DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud fortsätter granskningen av den svenska (och globala) adoptionsindustrin och nu har turen kommit till (Folkrepubliken) Kina varifrån över 150 000 barn (varav över 90% var flickor) adopterades bort till Väst på bara några år efter Kalla krigets slut. 

I Sverige finns det idag över 4000 adopterade från just folkrepubliken (liksom över 600 adopterade från Taiwan) och inte minst under Ulf Kristerssons tid som ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) skakades den kinesiska adoptionsverksamheten av flera barnhandelsskandaler. 

Nästan alla av de kinesiska adoptivbarnen påstås då vara s k ”hittebarn” och s k ”föräldralösa” men i efterhand har det visat sig att alltför många av dem vare sig har varit det ena eller det andra utan i stället har de blivit stulna från sina förstafamiljer såsom den idag 16-åriga Elin i Huddinge, som har visat sig tillhöra ett minoritetsfolk och som just blev stulen från sin förstafamilj av korrupta poliser och därefter adopterad till Sverige av genomkorrupta AC.

”Den tioåriga pojken ser poliserna, de tar med sig hans fem månader gamla lillasyster ut genom dörren. Pojken greppar en kniv, springer efter och skriker. Han hinner inte i kapp. Ettbarnspolitiken i Kina gjorde att över 150 000 ”hittebarn” blev bortadopterade – men alla var inte övergivna.”

https://www.dn.se/varlden/150-000-hittebarn-adopterades-bort-fran-kina-men-alla-var-inte-overgivna

”Hon ska heta Elin, det är bestämt sedan länge.

Maud och Janne Björklund sitter i minibussen från hotellet i Hunanprovinsen i centrala Kina på väg mot ett kontorskomplex.

Det är sensommar 2006. De ska bli föräldrar, efter sex år av misslyckade IVF-behandlingar och missfall. Maud bär en vit blus, Janne svettas i sin mörka kostym.

De blir visade in i ett kalt rum med träsoffor längs väggarna.

Nervositeten stiger.

En barnskötare kommer in genom dörren. Hon bär på en ettåring med snaggat hår, linne och byxor. Flickan håller en nappflaska med vatten under armen och ser allvarsamt på sina nya föräldrar.

– När vi fick henne i famnen … vi kände direkt att det här är vår dotter. Det var alldeles, alldeles fantastiskt, säger Maud Björklund.

Paret Björklund har på förhand fått informationen förmedlad av Adoptionscentrum: bebisen hittades övergiven vid en järnvägsstation.

Det var på Alla hjärtans dag 2005. Hon bar blå jacka och uppskattades vara två dagar gammal. Vid hennes sida låg en nappflaska och ett paket mjölkersättning.

I tidningsannonsen som efterlyste flickans föräldrar beskrevs hon som ”aningen mörkhyad”, med runt ansikte och ”västerländska ögonlock”.

På plats i Kina får Maud och Janne Björklund ännu fler dokument. I barnhemmets rapport står det att hon har fasta vanor och att hon brukar somna efter att hon har blivit badad.

Hon har lärt sig gå, leker helst ensam och ler när hon lyssnar på barnvisor.

Flickan är inte rädd för främlingar. När någon sträcker ut sin hand, tar hon ett fast grepp om den. Hon är, enligt utsago, barnhemmets mest förtjusande lilla ängel.

De läser att flickan bodde hos paret som hittade henne vid järnvägsstationen i fem månader, men att de inte ansågs lämpliga som adoptivföräldrar.

– Jag minns att vi reagerade lite på det och undrade varför de ansetts olämpliga, men vi var så fokuserade på att äntligen få träffa vår dotter att vi la många tankar åt sidan, säger Janne Björklund.

I Sverige har socialtjänsten i Huddinge vänt ut och in på Maud och Janne Björklunds liv. De har blivit utfrågade om sin relation och sina åsikter, de har skrivit ned sina livsberättelser, fått sin ekonomi granskad.

Paret har vänt sig till Adoptionscentrum, som har statens godkännande att förmedla adoptioner från Kina. De har gått kurser i att få barn genom adoption.

Maud och Janne har argumenterat och ifrågasatt sig själva och sitt beslut att adoptera.

När de kliver ombord på flygplanet tillbaka mot Stockholm litar de på att allt har gått rätt till.

När Kina lanserade ettbarnspolitiken växte oron i befolkningen. Året var 1979 och staten ville bromsa befolkningstillväxten. Det skedde med brutala medel: familjer som bröt mot policyn fick dryga böter, eller kunde bli fråntagna arbete och bostad. Vissa kvinnor fick sina barn tvångsaborterade sent under graviditeten, andra blev tvångssteriliserade.

