopteras blir färre. Vissa av dem är tydliga med att det är den vårdkostnad som adoptivföräldrarna betalar som gör att verksamheten går runt.

Det innebär, skriver tjänstemännen, att institutionerna gjort sig beroende av adoptionsavgifter. Också det strider mot Haagkonventionen.  

Inget annat land har Sverige adopterat lika många barn från som Sydkorea. Många av dem är i dag vuxna och har vittnat om identitetsuppgifter som varit falska, om uppdiktade bakgrundshistorier och föräldrar som inte har gett sitt medgivande till adoptionen.  

I en reserapport från 2014 skriver tjänstemännen på Mfof att de inte lyckats få ett klart svar på om Sydkorea faktiskt försökt hitta adoptivföräldrar i landet, innan de kommit i fråga för internationell adoption. Det strider mot Haagkonventionen, som landet inte har ratificerat.  

Den sydkoreanska adoptionsbyrån bedriver också rådgivning för ogifta mödrar som vill lämna sina barn för adoption, skriver myndigheten. Men tjänstemännen undrar, utifrån de berättelser de tagit del av, hur rådgivningen egentligen går till.  

– Rådgivningen som ges till en mamma som står inför valet att kanske lämna sitt barn för adoption ska vara neutral. I Korea gavs rådgivningen av adoptionsbyrån. Det väcker förstås frågor om hur neutral den kan vara, säger Lovisa Kim.  

Samma information upprepas i ett brev som skickas från svenska ambassaden i Seoul till Mfof i augusti 2019, och som DN har läst. Tjänstemannen på Utrikesdepartementet skriver att adoptionsbyråerna i Sydkorea har direktkontakt med föräldrar som funderar på att adoptera bort sina barn:

”Det finns en utbredd medvetenhet i Sydkorea om att det förekommit oegentligheter i adoptionerna från Sydkorea till Sverige och andra länder.”  

Så sent som i november förra året fick Adoptionscentrum förnyat förtroende att förmedla adoptioner från Sydkorea. I auktoriseringsbeslutet konstaterar myndigheten att den inte fått uppgifter om att det skulle förekomma någon ”bristande objektivitet” i rådgivningen i dag.  

När Mfof granskade alla barnrapporter som följde med de adoptivbarn som kom till Sverige under 2017, hittade de stora brister. 

Statskontoret – som nyligen gått igenom materialet – skriver i sin rapport att bara hälften av akterna innehöll information om ursprungslandet hade sökt efter barnets föräldrar och släktingar.  

Rättssäkerheten och barnrättsperspektivet kan inte garanteras fullt ut i varje enskilt adoptionsfall, slog Statskontoret fast.  

– Det är ursprungslandet som har ansvar för barnrapporterna och de här bristerna har vi sett under en längre tid. Vi ser en förbättring, men vi önskar att det gick snabbare, säger Per Berling, generaldirektör på tillsynsmyndigheten Mfof.”

(…)

”Myndigheten följer även brottsutredningen i Chile och erbjuder hjälp till adopterade som behöver samtalsstöd eller vill söka sitt ursprung.  

– Uppgifterna är upprörande och förfärliga. Men det är positivt att det har kommit i dagen. Det här tror jag vi behöver ha redskap att hantera, säger Per Bergling.  

Generaldirektören befarar en framtid där fler oegentligheter uppdagas. Därför behövs en utredning som tar ställning till hur Sverige ska agera när det framkommer uppgifter om missförhållanden och oegentligheter, kopplade till internationella adoptioner.”

Idag inleder DN en serie granskande reportage om den svenska adoptionsindustrin och genomkorrupta Adoptionscentrum

DN:s Patrik Lundberg och Josefin Sköld inleder idag en stor granskning av och en längre artikelserie om det faktum att 1000-tals av Sveriges 60 000 utlandsadoptioner har varit illegala och korrupta. Inget annat folk på jorden har proportionellt sett adopterat så många barn från andra länder som svenskarna och genomkorrupta Adoptionscentrum som har stått bakom hälften av de 60 000 adoptionerna är därför världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Att Sverige är historiens, planetens och mänsklighetens största adoptionsland någonsin och utan konkurrens kan kort och gott förklaras på följande sätt: Den s k 68-revolutionen blev mer genomgripande i Sverige än i något annat land vilket gjorde att svenskarna blev mer sexuellt frigjorda än något annat folk på jorden liksom mer antirasistiska och internationalistiska än något annat land i världen. Detta gjorde att tillgången på svenska barn att adoptera inom landet ströps över en natt och att födelsetalen minskade dramatiskt och mängder med svenskar blev därför med åren ofrivilligt barnlösa – singlar liksom par och heteros liksom homos.

Tillsammans med en radikal antirasistisk ideologi som sade att svenskarna hade en unik antirasistisk mission att fylla på jorden att bekämpa rasismen och stå upp för alla icke-vita människor i världen samtidigt som Sverige var utpräglat rasligt homogent på 1960- och 70-talen legitimerades sedan den internationella adoptionsverksamheten, som exploderade i omfattning under just det mytomspunna revolutionsåret 1968, ideologiskt med antirasism och internationell solidaritet med den s k Tredje världen och med idén att Sverige måste bli mer ”internationellt” vad gäller befolkningssammansättningen, d v s Sverige behövde icke-vita invandrare i form av adoptivbarn då Sverige var ansågs vara alltför vitt och (de vita) svenskarna ansågs även behöva (ras)blandas upp (förhoppningen var då att adoptivbarnen skulle få barn med majoritetssvenskarna som vuxna).

På 90-talet började jag gräva i frågan om de korrupta adoptionerna från Sydkorea till Sverige tillsammans med en annan adopterad som hade adopterats från Sydkorea till Belgien och vi kunde då tillsammans konstatera att uppemot 90% av de koreanska adoptionsdokumenten är manipulerade: Felaktiga och påhittade ursprungsnamn, födelsedatum och födelseorter anges systematiskt, spåren av de biologiska föräldrarna och familjerna är mestadels utplånade och de uppgivna bakgrundshistorierna till varför en adoption har ägt rum är uppdiktade och inte minst kalkerade på varandra för att till varje pris dölja alla spår av korruptionen. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det land i världen och i historien som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder – det handlar om över 200 000 utlandsadoptioner till ett 15-tal västländer.

