Kategori: Adoptionscentrum

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea

DN:s Josefin Sköld och Patrik Lundberg fortsätter idag att granska adoptionsindustrin och denna gång handlar det om flaggskeppslandet par préférence Sydkorea, där den moderna internationella adoptionsverksamheten en gång föddes i kölvattnet efter Koreakriget. Sydkorea är också det land varifrån allra flest barn har adopterats sedan 1950-talet: Totalt handlar det om cirka 200 000 adoptioner till Väst (av sammanlagt runt 1 miljon adoptioner till Väst från samtliga ursprungsländer) varav runt 10 000 har hamnat i Sverige.

För ett år sedan valde den svenska tillsynsmyndigheten Mfof (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd) att ge fortsatt tillstånd åt genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) att adoptera barn från Sydkorea till Sverige trots upprepade larmrapporter varav en härrör från den svenska ambassaden i Seoul men inte ens den rapporten tog Mfof på allvar och följde upp. 

I DN säger Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung samtidigt att den koreanska adoptionsbyrån KWS, som är AC:s sydkoreanska motpart, ”utför rådgivningen på ett professionellt sätt” medan Mfof:s generaldirektör Per Bergling försvarar sitt beslut med att han för ett år sedan inte var tillräckligt informerad om korruptionen inom den sydkoreanska adoptionsverksamheten.

”Rådgivningen till gravida kvinnor ska vara objektiv – det är en av svenska statens premisser för att tillåta adoptioner från Sydkorea. DN kan i dag avslöja att adoptionsbyrån som Sverige samarbetar med pressar gravida att adoptera bort sina barn.

– Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns, säger Choi Hyungsook.”

(…)

”När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts. Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen. Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige. SWS kom undan med en skriftlig varning.”

(…)

”DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption.”

https://www.dn.se/varlden/de-sa-ditt-barn-kommer-bli-olyckligt-om-du-behaller-det/

”I Sydkorea finns en utbredd medvetenhet om att det har förekommit oegentligheter i samband med adoptionerna till Sverige. Det får utredaren på Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) veta, när han 2019 kontaktar Sveriges ambassad i Seoul.

Tillsynsmyndighetens utredare är relativt nyanställd. Han är en erfaren jurist, och det här är ett av hans första större uppdrag för Mfof.

Han har precis inlett arbetet med att undersöka förutsättningarna för att kunna godkänna Adoptionscentrums fortsatta verksamhet i landet.

Handläggaren på ambassaden i Seoul beskriver historien i ett mejl:

”Förfalskning av dokument och information om barnens identitet verkar vara en av de vanligaste avvikelserna.”

Och:

”Ibland uppges felaktigt att barnet är ett ’hittebarn’ med okänd bakgrund.”

Utredaren på Mfof ställer följdfrågor, och kontaktar en rad sydkoreanska instanser. Svaren han får, och som DN har läst, pekar på flera allvarliga missförhållanden:

Oegentligheterna har pågått i fem decennier. På 1970-talet kunde mindre barn gå vilse, bli omhändertagna av polis och skickade till adoptionsbyråer.

I en DN-artikel uppgav adoptionsbyrån SWS att detta kunde drabba 50–60 barn per år.

På 1980- och 1990-talen var det vanligt att äldre släktingar till föräldrarna, på grund av hedersnormer, stal barnen och lämnade dem till adoptionsbyråer.

Men det där var historia.

Dagens utmaningar är annorlunda. Utredaren på Mfof får kännedom om att adoptioner från Sydkorea strider mot Barnkonventionen, som i dag är svensk lag: adoptivbarnet får inte veta sina biologiska föräldrars identitet – om de inte ger sitt samtycke.

Mfof får även löften om att Sydkorea under 2020 ska ratificera Haagkonventionen. Landet har lovat detta sedan 2013.

Det sker inte nu heller.

Framför allt identifierar utredaren ett specifikt problem – rådgivningen till gravida kvinnor som funderar på adoption utförs av adoptionsbyråer. Utredaren undrar:

Hur går rådgivningen till, egentligen?

Hösten 2004 upptäckte Choi Hyungsook att hon var gravid. Hon var 35 år och hade just gjort slut med sin pojkvän.

Choi Hyungsook bestämde sig för att behålla barnet. Hennes vänner tyckte att hon var ”galen” och ex-pojkvännen ville absolut inte bli pappa.

– Jag kände mig ensam och pressad. Jag kunde inte berätta om graviditeten för mina föräldrar. De skulle aldrig acceptera att jag var ogift och gravid.

Det handlar om den sydkoreanska kulturen, som bygger på hedersnormer. Att som ogift kvinna föda ett barn är bland det värsta som kan hända.

Du kan bli utkastad från skolan. Du kan förlora ditt jobb. Med stor sannolikhet bryts all kontakt med din familj.

En kväll tjatade Choi Hyungsooks rumskompis om att hon måste göra sig av med barnet. Då brast det.

– Jag förstod att jag måste lämna mitt gamla liv.

Choi Hyungsook hittade ett boende för ogifta mammor, som drevs av en kristen församling.

– Det första de frågade var om jag tänkte ge upp mitt barn för adoption. De tog bara in mammor som bestämt sig för att adoptera, så jag sa att jag inte bestämt mig än.

Hon flyttade in i sjunde månaden och träffade kvinnor i samma situation – nästan alla hade valt adoption.

– På boendet sa man genomgående två saker. Tänk på ditt barn. Det kommer bli olyckligt om du behåller det. Och, tänk på dig själv. Som ogift mamma kommer ditt liv också bli förstört.

Boendet ringde de tre största adoptionsbyråerna för rådgivning, däribland Social Welfare Society (SWS) som har samarbetat med Sverige sedan 1960-talet.

– Jag hade 30 minuters rådgivning vardera med alla tre.

Kvinnan från SWS hade en lång lista med frågor, berättar Choi Hyungsook. Kvinnan frågade om hennes och pappans utbildning och hälsa. Deras familjesituation.

Choi Hyungsook sa som det var: att hon kom från en kärnfamilj, med en far som var statstjänsteman, och att barnets pappa var utbildad vid ett av landets elituniversitet.

Rådgivaren var, enligt Choi Hyungsook, noga med att understryka hur omöjligt det skulle bli att behålla barnet.

– Du vet att det verkligen är svårt för en ogift mamma att uppfostra sitt barn utan pappa, sa hon. Det kändes som ett hot.

I nionde månaden bestämde hon sig till slut för adoption. Hon köpte en traditionell koreansk dräkt till sin son. Broderade babykläder, skrev dagbok om hur han växte. Det skulle han få med sig i ett paket.

– Jag ville visa min son att jag var lycklig när jag väntade honom. Det var inte för att jag inte älskade honom som jag lämnade honom. Det var för att ge honom ett bättre liv.

En tidig morgon födde Choi Hyungsook sin son.

– Jag höll honom. Han var jättelik mig. Sedan somnade jag. Klockan elva kom adoptionspersonalen och lät mig hålla honom en sista gång. Jag skrev på avtalet. Sedan gick de, utan mitt paket.

– Rådgivaren blev mycket nöjd. Mitt barn hade bra gener, sa hon. När är förlossningen? Äter du nyttigt? frågade hon. Det här kommer bli lätt att adoptera.

Kvinnan från SWS hade med sig ett adoptionsavtal, men Choi Hyungsook skrev inte under vid rådgivningen.

– Jag hade inte bestämt mig. Det var som att ingå ett köpeavtal av en potentiell vara som ännu inte fanns. Det handlade ingenting om mamman eller barnets välmående. De verkade bara intresserade av produkten de skulle sälja.

Choi Hyungsook lämnade sjukhuset samma dag, men blev ”som besatt” av sin son.

– Jag hade förnimmelser av honom, det kändes som om han låg i min mage. Vad hade jag gjort? Det kändes som om jag slängt honom i papperskorgen.

Dagen därpå ringde hon adoptionsbyrån och krävde att få tillbaka sin son, berättar hon.

– Nu förstörde jag byråns arbetsprocess, sa de. Men jag fick mitt barn.

Efter händelserna valde Choi Hyungsook att hjälpa andra gravida singelkvinnor och var involverad i utformningen av den nya adoptionslagen.

Året var 2012 och ”Special adoption act” skulle göra adoptionerna mer rättssäkra.

DN:s granskning visar att oegentligheterna har fortsatt även efter den nya lagen.

När utredaren på Mfof frågar vidare får han vetskap om grova överträdelser. Åren efter att lagen klubbades förmedlade adoptionsbyrån SWS 41 barn vars mammor hade fått skriva på adoptionsavtal redan innan de hade fötts.

Det strider mot Haagkonventionen, som Sverige har ratificerat, och det strider mot den nya lagen.

Information från den svenska ambassaden tyder på att barnen förmedlades till Sverige.

SWS kom undan med en skriftlig varning.

Rådgivningen ska ha blivit mer objektiv efter ”Special adoption act”, intygar det sydkoreanska socialdepartementet i ett mejl som DN har läst.

Utredaren på Mfof ställer även frågor om rådgivningen till adoptionsbyrån SWS. En av byråns tjänstemän berättar att de utför flera intervjuer med kvinnorna: de får berätta om sin livssituation och får därefter detaljerad information om adoption, men även om möjligheten att behålla sina barn.

Även Adoptionscentrum beskriver, i sin ansökan, en rådgivning där adoption framställs som ett sista alternativ.

Alla instanser som Mfof:s utredare kontaktar medger att det inte är optimalt att rådgivningen utförs av samma adoptionsbyrå som sedan förmedlar adoptionen – men att inget tyder på att rådgivningen i sig inte är objektiv.

DN kan nu avslöja motsatsen.

Första gången Kim Seulgi blev gravid gick hon sista året på gymnasiet. Det var 2015, hon var 19 år. Hon och hennes pojkvän var osäkra på hur de skulle göra.

I sjätte månaden kunde hon inte längre dölja magen. Hon hoppade av skolan och berättade för sina föräldrar.

De svarade: du måste adoptera bort barnet.

Kim Seulgis föräldrar och lärare hittade ett katolskt boende för ogifta mammor.

Hon berättar att 27 blivande mammor levde tillsammans på boendet.

– De flesta var yngre och av dem valde nästan alla adoption. Bland de äldre försökte ungefär hälften behålla sina barn. Men det slutade nästan alltid med adoption.

Boendet hade en rutin. När de gravida kvinnorna checkade in fick de information om de tre största adoptionsbyråerna, däribland SWS.

Kim Seulgi fick rådgivningen av SWS över telefon. Hon berättar att kvinnan som ringde enbart ställde personliga frågor.

– Hur träffades jag och min pojkvän? Vad har barnets pappa för hudfärg? Hur ser han ut? Någon allergi? Vilken blodgrupp? Jag kände mig obekväm av frågorna.

Rådgivaren uppgav att SWS helst vill ha flickor. Eftersom Kim Seulgi väntade en son skulle det komma ”att ta längre tid”, men när adoptionen är genomförd går det inte att ångra sig.

Efter en kvart var samtalet över.

– Jag ville verkligen behålla min son, men under tiden på boendet hade jag börjat förstå att jag måste lämna bort honom. Mina föräldrar ville klippa kontakten med mig.

När Kim Seulgi hade fött sitt barn svimmade hon, kunde varken se eller höra sin son. Efter ett par dagar fick hon äntligen hålla honom i sin famn.

– Först då förstod jag innebörden av att få barn. Jag kunde inte sluta gråta. På boendet var regeln att hålla isär mamma och barn för att inte öka smärtan vid separationen. Det var bara när han sov som jag fick titta på honom. Under hösten 2020 blir Kim Seulgi gravid igen. Den här gången är pappan en man som hon dejtar.

– Han lämnade pengar till abort, sedan såg jag honom aldrig mer.

Men abort är inte allmänt accepterat i Sydkorea. Här anses barnet leva redan från befruktningen. Abort blev lagligt först under 2020.

Tre veckor före förlossningen ringer hon adoptionsbyrån SWS igen, samma kvinna svarar. De stämmer träff för rådgivning.

– Kvinnan ställde samma frågor som förra gången. Var dejtade ni? Vad har pappan för hudfärg?

