Kategori: adopterade
Om att hitta biologiska släktingar till adopterade
År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige.
Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige.
Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.
Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.
Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.
Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.
Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.
Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer.
Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.
Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem.
Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens.
Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld.
Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan.
Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så.
Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.
Både Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson hyllar 1989 års partiprogram där partiets rasideologiska motstånd mot icke-vita adoptivbarn omtalades som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken”
SD:s Martin Kinnunen, som är projektansvarig för vitboksarbetet, intervjuas idag av DN:s Marcus Admund Funck och säger nu att det Åkesson menade på Twitter när han skrev att SD aldrig glömmer sina rötter (till skillnad från SAP) bl a syftar på att Åkesson, likt Mattias Karlsson i den färska intervjun i SvD, hyllar 1989 års partiprogram som bl a skrevs av högerextremisten Johan Rinderheim som jag själv en gång hade mycket kontakt med, och där partiets rasideologiska motstånd mot utlandsadoptioner av utomeuropeiska barn dök upp under avsnittet ”Aborter” – internationell adoption och utlandsadopterade omtalades där som ”onaturliga inslag i befolkningspolitiken” (för den som vill läsa mer om SD, rastänkandet och adoptionsfrågan – se https://www.dagensarena.se/essa/sd-och-adoptionsfragan).
Samma partiprogram från 1988, som både Åkesson och Karlsson m a o hyllar, pekade dessutom tydligt ut de utomeuropeiska invandrarna som det stora ”hotet” mot Sverige och svenskarna och också det implicit av rasideologiska skäl.
https://www.dn.se/sverige/flera-av-sds-grundare-var-nazister-forsta-delen-av-vitboken-klar
”Martin Kinnunen, partiets klimatpolitiska talesperson och den som haft ansvar för vitboken från partiet, menar att inget nytt egentligen kommer fram i delrapporten.
– Det är inga nyheter. Det är en väldigt bra saklig sammanfattning av annat som har publicerats av partiet. Bilden förändras egentligen inte nu.
Att en majoritet av grundarna kan kopplas till både BSS och nationalsocialistiska och nazistiska miljöer tycker han inte är uppseendeväckande.
– Vi har aldrig förnekat detta. Vi kan konstatera att det finns obehagliga kopplingar bland de som var med i partiet. Samtliga av de personerna försvann bara efter några år.
Er partiledare sa förra året att SD aldrig kommer att lämna sina rötter. Hur ser du då på detta nu?
– Det här är inte rötterna. Det här är individer som var med vid partiets bildande på olika sätt. Det Jimmie Åkesson syftar på är det första partiprogrammet som skrevs 1989 som beskriver ett Sverigevänligt, invandringskritiskt, parlamentariskt, demokratiskt parti, säger Kinnunen.”
Protestmöte utanför Riksdagshuset för att uppmärksamma genomkorrupta Adoptionscentrums illegala adoptioner från Chile till Sverige
Tidigt i morse anordnade den svenska föreningen Chileadoption.se, som samlar adopterade från Chile, och den chilenska föreningen Hijos y Madres del Silencio, som arbetar för att återförena adopterade från Chile med sina chilenska förstafamiljer, en manifestation utanför Riksdagen i Stockholm i närvaro av ordföranden för den chilenska brottsutredningen samt ordföranden för den chilenska parlamentariska utredningen rörande Adoptionscentrums korrupta adoptioner från Chile till Sverige. Även den person som en gång i tiden avslöjade allt detta var på plats – nämligen Ana Maria Olivarez vars uppsats i journalistik var först med att skriva om frågan.
Hijos y Madres del Silencio visade även foton på personer i Chile som söker efter sina bortadopterade barn – förstamammor, förstapappor och biologiska syskon och släktingar till de som adopterats bort till bl a Sverige.do
På plats var också Vänsterpartiets båda riksdagsledamöter Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado Varas som har drivit frågan om de korrupta adoptionerna allra längst i riksdagen.
Någon såg också justitieminister Morgan Johansson passera förbi protestmötet men enligt uppgift ville han inte ta emot det flygblad som delades ut i samband med manifestationen som krävde att preskriptionstiden för människohandel upphävs vad gäller just utlandsadoptioner till Sverige. Detta är då något som Nederländerna har valt att göra för de holländska adopterades skull så att de idag i efterhand kan stämma de holländska adoptionsbyråerna om de vet att deras adoptioner inte gick rätt till.
