Kategori: adopterade

Så har ännu en adopterad asiatisk man dömts för sexualbrott

Så har ännu en adopterad asiatisk man dömts för sexualbrott (och denna gång i USA):


”En svensk skådespelare har suttit häktad i Florida misstänkt för att ha förgripit sig på en minderårig flicka. Nu döms han till fängelse i 15 år och åtta månader.”

https://www.aftonbladet.se/nojesbladet/a/390wPd/svensk-skadespelare-doms-for-sexbrott-i-usa–15-ars-fangelse?fbclid=IwAR2gMwn7v70FlriW1yvt3cNsJq_aP3Kgqmmiq-QaY2010Jho-IJhwvTcm4Q

Alltför många (utlands)adopterade män har dömts för, åtalats för eller misstänkts för just sexualbrott genom åren och särskilt (men inte enbart) gäller det adopterade män från Asien. Omvänt är utlandsadopterade kvinnor från Asien med stor sannolikhet överrepresenterade som offer för sexualbrott och i båda fallen antagligen oavsett sexuell läggning.

Jag kan säga detta då jag ända sedan 90-talet systematiskt har samlat på mig mängder med förundersökningar, åtal och domar som rör utlandsadopterade män liksom mängder av tidningsklipp och reportage som rör de brott som dessa har misstänkts för och oftast också har dömts.

I ett flertal fall har dessa adopterade asiatiska män fullständigt förstört sina yrkesliv och antagligen hela sina liv i övrigt liksom naturligtvis också sina offers liv.

I det aktuella fallet handlar det om en skådespelare som var den första och enda asiatiska mannen som arbetade på och ingick i nationalscenen Dramatens fasta ensemble och som fram tills gripandet överhuvudtaget var en av ytterst få manliga yrkesutövande asiatiska skådespelare inom teater-, scenkonst-, film- och tv-drama-Sverige.

Tyvärr är det dessutom så att flera av de adopterade män som har dömts för sexualbrott av olika slag har begått övergrepp på just unga och ibland även på minderåriga: Den allra första i media riksbekanta s k ”dagispedofilen” (d v s ”dagispedofilen” i Värmland) var exempelvis tyvärr en utlandsadopterad man från Asien, rätt så nyligen dömdes tyvärr en adopterad man från Asien för att ha förgripit sig på ett flertal pojkar i idrottssammanhang och ett flertal utlandsadopterade män från Asien som är offentliga kändisar inom en viss bransch eller sfär har tyvärr varit misstänkta för eller har dömts för sexualbrott (och ofta just mot mycket unga kvinnor).

Tidigare har bl a en f d Årets kock som också har stått för maten på Nobelfesten åtalats och dömts för flera fall av våldtäkter och försök till våldtäkter som också han är adopterad från Asien. Detsamma gäller Sveriges dåvarande största tidnings mest kända nöjesskribentprofil under många år som dessutom var den första (utlands)adopterade som publicerade en roman – också han är adopterad från Asien och dömdes för våldtäkt. Mannen ifråga blev t o m chefredaktör för ett exklusivt magasin men ”sumpade” även den chansen efter att än en gång ha åtalats för våldtäkt och han är fortfarande den (utlands)adopterade inom den svenska mediebranschen och medieindustrin som har kommit längst i karriären.

I ”normala” fall heter det ju ofta att både hetero- och homosexuella män som är framgångsrika och har pengar och makt är synnerligen populära som intimrelationspartners oavsett hur de själva ser ut och ter sig men för asiatiska män gäller antagligen inte den ”attraktionsregeln”.

I statistikens och siffrornas värld framgår det att asiatiska män generellt är singlar och barnlösa medan asiatiska kvinnor omvänt överlag har intimrelationspartners samt ett eller flera barn.

