Kategori: Adoptionscentrum

Per Han och jag samtalar om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt

Per Han och jag samtalar om den svenska och globala adoptionsindustrin och om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt.

”I det här avsnittet försöker vi, Tobias Hübinette och Per Han, sammanfatta den granskning som Dagens Nyheter har publicerat i slutet av februari 2021, om korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin. En brottslighet som möjliggjorts genom pengar från rika västländer i kombination med barnlängtan och god tro… Plus förslagenhet, inte minst genom så kallade ”child finders” som världen runt nästlat sig in och rövat bort bebisar från sina mödrar, allt medan papper förfalskats och historier om prostituerade mammor och oönskade barn som lämnats på trappen till polisstationen har fabricerats. D v s oftast bara påhittade historier och detta har fått pågå sedan barn från så kallade fattiga länder började adopteras i slutet av 60-talet. Detta bevisas bland annat i den treåriga utredning som gjorts i Holland där man nu har stoppat all utlandsadoption och ger möjlighet för de adopterade att både få en ursäkt och att ta sina ärenden till domstol, även om brotten skedde för många många år sedan.”

(…)

”I drygt 20 år har han varit en av de få som återkommande lyft de smärtsamma, personliga, politiska, obekväma, livsomvälvande, tunga, traumatiska, systematiska, förträngda, dolda och korrupta frågorna kring internationell adoption. Få har velat lyssna på honom och många har försökt att tysta honom. Däribland Ulf Kristersson, som i rollen som ordförande för Adoptionscentrum och adoptant av tre kinesiska barn är en av många makthavande nyckelfigurer. 

Sedan DN:s avslöjande reportage verkar nu tiden äntligen vara mogen för förändring. Sveriges politiker, i landet som har adopterat flest barn per capita, är nu eniga – inklusive Kristersson: Vi måste gå till botten med allt som utlandsadoptionerna skapat precis som i Holland”

Om att skapa ”hittebarn” av stulna barn

Helsingborgs Dagblads Maria Berkmo intervjuar David från Höganäs, som är en av alla de adopterade från Chile som genomkorrupta Adoptionscentrum tog till Sverige på illegala grunder och detsamma gäller hans (hel)bror, som också han är adopterad från Chile.

Det visar sig nu att David och hans bror i Sverige har en tredje (hel)bror som blev kvar i Chile och det var militären som helt sonika stal David och hans bror från deras föräldrar (och möjligen p g a att deras chilenska förstapappa var gruvarbetare och därmed antagligen socialist medan förstamamman hamnade i fängelse) och sannolikt i maskopi med genomkorrupta Adoptionscentrums superentreprenöriella ”child finder” i Sydamerika och i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Davids lillebror sades falskeligen ha varit ett s k ”hittebarn” enligt genomkorrupta Adoptionscentrums adoptionsdokument som hans svenska adoptivföräldrar erhöll i samband med adoptionen, och vilket är en ytterst vanlig uppdiktad bakgrundshistoria inom adoptionsindustrin.

Det fullkomligen vimlar då av ”tekniska” s k ”hittebarn” (d v s ”på pappret-hittebarn”) bland Sveriges 60 000 utlandsadopterade och att påstå att någon är ett s k ”hittebarn” för att dölja ett brott och trots att så ofta inte är fallet är det antagligen allra mest effektiva sättet för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla de adopterade själva från att söka efter sin förstafamilj (utöver att påstå att förstamamman är en promiskuös och semiprostituerad ”slarver” som därför inte är värd att få vara förälder och få behålla sitt barn) och samtidigt få adoptivföräldrarna att tro att deras adoption var helt legitim.

Den uppdiktade ”hittebarn”-bakgrundshistorien motsvarar när adoptionsindustrin ljuger för förstamamman och förstafamiljen att barnet har dött och dödförklarar detsamma, d v s även det är ett mycket effektivt sätt för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla förstamamman och förstafamiljen från att söka efter sitt barn:

”För ett par år sen hittade David Henningson från Höganäs sin mamma i Chile. Han upptäckte då att han och hans bror stulits som barn. Nu har han också fått kontakt med sin pappa – som avslöjade en familjehemlighet. Samtidigt öppnar regeringen för en utredning av hur chilenska barn med oklara papper kunde hamna i Sverige.”

https://www.hd.se/2021-03-17/han-stals-som-barn-i-chile-nu-har-han-funnit-bada-sina

”Nyligen har Dagens Nyheter genomfört en granskning av svenska adoptioner från utlandet. Trots att frågan drivits hårt av Vänsterpartiet under flera års tid är det först nu det kan bli fråga om en svensk utredning av hur det egentligen gick till när bland annat chilenska barn mellan 1960- och 1990-talen kunde adopteras till Sverige trots stora brister i barnens dokument.

Ett av dessa barn som hamnade i Sverige är David Henningson. Hans mamma togs av militärjuntan i Chile 1976 och trodde under 45 år att hennes två söner var döda. Hon satt fem år i fängelse. Och försökte få klarhet utan framgång.”

(…)

”Hans lillebror påstods ha hittats på en kyrktrappa. Hur man i så fall hittade honom fanns det inget svar på. I själva verket stals både David Henningson och hans lillebror och fick en svensk adoptionsfamilj. Men David har lyckats spåra sin rötter och det blev en känslosam återförening med biologiska mamman Maria Antonio vintern 2019. Han ger inte mycket för de löften alla politiska partier på riksplan nu gett om en utredning kring hur stulna barn kunnat bli bortadopterade.

– Socialministern säger ”kanske” i DN:s artikel. Hon säger inte ja. Man vet ju att startar man en utredning efter så här många år så är det många aktiva politiker som varit involverade i besluten, säger David Henningson.

Han är inte heller imponerad av moderatledaren Ulf Kristersson som vill ha en vitbok över alla adoptionerna.

– Han var med på 1990-talet när han själv satt i styrelsen för Adoptionscentrum. Då misstänkte svenska ambassaden i Chile att saker inte gått rätt till. Det blev en snabbutredning som sa att det inte varit något fel. Kristersson vill ju inte bli granskad.

Det David Henningson vill ha är en offentlig ursäkt från svenska myndigheter.

– Jag vill också ha samma typ av utredning som i Holland och Danmark – en oberoende utredning, utan några politiker, som tar ett helhetstag. Varenda dokument ska granskas och alla arkiv öppnas. Och detta ska göras med alla adoptioner – inte bara från Chile.

För hans egen del har det blivit ytterligare två resor till Chile sedan han var där första gången. Och känslan när han kommer till sitt födelseland är densamma. Här känner han att han hör till. Han längtar efter att pandemin ska vara över så att han kan åka dit igen.

Kontakten med biologiska mamman Maria Antonio har fortsatt. Minst ett par, tre gånger i veckan hörs de av. Samtidigt har ytterligare släktingar upptäckts. David Henningson har alldeles precis hittat sin biologiska pappa Manuel Domingo.”

(…)

”- Jag hittade honom för en månad sedan. Via en efterlysning på Facebook var pappan snabbt lokaliserad. För en månad sedan satte han sig ner framför datorn och hade det första videosamtalet med honom. Det var känslosamt från båda sidor.

– Han var väldigt rörd. Jag fick veta lite mer hur han såg på det som hänt. Hans och mammas historia stämde. Pappan jobbade i gruvan när militären kom.

– Han skyndade sig hem. Någon sa att vi hade kommit till sjukhuset och han körde dit. Men där fanns inte skymten av några söner. Sedan dess har Orlando Domingo levt med ovissheten.

– Han har undrat hela tiden var vi var. Och minnet av David och hans lillebror har hela tiden levt i pappans nya familj.

– Mina syskon på den sidan har alltid vetat om oss. Kontakten med pappan har lett till att David bjudits på en mycket stor överraskning. Plötsligt är han inte äldst i syskonskaran. Det finns en äldre son som hans mamma och pappa fick och som mamman valt att inte berätta om.

– Mamma var väl inte så glad att jag fick veta. Men det är viktigt för mig och min bror att få en helhet. Samtidigt har det på den privata sidan i hemma i Höganäs varit omtumlande. David Henningsons äktenskap är slut. Han tror att det beror på sökandet av sina chilenska rötter.

– Jag tror att det har med detta att göra. Man blir en annan person. Väldigt många som startar en sådan här process skiljer sig. Nu bor vi nära varandra för barnens skull. I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning kring de bortadopterade barnen. David Henningsson är en del av den och har lämnat sitt vittnesmål.

– Det har min pappa och mamma också. Men jag tror inte det händer något för det är så politiskt laddat.”

En av landets många dödförklarade utlandsadopterade träder fram i Smålandsposten

Smålandspostens Per Ohlsson intervjuar Liza Lindblom i Älmhults kommun som är en av ett mycket stort antal utlandsadopterade i Sverige som är juridiskt-tekniskt dödförklarade i ursprungslandet.