För svensk del skulle det möjliggöra för de adopterade från Chile och från en mängd andra ursprungsländer att kunna polisanmäla genomkorrupta Adoptionscentrum (AC) för alla illegala adoptioner som AC har stått bakom under ett halvt sekels tid. AC är med sina 30 000 adoptioner till Sverige (sedan 1969) världens näst största adoptionsförmedlare efter amerikanska Holt som sedan 50-talet har stått bakom 100 000 adoptioner till USA.
Chileadoption.se kräver också att svenska staten ska ta över ansvaret för alla utlandsadopterades handlingar och (adoptions)dokument så att AC och de andra organisationerna inte längre ska kunna undanhålla dem från de adopterade med hänvisning till att de är AC:s och de andra organisationers privata egendom. Det är högst sannolikt att AC inte alltid vill lämna ut samtliga adoptionshandlingar till de adopterade eftersom de helt enkelt innehåller bevis på att adoptionen var illegal.
Ny forskningsrapport som bygger på registerdata visar att de utlandsadopterade mår sämre än både majoritetssvenskarna och de utomeuropeiska flyktinginvandrarna och att en hela en tredjedel står utanför arbetslivet
Idag har Myndigheten för familjerätt och föräldrasamverkan (MFoF), som är den myndighet som ansvarar för adoptionsfrågor i Sverige, publicerat en ny forskningsrapport som bygger på registerdata och som är författad av forskarna Anders Hjern och Bo Vinnerljung.
Rapporten, som jämför de utlandsadopterade med både majoritetssvenskarna (vilka de adopterade delar allt med utom utseendet) och med de utomeuropeiska flyktinginvandrarna (vilka de adopterade inte delar något med förutom utseendet), visar bl a följande:
Utlandsadopterade löper 60% högre risk att vårdas inom slutenvården för en psykiatrisk diagnos jämfört med majoritetsinvånarna. Hela var fjärde adopterad kvinna och var femte adopterad man har redan hunnit behandlats inom psykiatrin vilket är en kraftig överrepresentation. Detta gäller särskilt de mer allvarliga psykiatriska diagnoserna och sjukdomarna. De adopterade mår inte bara mycket sämre än majoritetssvenskarna – de mår också sämre än de utomeuropeiska invandrarna.
Adopterade löper även en fördubblad risk att begå självmord fram tills 40-årsåldern liksom en mångdubblad risk att försöka begå självmord. 5% av samtliga adopterade har någon gång hamnat inom slutenvården för ett eller flera självmordsförsök och bland kvinnorna är denna siffra än mer förhöjd. Adopterade skadar också sina kroppar (d v s självskadebeteende) mer än både majoritetsinvånarna och de utomeuropeiska invandrarna i form av ätstörningar, knivskärningar o s v.
Adopterade missbrukar både alkohol och droger mer än både majoritetsinvånarna och de utomeuropeiska invandrarna och hamnar oftare inom slutenvården för missbruk av alkohol och droger än båda dessa grupper.
De adopterade männen är generellt singlar och ensamstående och antagligen fr a männen från Asien men också från Latinamerika. Endast 33,4% av de adopterade männen är gifta eller har någon gång varit gifta.
Adopterade skiljer sig också i högre grad än majoritetssvenskarna – det handlar om en överrisk på 50%. När de adopterade har en intimrelationspartner, och både de som är heteros och icke-heteros, så är de allra flesta av dem majoritetssvenskar.
De adopterade männen är generellt barnlösa och antagligen fr a männen från Asien men också från Latinamerika.
Adopterade som är föräldrar får färre barn än majoritetsinvånarna. Adopterade som är föräldrar är vidare oftare ensamstående mödrar om de är kvinnor och frånvarande fäder om de är män.
De adopterade står som grupp relativt långt från arbetsmarknaden och arbetslivet och hela en tredjedel är redan långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade medan många är arbetslösa.
De båda författarna menar att alla dessa ovanstående (katastrof)utfall hör samman och att de sammantaget förklarar de skyhöga självmordstalen och de alltför många självmordsförsöken bland landets cirka 60 000 utlandsadopterade varav den absoluta majoriteten numera är vuxna.
Forskarna menar också att åtminstone en orsak till statistiken handlar om att se fysiskt-kroppsligt annorlunda ut för samtidigt som att de adopterade har växt upp inom den majoritetssvenska eliten, överklassen och övre medelklassen så har de också till skillnad från invandrarna och deras barn i miljonprogramsområdena växt upp i extremt homogena sammanhang där de alltid sticker ut rent kroppsligen.
Slutligen rekommenderar rapporten att svenska staten och det svenska samhället i stort måste ta ett större ansvar för denna grupp som till skillnad från invandrarna inte har tagit sig till landet frivilligt och av egen kraft utan de har tagits hit av majoritetssvenskarna och av majoritetssamhället.
