Kategori: adoption
Igår skrev Chile historia: Den chilenska staten ska nu ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för de illegala och korrupta utlandsadoptionerna
Igår beslutade det chilenska parlamentet i det närmaste enhälligt att anta resolution nr. 557 som innebär att landets president Gabriel Boric och dennes regering uppmanas att upprätta en Sannings-, rättvise- och skadeståndskommission för alla de som har fallit offer för illegala och korrupta adoptioner sedan 1950-talet och fram till 2000 när utlandsadoptionerna till västvärlden upphörde. Totalt röstade 136 ledamöter för resolutionen medan en ledamot röstade emot densamma och åtta ledamöter lade ned sina röster.
Från och med 1950-talet och fram till 1990-talet adopterades runt 20 000 chilenska barn till västvärlden varav runt 2200 adopterades till Sverige och ett stort antal av dessa adoptioner genomfördes illegalt och bestod i praktiken av rena kidnappningar, barnstölder och människohandel. Chile blir nu det första landet i världen där ett parlament har röstat för att ge skadestånd åt alla de som har fallit offer för den korrupta internationella adoptionsverksamheten och nu är det bara att hoppas att landets regering hörsammar uppmaningen.
Yesterday, the Chilean parliament almost unanimously decided to adopt resolution no. 557 which means that the country’s president Gabriel Boric and his government will be requested to establish a Truth, Justice and Reparations Commission for all those who have fallen victim to illegal and corrupt adoptions since the 1950s and until the year of 2000 when the adoptions to the West ended. A total of 136 members voted for the resolution, while one member voted against it and eight members abstained.
From the 1950s and until the 1990s, around 20,000 Chilean children were adopted to the West out of whom around 2,200 were adopted to Sweden, and a large number of these adoptions were carried out illegally and in practice consisted of pure kidnappings, child thefts and human trafficking. Chile is since yesterday the first country in the world where a parliament has voted for compensating all those who have fallen victim to the corrupt international adoption business and it is now a matter of hoping that the country’s government heeds the request.
Om Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker”
Det är ändå lite speciellt för min del att ta in att den japanska regissören Hirokazu Kore-edas spelfilm “Broker” just nu är bioaktuell i Sverige (den svenska titeln är dock en aning märklig kort och gott mot bakgrund av det ämne som filmen behandlar) som helt och hållet utspelar sig i dagens Sydkorea:
Filmen handlar konkret om Sydkoreas illegala inhemska adoptionsverksamhet som de facto handlar om att mängder med barn adopteras utanför lagen inom landet för att dölja ofrivillig barnlöshet p g a ett utbrett blodstänkande som går tillbaka till konfucianismen och det (öst)asiatiska klantänkandet, men vid flera tillfällen hörs samtidigt repliker från huvudrollsinnehavarna som tydligt adresserar och kommenterar landets långa historia av internationell adoption till Väst inklusive till Sverige.
I ett sammanhang säger en av huvudkaraktärerna exempelvis att han uttryckligen inte vill att barnet, som filmen kretsar kring, ska adopteras bort till västvärlden och i ett annat sammanhang talas det om en veritabel vinstdrivande adoptionsindustri. Vid ett tillfälle berörs också den revidering av den sydkoreanska adoptionslagen som satte stopp för de värsta avarterna av (utlands)adoptioner och som började gälla fr o m 2012 och jag var då själv inblandad i att få igenom denna lagändring som nu dyker upp och blir refererad till i en firad japansk regissörs spelfilm.
Min avhandling i Koreas språk och kultur ”Comforting an orphaned nation” (som f ö är en av de mest nedladdade svenska humanioraavhandlingarna) handlade just om hur populärkulturen i Sydkorea framställer adoption och adopterade i spelfilmer, tv-dramaserier, popsånger och musikvideos som handlar om ämnet och det går enligt min mening utan problem att säga att ”Broker” faller väl in i det mönster som min avhandling fann:
Adoption är något negativt i populärkulturen i Sydkorea, som genomsyras av en särskild koreansk form av antivästlig vänsternationalism, och särskilt de som adopteras till Väst inklusive till Sverige uppfattas dra ”nitlotten” då ödet att adopteras till västvärlden förknippas med utsatthet för rasism och en allmän destruktiv livsstil och oftast också med en alltför tidig och ibland även ond bråd död.