Att dödförklara nyfödda barn alternativt att dödförklara äldre barn vilka i båda fallen därefter adopterades bort till Sverige eller till andra västländer har genom årtiondena varit ett mycket vanligt modus operandi inom den globala adoptionsindustrin och inte minst i många ursprungsländer i Asien såsom i Sydkorea.

I Chile var det genomkorrupta Adoptionscentrums mångåriga predatorisk-entreprenöriella ”child finder” på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som satte i system att stjäla barn och antingen direkt efter födseln på sjukhusen eller så handlade om äldre barn, vilka hon sedan såg till att bli just dödförklarade så att förstaföräldrarna aldrig skulle komma på tanken att ens försöka leta efter barnet ifråga.

Utöver vinstintresset och behovet av att tillgodose den omätliga efterfrågan på s k adopterbara barn bland de närmast oräkneligt antalet ofrivilligt barnlösa (hetero- och homosexuella) paren och singlarna i Sverige och i Väst så handlar denna metod om den koloniala föreställningen om att de ofrivilligt barnlösa blivande adoptivföräldrarna i Sverige och i Väst är mer värda och därför förtjänar att få barn och att få reproducera sig medan människorna i den utomvästerländska världen i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien mer eller mindre betraktas som vegeterande lågliv som knappt ens är kapabla till ett känsloliv och vilka mest bara ynglar av sig likt djur.

”Hon döptes till Elizabeth Del Carmen men dödförklarades på ett sjukhus i Chile innan hon fyllt två. Likväl, här sitter undersköterskan Liza Lindblom i villan hemma i Häradsbäck 37 år senare, och försöker pussla ihop en tillvaro byggd på lögner.”

https://www.smp.se/almhult/dodforklarad-i-santiago-men-livs-levande-i-haradsback-8b50c7ae

”Vid köksbordet i södra Småland berättar hon om en hissnande resa. Hon gör det osentimentalt och med udden mot makten. Med distans och närvaro i symbios.

– Min biologiska mamma har berättat att vi var väldigt fattiga och att jag var underviktig och svagast av oss syskon och därför ibland lämnades bort till en klinik som drevs av några nunnor. Det var där, på hemmet där hon skulle få hjälp att samla livskraft och där familjen skulle få nytt hopp, som saker gick väldigt snett. Kanske någon kände behov av att agera allsmäktigt och ta kommando över naturlagar och människoliv.

– När min chilenska mamma kom och skulle hämta mig så fick hon besked om att jag blivit dålig och hamnat på sjukhus. Ja, så hon tog sig dit och fick veta att jag inte längre levde. Det finns till och med en grav i Santiago dit hennes familj gått i tron att mellanbarnet avlidit på ett sjukhus. I stället hade Elizabeth Del Carmen stulits och satts på ett flyg till Sverige och fått ett nytt hem i Sollentuna. Det var också ett liv – nödvändigtvis inte bättre, men definitivt annorlunda.

– Jag har inte haft någon perfekt uppväxt, absolut inte, och har ingen kontakt med mina svenska föräldrar i dag. Men jag är inte emot adoptioner, inte generellt kritisk, som många verkar vara. Inte minst på Facebook och andra grupper på sociala media som bildats efter avslöjandena om stulna barn. Jag är uppväxt i Sverige och ska jag vara ärlig så har jag inte så mycket gemensamt med min familj i Chile.”

(…)

”- Jag har två helsyskon och ett par halvsyskon och de är bättre än vad jag är på att höra av sig. Vi har sporadiska kontakter, oftast på Messenger, och jag kommunicerar mest och bäst med min lillasyster.

I Sollentuna, där jag växte upp, fanns många chilenare och jag träffade flera av dem. Jag förstår och kan läsa en del spanska, men det är värre att prata. Hur upptäckte du att allt inte hade gått rätt till med adoptionen?

– Det var när historierna om stulna barn hade avslöjats i tv och det började skrivas och pratas om det för några år sedan. Jag fick syn på ett namn som jag kände igen från adoptionspapperen. Allt började med att tv-kanalen Chilevision 2017 avslöjade att flera tusen adoptioner från Chile var illegala. SVT Väst hakade på och granskade de många svenska fallen och Adoptionscentrums ombud i Santiago och flera chilenska kontaktpersoner pekades ut som delaktiga i ett nätverk. Det handlade främst om att barn stulits från tillfällig barnvård eller dödförklarats direkt vid födseln och förts bort.

– Det hände mycket skumt under diktaturen i Chile, konstaterar Liza Lindblom. Sedan fortsätter hon:

– Jag är inte ledsen för att ha hamnat i Sverige och jag känner ingen agg eller sorg och tycker inte att jag typ förlorat ett land och jag har svårt med ett tv-program som Spårlöst, som ju säkert river upp många sår hos adoptivföräldrar. Fast, ärligt talat, visst skulle det vara intressant att åka till Chile och se landet.

– Jag är stolt över min bakgrund, men måste säga att jag upplevt mycket vardagsrasism sedan jag flyttade söderut – först till Sölvesborg och sedan till Älmhult.

I Stockholm satte jag mig på pendeln och åkte till jobbet i Upplands Väsby och där fanns det människor av alla former och sorter och jag kände mig verkligen som en i mängden. Här kan jag bli tilltalad på engelska i affären och folk kan komma fram på gatan och fråga mig hur jag trivs i Sverige. Jag har bott här sedan jag var två, och vet inget annat.

Efter en nyligen publicerad artikelserie i Dagens Nyheter om oegentligheter kring adoptioner har socialminister Lena Hallengren (S) öppnat för någon form av översyn av förmedlingen av barn till Sverige under 1900-talets sista decennier.

– Hur svårt kan det vara. De borde starta en brottsutredning precis som i Chile, kommenterar Liza Lindblom.

Svenska Adoptionscentrum uppger att de granskat all dokumentation från de chilenska adoptionerna utan att upptäcka att några fel har begåtts. Ulf Kristersson, ordförande för Adoptionscentrum 2003-2005 och nu partiledare för Moderaterna, har också deklarerat att han välkomnar en vitbok som går till botten med alla misstankar om brott och korruption.

– Vad ska jag säga? I så fall kan han ju själv pryda omslaget på den där vitboken, för han tog inte precis tag i problemet när han hade chansen som ordförande i organisationen, säger Liza Lindblom, kvinnan som dödförklarades och försvann, och som lever med livet efter lögnen.”

Genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) fortsätter att fabulera och manipulera genom att påstå att den chilenska utredningen inte inbegriper svenska AC och AC:s s k ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren och genom att skamlöst jämföra tvångsomhändertagandet av barn i Sverige med den systematiska stölden av barn i ursprungsländerna

Genomkorrupta Adoptionscentrum (AC), västvärldens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt som sedan 1969 har förmedlat närmare 30 000 utlandsadoptioner och därigenom möjliggjort för 10 000-tals svenskar som är ofrivilligt barnlösa att få reproducera sig och få bilda familj (och heteros som homos liksom par som singlar), fortsätter att skamlöst och hämningslöst ljuga i Norrköpings Tidningar genom att bl a hävda att den chilenska brottsutredningen inte inbegriper svenska AC och AC:s tyvärr en gång så hypereffektiva och superentreprenöriella expatdam och s k ”child finder” i Chile och Sydamerika Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande är i livet, genom att påstå att dagens utlandsadoptioner är garanterat rättssäkra trots att den svenska adoptionsmyndigheten MFoF säger det motsatta, genom att jämföra tvångsomhändertagandet av barn i Sverige med den systematiska stölden av barn i ursprungsländerna samt genom att insinuera att DN:s granskning av korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten är överdriven.

Fortfarande än idag lever kring ett hundratal svenska s k expatdamer, som verkade som s k ”child finders” på fältet i ursprungsländerna i Sydamerika, Karibien, Mellanöstern, Afrika, Asien, Oceanien, Central- och Östeuropa på 1960-, 70-, 80-, 90- och 00-talen och vilka var anställda av AC eller av de andra svenska adoptionsförmedlarna och vilka konkret och på plats letade efter s k adopterbara barn vilka alltför ofta stals från förstamödrarna och förstafamiljerna medan adoptionsdokument och bakgrundshistorier förfalskades och manipulerades och de adopterades ursprungsidentiteter raderades och ändrades.

Dessa svenska s k ”child finders” är i de allra flesta fall majoritetssvenska kvinnor, de allra flesta av dem är s k socialgrupp ett:are och högutbildade, drivna och språkkunniga samt entreprenöriellt lagda och medan en del var diplomat- och ambassadörsfruar så var andra missionärer, biståndsarbetare, socionomer eller sjuksköterskor och flera var gifta med s k infödda män (med t ex chilenska män, etiopiska män, koreanska män eller ryska män o s v) vilket högeligen underlättade deras verksamhet som s k ”child finders”. Åtskilliga av de svenska s k ”child finders” blev smått förmögna på att tillsammans hitta 1000-tals s k adopterbara barn som transporterades och adopterades till Sverige och flera bor kvar i ursprungsländerna medan andra bor i s k fashionabla kvarter i stora lägenheter eller hus i Sverige och har det generellt bra materiellt nu på ålderns höst (OBS: det är inget fel på att bli/vara rik i sig eller att må bra/ha det bra i sig).