Kan forskning (och teori) förändra verkligheten? Ja, är i varje fall mitt svar.
Blev igår så tydligt påmind om att jag har förändrat synen på internationell adoption och utlandsadopterade genom min forskning (och avhandling) p g a att jag erhöll ett tryckt exemplar av Richey Wyvers avhandling, att Patrik Lundberg och hans DN-kollegor erhöll det prestigefyllda Guldspaden-priset för sin granskning av den svenska adoptionsverksamheten och då Anna ChuChu Schindele fick en artikel publicerad i en akademisk tidskrift i veckan.
När jag antogs som doktorand vid Stockholms universitet 2001 och började publicera mig i forskningssammanhang 2002 (d v s i akademiska tidskrifter) var jag nämligen den första personen i världen som applicerade ett explicit postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan om internationell adoption och utlandsadopterade.
Jag minns fortfarande vilken skandal och vilka rubriker jag orsakade p g a detta på den tiden helt nya och fr a ”extremistiska” (”han är emot Väst”, ”han är emot adoption”, ”han är omvänd rasist”, ”han hatar sina egna adoptivföräldrar”, ”han biter den hand som föder honom”, ”han hatar oss vita västerlänningar” o s v) sätt att se på frågan under doktorandåren och både inom svenska och internationella forskarsammanhang för innan dess hade verksamheten betraktats som en ren reproduktionsmetod och det var därför som barn- och familjeforskare och socialt arbete-, medicin- och psykologiforskare i stort sett var de enda som ägnade sig åt att studera internationell adoption och utlandsadopterade (och f ö utan att vara särskilt teoretiska alls).
När min avhandling sedan försvarades och publicerades 2005 – ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som räknas som en av de mest nedladdade (d v s som digital pdf-fil – 250 000 s k views och 50 000 s k downloads) och refererade avhandlingarna någonsin inom svensk humaniora – kom synen på internationell adoption och utlandsadopterade att sakta men säkert förändras i flertalet västerländska mottagarländer och utomvästerländska ursprungsländer.
Idag går det sammanfattningsvis inte att säga något annat än att det kritiska perspektivet på internationell adoption och utlandsadopterade har fått ett genomslag världen över inklusive i Sverige och inte ens dagens s k mainstreamforskare som ägnar sig åt frågor om internationell adoption och utlandsadopterade kan numera undvika att åtminstone nämna att det också finns en kritisk adoptionsforskning som just anammar ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan.
F ö är jag slutligen övertygad om att hade inte jag varit den första personen i världen att förfäkta ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på internationell adoption och utlandsadopterade så hade antagligen någon annan forskare blivit det kring år 2005 och högst sannolikt en amerikansk forskare – i alla fall är det min s k kvalificerade gissning.
Intervjuad av Marcus Samuelsson och Jason ”Timbuktu” Diakité
Intervjuad av Marcus Samuelsson och Jason ”Timbuktu” Diakité i deras podcast ”This Moment” om ras och vithet i ett svenskt sammanhang:
https://poddtoppen.se/podcast/1518855310/this-moment/98-new-sweden-featuring-dr-tobias-hubinette
Interviewed by Marcus Samuelsson and Jason ”Timbuktu” Diakité in their podcast ”This Moment” on race and whiteness in Sweden:
https://shows.acast.com/this-moment/episodes/98-new-sweden-featuring-dr-tobias-hubinette
Om de adliga adopterade
Aftonbladets Ingalill Mosander intervjuar den 92-åriga journalisten och författaren Yvonne De Geer, som är aktuell med självbiografin ”Är det nåt särskilt med dig?” som är en uppföljare till De Geers debutbok ”Aldrig en av oss” som hon gav ut som 87-åring.
Det finns ett antal hundra personer som tillhör den svenska adeln, som sammantaget räknar runt 30 000 ”medlemmar”, vilka är adopterade. De allra flesta av dem är utlandsadopterade men en del av fr a de äldre adopterade är i likhet med Yvonne De Geer svenskadopterade, d v s de är inrikes födda majoritetssvenskar. Jag har själv träffat flera av dessa adliga adopterade, och både de som är utrikes och inrikes födda, och bl a en Hamilton-grevinna som likt De Geer också var nationellt adopterad och som även hade lyckats spåra upp sin biofar eller förstafar som bodde och levde i Motala av alla ställen (d v s i min egen hemstad) och var svetsare (som min egen adoptivpappa dessutom). Jag minns hur denna adopterade grevinna en gång berättade för mig hur hennes biopappa eller förstapappa i Motala hade velat krama henne hela tiden när de möttes för första och kanske enda och därmed också sista gången och hur hon upplevde det som ”påfluget” och obekvämt då hon hade uppfostrats att inte ta så mycket i och på varandra inom familjen. Detta är också något som De Geer berättar i sin nya bok – hon skriver där att hon fick max tre kramar i hela livet av sin adoptivfar baron Jacob De Geer innan baronen gick bort då det inte var ett ”beteende” som var brukligt inom adeln.