Sydkorea Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna
Idag blev det klart att Sydkoreas Sannings- och försoningskommission ska utreda om utlandsadoptionerna till Väst var ett brott mot de mänskliga rättigheterna och inte minst mot barnets rättigheter efter att runt 350 adopterade från Sydkorea i olika västländer inklusive i Sverige via Svenska Koreaadopterades nätverk (SKAN) har anmält att deras adoptioner inte gick rätt till under den gångna hösten.
Den sydkoreanska myndigheten heter Truth and Reconciliation Commission på engelska och 진실화해를위한과거사정리위원회 på koreanska och bildades 2005 för att utreda de brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under Kalla kriget och diktaturåren och hittills har kommissionen bl a undersökt ett stort antal massakrer och mord som den sydkoreanska vänstern utsattes för innan, under och efter Koreakriget och under miltärjuntans tid 1961-87.
Arbetet med att få till detta har initierats och koordinerats av Peter Møller i Danmark, som är jurist och adopterad från Korea, och Danish Korean Rights Group (DKRG) i samarbete med adopterade som har flyttat tillbaka till Korea och progressiva koreanska forskare och jurister.
Sydkorea blir nu det andra ursprungslandet i världen efter Chile som väljer att utreda den internationella adoptionsverksamheten. Totalt har runt 200 000 koreanska barn adopterats bort till Väst sedan 1950-talet varav 10 000 till Sverige.
Sydkorea är det land som har adopterat bort ojämförligt flest barn till andra länder medan Sverige är det land som har adopterat flest barn från andra länder proportionellt sett vilket innebär att det för närvarande pågår utredningar om den internationella adoptionsverksamheten i både världens största bortadopterande land och i världens största adopterande land.
Det stora paradigmskiftet handlar om att Sveriges relation till det globala Syd nu är förändrad
Den franska demografen Jean-François Mignot är bredvid den engelska demografen Peter Selman den ledande forskaren i världen vad gäller att studera internationell adoption som både en del av den internationella migrationen och som en del av de olika västerländska mottagarländernas reproduktionspolitik (såsom i relation till majoritetsinvånarnas fruktsamhetstal o s v).
I en demografisk översikt som bl a handlar om hur utlandsadoptionerna utvecklade sig efter den s k 68-revolutionen framstår Sverige som både Europas och västvärldens mest adopterande land per capita och Mignot skriver bl a följande (på engelska).
Det är högst sannolikt att inget annat s k folkslag på jorden och i (världs)historien någonsin kommer att komma upp i sådana extremt höga adoptionssiffror som Sverige gjorde i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen, vilket reflekterar att Sverige och svenskarna utvecklade en absolut unik (och inte minst intim) relation till den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen (d v s den s k Tredje världen som det tidigare hette) under 1900-talets andra hälft och på ett sätt som ingen annan vit, kristen, västerländsk nation har gjort i historien och kommer att göra i framtiden.
Därtill har ju Sverige också tagit emot fler invandrare från den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen per capita än något annat land i Europa vilket har resulterat i att Sverige är ett av de tio länder på jorden som härbärgerar flest flyktinginvandrare per capita och inget annat västland än Sverige hittas på den globala topplistan över länder som har givit asyl åt proportionellt flest flyktingar och anhöriga till flyktingar i förhållande till den infödda majoritetsbefolkningen. Det finns också en del som tyder på att de infödda majoritetssvenskarna proportionellt sett kan ha ingått i fler s k intimrelationer över de s k rasgränserna än något annat västerländskt s k folkslag i världen.
M a o hör de mycket omfattande utlandsadoptionerna samman med både flyktinginvandringen och blandäktenskapen – d v s de reflekterar kort och gott alla Sveriges helt unika efterkrigstida relation till utomvästerländska och icke-vita människor.