Det är antagligen åtminstone en av förklaringarna till att alltför många (utlands)adopterade män har dömts för, åtalats för eller misstänkts för just sexualbrott genom åren och särskilt (men inte enbart) gäller det adopterade män från Asien:

Asiatiska män inklusive (utlands)adopterade män från Asien står helt enkelt och kort och gott längst ned i både hetero- och homo-”attraktionshierarkin” och på både den heterosexuella och homosexuella ”begärsmarknaden” åtminstone i Sverige och i större delen av västvärlden.

Samtidigt är det så klart inte på något sätt synd om alla asiatiska män i Sverige och i västvärlden som saknar en partner och som inte har barn och det är självklart inte på något sätt rätt när de försöker kompensera detta tillkortakommande genom att begå sexualbrott.

Intervjuad i NWT om min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”

NWT:s kulturchef Lena Richardson intervjuar mig i dagens NWT samt recenserar min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”:

”Tobias Hübinette är dubbelt bokaktuell i vår. Först ut: en bok där han skildrar den heta debatten som ledde fram till att internationella adoptioner släpptes fram i ett tidigare kritvitt Sverige. I sin nästa bok ska Tobias Hübinette berätta om rasismens historia i Sverige.”

Adoptivbarnen skulle göra Sverige färgblint

”Boken heter Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt och det var verkligen ras som stod i fokus, när debatten kring internationella adoptioner bröt ut i Sverige på 60-talet. Sverige var då extremt oblandat. Invandringen från länder utanför Europa var minimal och adoptioner skedde framför allt inom landet. Men det här var också en tid då svenskarna började blicka utåt och medvetenheten ökade om internationella frågor. Också intresset för att adoptera från andra länder väcktes och det var då debatten drog igång.

I ena ringhörnan stod Myndighetssverige och dåtidens expertis. I den andra privatpersoner som ville skapa en familj, men också politiskt engagerade kulturpersonligheter och andra som såg adoptioner som ett sätt att ändra på samhället. Medan det på ena sidan hördes argument mot att blanda olika raser och om förväntade problem för barnen, framhöll den andra sidan hur barnen skulle hjälpa svenskarna att bli färgblinda. Vissa ifrågasatte till och med om det var moraliskt rätt att sätta biologiska barn till världen, när det finns barn i fattiga länder som har det svårt och borde få nya hem.

– Båda sidorna blir för oss främmande idag. Den ena sidan var förankrad i det gamla rasbiologiska tänkandet om att man inte skulle blanda människor. De pratade öppet om rasblandning och att svenskarna var homogena och så skulle förbli. Den andra sidan känns minst lika främmande i och med att den var så hyperoptimistisk inför framtiden och inför att svenska folket skulle förändras, säger Tobias Hübinette.

I boken finns citat från dåtiden som får en nutida läsare att studsa. En Karlstadsläkare ansåg i en debatt i Stockholm att åtminstone värmlänningarna inte var »mogna för att ta emot barn som avviker från det vanliga«. Samme läkare, som användes som expert av Socialstyrelsen, resonerade i en skrivelse om riskerna med att korsa en högtstående ras med lägre stående folkslag.

– Ingen av de här sidorna är ond eller god för mig. Det kanske låter som att de som kallas raspessimister skulle vara den onda sidan, men i efterhand tycker inte jag det är okej att prata så. De var ju en del av sin tid och var mycket det etablerade samhällets syn på ras på den tiden, medan de som var för adoptioner var generellt yngre. Det de i grunden stred om var vilket Sverige som skulle gälla i framtiden, i förhållande till ras, som man sade på den tiden.

En rasdebatt, alltså. Men var den verkligen den sista?

– I den meningen att det var den sista debatten när man pratade så explicit om ras i förhållande till svenskheten. Min poäng är att det slutade man att göra sedan. Det rasoptimisterna ville skapa var ett nytt slags antirasism, där man inte skulle prata om ras. Och framåt 70-talet slutar man prata om rasskillnader och den typen av ord, som ett resultat av adoptivbarnens ankomst och närvaro i Sverige, säger han.