Det de svenska s k ”child finders” fr a är livrädda för att råka ut för är det som den holländska regeringen nyligen beslutade om – nämligen att preskriptionstiden lyfts för internationella adoptioner vad gäller misstanke om trafficking/människohandel vilket då har skett i Nederländerna så att dagens vuxna holländska utlandsadopterade numera potentiellt kan polisanmäla och stämma både holländska staten och de holländska motsvarigheterna till de svenska s k ”child finders” (d v s de holländska expatdamerna och de holländska s k ”child finders”) om de misstänker och vet med sig att deras adoptioner inte gick rätt till. Att som 70-90-årig gammal expatdam och s k ”child finder” bli polisanmäld av en 20-40-årig vuxen utlandsadopterad och bli uthängd i media som korrupt adoptionsförmedlare och utsatt för en polisutredning och kanske t o m för ett åtal och en rättegång är naturligtvis inte särskilt angenämt för den som i övrigt bor mycket bra (läs: stort och fint) och har det bra ekonomiskt och statusmässigt (läs: ibland smått förmögen och antagligen även frisk och välmående i övrigt).

https://nt.se/bli-prenumerant/artikel/r0751xkl

”Adoptionscentrum är landets största och äldsta adoptionsförmedlare. I takt med att felaktigheter och brottslighet har upptäckts så är det till stor del de som har fått stå till svars. Men så har också en tidigare medarbetare i Chile anklagats för att vara del i att barn stulits och sålts för adoption. Medarbetaren friades, men har enligt chilensk media koppling till personer som nu ingår i en omfattande brottsutredning i landet. Varken medarbetaren eller Adoptionscentrum ingår dock i den utredningen och inga misstankar om brott har presenterats.

En granskning i Dagens Nyheter, ”Barn till varje pris”, visar att barnhandel, korruption och mutor har varit betydligt mer utbrett än man tidigare trott och förekommit i alla världsdelar. – Vidden förvånar även mig, sade Per Bergling, gd för Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF), till Sveriges Radios Studio Ett i förra veckan. Granskningen har skapat högt tryck på Adoptionscentrum. Många adopterade hör av sig och vill beställa kopior av sina adoptionshandlingar. Antalet ärenden har ökat med 300 procent.

– Vi är bestörta över det som har rapporterats. Jag är själv adoptivmamma och min dotter frågade mig: ”Mamma, är alla adoptioner dåliga?”, berättar verksamhetschef Kerstin Gedung.

– Varje barn som adopterats på felaktiga grunder är ett barn för mycket.

I förra veckan upprättade både MFoF och Adoptionscentrum stödlinjer, för adopterade och anhöriga som vill ha någon att prata med. Vad har ni fått för reaktioner? ‘

– Alla möjliga. Många är väldigt oroliga och vissa är arga. Vad är de arga på?

– Rapporteringen, sin egen adoption, hur adoptionsprocessen gick till förr. Vi måste hjälpa till att sortera ut begreppen och öka kunskapen.

Gedung tycker att man kan känna sig trygg i att dagens adoptionergår rätt till. Det finns tydliga lagar och regler – och en större transparens än tidigare. Internationell adoption ska vara den sista lösningen för ett barn att få växa upp i en familj, när varken placering hos släkt eller adoption inom landet är möjligt. Kerstin Gedung är glad över att hela regeringen nu ställer sig bakom en översyn. Borde man inte även titta på adoptioner i närtid?

– Statskontoret har just presenterat en gedigen rapport där slutsatsen är att vi har relevant kompetens. Man arbetar i hög utsträckning med barnets bästa i fokus. Men det går alltid att bli bättre och utveckla arbetet.

Bland annat föreslås en översyn av rättssäkerheten i samband med enskilda adoptioner, alltså sådana som inte genomförs via en adoptionsorganisation. Man vill också se över hur man utreder blivande föräldrar i kommunerna. 2002 adopterades 1 008 barn till Sverige, 2019 handlade det om 107 barn. I takt med att adoptionerna minskar är det svårt att bibehålla kompetensen. Det är något som Adoptionscentrum ser i de adoptionssökandes medgivandeutredningar. De hoppas därför på en centralisering. Vad vill du säga till de adoptivföräldrar som känner osäkerhet?

– Jag tycker att det är viktigt att skaffa sig kunskap och perspektiv. Jag pratar med min dotter om hur det var i de här länderna på den här tiden. Ensamstående föräldrar hade inget socialt stöd i samhället. De pressades på ett sätt som inte är okej i dag. Kerstin Gedung tycker att Adoptionscentrum har ett ansvar för de brister som uppdagats, men påminner om att vi har en annan etisk kompass och kunskap i dag. Och hon understryker att adoptioner som genomförts mot föräldrarnas vilja inte behöver vara brottsliga.

– När det handlar om övergivna barn finns inget samtycke. Och ibland tas föräldrarätten. Tänk på ”Lilla hjärtat”, den biologiska familjen gav inget samtycke. Den biologiska familjen och myndigheterna har olika bild av vad som är bäst för barnet.”

Genomkorrupta Adoptionscentrum stal Jenny Käppe från hennes förstamamma på sjukhuset direkt efter hennes födsel och ljög sedan för Jenny att hennes chilenska mamma inte ville ha kontakt med henne

Jenny Käppe berättar i Enköpings-Posten om hur genomkorrupta Adoptionscentrums och dess tyvärr närmast osannolikt effektiva och (super)entreprenöriella s k ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som hade i uppdrag att hitta så många s k adopterbara barn som möjligt åt svenskarna på plats i Chile och i andra sydamerikanska länder, stal henne från hennes chilenska förstamamma. Adoptionscentrum ljög dessutom för Jenny och påstod att hennes chilenska förstamamma inte ville veta av henne och ha kontakt med henne i adoptionsdokumenten som hennes adoptivföräldrar fick, vilket gjorde att Jenny utvecklade en stark vrede inom sig under uppväxten då hon kände sig övergiven och oälskad. Senare som vuxen kontaktade Jenny Adoptionscentrum som krävde pengar av henne för att överhuvudtaget försöka hjälpa henne att hitta sin ursprungsfamilj.

Både Jenny och hennes svenska adoptivmamma har idag förlorat tilliten till Adoptionscentrum och till svenska staten som har tillåtit att 1000-tals korrupta och illegala adoptioner har ägt rum till Sverige sedan 1960-talet och fram tills idag och vilka därmed har slagit sönder livet för ett närmast oräkneligt antal utlandsadopterade och deras förstaföräldrar och biologiska familjemedlemmar i ursprungsländerna samt även för deras adoptivföräldrar i Sverige:

”Hon adopterades från Chile till Sverige 1979, men det visade sig att allt inte gått rätt till. Nu berättar Jenny Käppe sin historia.”

https://eposten.se/bli-prenumerant/artikel/jdmvw80j

”I en artikelserie har Dagens Nyheter uppmärksammat hur föräldrar berövats sina barn genom illegala adoptioner. Med hjälp av förvrängda dokument och korruption har hundratals barn stulits från föräldrarna och förts till Sverige. Det rör sig om barn från bland annat Indien, Sydkorea och Etiopien. Ett av de drabbade barnen är Jenny från Chile. Hon är uppvuxen i Enköping och skildrar sin berättelse i sin adoptivmammas hus i Svinnegarn.

– Jag har gått hela livet och varit förbannad och arg. Nu känner jag mig bara dum, säger hon.

Hon föddes 1979 på ett chilenskt sjukhus utanför staden Temuco. För hennes biologiska mamma, Juana Raquel Orias Blanco, blev glädjen däremot kortvarig. Direkt efter födelsen rycktes Jenny iväg från henne. Läkarna förklarade för Juana Blanco att barnet var dött. Trots flera försök att få svar på vad som hänt fick Juana Blanco ingen respons från sjukhuset. Under Jennys uppväxt har Adoptionscentrum hela tiden sagt att mamman inte ville ha kontakt med henne.

– De tog mig ifrån henne direkt på BB. Min biologiska mamma hörde mig skrika, men hon fick aldrig se eller hålla i mig.

Barnmorskan sprang i väg med mig och sade att jag hade dött. Mamma återvände till sjukhuset för hon kände på sig att något inte stämde, men till slut hotade de med att ringa polisen, säger en känslosam Jenny. Det dröjde 40 år innan sanningen kom fram.

Tack vare egna forskningar och en brottsutredning i Chile som granskar mer än 10 000 adoptionsfall – varav flera hundra är kopplade till Sverige – kunde Jenny Käppe slå hål på lögnen. Hon hade stulits från sin mamma för att adopteras till Sverige på felaktiga grunder. I dag har de kontakt med varandra och smider planer för en återförening.