Det har talats mycket om ett paradigmskifte vad gäller migrationspolitiken i och med Kristerssons nya regering men det stora paradigmskiftet är kanske just att Sverige speciella relation med det globala Syd helt enkelt är över nu mot bakgrund av att biståndet också har sänkts markant medan adoptivbarnen har ersatts av surrogatbarnen och de tidigare till antal omfattande blandäktenskapen mellan majoritetssvenskar och utomeuropéer verkar också ha minskat på sistone.
“Since the 1960s, inter-country adoptions have been much more frequent in Sweden than in France or Italy, let alone Germany and England and Wales (Figure 5). In the 1980s, inter-country adoptions in Sweden were at least ten times more frequent than in any other Western European country. In the 2010s, inter-country adoptions are approximately thirty times more frequent in Sweden than in England and Wales.
Why have Swedish couples adopted so many foreign children while English and Welsh couples have adopted so few? In Sweden as early as the late 1950s or early 1960s, adoption candidates faced a shortage of adoptable domestic children. This triggered a demand for inter-country adoptions, which the Swedish government facilitated. To this day, the Swedish government provides inter-country adopters with a financial grant that has been raised in 2016. Sweden thus pioneered inter-country adoption and reached one of the world’s highest rates of inter-country adoptions.
Inter-country adoption, an act of solidarity with the Third World, became part of Sweden’s self-image and reputation as one of the world’s most liberal and progressive countries.”
Samtal om de korrupta adoptionerna vid Swedish Collegium for Advanced Study i Uppsala
På måndag den 5 december kl. 14.15-16 anordnar Swedish Collegium for Advanced Study (SCAS) i Uppsala ett samtal om internationell adoption och problematiken med illegala adoptioner som en del i SCAS Critically urgent societal problems (CUSP)-seminarieserie.
Deltar gör den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece. Kid pro quo?” som handlar om de 3200 grekiska barn som adopterades bort till USA mellan 1949-62, Anna Singer som är professor i civilrätt med särskild inriktning på familjerätt vid Uppsala universitet och som just nu leder den pågående statliga utredningen ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” som tillsattes för ett år sedan samt jag själv.
Alla är välkomna, ingen föranmälan krävs och det går också att se samtalet via Zoom (se nedan).
http://www.swedishcollegium.se/CUSP/CUSP_Panel%20discussion_221205.html
A critically urgent discussion about intercountry adoption to Sweden and what remains to be done
Time: Monday, 5 December 2022, at 2.15 – 4.00 p.m
Venue: Thunbergssalen, SCAS, Linneanum, Thunbergsvägen 2, Uppsala
Participants: Tobias Hübinette, Anna Singer & Gonda van Steen
International adoption has by now been with us for more than seventy years in a row. First a post-WWII and postcolonial phenomenon, then a Cold War and thereafter a globalization phenomenon, it is a movement that has placed approximately 1 million children in new geographical, cultural, religious and racial locations and has given them new names and identities. However, little critical attention was paid to this phenomenon, which therefore has been called the silent migration, until the adult adopted persons started to speak for themselves, to question the need for and the legality of their adoptions, to connect with each other transnationally across the globe, and to speak openly about the profound racial and class issues involved in the practice.
Sweden is the country that proportionally has received the largest number of adopted children from abroad and that has now committed itself to an in-depth investigation into the corrupt aspects of international adoption. What is the Swedish investigation and other similar investigations around the world discovering? To what extent are the investigations hampered by the loss or inaccessibility of records or falsified documents? Can the sometimes unsettling results of the investigations bring resolution and reconciliation to the most affected parties? And who has crafted the previous dominating narratives surrounding international adoption?
The panel participants will each deliver some position points (15 minutes each) and then engage with the audience in a (moderated) Q&A session. The panel discussion is organized within the framework of the SCAS CUSP Series.
The event will also be available via Zoom Webinar: https://uu-se.zoom.us/j/68199629353
Den märkliga historien om hur Adam Alsing kom att sätta igång en kedjereaktion som till slut ledde till att de illegala Chile-adoptionerna och hela problematiken med den korrupta adoptionsverksamheten avslöjades
Idag har Chileadoption.se anordnat ett möte på Solidaritetshuset i Stockholm med anledning av att två av föreningens styrelseledamöter nyligen besökte Chile för att ytterligare försöka bringa klarhet i de 1000-tals korrupta adoptioner som ägde rum från Chile under 1970-, 80- och 90-talen och under mötet kom jag att tänka på att det faktiskt är en ren slump att allt detta till slut uppdagades och därigenom förändrade hela synen på den internationella adoptionsverksamheten både i Chile, i Sverige och i världen i övrigt.