Förstfödda flickor blev ett dilemma: en pojke kunde få bättre jobb, högre lön och ta hand om sina föräldrar när de inte längre kunde arbeta.

Flickorna var inte längre önskvärda – samtidigt var det olagligt att överge sitt barn.

I stället kom rapporter om att flickbebisar dök upp vid järnvägsstationer, utanför sjukhus och polisstationer.

Nu fylldes barnhemmen.

Göteborgaren Britt-Marie Nygren fick reda på detta i början av 1990-talet. Hennes bror bodde i Peking och arbetade med ett folkräkningsprojekt.

– Min bror var väl insatt i statistiken och såg att massor av flickor hade försvunnit från systemet, säger Britt-Marie Nygren.

Själv var hon medgrundare och verksamhetschef för Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Via sin bror fick hon kontakt med svenska ambassaden i Peking, och hörde av sig för att utreda möjligheten att förmedla adoptioner.”

(…)

”De första adoptionerna från Kina till Sverige ägde rum våren 1992.

– Vi blev den första organisationen i världen, säger Britt-Marie Nygren.

Fram till i dag har minst 150 000 adoptioner förmedlats från Kina till Europa och Nordamerika – den näst största utvandringen av barn i historien.

I juni 2016 sitter familjen Björklund på flyget mot Kina, igen.

Elin har fyllt elva år. På stolen bredvid henne sitter två år yngre lillebror Eric, som också är adopterad från Kina. De ska få se sitt födelseland.

Det är viktigt att barnen får en relation till Kina, tycker Maud och Janne Björklund.

Elin är nyfiken. Familjen ska besöka sevärdheter, men framför allt det barnhem hon en gång bodde på.

Föräldrarna har lusläst alla adoptionshandlingar och lokaliserat byn där Elin uppges ha blivit hittad, ensam vid en järnvägsstation. Den ligger bara några kilometer från barnhemmet.

De har också gjort en ovanlig upptäckt: i dokumenten finns namnet på personen som tog hand om Elin under hennes första månader i livet.

– Det är lite som att leta efter en nål i en höstack, vi förstod ju det. Men vi ville i alla fall försöka hitta familjen. Om inte annat ville vi visa Elin var hon hade bott, säger Janne Björklund.

Några mil från närmaste storstad hittar de rätt by.

Det blir snabbt en folksamling kring familjen. Byborna är inte vana vid besök och de vill gärna hjälpa till. En man springer ut från videoaffären med en stor kamera över axeln, för att dokumentera händelsen. Men ingen kan leda dem rätt.

Familjen ska precis röra sig vidare i byn, när en förbipasserande kvinna i blårandig tröja stannar upp.

Hon tränger sig genom folkmassan, pekar på Elin och höjer rösten.

– Jag vet vem hon är.

Barnen från Kina var oftast friska, processen med de kinesiska myndigheterna gick smidigt och adoptionsavgiften var lägre än i andra populära ursprungsländer.

– Det fanns väldigt många barn och det var relativt lätt. Man hade tydliga regler, det var förutsägbart. Barnen var små, de var i ettårsåldern, säger Britt-Marie Nygren.

FFIA var först ut. Barnens Vänner inledde sin kinesiska verksamhet 1994, Adoptionscentrum kom fyra år senare. Fram till i dag har över 4 100 barn kommit till Sverige från Kina.

De kallades oftast för hittebarn. Informationen om deras bakgrund var knapphändig, men Britt-Marie Nygren såg ingen risk att barnen hade kommit hit på felaktiga grunder.

– Vi hade inte en tanke på det utifrån det jag såg på barnhemmen. Inte över huvud taget. Det fanns absolut ingenting som kunde indikera åt det hållet, de första åren. Tvärtom.

2004 rapporterade kinesiska statsmedier att 95 personer hade gripits misstänkta för att ha sålt barn från sjukhus och kliniker.

Det var inte den enda barnhandelshärvan.

Sommaren 2009 rapporterade kinesiska Southern Metropolis News om en skandal i provinsen Guizhou i södra Kina. Lokala myndigheter hade tagit ett 80-tal flickbebisar från familjer som inte haft råd att betala de böter som åläggs par med mer än ett barn. Enligt tidningen fördes flickorna till barnhem, därefter blev de bortadopterade – med förfalskade dokument.