Den rasoptimistiska falangen vann debatten, i så måtto att Sverige ändrade adoptionsreglerna. På 70-talet kom adoptionerna igång. Tobias själv är född 1971 i Korea och kom till sin adoptivfamilj i Motala 1972.

– Det är stora kullar som kommer då under toppåren från 1970-talet till slutet av 80-talet. Sverige gick från att vara ett i det närmaste kritvitt land till att bli ett land med allra flest adopterade per capita.

– Det blev ett nationellt projekt, det blev mer än bara alla dessa enskilda adoptivfamiljer. Det blev en fråga om hela svenska nationens samlade projekt där inte minst svenska staten och myndigheterna backade upp adoptionerna, till och med till den grad att staten administrerade många av adoptionerna. Det är också unikt jämfört med andra adopterande västländer.

Intressant nog påverkade adoptionerna politiken ända in i vår tid på ett lite oväntat sätt: Sverigedemokraternas framgångar. Partiets åsikter om internationella adoptioner liknade länge den som Myndighetssverige företrädde på 60-talet:

– SD vidhåller den hållningen ända in på 00-talet, säger Tobias Hübinette. Men det blir till sist en hämsko för partiet. Att driva tesen att adopterade inte är svenskar fungerade helt enkelt inte, för de flesta håller ju inte med om det längre. Alla 70- och 80-talister som är födda i Sverige har ju vänner, klasskamrater, partners eller till och med släktingar som är adopterade.

– SD hade inte uppdaterat sig utan hållit kvar vid det gamla rastänkande, rasism helt enkelt, som ingen längre accepterade. Så partiet bytte fot och växte. Och i nutid lyfter partiet till och med fram adopterade i sina valfilmer och i sin propaganda.

Men blev Sverige färgblint?

– Svenskarnas attityder till utlandsfödda blev mer positiva, det finns det undersökningar som visar. Samtidigt finns det också många vittnesmål om adopterades utsatthet.

Tobias Hübinette berättar i boken om hur en del föräldrar till och med försökte härda sina barn, genom att själva kalla dem för olika nedsättande ord (min kommentar: såsom n-ordet och g-l-ng) som de kunde tänkas möta ute i samhället.

– Det blir jättekonstigt i efterhand, men det var väl för att adoptivföräldrarna egentligen fattade att många svenskar var intoleranta och att många skulle vara elaka mot deras barn. Inte alla, naturligtvis, men en del.

Så raspessimisterna fick delvis rätt?

– Båda sidorna på 60-talet hade i så fall rätt. De som befarade att de adopterade skulle råka illa ut fick till viss del rätt, men sen har ju inte alla adopterade rakt av råkat illa ut. Den andra sidan, som sade att svenska folket skulle förändra sin syn på alla som inte ser ut som dem, de fick också rätt, men inte till fullo. För vi är idag världens mest antirasistiska folk samtidigt som vi har ett samhälle som är ett av västvärldens mest rassegregerade.

Dagens adoptionsdebatt är annorlunda. Tobias Hübinette ser två teman: stulna barn och hur det gått för de adopterade som vuxna.

– Där är det också två sidor. Den ena sidan skulle säga att det gått generellt dåligt, dels utifrån utbildningsnivå och att många har svårt att hitta jobb, men också att många mår väldigt dåligt. Medan den andra sidan skulle säga att det generellt har gått relativt bra för de adopterade, att det kanske inte har gått sämre för dem än någon annan grupp.

– Debatten kring adoptioner blir ofta het och känslofylld. För att det handlar ju om reproduktion, barn och familj, och intimsfären och privatlivet. Det är just därför. Så alla vi, vare sig vi har barn eller inte – för vi har ju alla föräldrar – vi kan relatera till de här frågorna. Också att antalet adopterade i Sverige är så stort, gör att ämnet angår många.

Tobias Hübinette hoppas med sin bok lyfta fram en bortglömd debatt.