Eftersom avslöjandet om de illegala Chile-adoptionerna utgjorde startskottet på hela den process som sedermera ledde fram till att Löfvens regering tillsatte en statlig utredning om den korrupta adoptionsverksamheten i oktober 2021 så blir denna bakgrund som här sammanfattas i korthet än mer anmärkningsvärd.
På 1990-talet var Adam Alsing från Karlstad, som ju var en av de allra första kändisarna i Sverige som dog av viruset under pandemin, en av cheferna på Nordisk film där jag arbetade på den tiden på produktionsbolagets dokumentäravdelning.
År 2000 kom Adam tillbaka från en affärsresa i Nederländerna och där hade han köpt formatet till det som sedermera blev tv-programmet Spårlöst försvunnen, som idag går under namnet Spårlöst.
Jag var en av dem som ingick i ursprungsredaktionen och som jobbade med programmet i totalt fem säsonger (d v s under två och ett halvt år) samtidigt som jag var doktorand vid Stockholms universitet. Jag var också den första anställda på Nordisk film som blev tillfrågad att arbeta med och starta upp detta program i Sverige p g a att Adam hade en så stor respekt för mina färdigheter att kunna spåra upp människor som inte är så lätta att hitta och som f ö kanske inte alltid heller vill bli funna.
För att göra en lång historia kort så slutade det med att 1000-tals utlandsadopterade runtom i landet skickade in sina adoptionsdokument till oss på Nordisk film och Spårlöst-redaktionen under de fem säsonger som jag arberade med programmet varav många var från Chile.
Enbart under höstsäsongen 2000 inkom t ex över 700 enskilda fall till Spårlöst-redaktionen varav hela 40% rörde utlandsadopterade och ett 40-tal fall rörde just Chile bara under den säsongen. Min uppgift på redaktionen var, utöver att spåra upp och hitta förstaföräldrar till adopterade ”på löpande band” i en mängd olika ursprungsländer, att systematisera och kategorisera alla 1000-tals och åter 1000-tals inkomna fall och även göra statistik på dem såsom exempelvis hur många fall per säsong som gällde Chile-adoptioner. Jag skapade därtill också ett både sökbart och överblickbart arkiv över alla inkomna fall samt hjälpte också en massa adopterade att hitta sina förstaföräldrar utöver själva programmet – d v s ”vid sidan av” programmet. För mig var det på den tiden helt enkelt en politisk handling att hjälpa adopterade oavsett ursprungsland att hitta sin förstafamilj
I samband med Spårlösts första Chile-program som handlade om en utlandsadopterad person som sökte sin förstamamma i Chile anställde vi på redaktionen journaliststudenten Ana María Olivares som den som sökte efter förstamamman på plats i Chile p g a att en av oss i redaktionen som stod för foto plus redigering var en chilensk invandrare – Iván Blanco.
Iván var bekant med Ana María och det var därför vi anlitade henne och när vi på redaktionen till slut insåg att de adopterade från Chile hade så likartade och märkliga för att inte säga fabricerade och manipulerade adoptionsdokument så skickade vi kopior av dem till Ana María och frågan om de illegala adoptionerna från Chile till Sverige blev sedan hennes examensuppsatsämne och upprinnelsen till att allt till slut kom ut i offentligheten i Chile.
Kort och gott försåg vi på Spårlöst-redaktionen Ana María med det empiriska materialet till hennes uppsats. För övrigt blev alla Thailand-adopterade som kontaktade oss på Spårlöst ursprunget till den första svenska dokumentären någonsin om korrupta adoptioner (från Thailand) som sändes på SVT 2002 – d v s Spårlöst ledde m a o både fram till att de illegala adoptionerna från Chile och Thailand uppdagades tack vare alla adopterade från dessa båda länder som kontaktade oss på redaktionen för att få hjälp med att hitta sina förstaföräldrar.