Kim Seulgi bestämmer sig för att behålla barnet.

– Jag kände mig skeptisk. Jag tänkte att det här är bara information de vill ha för försäljning.

Nu lever hon som ensamstående mamma i ett land som inte accepterar ensamstående mammor. Men hon har fått ”oväntat stort stöd från olika håll”.

– Föreståndaren på min äldsta sons förskola samlade ihop en förskottsavgift så att jag kunde hyra en lägenhet. Jag fick bidrag från regeringen för att vidareutbilda mig inom vården. Jag får föräldrastöd för att ta hand om mitt andra barn. Så nu kan jag njuta som andra mammor.

En månad efter förlossningen kom SWS och hämtade sonen. Nunnorna insisterade på att Kim Seulgi personligen skulle lämna över honom.

– Jag grät så mycket att jag kräktes och svimmade. Ambulans och läkare kom. Allt blev kaotiskt. Till slut överlämnade jag min son. De satte sig i bilen och åkte iväg.

Även Kim Seulgi ångrade sig. Hon åkte till SWS och hämtade sonen.

DN har varit i kontakt med ett tiotal sydkoreanska kvinnor som har adopterat bort sina barn. Även de vittnar om pressen att välja adoption. På grund av rädsla vill de inte framträda i tidningen.

En av kvinnorna skriver i ett sms:

”Jag vill glömma mitt förflutna, eftersom det var en svår tid. Nu är jag rädd för att det ska komma ut. Men jag kommer aldrig att glömma mitt barn, det stannar i mitt hjärta.”

Kim Do Hyun är landets mest kända adoptionskritiker. När han arbetade i Schweiz i början av 1990-talet begick en schweizisk kvinna, adopterad från Sydkorea, självmord. Efter sig lämnade hon ett meddelande: ”Nu ska jag träffa min biologiska mamma.”

Hennes öde berörde Kim Do Hyun djupt. Han skrev sin doktorsavhandling om adopterade och biologiska mammor, flyttade hem till Seoul och startade organisationen Koroot, som arbetar med ensamstående kvinnor vill behålla sina barn.

Kim Do Hyun har skrivit flera brev till Mfof:s utredare och till den svenska ambassaden i Seoul, med förhoppning om att Sverige ska avbryta adoptionerna från Sydkorea.

Till DN säger han att SWS rådgivning inte alls är objektiv. Han anser att byråns huvuduppdrag är att ”få in så många barn som möjligt”.

– De rekryterar barn och är därför inte intresserade av barnets bästa. När den gravida mamman kommer till rådgivningen möter hon en socialarbetare vars huvudfokus är att få henne att adoptera bort sitt barn.

Kim Do Hyun uppger att adoptionsbyrån enbart vill ha de hälsosamma, söta och välutvecklade barnen som äter och sover bra.

– Det är business, säger han.”

DN granskar den korrupta kinesiska adoptionsverksamheten som på bara några få år efter Kalla krigets slut gjorde av över 150 000 ”föräldralösa” ”hittebarn” adopterades till Väst varav över 4000 till Sverige

DN:s Josefin Sköld, Patrik Lundberg och Alexander Mahmoud fortsätter granskningen av den svenska (och globala) adoptionsindustrin och nu har turen kommit till (Folkrepubliken) Kina varifrån över 150 000 barn (varav över 90% var flickor) adopterades bort till Väst på bara några år efter Kalla krigets slut. 

I Sverige finns det idag över 4000 adopterade från just folkrepubliken (liksom över 600 adopterade från Taiwan) och inte minst under Ulf Kristerssons tid som ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) skakades den kinesiska adoptionsverksamheten av flera barnhandelsskandaler. 

Nästan alla av de kinesiska adoptivbarnen påstås då vara s k ”hittebarn” och s k ”föräldralösa” men i efterhand har det visat sig att alltför många av dem vare sig har varit det ena eller det andra utan i stället har de blivit stulna från sina förstafamiljer såsom den idag 16-åriga Elin i Huddinge, som har visat sig tillhöra ett minoritetsfolk och som just blev stulen från sin förstafamilj av korrupta poliser och därefter adopterad till Sverige av genomkorrupta AC.

”Den tioåriga pojken ser poliserna, de tar med sig hans fem månader gamla lillasyster ut genom dörren. Pojken greppar en kniv, springer efter och skriker. Han hinner inte i kapp. Ettbarnspolitiken i Kina gjorde att över 150 000 ”hittebarn” blev bortadopterade – men alla var inte övergivna.”

https://www.dn.se/varlden/150-000-hittebarn-adopterades-bort-fran-kina-men-alla-var-inte-overgivna

”Hon ska heta Elin, det är bestämt sedan länge.

Maud och Janne Björklund sitter i minibussen från hotellet i Hunanprovinsen i centrala Kina på väg mot ett kontorskomplex.

Det är sensommar 2006. De ska bli föräldrar, efter sex år av misslyckade IVF-behandlingar och missfall. Maud bär en vit blus, Janne svettas i sin mörka kostym.

De blir visade in i ett kalt rum med träsoffor längs väggarna.

Nervositeten stiger.

En barnskötare kommer in genom dörren. Hon bär på en ettåring med snaggat hår, linne och byxor. Flickan håller en nappflaska med vatten under armen och ser allvarsamt på sina nya föräldrar.

– När vi fick henne i famnen … vi kände direkt att det här är vår dotter. Det var alldeles, alldeles fantastiskt, säger Maud Björklund.

Paret Björklund har på förhand fått informationen förmedlad av Adoptionscentrum: bebisen hittades övergiven vid en järnvägsstation.

Det var på Alla hjärtans dag 2005. Hon bar blå jacka och uppskattades vara två dagar gammal. Vid hennes sida låg en nappflaska och ett paket mjölkersättning.

I tidningsannonsen som efterlyste flickans föräldrar beskrevs hon som ”aningen mörkhyad”, med runt ansikte och ”västerländska ögonlock”.

På plats i Kina får Maud och Janne Björklund ännu fler dokument. I barnhemmets rapport står det att hon har fasta vanor och att hon brukar somna efter att hon har blivit badad.

Hon har lärt sig gå, leker helst ensam och ler när hon lyssnar på barnvisor.

Flickan är inte rädd för främlingar. När någon sträcker ut sin hand, tar hon ett fast grepp om den. Hon är, enligt utsago, barnhemmets mest förtjusande lilla ängel.

De läser att flickan bodde hos paret som hittade henne vid järnvägsstationen i fem månader, men att de inte ansågs lämpliga som adoptivföräldrar.

– Jag minns att vi reagerade lite på det och undrade varför de ansetts olämpliga, men vi var så fokuserade på att äntligen få träffa vår dotter att vi la många tankar åt sidan, säger Janne Björklund.

I Sverige har socialtjänsten i Huddinge vänt ut och in på Maud och Janne Björklunds liv. De har blivit utfrågade om sin relation och sina åsikter, de har skrivit ned sina livsberättelser, fått sin ekonomi granskad.

Paret har vänt sig till Adoptionscentrum, som har statens godkännande att förmedla adoptioner från Kina. De har gått kurser i att få barn genom adoption.

Maud och Janne har argumenterat och ifrågasatt sig själva och sitt beslut att adoptera.

När de kliver ombord på flygplanet tillbaka mot Stockholm litar de på att allt har gått rätt till.

När Kina lanserade ettbarnspolitiken växte oron i befolkningen. Året var 1979 och staten ville bromsa befolkningstillväxten. Det skedde med brutala medel: familjer som bröt mot policyn fick dryga böter, eller kunde bli fråntagna arbete och bostad. Vissa kvinnor fick sina barn tvångsaborterade sent under graviditeten, andra blev tvångssteriliserade.

Förstfödda flickor blev ett dilemma: en pojke kunde få bättre jobb, högre lön och ta hand om sina föräldrar när de inte längre kunde arbeta.

Flickorna var inte längre önskvärda – samtidigt var det olagligt att överge sitt barn.

I stället kom rapporter om att flickbebisar dök upp vid järnvägsstationer, utanför sjukhus och polisstationer.

Nu fylldes barnhemmen.

Göteborgaren Britt-Marie Nygren fick reda på detta i början av 1990-talet. Hennes bror bodde i Peking och arbetade med ett folkräkningsprojekt.

– Min bror var väl insatt i statistiken och såg att massor av flickor hade försvunnit från systemet, säger Britt-Marie Nygren.

Själv var hon medgrundare och verksamhetschef för Familjeföreningen för internationell adoption, FFIA. Via sin bror fick hon kontakt med svenska ambassaden i Peking, och hörde av sig för att utreda möjligheten att förmedla adoptioner.”

(…)

”De första adoptionerna från Kina till Sverige ägde rum våren 1992.

– Vi blev den första organisationen i världen, säger Britt-Marie Nygren.

Fram till i dag har minst 150 000 adoptioner förmedlats från Kina till Europa och Nordamerika – den näst största utvandringen av barn i historien.

I juni 2016 sitter familjen Björklund på flyget mot Kina, igen.

Elin har fyllt elva år. På stolen bredvid henne sitter två år yngre lillebror Eric, som också är adopterad från Kina. De ska få se sitt födelseland.

Det är viktigt att barnen får en relation till Kina, tycker Maud och Janne Björklund.

Elin är nyfiken. Familjen ska besöka sevärdheter, men framför allt det barnhem hon en gång bodde på.

Föräldrarna har lusläst alla adoptionshandlingar och lokaliserat byn där Elin uppges ha blivit hittad, ensam vid en järnvägsstation. Den ligger bara några kilometer från barnhemmet.

De har också gjort en ovanlig upptäckt: i dokumenten finns namnet på personen som tog hand om Elin under hennes första månader i livet.

– Det är lite som att leta efter en nål i en höstack, vi förstod ju det. Men vi ville i alla fall försöka hitta familjen. Om inte annat ville vi visa Elin var hon hade bott, säger Janne Björklund.

Några mil från närmaste storstad hittar de rätt by.

Det blir snabbt en folksamling kring familjen. Byborna är inte vana vid besök och de vill gärna hjälpa till. En man springer ut från videoaffären med en stor kamera över axeln, för att dokumentera händelsen. Men ingen kan leda dem rätt.

Familjen ska precis röra sig vidare i byn, när en förbipasserande kvinna i blårandig tröja stannar upp.

Hon tränger sig genom folkmassan, pekar på Elin och höjer rösten.

– Jag vet vem hon är.

Barnen från Kina var oftast friska, processen med de kinesiska myndigheterna gick smidigt och adoptionsavgiften var lägre än i andra populära ursprungsländer.

– Det fanns väldigt många barn och det var relativt lätt. Man hade tydliga regler, det var förutsägbart. Barnen var små, de var i ettårsåldern, säger Britt-Marie Nygren.

FFIA var först ut. Barnens Vänner inledde sin kinesiska verksamhet 1994, Adoptionscentrum kom fyra år senare. Fram till i dag har över 4 100 barn kommit till Sverige från Kina.

De kallades oftast för hittebarn. Informationen om deras bakgrund var knapphändig, men Britt-Marie Nygren såg ingen risk att barnen hade kommit hit på felaktiga grunder.

– Vi hade inte en tanke på det utifrån det jag såg på barnhemmen. Inte över huvud taget. Det fanns absolut ingenting som kunde indikera åt det hållet, de första åren. Tvärtom.

2004 rapporterade kinesiska statsmedier att 95 personer hade gripits misstänkta för att ha sålt barn från sjukhus och kliniker.

Det var inte den enda barnhandelshärvan.

Sommaren 2009 rapporterade kinesiska Southern Metropolis News om en skandal i provinsen Guizhou i södra Kina. Lokala myndigheter hade tagit ett 80-tal flickbebisar från familjer som inte haft råd att betala de böter som åläggs par med mer än ett barn. Enligt tidningen fördes flickorna till barnhem, därefter blev de bortadopterade – med förfalskade dokument.

I november 2005 briserade den internationellt mest uppmärksammade härvan: Hunanskandalen. En liga bestående av statstjänstemän och barnhemspersonal dömdes för att ha sålt barn till barnhem – barn som sedan blivit tillgängliga för adoption.