I november 2005 briserade den internationellt mest uppmärksammade härvan: Hunanskandalen. En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem – barn som sedan blivit tillgängliga för adoption.

Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem.

Omfattningen var svår att klarlägga eftersom flera barnhem, både i och utanför Hunan, hade varit inblandade. Enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement kunde det handla om fler än tusen barn.

DN:s granskning visar att adoptionerna från de utpekade barnhemmen mångdubblades åren innan ligan blev avslöjad.

Vid tidpunkten hade Myndigheten för internationella adoptioner, MIA, svenska statens uppdrag att se till att adoptionerna förmedlas på ett rättssäkert och etiskt sätt.

Trots uppgifter och rapporter om barnhandel hade myndigheten alltid godkänt de stora svenska föreningarnas verksamheter i Kina.

Men när Hunanskandalen briserade började tjänstemännen att säga emot.

Det är maj 2006. På konferensavdelningen på World Trade Center i Stockholm sitter Meit Camving, generaldirektör på tillsynsmyndigheten MIA, och väntar på den högsta chefen för Kinas adoptionsmyndighet, CCAA.

Zhang Zhong är en bred man i 50-årsåldern. Det är inte första gången han är i Stockholm. Adoptionssamarbetet med Sverige är välsmort. Stämningen är artig och formell.

Det här mötet ska dock bli stelare än vanligt.

Meit Camving måste ta reda på vad representanten för världens största diktatur vet: har stulna barn från Hunanprovinsen adopterats till Sverige?

Zhang Zhong avfärdar frågan, vänligt men besvärat.

Meit Camving ger sig inte. Undrar igen.

Till slut medger Zhang Zhong: det handlar om fyra barn. De har adopterats till Sverige på oriktiga grunder, enligt den kinesiska säkerhetstjänstens utredning.

Men enligt Zhang Zhong blev de inte stulna: de var ”verkligen övergivna”. Felet var att de som lämnade in barnen hade fått ersättning för sina resekostnader av barnhemmet, något som stred mot kinesisk lag.

Vilka barn det gäller vägrar Kina att berätta. Det framgår av mötesprotokollet, som DN har läst.

På MIA är Hunanskandalen en stor sak. Det är första gången tjänstemännens misstankar om oegentligheter kopplade till adoptioner från Kina bekräftas offentligt.

Under sina tillsynsresor har flera av tjänstemännen, som DN har talat med, undrat och ifrågasatt om alla adoptivbarn verkligen är övergivna. Ofta saknas all information om deras bakgrund, vilket kan strida mot både Barnkonventionens och Haagkonventionens krav vid en internationell adoption.

Lovisa Kim arbetade under många år som utredare på myndigheten. Hon berättar att tjänstemännen hade intensiva diskussioner inför varje beslut.

– Det fanns många frågor. Osäkerheterna var stora i och med att de i stort sett inte kunde säga eller dokumentera någonting om barnens bakgrund, säger hon.

Ytterligare en tjänsteman, som vill vara anonym, säger:

– Indirekt hjälpte vi ju Kina med att hantera ettbarnspolitiken.

Men beslutet om att godkänna fortsatta adoptioner var generaldirektörens. Och det slutade alltid med ett ja.

Tjänstemännens tvivel handlade också om pengar. I mitten av 2000-talet var avgiften för en adoption från Kina omkring 70.000 kronor. Av dem gick 3.000 amerikanska dollar (cirka 25.000 kronor) till en ”donation” till barnhemmet.

I offentliga handlingar från myndigheten framgår att pengarna sattes in på ”ett konto i Peking”. Sedan fördes de vidare till den aktuella provinsen och barnhemmet. Pengarna kunde också lämnas över till ”en representant för barnhemmet” i ett vitt kuvert.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) som i dag ansvarar för tillsynen, kan i sina arkiv inte se att tillsynsmyndigheten någonsin har fått in en redovisning för hur pengarna användes.

DN:s granskning visar också att den kinesiska adoptionsmyndigheten ville att MIA skulle utöva påtryckningar mot SIDA, för att öka biståndet till landet.

Under ett möte mellan den svenska och den kinesiska adoptionsmyndigheten, i juni 2005, framför Zhang Zhong att det är viktigt med donationer från Sverige till Kina ”om man önskade bedriva adoptionsverksamhet där”.”

(…)

”DN:s granskning visar att myndigheten, så sent som 2015, tog del av en ambassadrapport där det står att Utrikesdepartementet har kännedom om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”. En liknande formulering förekommer i en UD-rapport 2019.