På den tiden hade vi på Spårlöst-redaktionen också kontakt med Adoptionscentrum (AC) som var mer eller mindre emot programmet, och vi bråkade ständigt med AC p g a det. Det är troligt att AC var emot Spårlöst p g a att AC förstod att vi till slut skulle komma de korrupta adoptionerna på spåren. AC var inte minst på den tiden ökända för att inte vilja hjälpa adopterade att hitta sina förstaföräldrar vilket högst sannolikt var orsaken till att 1000-tals utlandsadopterade valde att vända sig till och kontakta oss på Spårlöst då de upplevde att inga andra än ett ”ytligt” och fr a (genom)kommersiellt tv-program som miljontals svenskar tittade på på den tiden ville och kunde hjälpa dem i deras sökande efter sina förstafamiljer.
När Ana Marías uppsats blev klar publicerades delar av den i en chilensk tidning och via en norsk adoptionsorganisation fick AC 2003 veta om uppsatsen och dess innehåll. Ulf Kristersson var då AC:s ordförande och han såg till att uppsatsen översattes från spanska till svenska samt tillsatte en internutredning inom AC som absurt nog kom fram till att allt mer eller mindre hade gått rätt till.
Därmed begravdes kunskapen om de illegala Chile-adoptionerna tack vare Ulf och dennes märkliga internutredning ända fram tills 2018 när en journalist på SVT:s Göteborgsredaktion i samarbete med en chilensk tv-kanal till slut rapporterade om de korrupta adoptionerna och resten är historia som det heter.
Inget av detta hade m a o hänt om inte Adam hade åkt till Nederländerna och fått nys om ett tv-programformat som senare kom att heta Spårlöst, om inte Adam hade bett mig att starta upp en svensk version av formatet, om inte Iván hade jobbat på redaktionen, om inte Iván hade varit tillsammans med Ana María och sist men inte minst om inte 1000-tals utlandsadopterade hade kontaktat oss på Spårlöst-redaktionen varav åtskilliga var adopterade från Chile p g a att AC inte ville hjälpa de adopterade att hitta sina förstaföräldrar.
Hade inte allt ovanstående hänt så hade Chile, Sverige och hela världen m a o inte vetat om det som är känt idag vad gäller problemet med de korrupta adoptionerna och de olika utredningarna som har tillsatts i ett flertal västländer inklusive den svenska utredningen hade aldrig kommit till stånd.
Så tack Adam för att du satte igång en kedjereaktion vars långtgående och genomgripande konsekvenser ingen av oss kunde ana år 2000 och som idag skriver historia världen över. Slutligen tipsar jag likt en epilog gärna om Jonas Sjöstedts nya roman ”Hämndens tid” som kom ut i veckan då den just handlar om de illegala Chile-adoptionerna och även det faktumet är ju den idag hädangångne Adams förtjänst.
Det fria Sveriges podcast Radio Svegot tog idag upp den svenska ”gulinghumorn” och de korrupta adoptionerna
Den högerradikala organisationen Det fria Sveriges podcast Radio Svegots senaste avsnitt, som släpptes idag, handlar bl a om den svenska s k ”gulinghumorn” och rasstereotyper av asiater med anledning av att Chinateatern i Stockholm nyligen bytte ut sin gamla logo (efter åratal av kritik från svenska asiaters sida för att envist ha hållit fast vid densamma fram tills alldeles nyligen) samt om korrupta utlandsadoptioner mot bakgrund av DN:s färska reportage om Ulf Kristerssons tid som ordförande för Adoptionscentrum och om hur Sveriges nye statsminister underlät att göra något åt misstanken om att adoptionerna från Kina inte alltid gick rätt till.
I reportaget omnämns både serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom p g a av att Lisa nyligen intervjuades i SVT:s Kulturnyheter med anledning av Chinateaterns beslut att byta ut sin logotyp, DN:s Patrik Lundberg som står bakom reportaget om Kristersson tillsammans med kollegan Josefin Sköld samt jag själv (och vi råkar alla tre vara adopterade från Sydkorea).