Enligt brottsutredningen var barnen varken föräldralösa eller övergivna. Ligan hade åkt ut till städer och byar och kidnappat dem.

Omfattningen var svår att klarlägga eftersom flera barnhem, både i och utanför Hunan, hade varit inblandade. Enligt uppgifter från USA:s utrikesdepartement kunde det handla om fler än tusen barn.

DN:s granskning visar att adoptionerna från de utpekade barnhemmen mångdubblades åren innan ligan blev avslöjad.

Vid tidpunkten hade Myndigheten för internationella adoptioner, MIA, svenska statens uppdrag att se till att adoptionerna förmedlas på ett rättssäkert och etiskt sätt.

Trots uppgifter och rapporter om barnhandel hade myndigheten alltid godkänt de stora svenska föreningarnas verksamheter i Kina.

Men när Hunanskandalen briserade började tjänstemännen att säga emot.

Det är maj 2006. På konferensavdelningen på World Trade Center i Stockholm sitter Meit Camving, generaldirektör på tillsynsmyndigheten MIA, och väntar på den högsta chefen för Kinas adoptionsmyndighet, CCAA.

Zhang Zhong är en bred man i 50-årsåldern. Det är inte första gången han är i Stockholm. Adoptionssamarbetet med Sverige är välsmort. Stämningen är artig och formell.

Det här mötet ska dock bli stelare än vanligt.

Meit Camving måste ta reda på vad representanten för världens största diktatur vet: har stulna barn från Hunanprovinsen adopterats till Sverige?

Zhang Zhong avfärdar frågan, vänligt men besvärat.

Meit Camving ger sig inte. Undrar igen.

Till slut medger Zhang Zhong: det handlar om fyra barn. De har adopterats till Sverige på oriktiga grunder, enligt den kinesiska säkerhetstjänstens utredning.

Men enligt Zhang Zhong blev de inte stulna: de var ”verkligen övergivna”. Felet var att de som lämnade in barnen hade fått ersättning för sina resekostnader av barnhemmet, något som stred mot kinesisk lag.

Vilka barn det gäller vägrar Kina att berätta. Det framgår av mötesprotokollet, som DN har läst.

På MIA är Hunanskandalen en stor sak. Det är första gången tjänstemännens misstankar om oegentligheter kopplade till adoptioner från Kina bekräftas offentligt.

Under sina tillsynsresor har flera av tjänstemännen, som DN har talat med, undrat och ifrågasatt om alla adoptivbarn verkligen är övergivna. Ofta saknas all information om deras bakgrund, vilket kan strida mot både Barnkonventionens och Haagkonventionens krav vid en internationell adoption.

Lovisa Kim arbetade under många år som utredare på myndigheten. Hon berättar att tjänstemännen hade intensiva diskussioner inför varje beslut.

– Det fanns många frågor. Osäkerheterna var stora i och med att de i stort sett inte kunde säga eller dokumentera någonting om barnens bakgrund, säger hon.

Ytterligare en tjänsteman, som vill vara anonym, säger:

– Indirekt hjälpte vi ju Kina med att hantera ettbarnspolitiken.

Men beslutet om att godkänna fortsatta adoptioner var generaldirektörens. Och det slutade alltid med ett ja.

Tjänstemännens tvivel handlade också om pengar. I mitten av 2000-talet var avgiften för en adoption från Kina omkring 70.000 kronor. Av dem gick 3.000 amerikanska dollar (cirka 25.000 kronor) till en ”donation” till barnhemmet.

I offentliga handlingar från myndigheten framgår att pengarna sattes in på ”ett konto i Peking”. Sedan fördes de vidare till den aktuella provinsen och barnhemmet. Pengarna kunde också lämnas över till ”en representant för barnhemmet” i ett vitt kuvert.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (Mfof) som i dag ansvarar för tillsynen, kan i sina arkiv inte se att tillsynsmyndigheten någonsin har fått in en redovisning för hur pengarna användes.

DN:s granskning visar också att den kinesiska adoptionsmyndigheten ville att MIA skulle utöva påtryckningar mot SIDA, för att öka biståndet till landet.

Under ett möte mellan den svenska och den kinesiska adoptionsmyndigheten, i juni 2005, framför Zhang Zhong att det är viktigt med donationer från Sverige till Kina ”om man önskade bedriva adoptionsverksamhet där”.”

(…)

”DN:s granskning visar att myndigheten, så sent som 2015, tog del av en ambassadrapport där det står att Utrikesdepartementet har kännedom om att ”handel förekommer med barn för illegal adoption”. En liknande formulering förekommer i en UD-rapport 2019.

Kristina Svartz, som tog över ledarskapet på MIA 2014 fram till 2019, kan i dag inte precisera vad som fick henne att säga ja till fortsatta adoptioner från Kina.

– Jag kan inte svara på det i detalj. Det är en helhetsbedömning av förutsättningarna för att förmedla internationella adoptioner, och det är ursprungslandets ansvar att utreda barnets bakgrund.

Folksamlingen rör sig snabbt längs floden som löper genom byn. Familjen Björklund följer efter kvinnan som säger sig veta vem Elin är.

Den namngivna personen i Elins adoptionshandlingar är kvinnans granne, och hon vill bjuda på mat.

Janne och Maud förstår att de sannolikt ska få träffa familjen som hittade Elin vid järnvägsstationen och tog hand om henne under hennes första månader i livet.

De blir stående utanför det lilla stenhuset. Elin och hennes lillebror hänvisas till hemmets mittpunkt: teven, som visar barnprogram.

En uppsjö människor har tagit sig dit, för att betrakta Elin.

Sedan är det som om allt stannar upp.

En grå minibuss svänger in på gårdsplanen, en kvinna stiger ur.

– När jag ser henne förstår jag direkt att det är Elins biologiska mamma. Det bara snurrar i huvudet. Jag tänker: hjälp, säger Maud Björklund.

Kvinnan skyndar över gårdsplanen. Elin är en kopia av henne. De rör sig likadant, gestikulerar på samma sätt.

Hon går rakt in i köket, börjar laga mat.

Elins äldsta biologiska bror dyker upp. Han berättar att de tillhör ett minoritetsfolk, att de var tillåtna att skaffa två barn. Men när det tredje föddes kom poliserna och tog lillasystern.

– Den yngste brodern tog en kniv och sprang efter poliserna, men de försvann snabbt, berättar Janne Björklund.

De får veta att familjen har letat efter flickan sedan dess.

Deras pappa dog för några år sedan, utan att få svar.

Elins biologiska mamma håller sig mest i köket, lagar mat i ett rasande tempo, och undviker ögonkontakt.

Hon bjuder på en festmåltid med elva olika rätter.

Familjen Björklund ger Elins biologiska mamma en fotobok. Visar henne bilder från Elins uppväxt i Sverige. Då skiner hon upp.

Men det är först när de ska gå som hon tittar på Elin och frågar:

– Får jag ge henne en kram?

De första åren var flickorna definitivt övergivna.

Det säger David M. Smolin, som i två decennier har forskat på adoptionsskandaler, barntrafficking och identitetstvätt av barn.

– Men donationerna, som var obligatoriska vid internationell adoption, skapade en ny marknad.

Han är professor i juridik vid Cumberland School of Law i Birmingham, USA, och har bland annat publicerat studien ”The missing girls of China”.

– För barnhemmen blev det ekonomiskt fördelaktigt att vara en del av det internationella adoptionssystemet, säger han.

Efter millennieskiftet började antalet övergivna flickbebisar minska, på grund av abort av flickfoster. Utbudet krympte, enligt David M. Smolin, men efterfrågan på adoptivbarn var fortsatt hög.

– Det var då identitetstvätt blev en del av systemet, säger han.

Identitetstvätt är när barn olovligen görs adopterbara. Någon fabricerar en falsk berättelse för att barnet, enligt dokumenten, ska framstå som föräldralöst.

I Kina började barnhem betala människor för att skaffa fram barn, enligt David M. Smolin. Det handlade dels om kriminella nätverk, dels om statstjänstemän som tog barn från familjer som brutit mot ettbarnspolitiken.

– Det vill jag kalla för trafficking. Att köpa barn för att sedan adoptera bort dem, säger han.

Smolin tar upp Hunanskandalen från 2005. Han säger att den var ”toppen av ett isberg” och att Kinas regering ville minimera skandalens omfattning.

– Den svenska regeringen och andra västeuropeiska regeringar har varit naiva. Era statstjänstemän har litat på kinesiska statstjänstemäns förklaringar.

Professor Smolin har tidigare agerat oberoende expert åt Haagkonventionen, som ska garantera rättssäkra och etiska adoptioner. I dag säger han att mottagarländerna missförstår konventionen, att det inte räcker att lägga ansvaret att utreda barnens bakgrund på ursprungslandet.

– Det har möjliggjort illegal adoption att fortsätta i årtionden, trots att det har kommit tydliga varningar om att saker och ting pågår.

– Sverige kan inte lägga ut sitt ansvar på Kina eller något annat land.

Omfattningen är svår att uppskatta, menar professorn.

– Problemet i Kina var systematiskt. Det var inte enstaka oegentligheter, det var ett systemfel.

Varje gång ett kinesiskt barn blir aktuellt för adoption måste barnhemmet lägga ut en annons om barnet i en dagstidning – för att eventuella närstående ska kunna ge sig till känna.

Om ingen hör av sig inom 60 dagar, kan barnet adopteras till utlandet.

Amerikanen Brian Stuy har dokumenterat 130.000 sådana annonser, som innehåller uppgifter om när barnet hittades, om barnets uppskattade ålder och om dess hälsa.

Tillsammans med sin fru Longlan Stuy driver han Research-China. De har tre adopterade döttrar från Kina och vill förmedla fakta och kunskap till andra adopterade, ”för att de ska förstå sina livshistorier”.

Brian Stuy säger att annonserna publiceras i tidningar som få kineser läser, och att det är ett sätt för barnhemmen att friskriva sig från ansvar.

– Det är billigare att publicera i små tidningar. Det finns ett fåtal undantag, men vanligtvis gäller det tidningar som har mycket liten räckvidd.

Research-Chinas arbete har fått en sidoeffekt: de kan systemet utan och innan.

Brian Stuy anser, precis som professor Smolin, att det är ”hittelönen” som har skapat ”föräldralösa” barn. Det hänger ihop med donationen på 3 000 dollar.

– Snittlönen för en barnhemsdirektör var 150 dollar i månaden. En enda donation motsvarade nästan två årslöner. Det var ett starkt incitament.

– Barnen blev en handelsvara. En mycket viktig handelsvara för barnhemmen. Något de kunde köpa billigt och adoptera bort dyrt.”

(…)

”Ulrika Lee var under 2018 projektanställd på Adoptionscentrum för att arbeta med samtalsstöd. Hon säger att det var viktigt att förmedla fler adoptioner, eftersom föreningens ekonomi sviktade.

– Det var som ett företag, det var business, säger hon.

Hon hade sin arbetsplats precis intill det hon kallar för ”Kinadatorn”. När databasen låstes upp samlades kollegor runt datorn. Ulrika Lee reagerade starkt på hur de pratade om barnen.

– De kommenterade barnens utseenden. ”Åh gud så söt”. Det var objektifiering, barnen var varor.

De som fanns tillgängliga var ofta äldre och hade funktionsvariationer, minns Ulrika Lee.

– Det var riktigt svårt att få de ”attraktiva” barnen. Det gick så fort. Man fick rusa in och hugga dem, säger Ulrika Lee.

– Det handlade om ett svenskt vuxenperspektiv. Barnets bästa saknades.

I fjol hände något oväntat: både Adoptionscentrum och Barnens Vänner bestämde sig för att sluta adoptera från Kina.

”Det finns inte längre behov av internationella adoptioner”, skriver Adoptionscentrums verksamhetschef Kerstin Gedung, i ett mejl till DN.

Enligt Mona Berglund på Barnens Vänner har de kinesiska barn som numera är aktuella för internationell adoption ofta särskilda behov som ”få svenska föräldrar känner öppenhet inför”.