År 2002 var jag sedan delaktig i två radiodokumentärer och tre tv-dokumentärer och ett flertal artiklar och reportage i media och i pressen som handlade om internationell adoption och utlandsadopterade och där frågan om de korrupta adoptionerna stod i centrum. Då handlade det bl a om 1000-tals korrupta adoptioner från Thailand till Sverige som Adoptionscentrum, svenska UD och svenska staten tillsammans hade varit inblandade i och två adopterade från Thailand försökte förgäves stämma representanter för desamma men deras polisanmälan lades tyvärr ned p g a preskriptionstiden.

På 2000-talet var jag även delaktig i att bygga upp och utveckla Spårlöst – ett av Sveriges mest långlivade och populära tv-program sedan dess – tack vare framlidne Adam Alsing som lät mig bygga upp en omfattande föräldra- och familjesökningsverksamheten vid sidan av programmet som jag ansvarade för och skötte. Under de sammanlagt fem säsonger som jag arbetade på Spårlöst och ägnade mig åt att försöka hitta de adopterades förstaföräldrar och biologiska familjer inkom totalt 4000 förfrågningar till programmet varav över 1000 härrörde från just utlandsadopterade. Med andra ord var jag i kontakt med över 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet under dessa år och i samband med det arbetet blev det än mer uppenbart för mig att flertalet av alla utlandsadoptioner till Sverige inte har gått rätt till och har varit korrupta och illegala.

På grund av att jag under många år var den enda i landet som kontinuerligt grävde i och undersökte frågan om korrupta adoptioner blev jag uthängd i DN av Adoptionscentrums dåvarande kanslichef som varande den onda ”hjärnan” bakom alla dåvarande avslöjanden om korrupta adoptioner.

Under 1990- och 2000-talen var jag också mycket aktiv som skribent, forskare, debattör och aktivist i Sydkorea där jag i år efter år anklagade de koreanska adoptionsbyråerna och den koreanska staten för korruption, vilket gjorde att jag till slut blev hårt stigmatiserad som en extremist i både Sverige och Sydkorea liksom i åtskilliga andra länder på jorden som antingen har adopterat bort barn eller adopterat barn från andra länder där mitt namn fortfarande associeras med extremism. DN:s och Patrik Lundbergs och Josefin Skölds artikelserie om de korrupta adoptionerna som börjar att publiceras idag är därför för mig personligen en upprättelse som visar att jag genom alla år faktiskt har haft rätt.

Det som nu krävs är att Löfvens regering och socialminister Lena Hallengren tillsätter en utredning som går till botten med alla dessa korrupta adoptioner så att vi 60 000 utlandsadopterade i landet och våra adoptivföräldrar, syskon, släktingar och eventuella partners och barn liksom våra förstaföräldrar och förstafamiljer i våra ursprungsländer äntligen får veta sanningen om varför vi egentligen hamnade här i Sverige och på vilka grunder och i bästa fall åtminstone erhålla en ursäkt.

Om Ulf Kristersson blir nästa statsminister efter 2022 års val är dock chansen tyvärr mycket liten att det någonsin tillsätts en sådan utredning i Sverige såsom den pågående schweiziska utredningen och den nyligen offentliggjorda holländska utredningen då Kristersson tidigare var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum under de år då den internationella adoptionsverksamheten peakade på jorden efter Kalla krigets slut när Kina och hela Central- och Östeuropa öppnades som adoptionsländer/regioner för svenskarna och västerlänningarna. När Kristersson ledde Adoptionscentrum stämde han f ö möte med ett antal adopterade från Sydkorea på en koreansk restaurang i Stockholm där han bad dem att försöka få stopp på mig då jag på den tiden var hyperaktiv i det närmaste dygnet runt i adoptionsfrågorna och förde ett slags enmanskrig mot Adoptionscentrum.

Att ställa alla de 1000-tals svenskar som sedan 1960-talet har arbetat inom den svenska adoptionsverksamheten och både på adoptionsorganisationerna, på UD och på SIDA till svars är nog dock tyvärr inte görligt. En hel del av dem har redan hunnit gå bort, de allra flesta av dem är högutbildade socialgrupp ett-svenskar med höga inkomster och stora förmögenheter och inte minst med mycket makt i samhället och fr a så håller de varandra om ryggen och skyddar varandra samtidigt som att det blir alltmer uppenbart att de innerst inne nog ändå är väl medvetna om vad de har gjort.

”Jyothi Svahn såldes som barn – och adopterades bort till Sverige utan mammans vetskap. Fredrik Nyberg blev stulen. Nu vill han ställa någon till svars. I sex decennier har internationell adoption till Sverige kantats av larm om oegentligheter. I dag är många av de adopterade vuxna. De vill ha svar. Vad gör Sverige för att utreda vad som har hänt? I dag inleder DN en granskning av brotten som har begåtts i adoptioners spår.”

https://www.dn.se/sverige/de-vill-veta-sanningen-om-sina-adoptioner

https://www.dn.se/sverige/kusinerna-adopterades-fran-tva-kontinenter-badas-dokument-var-forfalskade

”Från 1950-talet och framåt har närmare 60.000 utländska barn fått nya föräldrar i Sverige. Majoriteten av de adopterade anlände under 1970- och 1980-talet och kom framför allt från Sydkorea, Chile och Etiopien. Sedan dess har de svenska adoptionsföreningarna verkat i över 100 länder.

De internationella adoptionerna drevs fram genom ideella krafter, eldsjälar som ville rädda föräldralösa barn från fattigdom och en uppväxt på institution. Systemet byggdes också upp av barnlängtan – internationell adoption blev folkhemmets lösning på ofrivillig barnlöshet. Genom åren förde svenska regeringar en politik som främjade internationell adoption.