De inom den svenska extremhögern välkända veteranerna Magnus Söderman och Dan Eriksson säger i avsnittet bl a att de är på min sida vad gäller min mångåriga kritik av internationell adoption samtidigt som de raljerar länge och väl över att asiater i Sverige (såsom Lisa, Patrik och jag själv) kritiserar den svenska s k ”gulinghumorn”.
”Här är vi allierade med Hübinette” utbrister de entusiastiskt och underförstått menar de att i i stort sett alla andra frågor är den svenska extremhögern och jag oense och kort och gott ideologiska fiender med varandra men vad gäller just min kritik av internationell adoption så håller Söderman och Eriksson med mig.
Därefter ondgör de sig över att svenska kvinnor enligt dem är så lättlurade p g a att de vill ta hand om svaga grupper som i detta fall handlar om latinamerikanska, afrikanska och asiatiska barn och de talar fr a om att de utlandsadopterade har utnyttjats för att ”vänja” svenskarna vid ”mångkultur”.
En av dem säger vidare att de adopterade beter sig helt och hållet som svenskar, att de enbart talar svenska samt att de t o m ”rör sig som svenskarna” rent kroppsligen (och underförstått till skillnad från invandrarna) och Eriksson berättar att när han växte upp i Huddinge på 90-talet så var de adopterade enbart ”med svenskarna” och att det också upplevdes som helt naturligt att så var fallet.
Söderman minns i sin tur att i hans ”gamla skinheadgäng” fanns det en tjej som var adopterad från Japan vilket antagligen betyder Sydkorea, d v s han minns antagligen fel vad gäller ursprungslandet ifråga, och han fyller i med att tillägga att ”det var inga problem med det”, d v s den adopterade tjejen från Östasien var för Söderman och de andra skinnskallarna mer eller mindre som en svensk till sättet och beteendet.
Vidare säger de båda att ända fram tills 80-talet var de adopterade den första och i en del fall kanske den enda egentliga direktkontakten med ”utlänningar” i vardagen för många svenskar mot bakgrund av att endast 1% av den svenska totalbefolkningen hade utomeuropeisk bakgrund så sent som 1980 varav en av tre just var utlandsadopterade.
Diskussionen om landets 60 000 utlandsadopterade slutar med att en av dem nästan blir rörd till tårar och åtminstone blir han rejält tagen när han lever sig in i att plötsligt en dag inse att ”men jag ser ju inte ut som mamma och pappa” och han fyller sedan i med att säga något i stil med att ”tänk att gå och lägga sig på kvällen den dagen efter att för första gången i livet ha förstått det”.
Den svenska extremhögern har ända sedan de första utländska adoptivbarnen ankom till landet på 1950- och 60-talen gång efter annan brottats med frågan om hur de adopterade ska betraktas och behandlas och genom årtiondena har de olika representanterna för denna politiska rörelse framför allt haft en sak gemensam oavsett om det har handlat om Sveriges nationella förbund, Nysvenska rörelsen, Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt, Sverigedemokraterna, Nationalsocialistisk front, Nordiska motståndsrörelsen eller som i detta fall Det fria Sverige:
Det har alltid funnits en märklig sentimental syn på de utlandsadopterade själva vilka inte enligt den svenska extremhögern på något sätt kan rå för att de hamnade här i Sverige (och återigen underförstått till skillnad från invandrarna) och denna sentimentala ”omtanke”, som i SD:s fall tidigare kunde uttryckas (i partiprogrammet) som att SD krävde att den svenska skolan och det svenska samhället i stort skulle stötta de adopterade om de exempelvis blev mobbade, paras samtidigt med en mer eller mindre aggressiv för att inte säga hatisk syn på de som har tagit hit de adopterade (vilka omväxlande bl a har kallats mångkulturalister, vänsterliberaler och globalister).