Tidigare gick de adopterade inte att hitta i Adelskalendern och räknades strikt talat inte som ”riktiga” aristokrater då de av naturliga skäl saknar en biogenetisk blodskoppling men 1983 lyckades en grupp adliga adopterade få igenom att alla adopterade skulle få upptas i Adelskalendern. Den svenska adelns högsta beslutande församling Adelsmötet gick med på detta på villkor att de adopterade markeras med ”adopt.” i Adelskalendern så att alla kan se att de inte är ”av blodet” och inga eventuella barn till adliga adopterade fick heller stå med i kalendern. År 2001 valde dock Adelsmötet att riva upp detta beslut vilket innebär att alla som adopterats av adliga personer sedan 2001 inte finns med i Adelskalendern men däremot får de som kom med mellan 1983-2001 fortsätta att stå med tills de går bort men deras eventuella barn kommer fortsättningsvis aldrig att tas med i kalendern.
Yvonne De Geer berättar bl a i sin nya bok om att hennes adoptivfar var medlem i antinazistiska Tisdagsklubben under kriget och efter kriget höll han distans till sin egen familj som han menade till stora delar hade varit tyskvänlig och pro-nazistisk under krigsåren och han valde t o m att flytta från Östermalm till Södermalm då han upplevde att Östermalm ”kryllade” av gamla protyska pro-nazister. Även om den gamla antinazistiska baronen Jacob De Geer är död sedan länge, d v s Yvonne De Geers adoptivfar, så kan jag dock intyga att han hade rätt – minst nio De Geer:are (och samtliga ”av blodet” f ö) var tyskvänliga pro-nazister eller nazister innan och under kriget:
Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42
Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43
Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941
Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942
Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OrA2p1/slakten-visade-tydligt-att-jag-inte-horde-till
”- Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.
Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln ”Aldrig en av oss”.
Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.
Så Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.
– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad.
Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.
Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.
– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.
Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.
– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.
Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.
– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.
Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.
– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.
Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist.
– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.
Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns.
– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning.
Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.
– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.
Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.
– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen.
Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga alls.
Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”
– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.
Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.
– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.”
Den svenska adoptionsmyndighetens mångåriga chef har gått bort
Ulla Fredriksson har nyligen gått bort, som var mångårig chef för den statliga svenska adoptionsmyndigheten NIA mellan 1985-97, som hade tillkommit som en självständig myndighet 1981.
Fredriksson kom därmed att vara ansvarig för tillsynen över den svenska internationella adoptionsverksamheten under utlandsadoptionernas andra stora våg (den första inträffade under vänstervågen ca 1968-80) i samband med Kalla krigets slut och globaliseringen och tyvärr gjorde hon föga (läs: noll/ingenting) för att sätta stopp för den veritabla kommersialisering och industrialisering av den svenska och globala adoptionsverksamheten som ägde rum just p g a globaliseringen när de f d kommunistiska och alltför korrupta länderna i Central- och Östeuropa liksom inte minst ett korrupt Kina som var i full färd att industrialiseras på 90-talet kom in i bilden som ursprungsländer.
Fredriksson försvarade i stället den svenska adoptionsverksamheten ”med näbbar och klor” i media närhelst verksamheten kritiserades och när oegentligheter avslöjades och tyvärr gjorde hon också allt för att inte kunskapen om de utlandsadopterades prekära situation skulle komma ut till både svenska folket och ursprungsländerna (d v s en skyhög självmordsstatistik, en utbredd socioekonomisk deklassering, låga skolresultat, hög arbetslöshet, stort bidragsberoende, psykisk ohälsa, missbruk mm).
Allt detta vet jag då jag hade en hel del att göra med Fredriksson (jag var på konferenser som NIA arrangerade och satt i möten med Fredriksson o s v) och den gamla DN-journalisten Christina Zaar berättade för mig att när hennes bok ”Ett nytt hemland. Hur det är att komma till Sverige som adoptivbarn. 16 vuxna berättar” skulle översättas till både spanska och engelska av NIA så såg Fredriksson till att de adopterades egna vittnesmål om och erfarenheter av kriminalitet, självmordsförsök, missbruk och psykisk sjukdom som förekommer i intervjuerna i boken liksom att flera av de intervjuade arbetade inom arbetarklass- och kroppsarbetsyrken trots att så gott som samtliga hade växt upp i adoptivfamiljer tillhörandes socialgrupp 1 (och 2) ”nyanserades” (d v s censurerades) för att inte störa bilden av Sveriges som världens mest adopterande land och av svenskarna som världens mest antirasistiska folk i ursprungsländerna.