Blivande adoptivföräldrar fick ekonomiska bidrag och svenska ambassader utomlands engagerades i jakten på tillgängliga barn, visar dokument som DN tagit del av. Sverige blev pionjär. Alla hade rätt till en kärnfamilj. Snart blev efterfrågan större än antalet barn som var möjliga att adoptera.

Ideella föreningar fick tidigt statens förtroende att ro adoptionerna i land, samtidigt som riksdagen stiftade lagar och satte upp regler som skulle följas. Men det finns en period i adoptivbarnets liv som ingen svensk myndighet har kunnat få insyn i: tiden från förlossning till att barnet blev aktuellt för adoption. Den luckan har kantats av larm om oegentligheter och risker för korruption och barnhandel. Rapporter som har nått svenska myndigheter.”

(…)

”Nyligen presenterade en regeringskommission i Nederländerna en rapport som visade att barn stulits från sina biologiska föräldrar. Landet har nu beslutat att frysa alla adoptioner från utlandet.

I Schweiz pågår en statlig utredning som ska granska oegentligheter kring barn som adopterades från Sri Lanka under 1970-, 1980- och 1990-talet, efter uppgifter om att barn har stulits.

I Chile har en parlamentarisk utredning visat att föräldrar har tvingats lämna sina barn för adoption under hot och hur nyfödda dödförklarats på sjukhuset – för att sedan adopteras till USA och Europa. Just nu pågår en brottsutredning som inbegriper tusentals chilenska adoptionsärenden, över 640 av dem berör barn som adopterats till Sverige och deras biologiska föräldrar. Uppgifterna om oegentligheter kopplade till adoption är inte nya för Sverige.

Hos departement och myndigheter finns brev och rapporter med allvarliga anklagelser, visar DN:s granskning. Men här har ingen regering under de senaste sex decennierna gått till botten med uppgifterna. Antalet adoptioner är i dag färre än på 1970- och 1980-talet, då långt fler än tusen barn per år kom hit. På senare år har det handlat om ungefär 350–500 utländska barn.

I början av året presenterade Statskontoret sin utredning på regeringens uppdrag om hur svenska adoptioner ska organiseras. I rapporten finns uppgifter om stora brister i barnens adoptionsakter. Det saknas dokumentation om hur ursprungsländerna har sökt efter barnens föräldrar. Något som strider mot Haagkonventionen. Statskontorets slutsats: Mycket kan bli bättre. Men adoptionerna fortsätter.”

Den svenska statliga utredningen om den internationella adoptionsverksamheten som offentliggjordes för en månad sedan gör sig skyldig till korruption genom att låta genomkorrupta Adoptionscentrum handplocka fyra av sina före detta och nuvarande anställda (varav två är AC:s före detta och nuvarande ordförande) som anonyma experter och sanningsvittnen i utredningen för att kunna friskriva Adoptionscentrum och hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från korruption

Den svenska statliga utredningen om den internationella adoptionsverksamheten som offentliggjordes för en månad sedan gör sig skyldig till korruption genom att låta genomkorrupta Adoptionscentrum handplocka fyra av sina före detta och nuvarande anställda (varav två är Adoptioncentrums före detta och nuvarande ordförande) som anonyma experter och sanningsvittnen i utredningen för att kunna friskriva Adoptionscentrum och hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från korruption:

Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom ifrågasätter idag med rätta i GP hur det kan komma sig att den statliga utredningen om den svenska internationella adoptionsverksamheten som släpptes för en månad sedan lät genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) ”rekrytera” fyra informanter som intervjuades av utredningen, och som helt enkelt visar sig vara fyra adopterade som har varit eller är AC-anställda varav två är AC:s före detta och nuvarande ordförande.

Utredningen hade i uppdrag av den nuvarande regeringen att bl a undersöka problem med korruption inom adoptionsverksamheten som inte minst AC har varit och är djupt skyldig till men bl a tack vare de fyra informanterna som utredningen med all sannolikhet visste om att de var tidigare eller nuvarande AC-anställda friskriver den statliga utredningen AC från korruption då de fyra anonyma informanterna alla talade sig varma för den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Det må vara objektivt sant att fler svenskar än någonsin tidigare är ofrivilligt barnlösa och både singlar och par och heteros och homos och att adoptionsförmedlarna går på knäna och riskerar konkurs och att de svenska fruktsamhetstalen är på tok för låga o s v men att låta en statlig utredning om adoptionsverksamheten komma fram till att de svenska utlandsadoptionerna inte har varit eller är korrupta och låta världens näst största adoptionsförmedlare – d v s svenska AC – komma undan från alla anklagelser om korruption genom att låta fyra före detta och nuvarande AC-anställda (som då är adopterade) agera experter och sanningsvittnen för att just komma fram till denna hisnande slutsats är inget annat än en korruptionsskandal av astronomiska mått och inte minst mot bakgrund av att både Schweiz och Nederländerna nyligen har utrett den internationella adoptionsverksamheten såsom Sverige har gjort men kommit fram till helt andra slutsatser – nämligen att hela verksamheten har varit och är fullständigt genomkorrupt.

”Snudd på korruption när Statskontoret på regeringens uppdrag utreder internationell adoptionsverksamhet, det skriver Maria Fredriksson och Lisa Wool-Rim Sjöblom, själva adopterade från Korea.”

https://www.gp.se/debatt/statskontorets-adoptionsutredning-gränsar-till-korruption-1.41523499?fbclid=IwAR3rBuR7A0i2uTG-jKDFuuJqWTrnvlpoYv7AyB8rk07lyUV3-i1uCCT3BVQ

”På uppdrag av Regeringen har Statskontoret skrivit rapporten ”Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten (2021:1). Den bygger bland annat på intervjuer med representanter från berörda aktörer, exempelvis förmedlingar och föreningar för adopterade, samt fyra icke namngivna adopterade personer som inte ska ha varit med i någon intresseförening. De kontaktades via adoptionsorganisationen Adoptionscentrum.