– Eftersom jag inte kan spanska och hon inte kan engelska är det svårt att prata, men jag vill spara ihop pengar så att hon kan komma hit. Första gången vi hördes var jag så tagen att jag inte kände något. Mamma blev glad och chockad, hon grät och det var lite jobbigt. Så fort jag såg henne förstod jag att hon var min biologiska mamma, säger Jenny och fortsätter:

– Vi är så lika att jag tackade nej till ett DNA-test, Det gäller även min ena son. Han har lockigt hår och vi har alltid undrat var han fått det ifrån, men nu förstår vi, säger Jenny Käppe.

För adoptivmamman, Ewa Blomqvist, har uppgifterna skakat om tillvaron. Hon litade på att adoptionen gått regelrätt till, men nu i efterhand har hennes tillit gentemot samhället fått sig en törn.

– Vi har levt i en lögn i 40 år. Jag kan inte förstå hur man kan stjäla och röva bort barn från deras föräldrar som tror att de är döda. Det skulle inte förvåna mig om liknande saker hänt i Sverige, säger hon. Jenny Käppe hoppar in och fyller i:

– Nej, jag kan inte lita på någon längre. Om vi blir lurade av ett sjukhus med barnläkare är det svårt att behålla tilliten. När jag fick min yngsta son 2018 hade jag jättesvårt att lämna honom själv på sjukhuset, säger hon. Efter att uppgifterna kommit fram har regeringen sagt att de ska se över adoptionerna mellan åren 1960-1990.

För familjen i Enköping skulle det vara ett viktigt steg. – Det går inte att få åren tillbaka, men det handlar om upprättelse. Hade det här inte skett hade jag kanske fått ett annat barn, men jag hade inte velat vara utan Jenny. Det känns som att min lycka över att bli mamma blev Jennys biologiska mammas olycka, säger Ewa Blomqvist.”

Ännu en Chile-adopterad vittnar om genomkorrupta Adoptionscentrums lögner

Alexandra Prag Gustafsson i Sölvesborg, som är adopterad från Chile och som är en av de 1000-tals utlandsadopterade som sedan 60-talet och fram tills idag har tagits till Sverige på korrupta och illegala grunder, berättar i Sydöstran om hur hon till slut förstod att det som svenska Adoptionscentrum hade skrivit i hennes adoptionsdokument inte stämde – att det var en lögn att hennes chilenska förstamor hade övergivit henne.

En stor andel utlandsadopterade växer tyvärr upp i Sverige med en vrede och i vissa fall t o m med ett hat mot både sin förstamamma och förstafamilj och mot sitt ursprungs- och födelseland för att det ofta uppges i adoptionsdokumenten som adoptivföräldrarna erhåller i samband med adoptionen att förstamamman övergav den adopterade och var prostituerad, promiskuös, alkoholiserad eller helt enkelt bara en kvinna som inte ”förtjänar” att fortsätta att få vara förälder. ‘

Tyvärr börjar sedan många adopterade att missbruka och börjar att leva självdestruktivt som tonåringar och unga vuxna enligt vad statistiken tyvärr säger och inte minst p g a av den vrede som alltför många adopterade bär inom sig mot förstamamman och mot ursprungslandet.

De 100-tals svenska s k ”child finders” på fältet som genom årtiondena oförtrutet har jagat efter s k adopterbara barn i ursprungsländerna har fr a riktat in sig på under- och arbetarklassen liksom på fattiga och förtryckta minoriteter då de ofta genomkorrupta, konservativa och auktoritära ursprungsländerna ändå inte ansåg att dessa grupper var värda att få reproducera sig och få bli föräldrar.

Under Kalla kriget när utlandsadoptionerna ”peak:ade” på 1960-, 70- och 80-talen var svenskarna proportionellt sett kraftigt överrepresenterade på plats i den s k Tredje världen, d v s i Afrika, Mellanöstern, Asien, Latinamerika, Karibien och Oceanien, tack vare Sveriges absolut unika relation till den utomeuropeiska och utomvästerländska världen och till icke-vita människor i allmänhet under efterkrigstiden och avkoloniseringen.

Sverige var världens största biståndsland och 10 000-tals svenskar besökte, bodde, levde, arbetade och tjänstgjorde under någon gång i livet i ett utomeuropeiskt och utomvästerländskt s k Tredje världen-land efter kriget och fram tills 90-talet. Detta demografiska faktum gjorde att svenskarna var mycket skickligare på att vara s k ”child finders” än andra västerländska s k folkslag (såsom kanadensarna, belgarna, tyskarna, italienarna o s v) då svenskarna fr a inriktade sig på att hjälpa just fattiga och utsatta grupper i ursprungsländerna och därför ofta besatt en mycket stor lokalkunskap om många ursprungsländer då svenskarna fanns på plats i dessa länder i mycket högre grad än vad andra västerlänningar gjorde på den tiden.

Alexandra var då en av dem som kontaktade mig när jag arbetade på tv-programmet Spårlöst och Adoptionscentrums ytterst effektiva s k ”child finder” i Chile och i andra latinamerikanska länder Anna-Maria ”Aja” Elmgren, som fortfarande är i livet, tystade Alexandra och hennes halvbror vilka var i 5-6-årsåldern (då kan ju de allra flesta barn tala och göra sig förstådda oavsett språk) när de båda ville berätta för sin svenska adoptivmamma hade de i själva verket hade föräldrar och en familj och släkt i Chile och inte var föräldralösa samt att de hade blivit stulna och kommit till Sverige på otillbörliga grunder ”tack vare” svenska Adoptionscentrum.

”Sölvesborgsbon Alexandra Prag Gustafsson adopterades från Chile till Sverige när hennes mamma var på jobbet. Nu utreds hennes adoption tillsammans med hundratals andra misstänkt olagliga adoptioner i en stor brottsutredning i Chile.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Alltihop var en lögn, säger Alexandra som nu har kontakt med sin biologiska mamma.”

https://www.sydostran.se/solvesborg/alexandra-adopterades-utan-mammans-vetskap-allt-var-en-logn-473bbc9d

”Alexandra Prag Gustafsson föddes som Ximena Alejandra Piutrin Barriga i södra Chile 1971. Enligt hennes adoptionspapper övergavs hon och hennes ett år äldre halvsyster av sin mamma, och papporna var aldrig med i bilden. Flickorna fick då bo hos sin mormor och morfar tillsammans med några av deras barn och barnbarn. Morfadern var dock alkoholist och när mormodern dog anmälde flera grannar att flickorna inte togs omhand ordentligt, enligt papprena.

Den sanna historien är dock en annan, som vi kommer återkomma till.

Alexandra adopterades till Kalmar när hon var 5 år gammal tillsammans med sin 6-åriga halvsyster.”

(…)

”När hon kom upp i tonåren började hon dock fundera över sin identitet och vem hon var, som så många andra tonåringar. – Jag hittade inte mig själv, jag visste inte vem jag var. Jag pratade med min mamma om min chilenska mamma och hon sa att hon säkert var jättefattig och kanske till och med död. Så jag tänkte ”Hon är säkert död” och då var det lättare att skjuta undan det, berättar Alexandra.

Det skulle dröja tills Alexandra fick egna barn och började titta mycket på tv-programmet Spårlöst, som hjälper adopterade att hitta sina rötter, som hon återigen började fundera över sitt ursprung. Hon sökte även själv till tv-programmet men kom inte med. När hon en dag fick höra att det förekommit felaktigheter i flera chilenska adoptioner tog hon kontakt med föreningen Chileadoption.

De började gräva i Alexandras fall och hittade saker som tydde på att allt inte hade gått rätt till. De hittade bland annat ingen underskrift från mamman på adoptionspappren, vilket är ett måste för att adoptionen ska vara laglig. Det fanns heller ingen dokumentation på att grannar hade anmält morfadern där Alexandra och hennes syster bodde.

– Ett tag tänkte jag: ”Tänk om ingenting stämmer, min ålder, min födelsedag” för jag har alltid känt mig lite yngre och lite mer barnslig, säger Alexandra. Alexandra fortsatte leta själv och hittade en kvinna på chilenska eniro som hon misstänkte var hennes mamma.

Via Chileadoption fick hon kontakt med en person i Chile som sökte upp kvinnan – som mycket riktigt visade sig vara Alexandras mamma.

– Hon blev jättechockad och helt överlycklig. Hon ville att vi skulle komma dit på en gång, berättar Alexandra. Alexandra fick bilder skickade till sig på sin mamma och några av hennes släktingar som framkallade både bra och dåliga minnen. Och likheten mellan hennes mamma och syster gick inte att ta miste på. Alexandra fick även reda på att hon hade en lillebror.

– Jag har alltid velat ha en bror som tog hand om en. Han är verkligen genomsnäll och vi klickade direkt, berättar Alexandra. Första kontakten med mamman och brodern skedde via ett telefonsamtal med en tolk eftersom varken Alexandra eller hennes syster pratar spanska.