Men det finns fler förklaringar.

Per Bergling är sedan augusti 2020 generaldirektör på Mfof. Sedan dess har myndigheten intensifierat arbetet med att gå till botten med uppgifter i svenska och internationella rapporter om illegala adoptioner och barnhandel i Kina, säger han till DN.

– Det här är allvarliga uppgifter och vi har en undersökningsplikt. Vi frågade efter mer information från Adoptionscentrum och Barnens Vänner. Men det här visade sig svårt att klargöra med bara frågor. Centralmyndigheten svarade ofta inte på våra mejl eller gav ”god dag yxskaft-svar” på våra frågor om att resa dit.

Per Bergling tänkte att den planerade tillsynsresan till Kina kanske skulle kunna ge myndigheten de svar de behövde. Men Mfof fick inte de nödvändiga inbjudningar som krävs för att resa in i landet.

– Vi hade helt enkelt för litet underlag för att kunna fatta beslut, och det här berättade vi för adoptionsföreningarna.

Rapporter om barnhandel och illegala adoptioner har ju kommit genom åren. Har det varit möjligt att säkerställa etiska och rättssäkra adoptioner från Kina?

– Jag tar för givet att mina företrädare läste de här rapporterna och gjorde ett noggrant övervägande och landade i ett grundat beslut. Själv har jag ju inte behövt ta ett motsvarande beslut, eftersom alltså adoptionsförmedlingarna valde att dra tillbaka eller justera sina ansökningar.

Per Bergling reagerar starkt på familjen Björklunds berättelse.

– Sådana här uppgifter är jättejobbiga att höra, de är fruktansvärda. Sådant här tar vi på stort allvar.

På frågan om det kan ha hänt fler barn som beskrivits som ”övergivna” svarar generaldirektören:

– Hypotetiskt, naturligtvis är det tänkbart att det har hänt i fler fall.”

Varför har Adoptionscentrum inte lyft ett finger för att hjälpa de adopterade från Chile som organisationen en gång i tiden tog till Sverige efter under över 20 års tid ha vetat om oegentligheterna och varför vidhåller AC än idag att adoptionerna gick rätt till?

Den stora frågan som infinner sig nu är dels varför Adoptionscentrum (AC) inte har gjort någonting alls för att ens försöka informera alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige liksom deras svenska föräldrar och familjer och dels varför AC inte har gjort någonting alls för att ens försöka återförena de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige med sina chilenska föräldrar och familjer.

Detta hade AC kunnat göra rent praktiskt och utan någon större ansträngning redan under Ulf Kristerssons tid som ordförande när vetskapen om de korrupta Chile-adoptionerna uppdagades – det vill säga redan för 20 år sedan: Idag 20 år senare har de adopterade och inte minst både deras svenska och chilenska föräldrar hunnit bli 20 år äldre och alltför många av dem har av naturliga skäl tyvärr hunnit gå bort under dessa 20 år.

Inget av detta är då någon omöjlighet på något sätt och särskilt inte för AC med alla sina personella och ekonomiska resurser och fr a då AC har alla uppgifter som krävs i sitt eget arkiv om alla de över 2000 adopterade från Chile som de en gång tog till Sverige.

Själv har jag nämligen uppgifter om kring 6000 adopterade i Sverige från Sydkorea inklusive om deras adoptivföräldrar och deras koreanska ursprungsnamn och födelsedatum mm och tack vare att jag en gång antecknade och skrev ned dessa visserligen mycket omfattande uppgifter som är hämtade från ett arkiv så har jag genom åren som privatperson ”på fritiden” och helt gratis lyckats hjälpa åtskilliga adopterade från Sydkorea att dels återförenas med sina koreanska föräldrar och familjer och dels hitta sina syskon och släktingar som också har adopterats till Sverige men till andra familjer.

Vidare har jag inte minst genom åren lyckats hjälpa åtskilliga koreanska föräldrar och släktingar att hitta sina bortadopterade barn och släktingar i Sverige tack vare dessa nedtecknade uppgifter som jag sitter på.

Antagligen är svaret, förklaringen och orsaken att AC ju fortfarande skamlöst vidhåller att allt gick rätt till med både Chile-adoptionerna och med alla andra av de 25 000 utlandsadoptioner som AC har stått bakom sedan organisationen grundades 1969 samt sist men inte minst att AC fortfarande säger sig ha fullt förtroende för sin ”child finder” på plats i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Dessutom finns det en del som tyder på att AC åtminstone implicit och kanske också omedvetet upplever och uppfattar Chile som ett mer eller mindre dysfunktionellt och kaotiskt ”Tredje världen”-land där inte ens en brottsutredning som rör 1000-tals korrupta utlandsadoptioner varav över 600 rör AC:s adoptioner går att lita på.

För lite mer än 20 år sedan, när tv-programmet Spårlöst började sändas i Sverige, och när åtminstone 90% av alla avsnitt redan från start rörde utlandsadopterade (d v s precis som idag), var AC:s hållning till att hjälpa utlandsadopterade i Sverige att återförenas med sina förstaföräldrar i ursprungsländerna extremt negativ och AC och Spårlöst-redaktionen, som jag själv tillhörde under programmets första år, var i öppen konflikt med varandra. AC vägrade att bistå programmet och att hjälpa de adopterade och menade att det var negativt att gräva i ”det förflutna” och ”riva upp gamla sår” och inte minst att störa fr a förstamödrarna i deras nuvarande liv i ursprungsländerna.

Idag misstänker jag att den hållningen från AC:s sida som vi på Spårlöst tvingades hantera och som alla enskilda utlandsadopterade som ville hitta sina förstamödrar och förstafamiljer också möttes av och fick känna av på 90- och 00-talen när AC samtidigt tog rundligt betalt för en ”röttersök”-verksamhet som sällan ledde någonstans, egentligen handlade om en panisk skräck för att AC en gång för alla skulle avslöjas som den genomkorrupta, brutala och hänsynslösa människohandelsorganisation som AC nu visar sig vara.

”Över 600 fall med adoptioner till Sverige finns med i den chilenska polisens utredning av brott mot mänskligheten. Flera adopterade har återförenats med sina biologiska föräldrar som sedan länge trott att deras barn varit döda eller försvunna för alltid. Men det finns de som fortfarande letar – och tror att deras barn kan finnas i Sverige.”

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/familjerna-som-fortfarande-letar-efter-sina-barn-tror-att-de-kan-finnas-i-sverige

”Den svenska organisationen Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen som adopterades till Sverige kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren. En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn.

Men i Chile träffar Uppdrag granskning familjer som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Hon berättar att en för henne okänd kvinna kontaktade henne redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade, men Sara Jineo förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. När hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son blev hon presenterad för en socialsekreterare.

– De tog min bebis och gick in med honom. “Du behöver inte komma in” sade kvinnan. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten. De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta”, sade jag. Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sade hon.

De lurade mig, berättar Sara Jineo. Det var senaste gången hon såg sin son. Hon berättar att hon sprang till polisen, men att de trodde att hon var tokig. Familjen tillhör ursprungsbefolkningen mapuche. I dag är det känt att många av de svenska adoptivbarnen kommer just från mapucheområden kring Temuco, i de södra delarna av Chile. Därför misstänker familjen att sonen Camilo befinner sig någonstans i Sverige.

– Jag var en flicka vid den här tiden, 13 år gammal. Det var en väldigt tung dag för familjen när allt det här hände. Min mamma led mycket under den här perioden., säger dottern Sonia Collinau Jineo.

Familjen är inte ensam om att tro att deras försvunna barn kan finnas i Sverige. Verónica Campos och Ítalo Vaccaro berättar att deras barn togs ifrån dem direkt vid födseln på ett sjukhus i Chile, 1984. De säger att de fick beskedet att barnet dött och när de bad om att få se kroppen, fick de veta att kroppen donerats till forskning. I klippet nedan kan du se när Ítalo Vaccaro läser högt ur sitt brev till deras försvunna barn.

Adoptionscentrum skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att om utredningen i Chile kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.

De skriver också att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnens bakgrund skulle ha gjorts och att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. Under våren 2021, efter att också Dagens Nyheter granskat adoptioner till Sverige, meddelade socialminister Lena Hallengren att regeringen öppnar för en svensk översyn av adoptionerna.”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”

Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg frågar Ulf Kristersson: ”Hade familjerna kunnat återförenats redan för 20 år sedan?”.


Kristersson var då den som både fick vetskap om och avfärdade kunskapen om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige som ogrundad och osann när han var ordförande för genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) samtidigt som att han var synnerligen politiskt aktiv för att försöka stoppa alla försök från den svenska statens sida att reglera den svenska internationella adoptionsverksamheten.

Kristersson kampanjade på den tiden mycket hårt och tyvärr framgångsrikt mot en dåvarande svensk statlig utredning som syftade till att stävja, motverka och förhindra den korruption inom verksamheten som grasserade på inte minst 00-talet när Kristersson just ledde AC och inte minst då Kina hade öppnat upp sig för Väst efter Kalla krigets slut vilket ledde till att 100 000-tals kinesiska barn och fr a kinesiska flickor kom att adopteras till Väst inklusive till Sverige på bara några år.

https://www.aftonbladet.se/ledare/a/86eG5d/svara-om-de-stulna-barnen-kristersson

”I dag har Uppdrag gransknings omtalade ”De stulna barnen” kommit upp på SVT Play. I programmet granskar programledaren Lena Sundström skandalen som rullats upp på senare år. Den om svenska Adoptionscentrum roll i stölden av barn från Chile under 70- och 80-talet. Sammanlagt rör det sig om över 2 000 adoptioner där ingen egentligen vet de gick till.

Men misstankarna är inte nya. Redan i början av 00-talet började en chilensk journaliststudent nysta i försvinnanden av barn i fattiga familjer där hon såg sambandet med svensk adoption. Och de allra flesta fall verkade ha gått genom Adoptionscentrum (AC).

Den som var ordförande för organisationen när AC nåddes av misstankarna var nuvarande M-ledaren Ulf Kristersson. Och trots att frågan lyftes internt, att man borde titta närmare på informationen, valde han att lägga locket på. Också när en statlig utredning föreslog att adoptionerna borde granskas av staten förblev Kristersson indignerat och hårdnackat emot större insyn.

Han varnade för att adoptioner skulle bli svårare att förverkliga om reglerna skärptes och kallade förslaget ”cyniskt” och ”kränkande.” När Ulf Kristersson i dokumentären ombeds kommentera de stulna barnen och sin egen roll, vägrar han.

Locket ligger alltså fortfarande på för M-ledaren, trots att det var han som var ytterst ansvarig då för 18 år sedan.

Uppdrag granskning berättar om fallet med bröderna David och Gabriel. Under hela sin barndom har de trott att deras mamma lämnat dem på en kyrktrappa, då i början på 70-talet . Att hon inte ville ha dem. Mamman, Antonia Orellana Gatica, som hade tillfångatagits av Pinochets junta fick å sin sida höra att sönerna dött i lunginflammation.

När SVT 2018 grävde i de chilenska adoptionerna och de chilenska myndigheterna startade en polisutredning om ”brott mot mänskligheten” har allt fler oegentligheter nystats upp. Och på kort tid har föräldrar likt David och Gabriels mamma blivit varse att deras barn blivit stulna, samtidigt som deras vuxna barn har fått sina liv kullkastade när en helt annan berättelse uppdagats om varför de kommit till Sverige.

Och i djup sorg blandat med stor lycka har familjer nu återförenats. Men långt ifrån alla har fått veta sanningen. Och ingen har ännu fått upprättelse, ingen har ställts till svar.

Sverige måste göra en noggrann granskning av internationella adoptioner, inte bara från Chile, som socialminister Lena Hallengren lovat. Och Adoptionscenter behöver se över hur de låtit en nyckelperson, i dokumentären kallad ”Aja”, få helt fria tyglar att ordna fram ständigt nya barn trots den chilenska polisens misstankar.

Men det kan inte stanna där. Också Ulf Kristersson behöver ge svar till alla dem som har frågor, både de adopterade och deras familjer.”