De fyra adopterades uttalanden är snarlika adoptionsförmedlingarnas varför Statskontoret tillfrågades vilka dessa fyra adopterade var. Det visade sig vara Adoptionscentrums nuvarande ordförande, vice ordförande (tillika adoptivförälder), en handläggare för förbundets verksamhet ”Resor och rötter”, samt en tidigare ordförande.

Man motiverar valet av dessa fyra med att ”[d]et är viktigt för trovärdigheten och legitimiteten för en utredning att belysa olika uppfattningar som finns inom diskursen.” Dessa adopterade kan inte anses tillföra några perspektiv som inte redan framförts via övriga intervjupersoner annat än att de till skillnad från några av de andra adopterade ställer sig tydligt positiva till fortsatt adoptionsförmedling.

Vidare är det graverande att Statskontoret verkar anse att en legitim kamp för etiska adoptioner och upprättelse handlar om uppfattningar och perspektiv samt att de ställer offer för illegala adoptioner mot åsikter från fyra adopterade som är så starkt knutna till Sveriges största adoptionsförmedling. Bristande kompetens, transparens och rättssäkerhet är de mest återkommande synpunkterna rapporten igenom.

Med bakgrund av detta är det föga förvånande att ett anmärkningsvärt stort utrymme i rapporten ägnas åt oro för adoptionsförmedlingarnas överlevnad och statens kostnader, särskilt mot bakgrund av att bristande kompetens, transparens och rättssäkerhet är de mest återkommande synpunkterna rapporten igenom.

Vi menar att detta kraftigt underminerar rapportens trovärdighet och det är anmärkningsvärt då man i sin slutsats menar att ett av skälen till att Sverige bör fortsätta adoptera trots brister i rättssäkerhet, likvärdighet, kompetens, transparens och barnperspektiv är att det är ett bra sätt för Sverige att uppfylla barnkonventionen.

Andra länder agerar annorlunda. I Nederländerna ledde en statlig utredning av dess adoptionsverksamhet med liknande resultat till att landet tillfälligt stängs för internationell adoption. Den svenska utredningen kommer fram till en annan slutsats och skälet till denna slutsats kan ligga i de uttalanden som kommer från fyra adopterade med starka band till den största adoptionsförmedlaren i Sverige. Det finns alltså skäl att tro att intervjuerna med dessa fyra adopterade var en starkt bidragande orsak till att utredarna kommer till en så diametralt annorlunda slutsats än sina nederländska utredningskollegor.”

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF vill nu att regeringen tillsätter en liknande utredning som den holländska för att gå till botten med alla korrupta adoptioner

Den svenska adoptionsmyndigheten MFoF vill nu att regeringen Löfven och socialminister Lena Hallengren tillsätter en liknande utredning som den holländska dito för att utreda och gå till botten med Sveriges alla korrupta och illegala utlandsadoptioner. Det förvånar dock inte att genomkorrupta och genomfalska Adoptionscentrum, världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt, som bevisligen har gjort sig skyldig till 1000-tals korrupta adoptioner från bl a Kina, Sydkorea, Thailand och Chile till Sverige kritiserar att Nederländernas regering i veckan stoppade alla utlandsadoptioner till Nederländerna samt skyller på de privata adoptionerna som enskilda holländare liksom svenskar genomförde fram tills 1990-talet.

Medan holländarna har adopterat 40 000 barn från andra länder sedan 1960-talet har svenskarna adopterat hela 60 000 barn från andra länder sedan 1960-talet varav Adoptionscentrum har stått för hälften av dem så en sådan svensk utredning skulle bli mycket omfattande och inte minst då dokumentationen som rör dessa 60 000 utlandsadoptioner är i adoptionsförmedlarna ägo – d v s idag kan t ex ingen journalist som händelsevis skulle vilja göra det gå in i och undersöka Adoptionscentrums gigantiska arkiv som förvaras på Riksarkivet i Stockholm och som innehåller handlingar som rör de 30 000 adoptioner som Adoptionscentrum har stått bakom under decennierna.

”Nederländerna frös i veckan adoptioner från utlandet sedan en regeringskommission upptäckt att barn stulits från deras biologiska föräldrar. En liknande utredning bör tillsättas även i Sverige, anser både Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) och Adoptionscentrum.”

https://www.svd.se/myndighet-oegentligheter-vid-adoptioner-bor-utredas

”Det bör utredas hur Sverige ska hantera uppgifter om oegentligheter av det här slaget, anser Per Sundberg, kommunikationsstrateg på MFoF.

– Vi som myndighet har varit väldigt tydliga med det gentemot socialdepartementet.

Den statliga kunskapsmyndigheten MFoF – som sorterar under socialdepartementet – ansvarar bland annat för att internationella adoptioner till Sverige ska ske på ett lagligt och etiskt godtagbart sätt.

”Adoptioner får endast genomföras om de är till barnets bästa och aldrig med ett vinstintresse”, heter det på myndighetens sajt. Per Sundberg framhåller att det finns ett behov av klarhet.

– Vi har kontakt med många vuxna adopterade som är oroliga över uppgifter om oegentligheter. Och vi har full förståelse för det. Det är i många fall förfärliga uppgifter som kommer fram, säger han.

Ur ett svenskt perspektiv är Chile det exempel som varit mest omtalat de senaste åren. En pågående brottsutredning i landet har hittills visat att över 600 misstänkta offer för illegala adoptioner mellan 1970- och 1990-talet hamnat i Sverige.

”Det är ett faktum att hundratals barn i Chile har ryckts från sina föräldrar och blivit bortadopterade till utlandet. Det är en sanning som inte kan motsägas och som styrkts av vittnesmål från alla de personer som kallats att delta i målet”, skrev MFoF i en rapport från myndighetens besök i landet i maj 2018.