– Egentligen är det en berättelse om Sverige, svenskarna och svenskheten i relation till frågor om ras och rasism, som ingen märkligt nog har berättat förut och där jag återinskriver de adopterade och adoptivfamiljerna in i den svenska moderna historien, vilket jag tycker att de förtjänar. För de adopterade har betytt så mycket på ett avgörande sätt, just när det gäller frågor om svenskhet, ras och antirasism.

Vad skriver du om härnäst?

– Faktum är att jag kommer ut med en bok till om en månad. Det är en mastodontbok som går igenom hela den svenska debatten om rasism i Sverige, under efterkrigstiden och fram tills 1980.”

Om genetikerna och adoptionsfrågan

I förrgår intervjuades jag av SVT:s kulturredaktion och i SVT Kulturnyheterna och i samband med intervjun visades en del gamla SVT-klipp från 1960-talet.


Bland annat förekom denna person på (rörlig) bild i reportaget:


Detta är då Sveriges siste professor i rasbiologi Jan Arvid Böök som tillika var Statens instituts för rasbiologi siste chef fram till dess att institutet inkorporerades i Uppsala universitet som Institutionen för medicinsk genetik 1959. Därefter fortsatte Böök att vara professor där fram tills pensionen 1980 och han levde f ö ända fram tills 1995 och var fram till sin död bosatt i Uppsala.


Böök var en av dem som var skeptiskt inställd till att svenskarna skulle få adoptera icke-vita barn på 1960-talet och jag skriver en hel del om honom i min nya bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt”.
År 1961 skrev Böök i ett expertutlåtande att ”tillräckliga vetenskapliga undersökningar föreligger däremot icke för att adoption skall kunna tillåtas i större omfattning, framför allt när det gäller barn tillhörande från adoptivföräldrarna starkt skilda rasgrupper”.


Detta uttalande sparkade sedan igång hela 1960-talets adoptionsdebatt. Dåtidens myndigheter hade vänt sig till Sveriges siste professor i rasbiologi för att be om råd i adoptionsfrågan då adoptionsfrågan helt enkelt betraktades som en rasfråga i Sverige på 60-talet.


År 1962 sade Böök sedan följande i en intervju mot bakgrund av att Sverige var ett av västvärldens vitaste och mest homogena länder på 60-talet:


”Så länge man inte vet, hur dessa främmande barn kommer att anpassa sig till vår miljö, bör man vara försiktig. Det vore orätt att taga hit dessa barn, om de blir utsatta för diverse trakasserier bland lekkamrater, i skolan etc. Detta kunde bli till stort men för deras mentala utveckling. Denna risk, menar jag, blir större ju mer dessa barn till utseendet avviker från svenska barn.”


År 1967 framträdde sedan Böök i SVT och förklarade att de adopterade skulle komma att spridas ut i hela landet och bo tillsammans med och hemma hos majoritetssvenskarna och därmed bli som majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande.


Framför allt sade Böök att de adopterade som vuxna skulle komma att reproducera sig med majoritetssvenskarna till skillnad från invandrarna och deras barn och efterkommande och därmed (ras)blanda upp majoritetssvenskarna och få blandbarn eller mixade barn.


För dåtidens tv-tittare försökte Böök pedagogiskt visualisera hur de icke-vita adoptivbarnen skulle komma att spridas ut i hela riket till skillnad från invandrarna som tenderade att både invandra som familjer och bilda familjer tillsammans och bo ihop i samma stadsdelar och få barn med varandra inom invandrargruppen ifråga:


”Jan Arvid Böök: Vid vuxeninvandring så blir det ofta en gruppbildning just på grund av kultur- och traditionslikheter. Och det innebär att barnen här lättare skaffar sig en partner inom den egna gruppen än med individer utanför. När det sen gäller adoptivbarn så kommer ju dom att spridas ut över ett väldigt stort område och det kommer att vara stor spridning på dom. Jag har försökt att illustrera det på det här sättet. Dom här adoptivbarnen, dom får en uppfostran i svenska hem och därmed en svensk kulturtradition som gör att dom lättare skaffar sig partner ifrån det rent svenska samhället. Och det skulle alltså leda till en snabbare inblandning av dessa nya arvsanlag än när vi har vuxeninvandring.