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” vägrar genomkorrupta Adoptionscentrums f d ordförande Ulf Kristersson att svara på frågor om hans ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile medan flera representanter för Adoptionscentrum vidhåller att inga som helst fel har begåtts

I Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” (4 avsnitt) som publiceras idag på SVT Play framkommer det bl a att Adoptionscentrums (AC) f d ordförande Ulf Kristersson vägrar att svara på flera i allra högsta grad relevanta frågor om hans eget ansvar vad gäller problematiken med de korrupta utlandsadoptionerna från Chile (liksom från Kina och en mängd andra länder) samt att Elisabet Sandberg, som ledde AC dagligdags mellan 1976-2002, vägrar att vidkänna att några utlandsadoptioner har varit korrupta överhuvudtaget utan i stället prisar hon AC:s gamla ”child finder” i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren som systematiskt sökte efter och stal barn vars ursprungsidentiteter hon förstörde och förfalskade samtidigt som hon smutskastade och demoniserade de chilenska förstaföräldrarna och förstafamiljerna. Det oerhört effektiva och predatoriska adoptionssystem som AC och ”Aja” arbetade fram i Chile kopierades sedan av representanter för andra västländers adoptionsbyråer.

Än idag menar AC indirekt att förstamammorna fabulerar och fantiserar och står fast vid att inga oegentligheter ägde rum i vare sig Chile eller i några andra ursprungsländer. I programmet erkänner samtidigt AC:s nuvarande chef Kerstin Gedung att de allra flesta av de ursprungsländer som AC opererade i på 1970- och 80-talen var diktaturer där förtryck och korruption grasserade.

I Uppdrag Granskning-programmet används en del dokument som jag har fått fram via bl a UD-arkivet samt filmklipp från en dokumentärfilm som jag var med att ta fram 2002 – Erik Sandbergs ”Sveket mot de adopterade”.

AC:s f d Latinamerika-chef och informationschef grevinnan Catharina Stackelberg, som senare I livet sadlade om och bl a låg bakom de tecknade Pippi Långstrump-filmerna, säger vidare i programmet att det inte fanns några varningstecken på att något inte gick rätt till i Chile trots att det finns dokument som visar det. Stackelberg säger också att hon fortfarande än idag har förtroende för ”Aja”.

Lojaliteten till AC och till hela det svenska adoptionsprojektet är m a o total än idag bland de f d cheferna och f d anställda vid AC.

I programmet framgår det också att svenska UD genom svenska ambassaden i Santiago de Chile hela tiden har bistått AC i den korrupta adoptionsverksamheten då utlandsadoptionerna har sett som en ett vitalt ”svenskt intresse” eftersom så många svenskar var och är ofrivilligt barnlösa och då adoptionerna också har varit och är viktiga för de svenska relationerna med den utomeuropeiska s k Tredje världen liksom sist men inte minst för den svenska antirasistiska självbilden. Samtidigt samlade AC in stora mängder pengar i form av ”bistånd” bland svenska adoptivföräldrar i Sverige för att belöna korrupta chilenska jurister och tjänstepersoner på plats som var inblandade i den korrupta verksamheten.

https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Elisabet Sandberg ledde AC under organisationens ”guldålder” på 1970-, 80- och 90-talen när Sverige och svenskarna blev världens mest adopterande land och folk av barn från andra länder och när AC var världens största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt.

Sandberg och Kristersson var då de som jag själv hamnade i konflikt med när jag på 00-talet låg bakom olika avslöjanden om korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten och fr a var jag på den tiden den i stort sett enda i den dåtida svenska offentligheten och medievärlden liksom inom den dåtida svenska akademin som debatterade om och skrev om frågan. Kristersson var på den tiden aktiv i att bekämpa alla försök att stävja korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.

På den tiden hade AC tyvärr Dagens Nyheter och dess dåvarande chefredaktör bakom sig (som f ö är adoptivförälder) och år 2002 hängde Sandberg ut mig (d v s mitt namn) i DN och skrev att jag var något av ideologen, motorn och hjärnan bakom all kritik av den svenska adoptionsverksamheten och adoptionsvärlden och inte minst av just AC.

Det ironiska är att den som ligger bakom Uppdrag Gransknings program ”De stulna barnen” är Lena Sundström, som också är adopterad från Korea liksom jag själv, och som på 1990- och 00-talen var en av de starkaste pro-internationell adoption-rösterna i den dåtida svenska mediebranschen. Även Sundström hängde på den tiden ut mig ”efter noter” i olika sammanhang och i en artikel i Expressen menade hon att all kritik av den svenska adoptionsverksamheten indirekt och implicit ”smutskastar” landets 10 000-tals adoptivföräldrar.

https://www.svt.se/nyheter/granskning/ug/ulf-kristersson-vagrar-svara-pa-fragor-var-ansvarig-nar-larm-om-stulna-barn-avfardades-for-18-ar-sen

”Ulf Kristersson, Moderaternas partiledare, var själv ordförande för den organisation som genomförde de flesta av adoptionerna – när de avfärdade tidiga larm om oegentligheter. Men när Uppdrag granskning ställer frågor om hans eget ansvar vägrar Ulf Kristersson att svara.”

(…)

”Det var 2003 som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares publicerade en uppsats där hon intervjuat mödrar i Chile som vittnade om att deras barn försvunnit under diktaturen på 1970- och 80-talen.

I uppsatsen beskrevs ett nätverk av personer som tagit barn från deras mödrar för att sedan föra ut dem från Chile – och den svenska organisationen Adoptionscentrum spelade då en viktig roll. Svenska Maria Diemar, som själv är adopterad från Chile och satt i Adoptionscentrums styrelse, tog del av uppsatsen – där även hennes egen adoption togs upp som en adoption som inte hade gått rätt till. Hon kontaktade då organisationens dåvarande ordförande, Ulf Kristersson.

– De gjorde en utredning på AC där de tittade hur de har jobbat. Jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och tittat på deras verksamhet och det var att allting hon sa inte stämde, säger Maria Diemar.

Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter avfärdas av organisationen.

I PM:et står det bland annat:

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.”

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./…/Man fann allt i sin ordning.”

I dag pågår en brottsutredning i Chile som utreder brott mot mänskligheten. Den omfattar totalt tusentals adoptioner internationellt, där över 600 fall rör adoptioner till Sverige.

Flera barn har återförenats med sina biologiska föräldrar, de berättar att de hela tiden trott att deras barn varit döda eller försvunna. Adoptionscentrum skriver till Uppdrag granskning att det aldrig framkommit något som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet under deras år i Chile. De skriver också att om den chilenska utredningen kommer fram till att deras medarbetare ”agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då”.”

(…)

”• Du var ordförande för Adoptionscentrum 2003 när det kom uppgifter om oegentligheter kring adoptionerna från Chile på 70- och 80-talet – på vilket sätt utredde ni uppgifterna då?

• I programmet riktas det kritik mot att Adoptionscentrum kunde gjort betydligt mer för att utreda och vara transparenta angående kritiken och oron gällande adoptioner från Chile, redan 2004. Utifrån vad vi vet i dag – anser du fortfarande att Adoptionscentrum gjorde tillräckligt?

• Vilka talade ni med, som jobbat med Chile på den här tiden?

• Talade ni med några av de mödrar som nämns i utredningen, för att skapa er en egen bild?

• Hade ni kontakt med Ana Maria Olivares som skrivit rapporten?

• I er utredning kommer ni bland annat fram till att Adoptionscentrum inte ägnade sig åt uppsökande verksamhet. Vad byggde ni den informationen på för källor?

• Vid tiden som ordförande för Adoptionscentrum argumenterade du för att Sverige också måste kunna hämta barn från länder som är drabbade av inre oroligheter och korruption samt länder som saknar lagstiftning kring internationella adoptioner. Är detta din hållning också i dag?

• När du slutade som ordförande sa du att ”det finns frågor som den kommande styrelsen måste ta tag i, frågor som handlar om vår organisation och vårt förhållningssätt”. Vad menade du med det?

• 2003 kom det en statlig utredning, ”Adoption till vilket pris”, som ville ha mer krav och kontroller. Du uttryckte en stark oro för att detta skulle kunna innebära att antalet barn som kunde adopteras skulle minska drastiskt om samtliga förslag gick igenom. Hur ser du på detta i dag?

• Du var också kritisk till att Adoptionsorganisationer inte skulle få syssla med bistånd? Kan du i dag se några problem med att Adoptionscentrum också sysslade med bistånd?

• Du var den som kanske fick de allra tidigaste varningssignalerna till dig – vad är den stora skillnaden nu – varför kräver du en vitbok nu 17 år senare?

• Varför tror du att det har dröjt så länge innan den här frågan har prioriterats politiskt i Sverige?

• Vad behöver göras nu, enligt dig?””

Denna vecka händer det mycket vad gäller frågan om korruptionen inom den svenska och globala adoptionsindustrin

Idag torsdag äger en debatt om de illegala och oetiska internationella adoptionerna rum i riksdagen efter att Socialutskottet på V:s initiativ har begärt av regeringen att en svensk statlig utredning tillsätts snarast som ska utreda hela den svenska internationella adoptionsverksamheten från dess start på 1960-talet och fram tills idag. Samtliga partier i riksdagen utom de båda regeringspartierna S och MP (som har reserverat sig) har ställt sig bakom detta krav:

https://www.riksdagen.se/sv/aktuellt/2021/jun/3/regeringen-bor-snarast-utreda-internationella-adoptioner

Inför dagens debatt har både Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR) och jag själv som privatperson uppvaktat riksdagsledamöterna och påmint om de adopterades egna önskemål om hur en sådan statlig utredning bör se ut (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2021/03/10/om-dagens-dn-debatt-artikel-som-samtliga-existerande-svenska-foreningar-for-adopterade-har-undertecknat-och-som-bestar-av-en-kravlista-pa-hur-den-kommande-statliga-utredningen-om-korruptionen-inom-den) och i mitt eget fall har hittills märkligt nog endast SD återkommit till mig liksom MP, som då är ”bakbundet” i egenskap av att vara ett regeringsparti.

Imorgon fredag publicerar SVT:s Uppdrag granskning programmet ”De stulna barnen” i fyra delar som Lena Sundström ligger bakom och som handlar om de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige och genomkorrupta Adoptionscentrums ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren och hennes lokala nätverk av chilenare: https://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-de-stulna-barnen

Och sist men inte minst:

I veckan kom också det senaste numret av Expo ut som uppmärksammar Lisa Wool-Rim Sjöbloms kommande seriealbum ”Den uppgrävda jorden”:

”Illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom är aktuell med ett nytt, adoptionskritiskt, seriealbum till hösten. Samtidigt tilldelas hon stipendium för sitt konstnärskap, och fortsätter sitt arbete mot illegala adoptioner. Nyligen har adoptionsfrågan och rättssäkerheten kring internationella adoptioner återigen uppmärksammats, bland annat tack vare en omfattande artikelserie i Dagens Nyheter.

En av de som länge arbetat med frågan är illustratören och författaren Lisa Wool-Rim Sjöblom. Hon upplever inte att samtalet kring adoptioner i Sverige är konstruktivt.

– Det är tabu att vara kritisk mot adoption, i stället avkrävs man hela tiden att visa tacksamhet. Det gör att vi inte heller kan diskutera problematiken med adoption på ett strukturellt plan, berättar hon.

Under våren har Lisa Wool-Rim Sjöblom tilldelats ett stipendium från den amerikanska organisationen Be Seen Project som stöttar icke-vita konstnärer som använder sitt konstnärskap för att bekämpa sociala orättvisor. Hennes seriealbum ”Palimpsest” från 2016 har översatts till engelska, och en ny, internationell följarskara har hittat hennes Instragram. Det har gett Lisa Wool-Rim Sjöblom alltfler internationella uppdrag med illustrationer till projekt och undervisningsmaterial.

Det nya seriealbumet ”Den uppgrävda jorden” släpps till hösten. Albumet följer två svenska Chileadopterade syskon, Maria Diemar och Daniel Olsson. Som barn stals de från två olika familjer i Chile, och adopterats till samma familj i Sverige. Maria Diemar har under de senaste åren arbetat aktivt med den chilenska adoptionsfrågan och för chileadopterades rättigheter – genom möten med politiker, artiklar och flertalet resor till Chile. Hennes aktivism är stommen i albumets berättelse.