– Då kände jag bara wow, berättar Alexandra som då fick bekräftat att både hennes ålder och födelsedag stämde. Hon fick också äntligen reda på sanningen bakom sin adoption. Alexandras mamma övergav henne aldrig. Hon var iväg och jobbade som hembiträde och hade lämnat döttrarna hos sina föräldrar under tiden. Men en dag när hon kom hem var döttrarna borta – och hennes släktingar vägrade berätta var de hade tagit vägen.

– Hon skrek och grät och letade och letade. Fy vad hemskt. Tänk om jag hade lämnat mina barn på dagis och sen när jag kommer och ska hämta dem så är de borta, säger Alexandra.

– Hon grät när hon berättade och sa: ”Det här stämmer ju ingenting. Jag skrev inte på några papper, jag ville inte adoptera bort er”, berättar Alexandra. Ingen vet vad som egentligen hände men Alexandra misstänker att någon av mammans släktingar, som var mycket fattiga, tog emot pengar i utbyte mot att adoptera bort dem. Kanske morfadern som var alkoholist eller någon av mammans 17 syskon.

– Då kände jag sådant hat, hur kan man göra så mot någon? Men det måste ha handlat om pengar, säger Alexandra. Alexandra har varit arg på sin biologiska mamma till och från genom åren för att hon övergav henne, men nu vet hon att det bara var en lögn. – Det har vi ju trott på allihop. Så jag har varit arg på mamma och inte velat ha med henne att göra. Sen visar det sig att det inte är så, då fick man ju lite panik.

Ett halvår efter det första telefonsamtalet, 2013, var det så dags för Alexandra och hennes syster att äntligen träffa sin chilenska mamma igen. Hela 37 år efter att de rycktes bort från henne.

– Hon blev jätteglad och grät och ville hålla om oss hela tiden vilket ju var lite konstigt för att vi är vuxna nu, berättar Alexandra. Själv trodde hon att hon skulle beröras mer av mötet än vad hon gjorde.

– Det kändes som att jag redan hade känt dem länge eftersom vi hade chattat med varandra ett tag då. Jag tänkte ”Herregud ska man inte känna mer?” men tydligen är det vanligt att det blir så, berättar Alexandra. Hennes mamma och bror levde fortfarande fattigt, i ett skjul med flera hål i.

– Det märktes att hon skämdes men jag sa ”jag struntar i hur du har det i ditt hem, jag vill ju träffa dig”, berättar Alexandra. Alexandras svenska mamma följde också med på resan och klickade bra med hennes chilenska mamma, vilket Alexandra tycker var skönt.

– Min mamma har haft lite dåligt samvete över adoptionen, men hon har ju adopterat i god tro och trodde att allt gick rätt till, berättar Alexandra. När hennes svenska mamma nu har tänkt tillbaka har hon dock kommit på vissa konstigheter som hon inte har tänkt på tidigare.

– Adoptionen gick väldigt snabbt. De frågade mamma i augusti och sedan kom vi i oktober så vi skulle väl bort så fort som möjligt. Och när vi kom till Sverige och mamma började prata lite spanska med oss märkte mamma att kvinnan som hade tagit dit oss inte tyckte om det. Hon var väl rädd att vi skulle berätta något. Alexandras adoption är nu en av hundratals misstänkt olagliga adoptioner som utreds i en stor brottsutredning i Chile.

Hennes fall är nummer 257 i utredningen som hon hoppas ska ge upprättelse till alla föräldrar som blev av med sina barn under 1960-90-talen. Alexandra vill även ha upprättelse för sin egen del och veta vad svenska Adoptionscentrum kände till. Regeringen har tidigare velat invänta den chilenska brottsutredningen men eftersom den har dragit ut på tiden har de nu öppnat upp för en svensk översyn av adoptionsförmedlingen i Sverige under 60-90-talen. Det rapporterade Dagens Nyheter efter sin granskning av felaktiga adoptioner och bristande adoptionskontroller.

– Det måste komma fram vad det är som har hänt. De har ju gjort fel och många har mått jättedåligt, säger Alexandra som välkomnar översynen. Alexandra är tacksam över det liv som adoptionen har gett henne i Sverige. Kärleken förde henne till Sölvesborg för några år sedan där hon trivs jättebra och hon har nu tre egna döttrar, en son och även två barnbarn. Alexandra tror att hon hade fått ett väldigt fattigt liv i Chile men hon är arg över att några tog sig friheten att beröva henne att växa upp med sin mamma.

– Det känns som att de har berövat mig min identitet medvetet. Jag hade velat kunna mitt eget språk så jag slipper bli påtvingad en tolk när jag ska prata med min mamma. Där har de också tagit en bra bit ifrån mig, säger Alexandra som nu har kontinuerlig kontakt med sin mamma och bror och planerar att åka dit med sina barn och barnbarn i framtiden.

– De tog oss från vårt hem och vår trygghet. Det är inte okej.”

Reportage i syndikalistiska Arbetaren om kampen mot den koreanska adoptionsindustrin

Senaste numret av Arbetaren Magasin (2 2021) innehåller Emma Gates reportage om kampen mot den (syd)koreanska adoptionsindustrin som förestås av en koalition av ogifta ensamstående mödrar som mot alla odds har valt att behålla sitt barn, förstamödrar som har blivit av med sitt barn som har adopterats bort till Väst, adopterade från olika västländer som har flyttat tillbaka till sitt födelseland samt progressiva koreaner som pastor Kim Do Hyun som är en av dem som intervjuas i reportaget:

”Sydkorea är det land i världen som adopterat bort flest barn till utlandet i förhållande till folkmängden, drygt 200 000. Oftast är det ensamstående och ogifta kvinnor som adopterar bort sina barn, i rädsla för den diskriminering och stigmatisering de annars skulle möta. Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade. Arbetaren rapporterar från Seoul.”

Adoptions­industrins nya motståndare

”Nu växer kritiken inifrån Sydkorea mot internationell adoption, främst bland ogifta mammor och adopterade som vill att staten stoppar den. 2009 gick en grupp ogifta mammor ihop. De hade trotsat kulturen och behållit sina barn. De grundade organisationen Kumfa, Korean Unwed Mothers Families Association och arbetar aktivt för rätten att ta hand om sina barn. Och som följd att stoppa internationell adoption. De tycker att statens lösning borde ligga på att ge de ogifta mammorna respekt och möjlighet att ta hand om sitt barn. Inte blunda och låta adoptionsagenturerna ta deras barn.

– Efterfrågan på barn från Sydkorea är stor. Adoptionsagenturerna ligger på de ogifta mammorna och trycker på att det vore bäst för barnet, säger Kim Do-Kyung, ordförande på Kumfa.

I Sverige förmedlar Adoptionscentrum internationella adoptioner. De vet att det är främst ogifta mammor som tvingas till adoption. Men de gör inget för att för- bättra situationen för mammorna.

– Det är positivt att ensamstående mammor vågar göra sin röst hörd och att förutsättningarna för ensamstående mammor belyses allt mer. Det är fördomar och traditioner som behöver förändras och förändringen behöver ske inifrån i Sydkorea, skriver Ida Wilhelmsson som är landansvarig för Sydkorea i en mejlväxling.

Pastor Kim Do Hyun som driver adoptionsorganisation Koroot är lika kritisk till internationell adoption som de ogifta mammorna. Han har skrivit sin doktorsavhandling om biologiska mödrar och adopterade, och arbetar med både adopterades och ogifta mammors rättigheter. Samt driver ett pensionat för återvändande adopterade.

– Korea har prioriterat kapitalism framför de svaga. Det har gjort adoptionsagenturerna stora. De tjänar pengar, och därför har koreanska staten låtit dem sätta sina egna regler, säger Do Hyun.

Fram till 2015 kunde gravida mammor, som behövde akut tak över huvudet och hjälp fram till förlossningen få sängplats och uppehälle på adoptionsagenturernas akutboenden för gravida mammor.

– Men för hjälpen var de tvungna att skriva på två sekretessavtal. Ett om att ge upp sitt föräldraskap och ett om att lämna barnet till adoption efter födsel, säger Do Hyun och tillägger:

– Det är människohandel.”

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson välkomnar nu tillsättandet av en vitbok om de korrupta adoptionerna

En omvändelse under galgen? Ulf Kristersson, f d ordförande för Adoptionscentrum som tidigare bagatelliserade de korrupta Chile-adoptionerna (liksom f ö även de korrupta Kina-adoptionerna), välkomnar nu tillsättandet av en statlig sannings- och försoningskommission och en vitbok som går till botten med korruptionen inom hela den svenska internationella adoptionsverksamheten ända sedan den uppstod på 1960-talet och som mycket väl kan leda till att Sverige stänger dörren för alla nuvarande utlandsadoptioner såsom Nederländerna nyligen valde att göra.