SVT: Och finns det några risker för en ärftlighetsforskare?

Jan Arvid Böök: Risker är väldigt svårt att uttala sig om därför att det är ett utomordentligt svårbedömbart område och det enda jag kan säga är att om vi tar exemplet från växter och djur så är chanserna att man vid sådana här blandningar får bättre resultat något större än att man ska få sämre resultat.”


Bööks poäng var dels att adoptivbarnen till skillnad från invandrarna och deras barn skulle bli som majoritetssvenskarna till sättet/kulturen till 100% men också att just därför så skulle de attraheras av majoritetssvenskarna som sexuella partners som vuxna och gifta sig med majoritetssvenskarna och få blandade eller mixade barn med desamma till skillnad från invandrarna och deras barn.


Just de svenska genetikerna skulle sedan fortsätta att varna för s k rasblandning ända fram tills 1980-talet mot bakgrund av att de infödda majoritetssvenskarna hade uppfattats vara både vitast (svenskarna ansågs helt enkelt se vackrast ut av alla vita folk på jorden) och (genetiskt-rasligt) renast av alla vita folk i världen under större delen av 1900-talet och den genetisk-rasliga homogeniteten var något som flera svenska genetiker ville bevara till varje pris och inför framtiden såsom just Böök.


År 1979 sade exempelvis professorn i genetik vid Karolinska institutet Jan Lindsten, som också varledamot i Kungl. Vetenskapsakademin och i Karolinska institutets Nobelkommitté, följande vad gäller de icke-vita adopterades påverkan på den infödda majoritetssvenska genetiska arvsmassan/genpoolen:


”… vi har tiotusentals adoptivbarn, varav m barnen av nån otrolig anledning skulle återsändas, så kommer svenskar och svenskor att i oerhört mycket högre grad än i dag gifta sig med kvinnor och män från… Korea etc. Detta är ur genetisk synpunkt en fascinerande tanke,… Det kommer i framtiden ge en helt ny ”genpool” att plocka arvsmasseförändringar ur. Förändringarna blir med all säkerhet större än vad kärnkraften ens i ett katastrofläge skulle kunna åstadkomma!”


Även på 1980-talet kunde enstaka läkare uttala sig negativt om den s k rasblandningen som de adopterade ansågs stå bakom och en av dem var den moderate riksdagsledamoten och kungens livmedikus (d v s kungens privata läkare) Gunnar Biörck som varnade det s k svenska folket att ”skaffa barn via adoption från u-länder”.

Per Han och jag samtalar om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt

Per Han och jag samtalar om den svenska och globala adoptionsindustrin och om genomkorrupta Adoptionscentrum i det senaste avsnittet av podden Osvenskheter där jag bl a berättar om när Ulf Kristersson försökte få mig att sluta att debattera om adoption på ett kritiskt sätt.

”I det här avsnittet försöker vi, Tobias Hübinette och Per Han, sammanfatta den granskning som Dagens Nyheter har publicerat i slutet av februari 2021, om korruptionen inom den internationella adoptionsindustrin. En brottslighet som möjliggjorts genom pengar från rika västländer i kombination med barnlängtan och god tro… Plus förslagenhet, inte minst genom så kallade ”child finders” som världen runt nästlat sig in och rövat bort bebisar från sina mödrar, allt medan papper förfalskats och historier om prostituerade mammor och oönskade barn som lämnats på trappen till polisstationen har fabricerats. D v s oftast bara påhittade historier och detta har fått pågå sedan barn från så kallade fattiga länder började adopteras i slutet av 60-talet. Detta bevisas bland annat i den treåriga utredning som gjorts i Holland där man nu har stoppat all utlandsadoption och ger möjlighet för de adopterade att både få en ursäkt och att ta sina ärenden till domstol, även om brotten skedde för många många år sedan.”