– Maria har gjort allt det som man förväntat sig att den svenska staten skulle göra. Detta är ett album om adoptionsaktivism och allt de har arbetat med i ensamhet utan stöd från svenska staten, trots att de varit brottsoffer, förklarar Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Trots den ökade uppmärksamhet som illegala adoptioner nu fått, är Lisa fortsatt cynisk.

– Jag upplever ingen stark vilja att förbättra läget. Det viktigaste verkar vara att adoptionsorganisationerna får fortsätta.

Det Lisa Wool-Rim Sjöblom skulle vilja se är en oberoende utredning, bekräftelse till brottsoffer och ett konstruktivt samtal.

– Vi vill inte behöva svara på frågan om huruvida vi trivts i Sverige eller älskar våra adoptivföräldrar, vi vill prata om lagar, rättigheter och upprättelse.”

SVT:s Uppdrag granskning går till botten med genomkorrupta Adoptionscentrums utlandsadoptioner från Chile till Sverige i dokumentären ”De stulna barnen”

Torsdagen den 10 juni kl. 6.30 publicerar SVT:s program Uppdrag granskning en dokumentär i fyra delar på SVT Play – ”De stulna barnen” – som handlar om de över 2000 chilenska barn som adopterades till Sverige under fr a Pinochets militärdiktatur 1973-90 ”tack vare” genomkorrupta Adoptionscentrum och dess superentreprenöriella ”child finder” Anna-Maria ”Aja” Elmgren som fortfarande lever än idag.

Jag har själv till och från varit i kontakt med Uppdrag granskning-redaktionen och dess reporter Lena Sundström ända sedan sommaren 2020 och ser nu fram emot att få se resultatet den 10 juni i form av dokumentären ”De stulna barnen”.

Det har då varit ett mycket mödosamt arbete ”bakom kulisserna” för att få SVT och Uppdrag granskning att slutgiltigt ta beslutet att göra denna dokumentär (sommaren 2019 plockade jag ut komprometterande dokument från svenska ambassaden i Santiago de Chile som troligen fällde avgörandet) som är den andra i ordningen som SVT nu sänder som handlar om den korrupta svenska adoptionsindustrin sedan SVT:s Dokument utifrån visade Per Lapins och Erik Sandbergs dokumentär ”Barn till varje pris” 2002 som handlade om hur bl a genomkorrupta Adoptionscentrum har stått bakom 100-tals illegala adoptioner från Thailand till Sverige. Den dokumentären ledde till att två vuxna utlandsadopterade från Thailand polisanmälde de svenska expat-kvinnor som stod bakom de korrupta adoptionerna för människorov men tyvärr lades deras anmälan ned p g a preskriptionstiden och åtminstone min förhoppning är nu att rättvisan ska hinna ikapp Anna-Maria ”Aja” Elmgren innan hon hinner gå bort.

https://pressrummet.svt.se/program/1403160

”Uppdrag granskning: De stulna barnen    

Hur tar man igen förlorade år? Uppdrag granskning söker svar på vad som egentligen hände när chilenska barn adopterades bort till svenska föräldrar. Foto: SVT 

En ung kvinna fängslas i Chile och får veta att hennes två små söner är döda. 40 år senare börjar svenske David Henningson att gräva i sin och lillebroderns historia – snart kommer sanningar att uppdagas som förändrar allt. 

Året är 1973 i Pinochets Chile.  

Samma år som den blodiga militärkuppen startar svenska Adoptionscentrum sin verksamhet, och små barn börjar göra den långa resan över Atlanten för att bli adopterade av svenska föräldrar. Men det ska visa sig att organisationen saknar kontroll över var barnen kommer ifrån.  

Många år senare kommer en chilensk journaliststudent att börja rota i ett rykte som länge funnits i Chile. Det finns de som säger att barn stulits från sina mammor. Och runt om i landet finns kvinnor som än i dag vittnar om hur barn försvunnit spårlöst för att aldrig återvända. I centrum av ryktet finns en svensk representant för Adoptionscentrum: En kvinna som går under smeknamnet Aja.  

Genom ett unikt material följer Uppdrag granskning en svensk och en chilensk familjehistoria, där en händelse kommer att kasta långa skuggor in i framtiden. Vad var det som hände när barn togs från Chile till Sverige – och vad har gjorts för att ställa tillrätta det som gjorts fel?  

Uppdrag granskning sänder “De stulna barnen”, en serie i fyra delar på SVT Play. Den publiceras torsdag 10 juni klockan 06.30. Följ granskningen på http://www.svt.se/granskning”

Nu granskar DN Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Colombia till Sverige

DN:s Patrik Lundberg, Josefin Sköld och Alexander Mahmoud (plus research: My Vingren) fortsätter sin stora granskning av den korrupt adoptionsindustrin och denna gång har turen kommit till ursprungslandet Colombia.

Colombia är det ursprungsland som genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) har förmedlat flest barn ifrån – närmare 5000 sedan 1972 – och AC framhåller Colombia som ”ett föregångsland inom internationell adoption; ett land som går i spetsen vad gäller adoptionslagstiftning och riktlinjer, och som arbetar rättssäkert och med barnens bästa i fokus” för prospektiva svenskar som kan tänkas vilja adoptera ett colombianskt barn idag. Sammanlagt finns det kring 5500 utlandsadopterade från Colombia i Sverige och Colombia är totalt sett det tredje största ursprungslandet efter Sydkorea och Indien.

Och liksom i nästan alla andra ursprungsländer handlade det om ett nätverk av svenska expat-damer från den övre medelklassen och överklassen som agerade ”child finders” tillsammans med genomkorrupta poliser, socialarbetare, advokater, läkare, tjänstemän och andra personer som kom i direkt kontakt med under- och arbetarklassen, urfolken och slavättlingarna vilka var de grupper som drabbades proportionellt mest av svenskarnas närmast omätliga behov av s k adopterbara barn. 

”DN kan i dag avslöja hur fattiga mödrar i Colombia har berövats sina barn – som sedan har adopterats till Sverige.”

(…)

”DN har intervjuat över 60 adopterade från Colombia, merparten vittnar om allvarliga oegentligheter kopplade till adoptionen. Det handlar bland annat om felaktiga bakgrundshistorier och uppgifter, rena kidnappningar, om barn som försvunnit från sjukhus och dagbarnvård. Om mödrar som känt sig tvingade till att lämna över sina barn.”

(…)

”De oegentligheter som DN i dag kan avslöja har skett i stor skala. I granskningen ”Barn till varje pris” har adopterade vittnat om illegala adoptioner från bland annat Sydkorea, Indien och Chile. På plats i Chile har DN intervjuat mödrar som har blivit bestulna på sina barn för att decennier senare få veta att de bor i Sverige. I DN:s kartläggning av adoptionerna till Sverige framkommer larm om oegentligheter från en majoritet av alla större ursprungsländer.”

https://www.dn.se/varlden/fattiga-modrar-berovades-sina-barn-som-adopterades-till-sverige

”Rosalba Ortiz ser byn försvinna bakom dem: huset där de fick hyra ett rum, korna som gav varm mjölk, marknaden där de sålde kvastar och rep. Hon söker med blicken.

Var är mamma?

Hon bankar så hårt hon kan med händerna mot bilrutan. 

Skriker efter hjälp.

Flera grannar hör hennes protester, men kan inget göra.

– Jag förstår inte riktigt vad som händer men jag slåss för mitt liv, så minns jag det, säger hon i dag.

Året är 1980, Rosalba Ortiz är fast i den dammiga jeepens framsäte, hennes tvååriga lillasyster Blanca Ortiz sitter där bak. Hon är tyst. De två anonyma kvinnorna med kortklippta frisyrer har gett henne en godisklubba.

Bilen kör över slingriga vägar från byn San Lorenzo, 2.000 meter över havet i sydvästra Colombia, mot storstaden Popayán.

Rosalba Ortiz får en röd- och vitrutig klänning, likadan som de andra flickorna på barnhemmet. Personalen tar fram en rakapparat. Lössen faller med håret.

De kommande månaderna fantiserar Rosalba Ortiz om att hennes mamma ska komma och hämta henne, eller åtminstone hälsa på.

Fortfarande vet hon inte vad hon gör där. Men hon misstänker att hennes lillasyster är på väg bort. Det är lättare att hitta nya föräldrar till en tvååring än en sjuåring, så mycket förstår hon. Rosalba Ortiz tjatar på personalen att de ska få vara tillsammans.

I handlingar från den colombianska domstolen står det att systrarnas mamma är ”mentalt efterbliven”, och att barnen är övergivna.

Men är det sant?

Sverige är det land i världen som har adopterat flest barn per capita. Drygt 5.500 av barnen har kommit från Colombia, merparten under 1980- och 1990-talen. Det gör Colombia till det tredje största ursprungslandet, efter Sydkorea och Indien.

Några av barnen har kommit via privata, oreglerade, adoptioner. Men de allra flesta, närmare 5.000 barn, har förmedlats av föreningen Adoptionscentrum, bland dem systrarna Rosalba och Blanca Ortiz.

Verksamheten pågår fortfarande, om än i liten skala: i fjol anlände sex adoptivbarn från landet.

Precis som i flera andra länder startade Adoptionscentrum sin verksamhet här med hjälp av utlandssvenskar, fruar till män som arbetade för svenska företag i Colombia.

Det var 1970-tal. Colombia var ett av världens fattigaste länder. Inbördeskrig, jordskred och narkotikahandel. Våld och fattigdom, barn for illa. Här fanns en traditionell katolsk syn på familjebildning – en kvinna skulle inte bli gravid utanför äktenskapet. Och abort var förbjudet, enligt lag.

I Sverige blomstrade välfärden. Adoption började bli ett vedertaget sätt att bilda familj på, både för par som inte kunde få biologiska barn eller som ville göra gott.

Barnen från Colombia var ofta små, vissa bara några veckor gamla.

Svenska adoptivföräldrar önskade korta väntetider och gärna så unga barn som möjligt. Colombia blev alltså ett utmärkt ursprungsland.

Under 1970-talet förmedlade Adoptionscentrum drygt 400 barn via olika barnhem.

I skarven till 1980-talet kom en vändpunkt som skulle flerdubbla verksamheten: Adoptionscentrum inledde ett samarbete med den colombianska familjevårdsmyndigheten ICBF, som hade lokala kontor i hela landet.

Det var samma myndighet som gjorde Rosalba och Blanca Ortiz tillgängliga för adoption.

Vårvintern 1981 landar systrarna i Sverige tillsammans med sina nya föräldrar. Rosalba och Blanca Ortiz blir Camilla och Sandra Sivertsen.

De får var sitt rum i ett villaområde på västkusten, de får fotbollsträning och sommarlov. På ett fotografi från tidigt 1980-tal bär systrarna var sin sjömansklänning.

I Sverige har Camilla först svårt att finna sig till rätta. Hon längtar hem, tillbaka till mamma och byn.

– Jag hade långt gångna planer på hur jag skulle ta mig dit, säger hon

Men hon ändrar sig. Efter några månader vill hon inte veta av Colombia. När lillasyster kallar henne Rosalba blir hon arg och skriker att hon heter Camilla och inget annat.

Camilla Sivertsens erfarenhet av internationell adoption är unik: till skillnad från många andra adopterade minns hon vad som hände.

I dag beskriver hon det som en kidnappning.

– Jag fick aldrig veta skälet till att vi tvingades lämna vår mamma. Vi var helt oförberedda, vi var barn, utlämnade till systemet, säger hon.

Tankarna pendlar under uppväxten, hon målar upp egna förklaringar till sin adoption: mamma är fattig och kan inte ta hand om oss.

– Det var väl så enkelt jag ville att det skulle vara, säger hon.

Camilla är i dag tandläkare och driver två egna kliniker. Lillasyster, som använder tilltalsnamnet Blanca, arbetar som tjänsteman.

Som vuxna börjar systrarna tvivla på berättelsen om sina liv.