Samma sak gjorde Fredriksson när (Sydkorea-adopterade) Anna von Melens bok ”Samtal med vuxna adopterade” gavs också ut i engelsk översättning av NIA och där von Melen i ett förord försökte förklara den specifika svenska situationen med den knivskarpa dikotomin ”svenskar-invandrare”, ord som ”blatte” och ”svartskalle”, och problem rörande rasism och diskriminering som hela tiden dyker upp i intervjuerna i boken. Enligt von Melen tog NIA i sista stund innan tryckningen och utan tillstånd från henne själv bort vissa passager som uppfattades som alltför provocerande och kontroversiella och som framför allt skulle ställa Sverige i dålig dager inför ursprungsländernas regeringar, myndigheter, forskare och adoptionsbyråer och därmed riskera hela adoptionsverksamhetens framtid.
Fredriksson var slutligen huvudförfattaren till Nationalencyklopedins artikel om adoption från början och fram tills nyligen – den version som gäller nu har då jag skrivit på uppdrag av redaktionen och den har därmed till största delen ersatt Fredrikssons artikel.
Att finnas med i Lisa Wool-Rim Sjöbloms nya grafiska roman ”Den uppgrävda jorden”
Speciellt och inte minst fint att få vara med som karaktär och bli (av)porträtterad i Lisa Wool-Rim Sjöbloms nya grafiska och dokumentära roman ”Den uppgrävda jorden” som gavs ut i dagarna på Galago och som handlar om de tusentals illegala utlandsadoptionerna till Sverige och om alla vi vuxna adopterade i Sverige som genom alla år har kämpat för upprättelse, sanning, rättvisa och försoning och både i närmast total motvind och för min egen del med raserandet av mitt eget yrkes- och privatliv som en konsekvens av min egen kamp mot den genomkorrupta adoptionsindustrin.
Ny rapport om samhällets stöd till de adopterade
I veckan publicerade Socialstyrelsen en rapport som handlar om samhällets stöd till de adopterade, vilka har konstaterats lida av en kraftigt förhöjd risk för psykisk ohälsa, missbruk, arbetslöshet, bidragsberoende, självmord o s v. Det finns idag runt 60 000 utlandsadopterade varav runt 20% är under 0-20 år gamla.
Rapporten visar att stödet till de adopterade inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten inte motsvarar behoven och Socialstyrelsen efterlyser ett mer holistiskt helhetsperspektiv som handlar om att förstå på djupet att adopterade helt enkelt fortsätter att vara adopterade livet ut. tidigare har fokus nämligen nästan enbart legat på barn- och ungdomsåren medan vuxna adopterade inte har varit i blickfånget. Rapporten visar vidare att ett adoptionsspecifikt stöd brister främst inom hälso- och sjukvården samt att stödet från socialtjänsten inte är likvärdigt och i stor utsträckning saknas uppföljning och stöd efter en genomförd adoption.
Socialstyrelsen efterlyser mer forskning och inte minst om hur adopterade drabbas av en särskild form av rasism liksom hur adopterade själva ser på sin livssituation och hur de vill bli bemötta inom hälso- och sjukvården.
Rapporten lider tyvärr av en förväxling mellan begreppen ras och etnicitet – adopterade är då rasligt-kroppsligt sett icke-vita och etniskt-kulturellt sett svenskar. I rapporten står det bl a att läsa följande:
”Den etniska identifikationen är problematisk för många utlandsadopterade, då den sällan är entydig med omgivningens bild av personen. Den adopterade upplever sig som etniskt svensk genom värderingar, språk, minnen med mera, medan omgivningen baserat på individens utseende tillskriver individen annan etnisk identitet. Begreppet ” transracial adoption paradox” etablerades av Richard Lee 2003. Det innebär att internationellt adopterade ofta får de förmåner och privilegier som vita personer upplever under uppväxten men när de möter samhället utanför upplever de orättvisor som icke-vita upplever.”
(…)
”Socialstyrelsen ser ett behov av att internationellt adopterades erfaren-heter av rasism och diskriminering kartläggs. Resultaten kan användas som underlag för att ta fram kunskapsstöd, metoder och kurser för pro-fessionen och föräldrar.”
Tobias Hübinette 