(…)

”I drygt 20 år har han varit en av de få som återkommande lyft de smärtsamma, personliga, politiska, obekväma, livsomvälvande, tunga, traumatiska, systematiska, förträngda, dolda och korrupta frågorna kring internationell adoption. Få har velat lyssna på honom och många har försökt att tysta honom. Däribland Ulf Kristersson, som i rollen som ordförande för Adoptionscentrum och adoptant av tre kinesiska barn är en av många makthavande nyckelfigurer. 

Sedan DN:s avslöjande reportage verkar nu tiden äntligen vara mogen för förändring. Sveriges politiker, i landet som har adopterat flest barn per capita, är nu eniga – inklusive Kristersson: Vi måste gå till botten med allt som utlandsadoptionerna skapat precis som i Holland”

Om att skapa ”hittebarn” av stulna barn

Helsingborgs Dagblads Maria Berkmo intervjuar David från Höganäs, som är en av alla de adopterade från Chile som genomkorrupta Adoptionscentrum tog till Sverige på illegala grunder och detsamma gäller hans (hel)bror, som också han är adopterad från Chile.

Det visar sig nu att David och hans bror i Sverige har en tredje (hel)bror som blev kvar i Chile och det var militären som helt sonika stal David och hans bror från deras föräldrar (och möjligen p g a att deras chilenska förstapappa var gruvarbetare och därmed antagligen socialist medan förstamamman hamnade i fängelse) och sannolikt i maskopi med genomkorrupta Adoptionscentrums superentreprenöriella ”child finder” i Sydamerika och i Chile Anna-Maria ”Aja” Elmgren.

Davids lillebror sades falskeligen ha varit ett s k ”hittebarn” enligt genomkorrupta Adoptionscentrums adoptionsdokument som hans svenska adoptivföräldrar erhöll i samband med adoptionen, och vilket är en ytterst vanlig uppdiktad bakgrundshistoria inom adoptionsindustrin.

Det fullkomligen vimlar då av ”tekniska” s k ”hittebarn” (d v s ”på pappret-hittebarn”) bland Sveriges 60 000 utlandsadopterade och att påstå att någon är ett s k ”hittebarn” för att dölja ett brott och trots att så ofta inte är fallet är det antagligen allra mest effektiva sättet för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla de adopterade själva från att söka efter sin förstafamilj (utöver att påstå att förstamamman är en promiskuös och semiprostituerad ”slarver” som därför inte är värd att få vara förälder och få behålla sitt barn) och samtidigt få adoptivföräldrarna att tro att deras adoption var helt legitim.

Den uppdiktade ”hittebarn”-bakgrundshistorien motsvarar när adoptionsindustrin ljuger för förstamamman och förstafamiljen att barnet har dött och dödförklarar detsamma, d v s även det är ett mycket effektivt sätt för adoptionsindustrin vad gäller att avhålla förstamamman och förstafamiljen från att söka efter sitt barn:

”För ett par år sen hittade David Henningson från Höganäs sin mamma i Chile. Han upptäckte då att han och hans bror stulits som barn. Nu har han också fått kontakt med sin pappa – som avslöjade en familjehemlighet. Samtidigt öppnar regeringen för en utredning av hur chilenska barn med oklara papper kunde hamna i Sverige.”

https://www.hd.se/2021-03-17/han-stals-som-barn-i-chile-nu-har-han-funnit-bada-sina

”Nyligen har Dagens Nyheter genomfört en granskning av svenska adoptioner från utlandet. Trots att frågan drivits hårt av Vänsterpartiet under flera års tid är det först nu det kan bli fråga om en svensk utredning av hur det egentligen gick till när bland annat chilenska barn mellan 1960- och 1990-talen kunde adopteras till Sverige trots stora brister i barnens dokument.

Ett av dessa barn som hamnade i Sverige är David Henningson. Hans mamma togs av militärjuntan i Chile 1976 och trodde under 45 år att hennes två söner var döda. Hon satt fem år i fängelse. Och försökte få klarhet utan framgång.”