De googlar ibland på barndomsbyn San Lorenzo. Camilla minns att den hette så. Men de hittar få ledtrådar – det finns flera byar med samma namn.

Det går 37 år innan Blanca Sivertsen upptäcker en Facebookgrupp från området kring San Lorenzo. På bilderna syns byns stolthet och mittpunkt: den sandgula kyrkan.

Hon har hittat rätt.

– Jag skrev till flera medlemmar i gruppen och en av dem svarade. Det visade sig att han kände vår mamma. Vi bestämde oss för att åka dit så snart som möjligt, berättar Blanca Sivertsen.

– Innan det var för sent.

Det är mars 2021 och efter nio timmars resa syns den plötsligt: högst uppe, långt bort på en kulle ligger den sandgula kyrkan i San Lorenzo.

Klottret längs med vägen vittnar om vilken gerillagrupp som just nu har kontroll. Ett jordskred har isolerat byn i snart ett halvår, det dånar som åska från andra sidan dalen när DN:s utsända promenerar de sista kilometrarna.

Byn är stilla men byborna i rörelse. Mopeder repareras, barn leker på torget vid kyrkan. När vi frågar om Rosalba och Blanca pekar alla mot ett litet radhus i slutet av byn – Casa de la Eva.

Grannen Eva Ortiz (som trots sitt efternamn inte är släkt med Rosa) hörde skriken när Rosalba och Blanca drogs in i jeepen och fördes ut ur byn för närmre fyra decennier sedan. Kvar i San Lorenzo blev mamma Rosa Ortiz.

– Världen rämnade för henne när flickorna försvann, hon sprang runt i byn och skrek och skrek och letade. Hon dunkade sitt huvud i väggen, berättar hon.

Flera bybor DN talar med såg hur Rosalba Ortiz kämpade för att ta sig ur bilen.

– Den lilla, Blanca, var utanför. De tog henne på gatan, säger ögonvittnet Deyanira Zuñiga.

Rosa Ortiz saknade allt en mamma som plötsligt förlorar sina barn behöver: ett nätverk, pengar, kontakter, makt. Hon kunde inte läsa, inte skriva.

Rosa Ortiz fick aldrig veta varför myndigheterna omhändertog hennes barn och adopterade dem till Sverige. Hon fick inga rapporter om hur döttrarna mådde, eller bilder på hur de såg ut. Hon visste inte ens om de levde.

Men hon trodde verkligen att de skulle komma tillbaka, berättar Eva Ortiz.

– Hon stannade alltid kvar i kyrkan och bad en extra bön för sina döttrar, hon kallade dem ”mina små”. Hon sörjde och väntade på dem i alla år.

När Camilla och Blanca Sivertsen återvänder till San Lorenzo i februari 2018, möts de av byborna som samlats längs huvudgatan. De har skrivit en skylt: ”Välkomna, barn!”

Camilla Sivertsen känner igen sin mamma direkt. Hon står där i en turkosblommig klänning.

Blanca Sivertsen minns hennes snälla ögon, att hennes hår luktar så gott.

Det är ursprungsländernas ansvar att utreda barnens bakgrund. I Colombia togs det juridiska adoptionsbeslutet i en barnavårdsdomstol. Därefter skulle den svenska myndigheten som hade ansvar för internationella adoptioner godkänna beslutet.

I adoptionshandlingarna slår den colombianska domstolen fast att Rosa Ortiz är ”mentalt efterbliven”. För Camilla Sivertsen är beskrivningen i dag främmande.

– Vi umgicks i veckor i sträck, i flera omgångar, under året då vi återupptog kontakten. För mig var hon helt klar, hon kunde återge allt som hänt i detalj, säger hon.

Camilla Sivertsen återkommer till fattigdomen: att hon som barn hjälpte till att arbeta på kaffeplantagen, att de levde ett enkelt liv på stampat jordgolv, att de var hungriga.

– Om man ser det ur en svensk kontext var det säkert en olämplig plats för ett barn. Men vi klarade oss, jag hade inga problem med det.

De svenska adoptionsföreningarna brukar framhålla alla barns rätt till en familj.

Men Rosalba och Blanca Ortiz hade en mamma.

Med dagens regelverk hade adoptionen brutit mot både barnkonventionen och Haagkonventionen.

I systrarnas adoptionshandlingar från domstolen och ICBF, som DN läst, finns inget medgivande till adoption. Det står att barnen är övergivna, att myndigheterna omhändertagit dem – och därför krävs inte vårdnadshavarens underskrift, enligt domstolen.

Barnhemmet i Popayán, dit systrarna fördes, var en av många institutioner som Adoptionscentrum samarbetade med. Föreningens nätverk spände över 60 barnhem, fosterhem och så kallade adoptionsbarnhem i 26 städer.

Enligt boken ”Adopterad från ett annat land”, författad av tidigare medarbetare på Adoptionscentrum, inleddes adoptionsprocessen i Colombia så här: en mamma som ville adoptera bort sitt barn fick rådgivande samtal med en socialarbetare, för att därefter underteckna ett medgivande.

DN:s granskning av vittnesmål och dokument från svenska adopterade visar en annan verklighet.

I intervjuer med över 60 svenska adopterade från olika delar av Colombia framkommer i merparten av fallen uppgifter om oegentligheter, i vissa fall brott, kopplade till adoptionerna.

Det handlar om felaktiga bakgrundshistorier och uppgifter, rena kidnappningar, om barn som försvunnit från sjukhus och dagbarnvård. Om mödrar som känt sig tvingade att lämna över sina barn.

Så här vittnar mammor i Colombia för DN om hur de har förlorat sina barn till Sverige:

1987.

Maria Erika Rivas Tovar vaknar upp i en sjukhussal med fördragna fönster. Hon drar med handen över magen. Frågar en sjuksköterska: ”Var är barnet?”

Hon är 18 år, har nyligen lämnat landsbygden för Bogotá, för att arbeta som barnflicka. Hon har gått på fest. Där fanns sprit, allt blev svart.

Hon vaknade utan kläder, och blev gravid.

Det finns institutioner för den här situationen: gravida kvinnor får bo och arbeta, undersökas av läkare i hemlighet. Maria Erika minns platsen som ett fängelse.

Hon vaknar upp efter förlossningen, kan knappt stå upp, letar sig ut, uppför trapporna. I ett rum ligger nyfödda bebisar på rad, med handskrivna lappar vid varje säng, men Maria Erika kan inte läsa. Hon tar upp bebisen som ligger närmast, håller den mot kroppen. En sjuksköterska avbryter och leder henne tillbaka till rummet.

Går gång på gång tillbaka efteråt och frågar efter sitt barn. Hon vet inte om hon fött en flicka eller pojke.

Hon får till svar:

– Du har övergivit ditt barn, det är för sent.

När Maria Erika Rivas Tovars son, Hugo Rivas Nilsson i Tystberga, hittar henne via Facebook 2018 säger hon:

– Jag kommer aldrig kunna förlåta dem som rövade bort dig.

I adoptionshandlingarna, som DN läst, finns inget skriftligt medgivande till adoptionen. Det står att mamman övergivit sitt barn. Enligt handlingarna efterlystes anhöriga till pojken i tidningen vid ett tillfälle.

1984.

Han är 47 centimeter lång, 2.000 gram tung, två dagar gammal. Cecilia Paez hör honom skrika och frågar nunnorna:

”Snälla, får jag amma honom?”

Svaret blir nej.

En man tar pojken ifrån henne, det sista hon hör är gråtskriken.

Redan innan magen började växa skrevs Cecilia Paez in på en institution för fattiga kvinnor med oönskade graviditeter, i Bogotá. Graviditeten var egentligen inte oönskad, men pappan till barnet ville inte vara delaktig. Hon var ensam, omgiven av en traditionell katolsk familj.

På mödrahemmet fanns fler som Cecilia Paez.

Medan magarna växte fick kvinnorna arbeta i tygfabriken. Det var viktigt att de inte slet ut sig, att bebisarna mådde bra, löd instruktionerna.

Cecilia Paez vet att hon skrev under flera dokument, efter påtryckningar. Visste inte vad de innebar. Hon minns ingen rådgivning, inget stöd.

– Jag hade ingen aning om mina rättigheter, säger hon i dag.

Efteråt lämnas hon på gatan med ett vitt kuvert i handen. Det innehåller 200 000 colombianska pesos, 500 kronor.

Pojken växer upp i Sverige och återförenas med sin mamma 2007.

I adoptionshandlingarna, som DN tagit del av, står det att Cecilia Paez har överlämnat sin son, Pablo Paez.

1978.

Sex månader gamla Mariana förs akut till sjukhus, det är något fel med lungorna. Övrig tid bor hon och hennes syskon på ett katolskt barnhem i San Gil. Ana Lucia Castellanos Hinestroza arbetar, hälsar på sina barn på veckans enda lediga dag.

I samma veva blir hon inlagd på sjukhus för psykisk ohälsa. När hon kommer ut är hennes äldsta barn kvar på barnhemmet, men den lilla är försvunnen. Hon möts av orden:

– Din dotter är inte här just nu.

En vecka senare, när hon kommer tillbaka, ett nytt svar:

– Din dotter är död.

Ana Lucia står kvar utan en kropp att begrava, utan svar.

Några år senare letar hon igen, men en ny nunna har tagit över, kan inte ge något annat besked.

Den lilla flickan har kommit till det kända adoptionsbarnhemmet Cran. Av dem får de svenska adoptivföräldrarna veta att Mariana är ett barnhemsbarn, utan känd bakgrundshistoria.

I maj 2014 nås Ana Lucia av ett meddelande. Mariana Rudsberg i Bromma har fått hjälp av en colombiansk kontakt, som har hittat familjen på Facebook.

I Mariana Rudsbergs handlingar från barnhemmet finns Ana Lucia Castellanos Hinestrozas underskrift och medgivande till adoptionen. Det är inget hon själv minns.

Ana Lucia kan varken skriva eller läsa.”

(…)

”I februari i år stoppade Nederländerna nya medgivandeutredningar för internationell adoption, efter en statlig utredning av oegentligheter i samband med adoptioner till landet mellan år 1967 och 1998.

I två år arbetade ledarna för kommittén, Georg Frerks och Yannick Balk, tillsammans med en grupp forskare. Frerks är professor emeritus och Balk är doktor i internationella relationer och politisk historia.

De tittade särskilt på Colombia.

Svenska Adoptionscentrum samarbetade med fem av de colombianska barnhem som nämns i den nederländska utredningen.

Kommittén har funnit samma typer av oegentligheter som DN i dag kan berätta om gällande adoptionerna till Sverige.

Frerks och Balk berättar att barn i Colombia kidnappades på öppen gata när de var ute och lekte. De dokumenterade även fall där nyförlösta mammor fick höra att deras barn var dödfödda, men att sjukhuspersonalen inte ville visa kropparna för dem. I stället såldes barnen.

– Det fanns många fall där mammorna blev tvingade att lämna bort sina barn. Till exempel fanns religiösa institutioner där nunnor tog barnen vidare till barnhem och liknande, säger Georg Frerks och fortsätter:

– Vi har kunnat fastslå att de flesta barnhemsbarn inte var föräldralösa. De var där av andra anledningar och kom sedan ofta att bli tillgängliga på adoptionsmarknaden.

Det var som en labyrint med olika aktörer, berättar Yannick Balk. Advokater, domare, sjuksköterskor och läkare.

– Det här är väldigt mörka nätverk av människor, som alla tjänar pengar på detta, säger Yannick Balk.

– Förutom mammorna, inflikar Georg Frerks.

Enligt kommittén har även poliser varit inblandade.

– Det har vi dokumenterat, säger Georg Frerks. När mammor har kommit och anmält sina barn försvunna har poliserna sagt ”gå härifrån, annars arresterar vi dig”. Så de var också medskyldiga, en del av den här ringen.

Var det någon särskild grupp i Colombia som blev utsatt?

– Framför allt människor utan en röst. Fattiga, outbildade. Unga och gravida, ogifta kvinnor, som var enkla att övertyga eller tvinga. Det är den största gruppen, säger Georg Frerks.