Nyligen kom en rapport från Statskontorets utredning av den internationella adoptionsverksamheten i Sverige. I den bedöms att nuvarande organisering är bäst lämpad för ändamålet och att internationella adoptioner har blivit säkrare. Samtidigt framkommer det att det finns risker och att det är ”svårt att fullt ut garantera rättssäkerheten och barnrättsperspektivet i varje enskilt adoptionsfall.”

Adoptionscentrum, Sveriges största förmedlare av internationella adoptioner, välkomnar en oberoende utredning. Däremot förvånas verksamhetschefen, Kerstin Gedung, över det beslut som fattats av den nederländska regeringen. Utredningen har tittat på fall från 1960-talet och framåt, understryker hon.

– Det handlar i stor utsträckning om enskilda, oreglerade adoptioner som vid den tiden var vanliga, både i Nederländerna och Sverige. Det är förvånande att landet stoppar adoptioner i dag som genomförs av reglerade och icke-vinstdrivande organisationer, baserat på oegentligheter som förekom före Haagkonventionen, säger hon.

Haagkonventionen för internationella adoptioner antogs 1993. I Sverige trädde den i kraft 1997.”

Den nya adoptionsutredningen försöker rädda den internationella adoptionsverksamheten trots vetskapen om alla korrupta och illegala adoptioner

Så har den senaste statliga utredningen om internationell adoption offentliggjorts – ”Organiseringen av den internationella adoptionsverksamheten” – som är den möjligen 16:e i ordningen sedan 1964 års ”Adoption av utländska barn” vilket säger något i sig om adoptionsverksamhetens centrala betydelse i Sverige och för svenskarna.


Sverige och svenskarna är då världens allra mest adopterande land och folk per capita med hittills kring 60 000 genomförda utlandsadoptioner av utrikes födda barn och tillsammans med USA ”uppfann” och utvecklade Sverige därtill internationell adoption som en kombinerad barnavårdsmetod, migrationspraktik och reproduktionsteknik i kölvattnet efter Koreakriget.


Idag är dock verksamheten en skugga av sitt forna jag efter att ha upplevt en storhetstid dels efter den s k 68-revolutionen på 1970-talet och dels efter Kalla krigets slut på 1990-talet men fortfarande är Sverige världens mest pro-internationell adoption-land att döma av denna nya rapport som med en sådan självklarhet tar sig an situationen för dagens svenska internationella adoptionsverksamhet som att det är ett problem i sig att utlandsadoptionerna minskar och att de kvarvarande tre svenska adoptionsförmedlarna hotas av konkurs liksom att landets visserligen 10 000-tals ofrivilligt barnlösa singlar och par får än större svårigheter att reproducera sig om den internationella adoptionsverksamheten fortsätter att minska i antal.


Det mest anmärkningsvärda i rapporten är dock att de tre svenska adoptionsförmedlarna med Adoptionscentrum i spetsen hävdar att de inte har förestått och legat bakom några korrupta adoptioner samt att den svenska myndigheten MFoF som kontrollerar adoptionsförmedlarna och tilldelar dem auktorisation fortfarande verkar sitta i knät på desamma.


Utredningen konstaterar vidare visserligen och med rätta att ursprungsländerna i Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Latinamerika, Karibien, Central- och Östeuropa lider av korruption men det är samtidigt alldeles uppenbart att det korrupta ”flaggskeppslandet” Sydkorea bara måste räddas kvar till varje pris som adoptionsland för svenskarna då det var just där som hela den internationella adoptionsverksamheten föddes i dess moderna form och Sydkorea har också bidragit med överlägset flest adoptivbarn till både Sverige och till hela Väst i absoluta tal.


Adoptionscentrum, d v s den mest korrupta svenska adoptionsförmedlaren som tillika är västvärldens näst största adoptionsförmedlare, tillåts dessutom att fortsätta att få adoptera barn från Chile till Sverige trots den pågående chilenska brottsutredningen.


Slutligen är den svenska naiviteten gentemot de korrupta ursprungsländerna i Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien, Latinamerika, Karibien, Central- och Östeuropa som alltid astronomisk för trots att utredningen konstaterar att flertalet ursprungsländer som svenskarna har adopterat ifrån och fortfarande adopterar från lider av korruption så anses det ändå viktigt att fortsätta att adoptera från dessa länder enligt den sedvanliga svenska ”in-Sweden-we-have-a-system”-logiken som säger att det ändå är bättre för Sverige att fortsätta att adoptera från dessa länder för att kunna påverka dem i en positiv riktning under svenskt inflytande och efter svensk modell än att upphöra med adoptionerna från dessa länder och därmed tappa kontakten med och inflytandet över länderna ifråga.


Jag har naturligtvis förståelse för alla närmast otaliga ofrivilligt barnlösa singlar och par i Sverige och i Väst, och både heteros och icke-heteros, vilka vill fortsätta att bibehålla den internationella adoptionsverksamheten och likaså har jag förståelse för Sverige och de andra västländerna vilka idag lider av kraftigt fallande fruktsamhetstal och kraftigt åldrande och t o m minskande befolkningar men att försöka rädda den internationella adoptionsverksamheten såsom denna nya, svenska statliga utredning syftar till mot bakgrund av vetskapen om alla korrupta och illegala adoptioner är inget annat än svensk kolonial arrogans av allra värsta sorten.