Kristina Svartz, som tog över ledarskapet på MIA 2014 fram till 2019, kan i dag inte precisera vad som fick henne att säga ja till fortsatta adoptioner från Kina.

– Jag kan inte svara på det i detalj. Det är en helhetsbedömning av förutsättningarna för att förmedla internationella adoptioner, och det är ursprungslandets ansvar att utreda barnets bakgrund.

Folksamlingen rör sig snabbt längs floden som löper genom byn. Familjen Björklund följer efter kvinnan som säger sig veta vem Elin är.

Den namngivna personen i Elins adoptionshandlingar är kvinnans granne, och hon vill bjuda på mat.

Janne och Maud förstår att de sannolikt ska få träffa familjen som hittade Elin vid järnvägsstationen och tog hand om henne under hennes första månader i livet.

De blir stående utanför det lilla stenhuset. Elin och hennes lillebror hänvisas till hemmets mittpunkt: teven, som visar barnprogram.

En uppsjö människor har tagit sig dit, för att betrakta Elin.

Sedan är det som om allt stannar upp.

En grå minibuss svänger in på gårdsplanen, en kvinna stiger ur.

– När jag ser henne förstår jag direkt att det är Elins biologiska mamma. Det bara snurrar i huvudet. Jag tänker: hjälp, säger Maud Björklund.

Kvinnan skyndar över gårdsplanen. Elin är en kopia av henne. De rör sig likadant, gestikulerar på samma sätt.

Hon går rakt in i köket, börjar laga mat.

Elins äldsta biologiska bror dyker upp. Han berättar att de tillhör ett minoritetsfolk, att de var tillåtna att skaffa två barn. Men när det tredje föddes kom poliserna och tog lillasystern.

– Den yngste brodern tog en kniv och sprang efter poliserna, men de försvann snabbt, berättar Janne Björklund.

De får veta att familjen har letat efter flickan sedan dess.

Deras pappa dog för några år sedan, utan att få svar.

Elins biologiska mamma håller sig mest i köket, lagar mat i ett rasande tempo, och undviker ögonkontakt.

Hon bjuder på en festmåltid med elva olika rätter.

Familjen Björklund ger Elins biologiska mamma en fotobok. Visar henne bilder från Elins uppväxt i Sverige. Då skiner hon upp.

Men det är först när de ska gå som hon tittar på Elin och frågar:

– Får jag ge henne en kram?

De första åren var flickorna definitivt övergivna.

Det säger David M. Smolin, som i två decennier har forskat på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn.

– Men donationerna, som var obligatoriska vid internationell adoption, skapade en ny marknad.

Han är professor i juridik vid Cumberland School of Law i Birmingham, USA, och har bland annat publicerat studien ”The missing girls of China”.

– För barnhemmen blev det ekonomiskt fördelaktigt att vara en del av det internationella adoptionssystemet, säger han.

Efter millennieskiftet började antalet övergivna flickbebisar minska, på grund av abort av flickfoster. Utbudet krympte, enligt David M. Smolin, men efterfrågan på adoptivbarn var fortsatt hög.

– Det var då identitetstvätt blev en del av systemet, säger han.

Identitetstvätt är när barn olovligen görs adopterbara. Någon fabricerar en falsk berättelse för att barnet, enligt dokumenten, ska framstå som föräldralöst.

I Kina började barnhem betala människor för att skaffa fram barn, enligt David M. Smolin. Det handlade dels om kriminella nätverk, dels om statstjänstemän som tog barn från familjer som brutit mot ettbarnspolitiken.

– Det vill jag kalla för trafficking. Att köpa barn för att sedan adoptera bort dem, säger han.

Smolin tar upp Hunanskandalen från 2005. Han säger att den var ”toppen av ett isberg” och att Kinas regering ville minimera skandalens omfattning.

– Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.

Professor Smolin har tidigare agerat oberoende expert åt Haagkonventionen, som ska garantera rättssäkra och etiska adoptioner. I dag säger han att mottagarländerna missförstår konventionen, att det inte räcker att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.

– Det har möjliggjort illegal adoption att fortsätta i årtionden, trots att det har kommit tydliga varningar om att saker och ting pågår.

– Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

Omfattningen är svår att uppskatta, menar professorn.

– Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel.

Varje gång ett kinesiskt barn blir aktuellt för adoption måste barnhemmet lägga ut en annons om barnet i en dagstidning – för att eventuella närstående ska kunna ge sig till känna.

Om ingen hör av sig inom 60 dagar, kan barnet adopteras till utlandet.