– De kände att de inte hade något val.

Forskarna har en metafor för hur stulna barn i Colombia blev tillgängliga för adoption. De talar om en process där barnen ”vittvättas”.

– Det är en term vi använder när ett stulet barn genomgår en adoptionsprocess, hela vägen till Nederländerna. Då blir det ett lagligt adopterat barn, som i själva verket är stulet, säger Georg Frerks.

Han poängterar att alla adoptivbarn inte blev stulna, men att det skedde regelbundet.

– Hela systemet genomsyrades av mutor. Barnet blev stulet, men blev vittvättat.

Det låter som penningtvätt.

– Ja, exakt. Svarta pengar blir vita. Du kan göra likadant med ett stulet barn. Du skickar in det i tvättmaskinen och sedan dyker det upp som ett perfekt, fint lagligt adoptivbarn, säger Georg Frerks.

Hur kan ni vara så säkra på er sak?

– Vi undersökte det här, på plats. Vi gick igenom de nederländska arkiven. Alla de här övergreppen skedde. Vi har det på papper. Det är bevisat, säger Yannick Balk.

– Det här är bortom rimligt tvivel, säger Georg Frerks och fortsätter:

– Vi säger inte att hela systemet är korrupt, men systemet har ansvar för övergreppen. På grund av utbud och efterfrågan och den groteska ojämlikheten mellan länderna.

Ungefär 40.000 barn har adopterats till Nederländerna, varav cirka 5.000 från Colombia. Forskarnas uppdrag var att titta på systemet bakom internationell adoption – och hur det fungerade.

Kommittén fastslog att den nederländska staten kände till uppgifter om oegentligheter, men valde att inte agera på eller följa upp dessa uppgifter.

Enligt utredningen fortsatte oegentligheterna, även efter år 1998.

– I begynnelsen tänkte alla på barnets bästa, det var därför adoptionsföreningarna grundades. Sedan smög sig korruptionen in, säger Georg Frerks.

Han berättar att vissa adoptionsföreningar hade ”goda intentioner”, men det fanns många som såg den stora efterfrågan och som gjorde pengar på det.

– Det blev en marknad, en industri. Enorma summor pengar var i rörelse, säger Frerks.

Enligt kommittén hade pengarna en korrumperande effekt. Nederländernas ”positiva bild av adoption” hjälpte också till att skapa efterfrågan.

Utredningens slutsats är att barn och biologiska föräldrar har drabbats av en ”historia av förluster”. Vidare menar kommittén att majoriteten av adoptivföräldrarna har handlat i god tro, men att de likväl varit delaktiga i att skapa denna ”adoptionsindustri”.

De vuxna adopterade som har fått reda på oegentligheter uppgav för kommittén att de inte fått stöd eller förståelse. Varken från staten eller adoptionsföreningarna.

– Det var en huvudanledning till att Nederländernas justitieminister initierade den här utredningen. Staten har inte hjälpt dem eller tagit deras berättelser på allvar, säger Yannick Balk.

I juni 2019 står Camilla Sivertsen framför en vit kista med gulddekor. Hennes mammas kropp är tunn och 138 centimeter lång.

Rosa Ortiz fick ett sista år tillsammans med sina döttrar. Hon dog i sviterna av en hjärtoperation. Men den här gången hann hon ta farväl av sina barn.

I huset i San Lorenzo finns Rosas ägodelar kvar:

Ett litet jesusbarn i plast, en kittel i aluminium.

Och en svart portmonnä i fuskskinn, inlindad i flera lager trasor. Den innehåller pengarna hon skulle ge sina döttrar om de kom tillbaka.

Systrarna har räknat sedlar och mynt, drygt 20.000 colombianska pesos.

47 svenska kronor.”

Per Han och jag samtalar om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt

Per Han och jag samtalar om den svenska och globala adoptionsindustrin och om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt.

”I det här avsnittet försöker vi, Tobias Hübinette och Per Han, sammanfatta den granskning som Dagens Nyheter har publicerat i slutet av februari 2021, om korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin. En brottslighet som möjliggjorts genom pengar från rika västländer i kombination med barnlängtan och god tro… Plus förslagenhet, inte minst genom så kallade ”child finders” som världen runt nästlat sig in och rövat bort bebisar från sina mödrar, allt medan papper förfalskats och historier om prostituerade mammor och oönskade barn som lämnats på trappen till polisstationen har fabricerats. D v s oftast bara påhittade historier och detta har fått pågå sedan barn från så kallade fattiga länder började adopteras i slutet av 60-talet. Detta bevisas bland annat i den treåriga utredning som gjorts i Holland där man nu har stoppat all utlandsadoption och ger möjlighet för de adopterade att både få en ursäkt och att ta sina ärenden till domstol, även om brotten skedde för många många år sedan.”

(…)

”I drygt 20 år har han varit en av de få som återkommande lyft de smärtsamma, personliga, politiska, obekväma, livsomvälvande, tunga, traumatiska, systematiska, förträngda, dolda och korrupta frågorna kring internationell adoption. Få har velat lyssna på honom och många har försökt att tysta honom. Däribland Ulf Kristersson, som i rollen som ordförande för Adoptionscentrum och adoptant av tre kinesiska barn är en av många makthavande nyckelfigurer. 

Sedan DN:s avslöjande reportage verkar nu tiden äntligen vara mogen för förändring. Sveriges politiker, i landet som har adopterat flest barn per capita, är nu eniga – inklusive Kristersson: Vi måste gå till botten med allt som utlandsadoptionerna skapat precis som i Holland”

Om att skapa ”hittebarn” av stulna barn

Helsingborgs Dagblads Maria Berkmo intervjuar David från Höganäs, som är en av alla de adopterade från Chile som genomkorrupta Adoptionscentrum tog till Sverige på illegala grunder och detsamma gäller hans (hel)bror, som också han är adopterad från Chile.

Det visar sig nu att David och hans bror i Sverige har en tredje (hel)bror som blev kvar i Chile och det var militären som helt sonika stal David och hans bror från deras föräldrar (och möjligen p g a att deras chilenska förstapappa var gruvarbetare och därmed antagligen socialist medan förstamamman hamnade i fängelse) och sannolikt i maskopi med genomkorrupta Adoptionscentrums superentreprenöriella ”child finder” i Sydamerika och i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Davids lillebror sades falskeligen ha varit ett s k ”hittebarn” enligt genomkorrupta Adoptionscentrums adoptionsdokument som hans svenska adoptivföräldrar erhöll i samband med adoptionen, och vilket är en ytterst vanlig uppdiktad bakgrundshistoria inom adoptionsindustrin.

Det fullkomligen vimlar då av ”tekniska” s k ”hittebarn” (d v s ”på pappret-hittebarn”) bland Sveriges 60 000 utlandsadopterade och att påstå att någon är ett s k ”hittebarn” för att dölja ett brott och trots att så ofta inte är fallet är det antagligen allra mest effektiva sättet för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla de adopterade själva från att söka efter sin förstafamilj (utöver att påstå att förstamamman är en promiskuös och semiprostituerad ”slarver” som därför inte är värd att få vara förälder och få behålla sitt barn) och samtidigt få adoptivföräldrarna att tro att deras adoption var helt legitim.

Den uppdiktade ”hittebarn”-bakgrundshistorien motsvarar när adoptionsindustrin ljuger för förstamamman och förstafamiljen att barnet har dött och dödförklarar detsamma, d v s även det är ett mycket effektivt sätt för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla förstamamman och förstafamiljen från att söka efter sitt barn:

”För ett par år sen hittade David Henningson från Höganäs sin mamma i Chile. Han upptäckte då att han och hans bror stulits som barn. Nu har han också fått kontakt med sin pappa – som avslöjade en familjehemlighet. Samtidigt öppnar regeringen för en utredning av hur chilenska barn med oklara papper kunde hamna i Sverige.”

https://www.hd.se/2021-03-17/han-stals-som-barn-i-chile-nu-har-han-funnit-bada-sina

”Nyligen har Dagens Nyheter genomfört en granskning av svenska adoptioner från utlandet. Trots att frågan drivits hårt av Vänsterpartiet under flera års tid är det först nu det kan bli fråga om en svensk utredning av hur det egentligen gick till när bland annat chilenska barn mellan 1960- och 1990-talen kunde adopteras till Sverige trots stora brister i barnens dokument.

Ett av dessa barn som hamnade i Sverige är David Henningson. Hans mamma togs av militärjuntan i Chile 1976 och trodde under 45 år att hennes två söner var döda. Hon satt fem år i fängelse. Och försökte få klarhet utan framgång.”

(…)

”Hans lillebror påstods ha hittats på en kyrktrappa. Hur man i så fall hittade honom fanns det inget svar på. I själva verket stals både David Henningson och hans lillebror och fick en svensk adoptionsfamilj. Men David har lyckats spåra sin rötter och det blev en känslosam återförening med biologiska mamman Maria Antonio vintern 2019. Han ger inte mycket för de löften alla politiska partier på riksplan nu gett om en utredning kring hur stulna barn kunnat bli bortadopterade.

– Socialministern säger ”kanske” i DN:s artikel. Hon säger inte ja. Man vet ju att startar man en utredning efter så här många år så är det många aktiva politiker som varit involverade i besluten, säger David Henningson.

Han är inte heller imponerad av moderatledaren Ulf Kristersson som vill ha en vitbok över alla adoptionerna.

– Han var med på 1990-talet när han själv satt i styrelsen för Adoptionscentrum. Då misstänkte svenska ambassaden i Chile att saker inte gått rätt till. Det blev en snabbutredning som sa att det inte varit något fel. Kristersson vill ju inte bli granskad.

Det David Henningson vill ha är en offentlig ursäkt från svenska myndigheter.

– Jag vill också ha samma typ av utredning som i Holland och Danmark – en oberoende utredning, utan några politiker, som tar ett helhetstag. Varenda dokument ska granskas och alla arkiv öppnas. Och detta ska göras med alla adoptioner – inte bara från Chile.

För hans egen del har det blivit ytterligare två resor till Chile sedan han var där första gången. Och känslan när han kommer till sitt födelseland är densamma. Här känner han att han hör till. Han längtar efter att pandemin ska vara över så att han kan åka dit igen.

Kontakten med biologiska mamman Maria Antonio har fortsatt. Minst ett par, tre gånger i veckan hörs de av. Samtidigt har ytterligare släktingar upptäckts. David Henningson har alldeles precis hittat sin biologiska pappa Manuel Domingo.”

(…)

”- Jag hittade honom för en månad sedan. Via en efterlysning på Facebook var pappan snabbt lokaliserad. För en månad sedan satte han sig ner framför datorn och hade det första videosamtalet med honom. Det var känslosamt från båda sidor.

– Han var väldigt rörd. Jag fick veta lite mer hur han såg på det som hänt. Hans och mammas historia stämde. Pappan jobbade i gruvan när militären kom.

– Han skyndade sig hem. Någon sa att vi hade kommit till sjukhuset och han körde dit. Men där fanns inte skymten av några söner. Sedan dess har Orlando Domingo levt med ovissheten.

– Han har undrat hela tiden var vi var. Och minnet av David och hans lillebror har hela tiden levt i pappans nya familj.

– Mina syskon på den sidan har alltid vetat om oss. Kontakten med pappan har lett till att David bjudits på en mycket stor överraskning. Plötsligt är han inte äldst i syskonskaran. Det finns en äldre son som hans mamma och pappa fick och som mamman valt att inte berätta om.

– Mamma var väl inte så glad att jag fick veta. Men det är viktigt för mig och min bror att få en helhet. Samtidigt har det på den privata sidan i hemma i Höganäs varit omtumlande. David Henningsons äktenskap är slut. Han tror att det beror på sökandet av sina chilenska rötter.

– Jag tror att det har med detta att göra. Man blir en annan person. Väldigt många som startar en sådan här process skiljer sig. Nu bor vi nära varandra för barnens skull. I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning kring de bortadopterade barnen. David Henningsson är en del av den och har lämnat sitt vittnesmål.

– Det har min pappa och mamma också. Men jag tror inte det händer något för det är så politiskt laddat.”