Både Ulf och jag var synnerligen aktiva i adoptionsfrågorna för kring 20 år sedan och både Ulf och jag fick redan då vetskap om de korrupta Chile-adoptionerna. I mitt eget fall handlade det om att jag på den tiden arbetade på Nordisk film och bl a deltog i att bygga upp tv-programmet Spårlöst vilket innebar att jag kom i kontakt med sammanlagt kring 1000 vuxna utlandsadopterade runtom i landet från en mängd olika ursprungsländer och vars adoptionsdokument jag fick tillgång till och därför kunde gå igenom och studera systematiskt.

Samtidigt deltog jag även i arbetet med en SVT-dokumentär om de korrupta Thailand-adoptionerna och i samband med det arbetet kontaktade en journaliststudent i Chile oss på Nordisk film och berättade om de korrupta Chile-adoptionerna som f ö hade ägt rum på nästan exakt samma sätt som de korrupta Thailand-adoptionerna och i båda fallen handlade det om svenska Adoptionscentrum. Ulf, som också är adoptivpappa till tre flickor från Kina, fick veta detta samtidigt som mig då vi på Nordisk film uppmanade den chilenska studenten att också kontakta Ulf och Adoptionscentrum. Ulf valde då att utreda Chile-adoptionerna internt inom Adoptionscentrum och slutsatsen i denna internutredning, som på den tiden kom fram till att Chile-adoptionerna inte var korrupta, står han inte för idag.

Samtidigt var Ulf liksom jag själv mycket aktiv i att ”lobba” och kampanja gentemot utredningen ”Adoption – till vilket pris?” som Annika Nilsson (SAP) stod bakom och som är den hittills enda svenska statliga utredningen om internationell adoption som har varit kritisk mot verksamheten. Både Ulf och jag hade mycket kontakt med Annika, som f ö ”privat” berättade för mig att hon var chockad över Adoptionscentrums makt över den dåvarande svenska adoptionsmyndigheten och överhuvudtaget över hela den dåvarande svenska diskursen kring internationell adoption (d v s skrift debatten och politiken till synsättet och attityden o s v), och i Ulfs fall handlade det om att han ville att Adoptionscentrum skulle få fortsätta att engagera sig i biståndsverksamheten medan jag var emot detsamma.

Det finns då en mycket tydlig koppling mellan adoptions- och biståndsverksamheten där den ena verksamheten göder den andra och i slutänden leder biståndsverksamheten nästan alltid till både fler adoptioner och fr a mer korruption. Under denna period försökte Ulf också tysta mig genom att bl a träffa den dåvarande styrelsen för Adopterade koreaners förening på en koreansk restaurang i Stockholm (OBS: utan min kroppsliga närvaro) och där begära av styrelseledamöterna att de en gång för alla skulle få tyst på mig mot bakgrund av att jag var närmast hyperaktiv i adoptionsfrågorna mellan cirka 1995-2005 och därigenom var något av en nagel i ögat på Adoptionscentrum.

Efter Ulfs omsvängning är det nu svårt att tänka sig att något parti i riksdagen skulle sätta sig emot tillsättandet av en statlig utredning efter holländsk modell såvida inte Löfvens rödgröna regering gör frågan om en utredning och om hur den ska utformas till en prestigesak. Ulf vill då gärna att utredningen inte stannar vid 90-talet såsom socialminister Lena Hallengren nyligen uttalade utan även granskar de utlandsadoptioner som också ägde rum när han själv ledde Adoptionscentrum. Det finns slutligen också signaler om att även SD nu är för en sådan utredning utöver V samt enstaka C-riksdagsledamöter:

”När förslag från en statlig utredning hotade adoptionerna, spelade Adoptionscentrums ordförande en nyckelroll i att rädda dem. Det var Ulf Kristersson, i dag Moderaternas partiledare. Nu reagerar han starkt på uppgifterna i DN:s granskning av brott i de internationella adoptionernas spår.

– Jag tycker att man ska göra en vitbok, säger han.”

https://www.dn.se/sverige/ulf-kristersson-jag-vill-se-en-vitbok-over-adoptionerna

”I granskningen ”Barn till varje pris” har DN berättat om allvarliga oegentligheter i flera länder som Sverige har adopterat från: föräldrar vittnar om hur de har berövats på sina barn, och barnen vittnar om att deras adoptionsakter är förfalskade.

– Det är helt förfärliga berättelser. Det här är ju människor som i vissa fall vet, och i andra fall misstänker, att delar av deras liv bygger på lögner och brott, säger Ulf Kristersson.

Han träffar DN på Moderaternas partikansli vid Mynttorget i Stockholm. Moderatledaren liknar avslöjandet med när svenska fosterbarn i början av 2000-talet i Sveriges Radio och Sveriges Television vittnade om övergrepp och vanvård. Då beställde regeringen den så kallade Vanvårdsutredningen. Moderatledaren anser att utredningen var banbrytande – och han tycker att Sverige bör upprätta en vitbok om de internationella adoptionerna.

– En ordentlig vitbok som går till botten med alla misstankar. Den kan också samverka med existerande brottsutredningar, som den i Chile, säger Ulf Kristersson.

En sådan vitbok kan, enligt Kristersson, ta inspiration av vanvårdsutredningen.

– I formen: sökandet efter sanningen. Att låta alla människor som har någonting att bidra med komma till tals för att lägga en pusselbit.

Tidigare i veckan berättade socialminister Lena Hallengren (S) att hon vill se en översyn av adoptionsförmedlingen från 1960-talet till och med 1990-talet.

Moderatledaren håller med, men vill gå ytterligare ett steg. Den vitbok han föreslår kan sträcka sig längre.

– Man ska inte göra en snävare begränsning än att man täcker in där det finns skäl att tro att det finns felaktigheter. Men signalen hon sände, den delar jag. Ulf Kristersson vill se en vitbok i två delar: en historisk del och en del som blickar in i framtiden.

– Att skipa rättvisa är upprättelse, men det är också att lära framåt. Då tycker jag att man bör lägga ner mer resurser på att granska ursprungsländernas processer och rättssäkerhet. En sådan formaliserad del två av en vitbok tycker jag vore nödvändig. Vad skulle en vitbok leda till?

– Det ena självklara är väl att så långt det bara är möjligt få fram sanningen. Vad skedde, vad hände? Samt att det kan bidra till att ge upprättelse till människor som har vetat eller eller trott att någonting var fel, säger Ulf Kristersson.

Skulle det kunna resultera i en ursäkt från svenska staten?

– I de fall där enskilda adopterade har blivit utsatta för allvarliga brott eller felaktigheter, är det viktigt att staten också medverkar till upprättelse och att rättvisa skipas. En ursäkt från staten skulle kunna bli en viktig del i det.”

(…)

”Sedan 2018 pågår en chilensk brottsutredning där över 640 svenska adopterade förekommer. Merparten av barnen kom till Sverige via Adoptionscentrums dåvarande ombud i landet. Hon förekommer i brottsutredningen, men har via sin advokat hälsat att hon inte vill svara på DN:s frågor.

Mellan 2003 och 2005 var Ulf Kristersson ordförande för Adoptionscentrum. DN:s granskning visar att Kristersson kände till anklagelser mot ombudet redan 2003, då han var nytillträdd ordförande. Den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares hade granskat saken tillsammans med ytterligare en student. Hon berättar för DN att de skrev om illegala adoptioner under Pinochets diktatur, med fokus på fall som var kopplade till Sverige.

– Vi översatte den till svenska och skickade den till Adoptionscentrum, säger Ana Maria Olivares.

Ulf Kristersson minns situationen ”mycket väl”.

– Det här måste vi titta på, sa jag. Adoptionscentrum gjorde en internutredning som mynnade ut i en promemoria, som DN har läst, där föreningen förklarade att inga fel hade begåtts.

– Med dagens facit i hand är det mycket, mycket värre än vad uppsatsen kunde belägga, säger Kristersson.”

(…)

”Samma år, 2003, kom en statlig utredning med en rad förslag på hur den svenska adoptionsverksamheten ska kunna stävja ”korruption” och ”barnhandel”. Utredningen föreslog att adoptionsavgiften som föräldrarna betalar endast får täcka kostnaden för det specifika barn de ska adoptera. Utredningen såg även en risk i det faktum att svenska adoptionsföreningar betalade bistånd till utländska barnhem. Mer bistånd kunde trigga barnhemmen att tillhandahålla barn som egentligen inte är föräldralösa.

I sin roll som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade Ulf Kristersson mot utredningens slutsatser, både på DN:s debattsida och i ett remissvar. Tonen i debattartikeln var hård. Enligt Kristersson riskerade förslagen att strypa de internationella adoptionerna:

”Bara 37 av 700 utländska barn hade fått komma hit”.

”Konsekvensen av utredningens förslag blir att några få barn läggs i gyllene sängar medan andra får ligga på golvet”, skrev Ulf Kristersson.

– Jag kanske inte skulle uttrycka mig exakt så i dag.”

Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum stal henne från hennes chilenska förstamamma och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar

Maria Nilsson berättar idag i Smålandsposten om hur genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) stal henne från hennes chilenska förstamamma (och från hennes storasyster som aldrig slutade att leta efter sin lillasyster – d v s Maria – som AC kidnappade) och förfalskade hennes födelsedatum och bakgrundshistoria för att dölja brottet för Marias svenska adoptivföräldrar samt hur AC än idag ”äger” hennes av AC manipulerade identitet och uppdiktade bakgrundshistoria då AC rent juridiskt-ekonomiskt-materiellt-administrativt fortfarande äger och sitter på hennes adoptionsdokument.

AC hittade då på att Marias förstamamma var en oansvarig och t o m ”smutsig” kvinna (d v s hon sades helt enkelt ha varit promiskuös) som inte brydde sig om och tog hand om sina barn vilket plågade Maria under hela hennes barndom och uppväxt på ett negativt och destruktivt sätt då hon upplevde att hon var oönskad. Alltför många adopterade lider redan av att ha blivit övergivna och av att känna sig oönskade och oälskade och adoptionsindustrins lögner om att förstamammorna antingen är själlösa semiprostituerade och genompromiskuösa ”sexmaskiner” och/eller intellektuella lågliv med ett svagt utvecklat känsloliv som bara föder en massa barn och som de inte bryr sig om och fr a inte saknar när de blir av med dem gör knappast de adopterades redan generellt dåliga psykiska ohälsa och skyhöga självmordstal en tjänst.

Marias förstamamma framställdes helt enkelt som närmast vegetativ såsom så kallade ”Tredje världen”-kvinnor och kanske särskilt mammor i Sydamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien ofta gör i den västerländska fantasin. Den koloniala fantasin om att kvinnorna i den utomeuropeiska och utomvästerländska världen, och särskilt då mammorna, inte kan eller vill ta hand om sina egna barn och kanske t o m saknar ett utvecklat känsloliv inklusive moderskänslor är synnerligen utbredd just inom adoptionssammanhang när förstamammorna beskrivs och presenteras av adoptionsindustrins aktörer.

”Maria Nilsson från Växjö var ett av barnen som stals i Chile och adopterades till Sverige. I 38 år trodde hon att hennes förstamamma inte ville ha henne. Lika länge letade Maria Cecilia efter sitt barn.”

https://www.smp.se/vaxjo/maria-stals-i-chile-och-adopterades-till-sverige-hon-grat-och-grat-och-sa-att-jag-blivit-stulen-d766b58e

”Maria Nilsson föddes i Chile 1980 som Yesenia Silvana och adopterades vid sex månaders ålder av Birgit och Bengt Olsson i Fröseke. I Dagens Nyheters stora granskning av internationella adoptioner är Maria Nilsson en av dem som berättat sin historia som liksom så många andras innehåller osanna bakgrundshistorier och felaktiga födelsedatum. På frågan varför Maria Nilsson vill berätta sin historia svarar hon:

– Jag har min historia. Jag vet vad som hände och har min familj i Sverige och i Chile. Men jag vill berätta för alla dem som finns kvar. Alla förstamammor som inte vet var deras barn är. För dem som fortfarande letar. Men det är svårt när id-nummer och namn har ändrats. Var ska de leta efter? Om min historia kan få fler att förhålla sig kritisk till sina adoptionsdokument, om fler kan återförenas, så är det värt besväret.

2008 begärde Maria Nilsson ut dokument från Adoptionscentrum.

– De äger de dokument vi adopterade kom med, något som är ifrågasatt. De selekterar vilka papper de skickar. Jag har begärt ut dokument i flera omgångar men vet inte om jag fått alla. Då för tretton år sedan lästes underlaget från socialarbetarna i Chile upp för Maria Nilsson. Hon berättar att hennes förstamamma målades upp som en smutsig, fattig och outbildad kvinna som inte visade något intresse för sin nyfödda dotter.

– Hon hade lika gärna kunnat ha eller mista mig. Det var en mörk bild. I tio år gick hon runt och bar på den tunga lasten som visade sig vara en lögn.

– Det är svårt att förstå vad det gör med en människa att höra att hon var totalt ointresserad av mig. Det har fler konsekvenser än man tror. Adoptionscentrum sa ingenting om att det fanns skäl för mig att vara kritisk till informationen, att jag skulle ta uppgifterna med en nypa salt. Jag var 28 år och ung småbarnsmamma.

2018, tio år senare, avslöjade Sveriges Television att det förekommit oegentligheter när barn adopterades från militärdiktaturens Chile till Sverige på 1970- och 80-talen. Maria Nilsson började då göra efterforskningar och kom i kontakt med andra adopterade från Chile med liknande historier som hennes. Namn och adresser som fanns i Marias dokumentation fanns även i deras.

– Det tog mig några veckor att inse att om jag vill få svar så finns det en person som har dem. Min förstamamma i Chile. Jag behövde hitta henne, trots allt som stod i dokumenten, för att få veta sanningen. Någonstans längst inne fanns ändå ett litet hopp om att det kanske inte var så illa som dokumentationen sa. Det tog inte många veckor innan den chilenska organisation, som Maria Nilsson kontaktat för att få hjälp att spåra sin förstamamma och syster, hörde av sig. En sen kväll när familjen gått och lagt sig plingade det till i telefonen.

– Jag har konversationen kvar i mobilen. De skrev att de hittat min förstamamma. Hon grät och grät och sa att jag blivit stulen. Det som knockade mig var att hon sa att jag föddes den 5 maj. Den 5 juli var dagen de tog dig. Det som i Maria Nilssons papper var hennes födelsedag var i själva verket en mörk dag i hennes och Maria Cecilias liv.

Den historia som Marias förstamamma Maria Cecilia Gonzalez Gonzales berättade var att hon under en vecka lämnat sin lilla dotter på så kallad tillfällig barnomsorg i kuststaden Valdivia i södra Chile. Där skulle Maria få vara på heltid under tiden Maria Cecilia kom på fötter och hittade ett jobb.

– Jag tror att hon blev tipsad om det där stället. Hon hade skrivit på papper om att jag skulle vara där i en vecka. Inte adoption. Enligt min syster var mamma där dagligen och ammade mig. Men en dag när Maria Cecilia kom dit var stället stängt och igenbommat.

Maria Cecilia letade förgäves efter sitt barn, hos polisen, militären och på sjukhus. Mellan den 5 juli, när Maria Nilsson stals, till den 23 november när hon flögs från Chile till Sverige vet hon inte var hon befann sig, vem som tog hand om henne. Maria Nilssons föräldrar, Birgit och Bengt Olsson i Fröseke, blev även de förtvivlade och arga över den sanning familjen berövats under alla år.

– De kände sig lurade på alla sätt man kan. Det var ett svek från Adoptionscentrum. Det är bedrägeri att under så många år låta en människa tro att hon blivit bortlämnad frivilligt på grund av fattigdom.

Maria Nilsson har kunnat släppa sin tunga ryggsäck nu. Den tyngde som värst i tonåren och när hon och maken Fredrik blev föräldrar till sönerna Gabriel, 17, och Joakim, 14. I livsavgörande ögonblick. Maria Nilsson tycker det känns bra att veta att hon inte, som hon uttrycker det, är född på Arlanda sex månader gammal. Att även hon har en släktlinje bakom sig i Chile. Och två nyvunna yngre bröder, Alvaro och Miguel.

Efter Dagens Nyheters artikelserie om adopterade som stulits från sina biologiska föräldrar, öppnar socialminister Lena Hallengren (S) för att utreda adoptionsförmedlingen till Sverige under 1960- till 1990-talen. Till Dagens Nyheter säger socialministern att det ska gälla alla adoptioner, inte enbart dem från Chile. Brottsutredningen i Chile, där tusentals misstänkta illegala adoptioner ingår, inleddes för tre år sedan.

Maria Nilsson har skickat sina uppgifter till Chile. Adoptionscentrum anser inte att de har begått några fel. Föreningen välkomnar enligt DN en svensk oberoende utredning. Maria Nilsson, och många med henne, kräver att det görs en oberoende utredning kring Adoptionscentrums roll.

– Det kan inte nog understrykas att Sverige behöver se över sitt ansvar och göra vad man kan för att underlätta. Numer firar Maria Nilsson och hennes familj hennes födelsedag den 5 maj.

– Den 5 juli gör vi så lite som möjligt.

Maria Nilssons storasyster Ilda Gonzalez i Chile slutade aldrig leta efter efter sin syster. Hon gjorde bland annat efterlysningar i chilensk radio. Föga anade hon att lillasystern levde i Sverige, under annat namn och med felaktigt personnummer.”

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum

Samuel Lindström berättar i senaste numret av Hemmets Journal om att han är en av de 100-tals chilenska barn som stals av och adopterades till Sverige av genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) och AC:s anställda på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som skötte adoptionerna från Chile och även från andra sydamerikanska länder.