(…)

”Hans lillebror påstods ha hittats på en kyrktrappa. Hur man i så fall hittade honom fanns det inget svar på. I själva verket stals både David Henningson och hans lillebror och fick en svensk adoptionsfamilj. Men David har lyckats spåra sin rötter och det blev en känslosam återförening med biologiska mamman Maria Antonio vintern 2019. Han ger inte mycket för de löften alla politiska partier på riksplan nu gett om en utredning kring hur stulna barn kunnat bli bortadopterade.

– Socialministern säger ”kanske” i DN:s artikel. Hon säger inte ja. Man vet ju att startar man en utredning efter så här många år så är det många aktiva politiker som varit involverade i besluten, säger David Henningson.

Han är inte heller imponerad av moderatledaren Ulf Kristersson som vill ha en vitbok över alla adoptionerna.

– Han var med på 1990-talet när han själv satt i styrelsen för Adoptionscentrum. Då misstänkte svenska ambassaden i Chile att saker inte gått rätt till. Det blev en snabbutredning som sa att det inte varit något fel. Kristersson vill ju inte bli granskad.

Det David Henningson vill ha är en offentlig ursäkt från svenska myndigheter.

– Jag vill också ha samma typ av utredning som i Holland och Danmark – en oberoende utredning, utan några politiker, som tar ett helhetstag. Varenda dokument ska granskas och alla arkiv öppnas. Och detta ska göras med alla adoptioner – inte bara från Chile.

För hans egen del har det blivit ytterligare två resor till Chile sedan han var där första gången. Och känslan när han kommer till sitt födelseland är densamma. Här känner han att han hör till. Han längtar efter att pandemin ska vara över så att han kan åka dit igen.

Kontakten med biologiska mamman Maria Antonio har fortsatt. Minst ett par, tre gånger i veckan hörs de av. Samtidigt har ytterligare släktingar upptäckts. David Henningson har alldeles precis hittat sin biologiska pappa Manuel Domingo.”

(…)

”- Jag hittade honom för en månad sedan. Via en efterlysning på Facebook var pappan snabbt lokaliserad. För en månad sedan satte han sig ner framför datorn och hade det första videosamtalet med honom. Det var känslosamt från båda sidor.

– Han var väldigt rörd. Jag fick veta lite mer hur han såg på det som hänt. Hans och mammas historia stämde. Pappan jobbade i gruvan när militären kom.

– Han skyndade sig hem. Någon sa att vi hade kommit till sjukhuset och han körde dit. Men där fanns inte skymten av några söner. Sedan dess har Orlando Domingo levt med ovissheten.

– Han har undrat hela tiden var vi var. Och minnet av David och hans lillebror har hela tiden levt i pappans nya familj.

– Mina syskon på den sidan har alltid vetat om oss. Kontakten med pappan har lett till att David bjudits på en mycket stor överraskning. Plötsligt är han inte äldst i syskonskaran. Det finns en äldre son som hans mamma och pappa fick och som mamman valt att inte berätta om.

– Mamma var väl inte så glad att jag fick veta. Men det är viktigt för mig och min bror att få en helhet. Samtidigt har det på den privata sidan i hemma i Höganäs varit omtumlande. David Henningsons äktenskap är slut. Han tror att det beror på sökandet av sina chilenska rötter.

– Jag tror att det har med detta att göra. Man blir en annan person. Väldigt många som startar en sådan här process skiljer sig. Nu bor vi nära varandra för barnens skull. I Chile pågår sedan 2018 en polisutredning kring de bortadopterade barnen. David Henningsson är en del av den och har lämnat sitt vittnesmål.

– Det har min pappa och mamma också. Men jag tror inte det händer något för det är så politiskt laddat.”