Representanter för både den danska och norska extremhögern har exempelvis tidigare krävt att de adopterade ska låta sterilisera sig alternativt att staten ska tvångssterilisera desamma så att de inte fortplantar sig med majoritetsdanskar respektive majoritetsnorrmän och får s k blandade eller mixade barn med desamma (OBS: nästan alla utlandsadopterade som har en intimrelationspartner har en sådan som tillhör majoritetsbefolkningen och oavsett sexuell läggning) men den svenska extremhögern har med något undantag då inte förespråkat detta utan just snarare ”tyckt synd om” de adopterade och velat ”värna” om dem.
Det är troligt att denna aningen bisarra ”omsorg” om de adopterade från den svenska extremhögerns sida, som då i SD:s fall t o m hittade in i partiprogrammet, handlar om en (medveten eller omedveten) rädsla för att själv befinna sig i fullständig minoritet, d v s det handlar om en oro för (och nog t o m skräck för) att en dag själv befinna sig i ett sammanhang där omgivningen inte ser ut som en själv.
På djupet handlar den svenska extremhögerns ”omtanke” om de adopterades väl och ve m a o och kort och gott om ett medvetet eller omedvetet rastänkande i stil med att ”det måste vara helvetet på jorden att som ensam svensk växa upp bland och bo bland enbart iranier/chilenare/etiopier/indier/thailändare/koreaner” (eller bland valfritt utomeuropeiskt s k folkslag), d v s ”det ödet önskar jag inte ens min värsta fiende”.
Nu ska även Norge utreda de illegala adoptionerna
Nu ska även Norge granska förekomsten av illegala adoptioner. I Norge finns det över 20 000 utlandsadopterade varav runt 6500 kommer från Sydkorea och det misstänks att ett stort antal adoptioner inte har gått rätt till ända sedan 1950-talet när de första utländska adoptivbarnen anlände till landet.
Därmed sällar sig också Norge till de andra adopterande västländerna vilka antingen har eller håller på att utreda problematiken med korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten såsom Schweiz, Danmark, Belgien, Nederländerna och Frankrike.
”I dei siste åra har fleire medium skreve om utanlandsadopterte som har opplevd å ha kome til Noreg på ulovleg vis.
I 2020 skreiv NRK om John Erik Arsheim som for over 30 år sidan vart kidnappa frå sine biologiske familie i Colombia og adoptert til Noreg.
I etterkant har Arsheim vorte kontakta av fleire som tvilar på adopsjonshistoria si.
No vil regjeringa granske adopsjonssystemet.
– Vi ser at det har vorte avdekt lovbrot i gjennomgangen til andre europeiske land og vi vil sikre oss at det ikkje har skjedd her. Difor vil vi ha ein gjennomgang av systemet for utanlandsadopsjon, seier barne- og familieminister Kjersti Toppe (Sp) til NRK.
Toppe seier også at dei ikkje har haldepunkt for å mistenkje at norskadopterte skal ha kome hit på ulovleg vis.
– Då må ho ha levd under ein stein, seier Angelica Bråten styreleiar i Utad – organisasjonen for utanlandsadopterte i Noreg.
Bråten seier at det har vore såpass mange historier dekt i media om adopterte som har opplevd å ha kome hit ulovleg, at det er dristig å påstå.
Det meiner også Uma Feed. Ho er ein del av gruppa Norwegian koreanar Rights Group (NKRG), som jobbar med å undersøke i kva for grad utanlandsadopterte sine menneskeretta blir tekne vare på før, under og etter adopsjon.
– Vi har fleire historier og saker som vi veit er ulovlege adopsjonar, seier Feed.”
‘
De utlandsadopterade mår fortsatt sämre än majoritetsinvånarna och invandrarna
Idag anordnar Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) en heldagskonferens om adoption och en av dem som föreläste i morse var socialmedicinaren Anders Hjern som berättade om att de utlandsadopterade sticker ut i i praktiken samtliga negativa sammanhang och i jämförelse med både majoritetssvenskarna, de svenskfödda adopterade och invandrarna:
De adopterade mår allra sämst och även i jämförelse med flyktingarna och deras anhöriga (vilka kanske egentligen ”borde” må allra sämst) vad gäller bl a vård inom och kontakt med psykiatrin samt förekomst av depression mm.