Svenska genomkorrupta AC, världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt och vars modus operandi-metoder på plats och på fältet i ursprungsländerna i Sydamerika, Centralamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien och Oceanien just genomsyras av korruption, stal helt enkelt Samuel från hans förstamamma utan hennes vetskap, medgivande och tillstånd och diktade upp en bakgrundshistoria om att Samuels chilenska mamma hade utsatts för ett sexuellt övergrepp som han var produkten av, vilket plågade honom under hela hans uppväxt som i övrigt kantades av mobbning p g a att han ser annorlunda ut.

AC:s påhittade bakgrundshistoria hade då som syfte att svärta ned och demonisera förstamamman (som då mycket ofta framställs som prostituerad eller promiskuös eller som missbrukare och barnmisshandlare eller som offer för våldtäkt och sexuella övergrepp o s v), att få Samuels adoptivföräldrar att tro, tänka och känna att allt hade gått rätt till och att de hade ”räddat” en ursprungsfolkpojke från Chile till Sverige samt att Samuel som vuxen inte skulle vilja söka efter sitt ursprung och sin förstafamilj så att genomkorrupta AC:s brott aldrig skulle uppdagas:

”Redan som barn visste Samuel Lindström att han var adopterad från Chile. Men tidigt kände han instinktivt att det var något som inte stämde med den knapphändiga informationen i hans adoptionspapper. Inte förrän för ett par år sedan skulle den hemska sanningen komma fram.”

https://www.hemtrevligt.se/hemmetsjournal/artiklar/artiklar/20210223/jag-stals-fran-min-biologiska-mamma

”Han var 3 månader när han kom till Sverige och Älvsbyn, där han växte upp med mamma, pappa och en syster, som också adopterades. Han fick tidigt veta att han var ett barn med indianskt ursprung. Han älskade att leka med pilbåge och fjäderskrud och funderade mycket kring om hans hemland var som i filmen Pocahontas.

Men den magiska sagobilden krockade ordentligt med hur skolkamraterna såg på honom. – Det var inte helt lätt att växa upp på en liten ort och vara avvikande, med en annan hudfärg. Jag har fått uppleva mobbning och rasism och har alltid känt mig annorlunda.

Samuel minns när barnen varit dumma mot honom och hans mamma förvandlades till en lejonhona som ville försvara sitt barn. Hon tog Samuel i handen och stegade iväg till hans klass för att berätta om sin lille pojkes bakgrund.

Fast egentligen fanns det inte så mycket att berätta, informationen om Samuels första tid i livet var knapphändig.

– Med åren har jag fått en gnagande känsla av att något inte stämmer, att det finns något mer bakom den där korta berättelsen om min adoption, som fanns att läsa i pappren mamma och pappa fått.

Och visst var det så. Samuel adopterades från Chile och är ett av barnen som stals från sina mödrar. Han är ett av de barn som fick en kärleksfull och bra uppväxt i Sverige men som nu letat rätt på sina rötter.

Samuel har flera gånger försökt få ut sin adoptionsakt från Adoptionscentrum, men bara blivit bemött med misstänksamhet. Man har ifrågasatt varför han vill ha den och man har hävdat sekretess eftersom andra personer också nämns i skrifterna.

Då och då har Samuel gjort efterforskningar och han har gått igenom den lilla information som familjen hade om hans adoption.

– Mamma förvarade pappren i ett bankfack. Redan som barn läste jag det lilla som stod i handlingarna.

En gång om året hämtade mamma dokumentet och vi satt vid köksbordet och gick igenom informationen. Det fanns en rad som fastnade i Samuels medvetande när han blivit lite större. Hans biologiska mor hade blivit utsatt för ett övergrepp.

– Under några år i tonåren ville jag inte se adoptionspappren, jag ville inte ens höra talas om Chile.

Tankarna på att jag var oönskad och bortlämnad gnagde i mig och när jag skulle sova på kvällen kom tårarna. I många år kände Samuel mest obehag inför att fira sin födelsedag. Den 7 november blev han alltid lika ledsen.

När Samuel blev äldre funderade han på varför han hade kvar sitt medborgarskap i Chile. Han hade ju läst att man förlorar medborgarskapet i födelselandet i samband med adoptionen. Det fanns flera saker som inte stämde.

Men det skulle dröja till 2018, när Samuel lyssnade på ett radioprogram om illegala adoptioner som polletten trillade ner och han på allvar började söka efter sanningen. I programmet berättades om en människohandel där de inblandade skodde sig på att lura fattiga familjer.

Samuel, som jobbade med kyrkogårdsskötsel, brukar lyssna på musik när han kör sin arbetsmaskin. Den här dagen hade han glömt sina hörlurar och slog på radion. Programmet slog an en sträng hos honom, kanske var detta en ledtråd till hans historia.

– Alla varningstecken om stulna barn stämde in på min historia och namnen som var inblandade i illegala adoptioner fanns också i mina papper. Jag skrev ett mejl till kvinnan som var med i radioprogrammet och inom ett dygn satt vi i ett långt videosamtal.

Nu gick allt i en rasande fart. En organisation i Chile kopplades in och Samuel fick kontakt med två andra chile-svenskar i Skellefteå. Det blev ett omvälvande möte med tårar och stark samhörighet.

– Vi delar något som många andra inte förstår. Våra berättelser och känslor liknade varandra och vi pratade och pratade i timmar. Det var känslosamt och värmande och när jag åkte hemåt med min familj var jag bara lycklig.

Äntligen hade den där oroskänslan, som jag burit på i många år, släppt, säger Samuel.

Under bilresan hemåt plingade det till i Samuels mobil och han blev tvungen att stanna bilen längs landsvägen. Efter två omvälvande veckor hade organisationen i Chile nystat upp Samuels bakgrund, de hade funnit hans mamma Guillermina och tre syskon: Jaqueline, 35, Mauricio, 31, och Andreita, 29.

– Jag skrek och började storgråta! Min fru Desirée och barnen, som somnat, vaknade och Desirée förstod genast vad som hänt. Jag tänkte att eftersom jag hade tre syskon måste någon av dem vilja träffa mig.

Nu följde några dagars nervös väntan. Samuel förberedde sig på att släktingarna kanske inte skulle vilja ha med honom att göra. När mobilen ringde, och det var ett Facebooksamtal, vågade Samuel först inte svara. Nyheterna kunde vara de bästa – eller de värsta.

– På andra sidan fanns en kvinna i min ålder. Hon lutade sig in i bild och vi tittade på varandra uppifrån och ner och hon sa på spanska:

”Han ser ut som Mauricio.”

Sedan sa min kontaktperson att detta var min syster. Hon var så vacker.

Tårarna stiger i Samuels ögon när han minns det första mötet. Han fick veta att mamman alltid pratat om honom men att han varit som en saga för dem. Nu fanns han där på riktigt och när mobilens kamera riktades mot mamman satt hon med händerna för ansiktet och grät.

– Hon bad mig om och om igen att jag inte skulle hata henne. Med hjälp av en tolk sa jag att jag självklart inte hatade henne men hoppades att få lära känna henne. Sedan tittade hon upp. Hon sa att jag var vacker. Då storgrät vi båda två och vi tittade på varandra i evigheter.

Nu skrevs Samuels livshistoria om. Han fick veta att det som stod i pappren han läst inte stämde. Uppgifterna var påhittade, precis som för många andra stulna barn.

Samuels mamma hade inte alls blivit utsatt för ett övergrepp men mannen som var hans pappa ville inte ta sitt ansvar och mamman hade svårt att klara sig ekonomiskt. Mamman var 22 år, hade redan en 3-åring och tog tacksamt emot hjälp när en svensk kvinna erbjöd henne och andra kvinnor avlastning. Kvinnan var villig att ta hand om Samuel tills mamman kommit på fötter. Men när Samuels mamma skulle hämta sin bebis fanns han inte på barnhemmet. Han hade flyttats mellan tre olika ställen innan han adopterades.

Samuels mamma hade aldrig medgivit någon adoption, skrivit under några papper eller fått betalt. Idag pågår en rättslig process i Chile mot den svenska kvinnan, som också var den som tog hand om Samuels svenska föräldrar när de kom för att hämta honom.

– Mamma och pappa har svårt att smälta att kvinnan som hjälpte dem med alla myndighetskontakter – så att de skulle slippa – och som gav dem så bra tips på restauranger och sevärdheter har begått sådana brott, säger Samuel.

Han berättar att föräldrarna hela tiden stöttat hans sökande efter sanningen.

– Mina svenska föräldrar är för alltid mina föräldrar. Det är de som gett mig kärlek och närhet under uppväxten, säger Samuel som nu har berikats med en familj till.

Han har en bror och två systrar som liknar honom och hans barn Mia-Li och William har flera kusiner i Chile.

– Mia-Li vill lära sig spanska och övade in meningen ”Hej, farmor!” som hon sa till sin chilenska farmor i ett videosamtal. Hon blev så rörd att hon först inte klarade av att svara, ler Samuel och berättar att han har regelbunden kontakt med de nya släktingarna och planen är att åka till Chile på besök, så fort pandemin är över.

Och i fjol kunde Samuel för första gången äntligen känna glädje inför sin födelsedag.”