Stort reportage i The Guardian om genomkorrupta Adoptionscentrum och de illegala adoptionerna från Chile

Aaron Nelsen skriver idag i The Guardian om de tusentals korrupta adoptioner som har ägt rum från Chile (och även från andra länder) till Sverige och då detta ju är en brittisk tidning så hängs ett flertal av de skyldiga ut med namn (och med rätta anser i varje fall jag då de har förstört livet för tusentals förstaföräldrar och biofamiljer/släktingar och för tusentals adopterade och även för tusentals adoptivföräldrar), d v s personer som en gång har varit anställda av västvärldens näst största adoptionsförmedlare, d v s genomkorrupta svenska Adoptionscentrum (AC) såsom AC-grevinnan som var vän med Sveriges ambassadör i Chile och som låg bakom de tecknade Pippi-filmerna och AC:s f d Latinamerikachef på plats i Latinamerika den genomkorrupta ”child finder:n” Anna Maria ”Aja” Elmgren som opererade i bl a Chile, Argentina, Uruguay och Brasilien för att ”harvest:a” potentiella adoptivbarn till svenskarna.

https://www.theguardian.com/news/2021/jan/26/chile-stolen-children-international-adoption-sweden?fbclid=IwAR1unuwOQabOnNoFabnIMay8bEe5DJgZFQh6oT_84Tj9fWNRwjxBS4sJveU

Vänsterpartiet fortsätter att stå upp för de adopterade från Chile och för Sveriges alla 60 000 utlandsadopterade i kampen mot genomkorrupta Adoptionscentrum

Vänsterpartiet fortsätter att stå upp för de adopterade från Chile och för alla oss 60 000 utlandsadopterade mot den genomkorrupta adoptionsindustrin och mot de svenska adoptionsorganisationerna som har ägnat sig åt organiserad människohandel och åt att systematiskt ha manipulerat dokument för att skydda sig själva och sopa undan alla spår av den brottsliga verksamhet som de har varit involverade i samtidigt som vi adopterade har fått våra ursprungsidentiteter förstörda och i alltför många fall omöjliggör det för oss idag som vuxna att någonsin kunna hitta våra förstaföräldrar och biologiska familjer i ursprungsländerna då våra riktiga födelsedatum, ursprungsnamn, födelseorter och bakgrundshistorier har suddats ut för alltid och ersatts med helt och hållet falska och påhittade uppgifter.

Igår frågade Vänsterpartiets riksdagsledamot Jon Thörbjörnsson återigen socialminister Lena Hallengren om vad den svenska regeringen gör för att bringa klarhet i det faktum att 1000-tals internationella adoptioner till Sverige har varit illegala och korrupta och att 1000-tals utlandsadopterade är stulna och sålda och har fått sina identiteter förstörda för alltid. Hallengren svarade att Sverige fortsätter att följa vad som händer i Chile och indirekt och implicit att Sverige ännu inte kommer att tillsätta en egen utredning om de illegala och korrupta adoptionerna från Chile och från en mängd andra ursprungsländer.

Detta är då sann solidaritet på så många plan och här nedan listas mest bara de demografiska och ideologiska aspekterna:

Sverige är då det land i både världen och historien som utan konkurrens har adopterat flest barn per capita från de gamla utomeuropeiska kolonierna och bosättarstaterna över haven liksom från det postkommunistiska Central- och Östeuropa och den internationella adoptionen har på ett på alla sätt och vis avgörande sätt påverkat den svenska självbilden och identiteten och omvärldsbilden av Sverige såsom varande världens mest solidariska, progressiva, färgblinda och antirasistiska land.

En mycket hög procent av alla de svenskar som har adopterat dessa 60 000 utländska barn barn sedan 1950-talet är högutbildade med höga inkomster och i många fall rejäla förmögenheter och vilka ofta står till vänster politiskt sett. Vi som är adopterade är mestadels ”omvänt” nästan alltid från underklassen och från ”socialgrupp fyra” i ursprungsländerna i Syd- och Centralamerika, Karibien, Oceanien, Afrika, Asien, Mellanöstern och Central- och Östeuropa och många är dessutom slavättlingar, tillhör olika urfolk och minoriteter eller är blandade/mixade. Detta gör att vi adopterade för övrigt dessutom skiljer oss åt från invandrarna från Syd- och Centralamerika, Karibien, Oceanien, Afrika, Asien, Mellanöstern och Central- och Östeuropa vilka mestadels tillhörde medelklassen och ibland t o m överklassen i sina hemländer.

Dessa demografiska OCH ideologiska aspekter av världens och historiens mest adopterande land och folk (d v s Sverige och svenskarna) lämnar då Vänsterpartiet (och även Liberalerna, som också har motionerat för att få till en utredning om de illegala och korrupta adoptionerna) därhän – d v s de facto är ju relativt många på vänsterkanten demografiskt sett och säkerligen många vänsterpartister och åtskilliga personer som röstar på partiet adoptivföräldrar eller så har de adopterade syskon, partners, vänner, kollegor, grannar o s v. Dessutom är många på vänsterkanten demografiskt sett och säkerligen många vänsterpartister och åtskilliga personer som röstar på partiet pro-internationell adoption utifrån just en solidarisk, progressiv, färgblind och antirasistisk ideologisk hållning.

Det länder därför Vänsterpartiet till heder att frångå alla ovanstående aspekter (OBS: det finns så klart än fler aspekter än dessa av Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk) och i stället verka för en sannings- och försoningsprocess mellan alla oss 60 000 utlandsadopterade, våra förstaföräldrar och biologiska familjer och släktingar i ursprungsländerna, våra adoptivföräldrar och adoptivfamiljer och adoptivsläktingar i Sverige (inklusive våra eventuella partners och barn och t o m barnbarn liksom syskon, kusiner o s v) OCH det s k svenska folket som helhet som har investerat så enormt mycket ideologiskt i oss adopterade vad gäller just antirasism.

Idag samlas chilenska föräldrar, syskon och släktingar som söker efter eller vet att de har bortadopterade barn, syskon och släktingar i Sverige utanför svenska ambassaden i Chile för att kräva att Sverige går till botten med alla de illegala adoptioner som genomkorrupta Adoptionscentrum genomförde från Chile till Sverige under militärdiktaturen

Idag den 18 december 2020 kl. 11.30 chilensk tid och kl. 16.30 svensk tid samlas chilenska föräldrar, syskon och släktingar som söker efter eller vet att de har bortadopterade barn, syskon och släktingar i Sverige utanför den svenska ambassaden i Santiago i Chile för att kräva att Sverige liksom Chile redan har gjort tillsätter en utredning som en gång för alla går till botten med alla de illegala och korrupta adoptioner som ägde rum från Chile till Sverige under militärdiktaturen.