De adopterade försöker begå självmord och begår självmord allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
De adopterade missbrukar alkohol och droger allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Alltför många adopterade uppvisar en låg utbildningsnivå och står utanför arbetslivet såsom alltför många flyktingar och deras anhöriga också gör trots att de adopterade generellt har växt upp i de övre skikten rent socioekonomiskt sett medan invandrarna omvänt generellt har proletariserats efter ankomsten till Sverige.
De adopterade är slutligen också både singlar och barnlösa allra mest av alla grupper i det svenska samhället.
Många majoritetssvenskar mår naturligtvis också dåligt och kan uppvisa stora svårigheter i livet i både skolsammanhang och arbetslivssammanhang men att tillhöra normen och majoriteten är trots allt en skyddsfaktor som gör att denna grupp – d v s de infödda majoritetssvenskarna – ändå mår bäst och klarar sig bäst.
De svenskfödda adopterade – d v s inrikes födda personer som blivit adopterade inom Sverige (såsom Stefan Löfven, ”Kikki” Danielsson, Michael Nyqvist m fl) mår generellt sämre än majoritetssvenskar som har växt upp med en eller två av sina biologiska föräldrar och det går också generellt sämre för denna grupp som vuxna men de klarar sig ändå bättre än de utlandsadopterade.
Invandrarna och deras anhöriga, barn och efterkommande mår också generellt sämre och det går också mycket sämre för dem jämfört med majoritetsinvånarna MEN i jämförelse med de adopterade – som de delar utseende och härkomst med – går det bättre för dem vilket antagligen beror på att de ändå har varandra trots att många av dem bär med sig traumatiska upplevelser från ursprungsländerna och trots att de allra flesta av dem har proletariserats i Sverige från att i hemländerna i många fall ha tillhört medelklassen och kanske t o m överklassen och generellt gifter de sig också och får barn med varandra.
De utlandsadopterade slutligen delar samma belägenhet som de svenskadopterade med allt vad det innebär (d v s båda grupperna har växt upp med en eller två vårdnadshavare som de inte är biologiskt relaterade till) samtidigt som de delar samma belägenhet som flyktingarna och deras anhöriga (d v s de ser annorlunda ut) men i slutänden går det ändå allra sämst för de utlandsadopterade.
Är detta Sveriges första adoptivförälder till ett icke-vitt barn?
Är detta faktiskt möjligen det första exemplet på när en svensk uttryckligen vill adoptera ett icke-vitt barn som går att hitta i skriftliga källor?
Under 1800-talets andra hälft och under högimperialismen var det vanligt att icke-vita personer från kolonierna över haven togs till Sverige temporärt för att visas upp i olika sammanhang och detta skedde bl a under Stockholmsutställningen 1897 när en grupp ashanti-barn från nuvarande Ghana visades upp i anslutning till den etnografiska delen av utställningen.
Den stora frågan är väl dels varifrån denna person egentligen fick denna idé liksom detta begär och dels om hon lyckades med sitt uppsåt? I vilket fall som helst så förorsakade personen ifråga en liten notis i DN.
Jag har i varje fall själv inte sett att just svenskar har uttryckt en sådan här explicit önskan innan 1897 och ej heller har jag hört om att några svenskar tog sig an icke-vita barn innan 1897. Sedan kan ju denna dam ha varit ”hispig” och kort och gott psykiskt sjuk, d v s hennes förslag och önskan kanske var utanför diskursen (d v s det som var möjligt att ens tänka på den tiden och än mindre omsätta i verkligheten) och uppfattades som helt och hållet ”crazy”, och kanske var det just därför som DN rapporterade om henne – för att DN:s läsare skulle förundras och kanske även flina åt damen ifråga.
Sedan är det avslutningsvis fascinerande att det just handlar om en svensk som redan 1897 explicit ville adoptera ett icke-vitt barn oavsett som hon var galen eller ej och oavsett om hon till slut lyckades eller ej.
Många decennier senare skulle ju nämligen damens folk ifråga, d v s det s k svenska folket, komma att utvecklas till både historiens och världens mest adopterande s k folkslag per capita vilket ju gör damen till något av urmodern för den svenska internationella adoptionsverksamheten.
Tobias Hübinette 