Amerikanen Brian Stuy har dokumenterat 130.000 sådana annonser, som innehåller uppgifter om när barnet hittades, om barnets uppskattade ålder och om dess hälsa.

Tillsammans med sin fru Longlan Stuy driver han Research-China. De har tre adopterade döttrar från Kina och vill förmedla fakta och kunskap till andra adopterade, ”för att de ska förstå sina livshistorier”.

Brian Stuy säger att annonserna publiceras i tidningar som få kineser läser, och att det är ett sätt för barnhemmen att friskriva sig från ansvar.

– Det är billigare att publicera i små tidningar. Det finns ett fåtal undantag, men vanligtvis gäller det tidningar som har mycket liten räckvidd.

Research-Chinas arbete har fått en sidoeffekt: de kan systemet utan och innan.

Brian Stuy anser, precis som professor Smolin, att det är ”hittelönen” som har skapat ”föräldralösa” barn. Det hänger ihop med donationen på 3 000 dollar.

– Snittlönen för en barnhemsdirektör var 150 dollar i månaden. En enda donation motsvarade nästan två årslöner. Det var ett starkt incitament.

– Barnen blev en handelsvara. En mycket viktig handelsvara för barnhemmen. Något de kunde köpa billigt och adoptera bort dyrt.”

(…)

”Ulrika Lee var under 2018 projektanställd på Adoptionscentrum för att arbeta med samtalsstöd. Hon säger att det var viktigt att förmedla fler adoptioner, eftersom föreningens ekonomi sviktade.

– Det var som ett företag, det var business, säger hon.

Hon hade sin arbetsplats precis intill det hon kallar för ”Kinadatorn”. När databasen låstes upp samlades kollegor runt datorn. Ulrika Lee reagerade starkt på hur de pratade om barnen.

– De kommenterade barnens utseenden. ”Åh gud så söt”. Det var objektifiering, barnen var varor.

De som fanns tillgängliga var ofta äldre och hade funktionsvariationer, minns Ulrika Lee.

– Det var riktigt svårt att få de ”attraktiva” barnen. Det gick så fort. Man fick rusa in och hugga dem, säger Ulrika Lee.

– Det handlade om ett svenskt vuxenperspektiv. Barnets bästa saknades.

I fjol hände något oväntat: både Adoptionscentrum och Barnens Vänner bestämde sig för att sluta adoptera från Kina.

”Det finns inte längre behov av internationella adoptioner”, skriver Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung, i ett mejl till DN.

Enligt Mona Berglund på Barnens Vänner har de kinesiska barn som numera är aktuella för internationell adoption ofta särskilda behov som ”få svenska föräldrar känner öppenhet inför”.

Men det finns fler förklaringar.

Per Bergling är sedan augusti 2020 generaldirektör på Mfof. Sedan dess har myndigheten intensifierat arbetet med att gå till botten med uppgifter i svenska och internationella rapporter om illegala adoptioner och barnhandel i Kina, säger han till DN.

– Det här är allvarliga uppgifter och vi har en undersökningsplikt. Vi frågade efter mer information från Adoptionscentrum och Barnens Vänner. Men det här visade sig svårt att klargöra med bara frågor. Centralmyndigheten svarade ofta inte på våra mejl eller gav ”god dag yxskaft-svar” på våra frågor om att resa dit.

Per Bergling tänkte att den planerade tillsynsresan till Kina kanske skulle kunna ge myndigheten de svar de behövde. Men Mfof fick inte de nödvändiga inbjudningar som krävs för att resa in i landet.

– Vi hade helt enkelt för litet underlag för att kunna fatta beslut, och det här berättade vi för adoptionsföreningarna.

Rapporter om barnhandel och illegala adoptioner har ju kommit genom åren. Har det varit möjligt att säkerställa etiska och rättssäkra adoptioner från Kina?

– Jag tar för givet att mina företrädare läste de här rapporterna och gjorde ett noggrant övervägande och landade i ett grundat beslut. Själv har jag ju inte behövt ta ett motsvarande beslut, eftersom alltså adoptionsförmedlingarna valde att dra tillbaka eller justera sina ansökningar.

Per Bergling reagerar starkt på familjen Björklunds berättelse.

– Sådana här uppgifter är jättejobbiga att höra, de är fruktansvärda. Sådant här tar vi på stort allvar.

På frågan om det kan ha hänt fler barn som beskrivits som ”övergivna” svarar generaldirektören:

– Hypotetiskt, naturligtvis är det tänkbart att det har hänt i fler fall.”