Samtidigt genomför 47 Chile-adopterade i Sverige en virtuell solidaritetsmanifestation för de chilenska föräldrarna, syskonen och släktingarna som idag demonstrerar utanför Sveriges ambassad i Chile.

Konungariket Sveriges ambassad i Santiago de Chile är då historisk mark vad gäller de svensk-chilenska relationerna och det går inte att säga något annat än att den chilenska diasporan i Sverige helt enkelt föddes där för dit tog förföljda chilenska socialister sin tillflykt i samband med militärkuppen 1973 vilka fick asyl i Sverige och senare tog ambassaden under ledning av dess dåvarande ambassadör Harald ”Svarta nejlikan” Edelstam också emot flyende uruguayanska anarkister på ambassaden vilka också fick asyl i Sverige.

Tack vare Edelstams heroiska insatser för den chilenska vänstern härbärgerar Sverige idag proportionellt sett flest invånare per capita med någon slags chilensk bakgrund i västvärlden och utanför Spanien – den 31 december 2019 uppgick svensk-chilenarna till 58 508 invånare. 

Under militärdiktaturen 1973-90 lät sedan Sverige tyvärr sig manipuleras av Pinochets juntaregim genom att villigt ta emot 2146 adoptivbarn som svenska Adoptionscentrums förmedlade på synnerligen illegala och korrupta sätt och i nära samarbete med diktaturen. Den chilenska diktaturen erhöll därmed ”soft power”-”goodwill” i Sverige och bland svenskarna vilka annars var det västerländska folk i världen som allra mest var emot samma diktatur.

En än idag levande person, en grevinna som arbetade på Adoptionscentrum på 1970-talet och som även har varit filmregissör och bl a har deltagit i att producera flera Pippi Långstrump-filmer, varnade redan 1975 för Adoptionscentrums Chile- och Latinamerika-ansvariga som opererade på fältet i Chile och i flera andra latinamerikanska länder under militärjuntornas tid på 1970- och 80-talen för att söka efter och hitta s k ”adopterbara” barn till svenskarna. Grevinnan tillskrev 1975 svenska ambassaden i Chile och uttryckte skepsis mot sin egen dåvarande kollega, som också hon lever än idag, genom att fråga sig hur hon egentligen hittade alla dessa s k ”adopterbara” barn i dåvarande Chile:

”… vi aldrig fått riktigt klart för oss HUR hon arbetat och under vilka former hon fått tagit emot barnen. Vi har bara, för att uttrycka det drastiskt, tackat och tagit emot.”

Det är ytterst sällan som föräldrar, syskon och släktingar till barn som adopterats till Sverige demonstrerar och protesterar så öppet och offentligt som de chilenska föräldrarna, syskonen och släktingarna gör idag och mig veterligen har detta mest bara hänt tidigare i Sydkorea där det idag finns en rörelse av föräldrar, syskon och släktingar till barn som adopterats till Väst. Sverige har adopterat kring 60 000 utrikes födda barn sedan 1950-talet och i hela västvärlden finns det idag kring en miljon människor som har adopterats från andra länder.

De chilenska förstamödrarnas budskap idag till de Chile-adopterade i Sverige när de samlades utanför svenska ambassaden i Santiago var då följande:


”Leta efter oss – vi vill bli hittade – ni blev stulna men vi klandrar inte era svenska föräldrar för det!”


Samma inställning har de koreanska förstamödrarna som letar efter sina bortadopterade barn i Sverige och i västvärlden – de är aldrig arga på de svenska och västerländska adoptivföräldrarna utan på adoptionsbyråerna och adoptionsindustrin liksom på staterna som tillåter denna barnhandel som stavas internationell adoption för att få upp födelsetalen i mottagarländerna i Väst vilka lider av utbredd ofrivillig barnlöshet och alltför låg fruktsamhet och för att bli av med oöneskade ”överflödsbarn” från ursprungsländerna (d v s barn vilka av ras- och/eller klassmässiga skäl eller av köns- och hedersskäl anses vara mindre värda än andra barn såsom slavättlingsbarn, urfolksbarn, blandade/mixade barn och underklass/arbetarbarn).

Om vad den chilenska utredningen om de korrupta utlandsadoptionerna berättar om Sverige och svenskarna som världens och historiens allra mest utlandsadopterande land och folk liksom om världens näst största adoptionsförmedlare genomkorrupta Adoptionscentrum

Att läsa den chilenska parlamentariska utredningen om de korrupta adoptionerna från Chile till Väst och inte minst till Sverige, som den svenska adoptionsmyndigheten MFoF publicerade igår (se https://mfof.se/nyhetsarkiv/nyheter/2020-05-20-parlamentarisk-utredning-i-chile-om-internationella-adoptioner.html), är som att läsa om vilket ursprungsland som helst i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien vad gäller hur den internationella adoptionsverksamheten har gått till (och tyvärr fortfarande i alltför hög grad går till) i bl a Colombia, Brasilien, Guatemala, Haiti, Etiopien, Uganda, Nigeria, Iran, Indien, Bangladesh, Kina, Vietnam, Indonesien, Filippinerna, Thailand, Sydkorea och Marshallöarna.
AC
 
Det handlar om en ren och skär efterfrågestyrd (d v s från svenskarnas sida, vilka som alltid agerar utifrån principen och devisen ”vi ska ha barn till varje pris och i de gamla kolonierna finns det barn som vi kan betala för så att vi ska kunna reproducera oss”) och vinstdrivande människohandel som i ursprungsländerna kläs i en retorik som säger att barnen får det materiellt bättre hos de svenska adoptivföräldrarna och som i Sverige omgärdas av en slags vänsterliberal ideologi som handlar om internationell solidaritet, antirasism och kosmopolitism (att reproducera sig och bilda familj över de s k rasgränserna o s v):
 
Barnen har systematiskt tagits och stulits från sina mödrar, föräldrar, familjer och släktingar genom att bl a ljuga om att barnen var dödfödda eller att barnen var prematura och därför behövde kvarstanna på sjukhus och barn som tillfälligt placerats på barnhem har utan föräldrarnas tillstånd och vetskap helt sonika adopterats bort och i huvudsak handlar det om arbetarklassmödrars barn samtidigt som dessa biologiska mödrar utsattes för aktiv övertalning och i vissa fall även för fysiskt våld för att få dem att överge sina barn. I andra länder har de biologiska mödrarna inte bara tillhört arbetarklassen eller ett eller flera urfolk såsom i Chile utan också ofta varit slavättlingar, tillhört andra typer av minoriteter eller varit infödda kvinnor som har fått blandade/mixade barn med vita eller svarta amerikaner eller andra västerlänningar.
AC2
 
Barnen är vidare fortfarande registrerade i folkbokföringen i ursprungslandet och i flera fall har en del barn flera identiteter då barnens ursprungliga namn och alla juridiska kopplingar till de biologiska föräldrarna har raderats och utplånats för att för alltid omöjliggöra för det bortadopterade barnet i mottagarlandet och de biologiska föräldrarna i ursprungslandet att kunna hitta varandra och återförenas i framtiden (det handlar helt enkelt om att sopa igen spåren efter det begångna brottet, d v s adoptionen, genom att både förstöra och förfalska identiteter på löpande band och därmed manipulera folkbokföringen).
 
Sverige är då världens största adoptionsland per capita och inget annat s k folkslag på jorden har genom historien adopterat så många utrikes födda barn som just (majoritets)svenskarna med över 60 000 utlandsadoptioner sedan 1950-talets mitt och framåt.
 
MAPUCHE
Att svenskarna uppvisar det demografiska och historiska världsrekordet i internationella adoptioner har fr a att göra med att inget annat västland kom att stå och kom att komma så nära den postkoloniala världen, det globala Syd, den s k Tredje världen och den utomvästerländska världen som just Sverige i antikolonialismens, antiimperialismens och antirasismens namn i samband med avkoloniseringen och under Kalla kriget och inget annat västerländskt folk än svenskarna (förutom amerikanerna) var samtidigt också så närvarande i denna del av världen under samma tidsperiod, d v s 10 000-tals och åter 10 000-tals svenskar har helt enkelt någon gång i livet besökt, bott i, arbetat och verkat i ett land i den utomvästerländska världen sedan 1950-talet och framåt.
 
På ett liknande sätt som att de mixade/blandade barnen kom att bli det amerikanska efterkrigstida imperiets konkreta fysisk-kroppsliga ”produkter” och ”resultat” som de vita och svarta amerikanska soldaterna ”skapade” och lämnade efter sig i land efter land i den s k Tredje världen som USA invaderade, ockuperade och intervenerade i under Kalla kriget kom de utlandsadopterade att bli det svenska efterkrigstida antirasistiska nationsbyggandets konkreta fysisk-kroppsliga ”produkter” och ”resultat” som de vita svenskarna hämtade och tog med sig från land efter land i den s k Tredje världen som Sverige bistod, stöttade och var närvarande i under Kalla kriget.
HANDEL
 
Av de 60 000 utlandsadoptionerna till Sverige rör kring 2200 Chile som ursprungsland (och varav kring 1000 tillhör det chilenska urfolket mapuche). I den chilenska parlamentariska utredningen framgår det med all önskvärd tydlighet att svenskarna var allra mest aktiva på fältet av alla västerlänningar i flertalet länder i Sydamerika och även i flera länder i Centralamerika och Karibien under fr a 1970-, 80- och 90-talen vad gäller den internationella adoptionsverksamheten.
 
Världens näst största adoptionsförmedlande organisation efter amerikanska Holt, d v s genomkorrupta svenska Adoptionscentrum (AC) verkade exempelvis genom sin Latinamerikachef på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som i praktiken hela den internationella adoptionsverksamhetens katalysator, motor, spindel i nätet, expert, entreprenör och ideolog på en och samma gång i Latinamerika och Karibien och en svensk handbok som översattes till bl a spanska användes t o m som en slags instruktionsmanual för att initiera och driva den internationella adoptionsverksamheten i ursprungsländerna i regionen.
 
Tyvärr har dock AC inte varit särskilt behjälplig med att öppna sina arkiv för den chilenska brottsutredningen som för närvarande utreder de 1000-tals korrupta utlandsadoptionerna, vilket också framgår i den parlamentariska utredningen. Samtidigt adopterade slutligen 1000-tals svenskar även privat från en rad länder i Latinamerika och Karibien under samma decennier och de privata adoptionerna var om möjligt än mer korrupta än de adoptioner som genomfördes av de svenska adoptionsförmedlarna.
 
Under den svenska antikolonialismens, antiimperialismens och antirasismens stolta banér härjade de svenska adoptionsförmedlande organisationerna med genomkorrupta AC i spetsen och enskilda svenskar (i form av privata adoptioner) med svenska statens goda minne på ett exakt likadant sätt som i Chile i en mängd länder i Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien på 1960-, 70-, 80-, 90- och 00-talen genom att i dessa ursprungsländer både inleda, institutionalisera och därefter driva den internationella adoptionsverksamheten på plats och utveckla den till den gigantiska människohandelsindustri som den kom att utvecklas till på 1990- och 2000-talen när utlandsadoptionerna ”peak:ade” i antal globalt sett (år 2004 genomfördes exempelvis hela 40 000 internationella adoptioner från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien till Väst).
 
Därmed skiljer sig Sverige och svenskarna (som så ofta förr) från hela den övriga västvärlden där denna typ av vänsterliberala ideologi aldrig har varit särskilt närvarande alls i relation till utlandsadoptionerna utan i stället har det antingen handlat om kristna räddningsfantasier och kristen missionsiver eller helt enkelt bara om att internationell adoption betraktas som en av flera reproduktionsmetoder för västvärldens miljontals ofrivilligt barnlösa hetero- och homopar och hetero- och homosinglar vilka av en mängd olika anledningar inte har kunnat reproducera sig själva annat än utanför kroppen (och bl a då genom internationell adoption).