En av landets många dödförklarade utlandsadopterade träder fram i Smålandsposten

Smålandspostens Per Ohlsson intervjuar Liza Lindblom i Älmhults kommun som är en av ett mycket stort antal utlandsadopterade i Sverige som är juridiskt-tekniskt dödförklarade i ursprungslandet.

Att dödförklara nyfödda barn alternativt att dödförklara äldre barn vilka i båda fallen därefter adopterades bort till Sverige eller till andra västländer har genom årtiondena varit ett mycket vanligt modus operandi inom den globala adoptionsindustrin och inte minst i många ursprungsländer i Asien såsom i Sydkorea.

I Chile var det genomkorrupta Adoptionscentrums mångåriga predatorisk-entreprenöriella ”child finder” på plats Anna-Maria ”Aja” Elmgren som satte i system att stjäla barn och antingen direkt efter födseln på sjukhusen eller så handlade om äldre barn, vilka hon sedan såg till att bli just dödförklarade så att förstaföräldrarna aldrig skulle komma på tanken att ens försöka leta efter barnet ifråga.

Utöver vinstintresset och behovet av att tillgodose den omätliga efterfrågan på s k adopterbara barn bland de närmast oräkneligt antalet ofrivilligt barnlösa (hetero- och homosexuella) paren och singlarna i Sverige och i Väst så handlar denna metod om den koloniala föreställningen om att de ofrivilligt barnlösa blivande adoptivföräldrarna i Sverige och i Väst är mer värda och därför förtjänar att få barn och att få reproducera sig medan människorna i den utomvästerländska världen i Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern och Asien mer eller mindre betraktas som vegeterande lågliv som knappt ens är kapabla till ett känsloliv och vilka mest bara ynglar av sig likt djur.

”Hon döptes till Elizabeth Del Carmen men dödförklarades på ett sjukhus i Chile innan hon fyllt två. Likväl, här sitter undersköterskan Liza Lindblom i villan hemma i Häradsbäck 37 år senare, och försöker pussla ihop en tillvaro byggd på lögner.”

https://www.smp.se/almhult/dodforklarad-i-santiago-men-livs-levande-i-haradsback-8b50c7ae

”Vid köksbordet i södra Småland berättar hon om en hissnande resa. Hon gör det osentimentalt och med udden mot makten. Med distans och närvaro i symbios.

– Min biologiska mamma har berättat att vi var väldigt fattiga och att jag var underviktig och svagast av oss syskon och därför ibland lämnades bort till en klinik som drevs av några nunnor. Det var där, på hemmet där hon skulle få hjälp att samla livskraft och där familjen skulle få nytt hopp, som saker gick väldigt snett. Kanske någon kände behov av att agera allsmäktigt och ta kommando över naturlagar och människoliv.

– När min chilenska mamma kom och skulle hämta mig så fick hon besked om att jag blivit dålig och hamnat på sjukhus. Ja, så hon tog sig dit och fick veta att jag inte längre levde. Det finns till och med en grav i Santiago dit hennes familj gått i tron att mellanbarnet avlidit på ett sjukhus. I stället hade Elizabeth Del Carmen stulits och satts på ett flyg till Sverige och fått ett nytt hem i Sollentuna. Det var också ett liv – nödvändigtvis inte bättre, men definitivt annorlunda.

– Jag har inte haft någon perfekt uppväxt, absolut inte, och har ingen kontakt med mina svenska föräldrar i dag. Men jag är inte emot adoptioner, inte generellt kritisk, som många verkar vara. Inte minst på Facebook och andra grupper på sociala media som bildats efter avslöjandena om stulna barn. Jag är uppväxt i Sverige och ska jag vara ärlig så har jag inte så mycket gemensamt med min familj i Chile.”

(…)

”- Jag har två helsyskon och ett par halvsyskon och de är bättre än vad jag är på att höra av sig. Vi har sporadiska kontakter, oftast på Messenger, och jag kommunicerar mest och bäst med min lillasyster.

I Sollentuna, där jag växte upp, fanns många chilenare och jag träffade flera av dem. Jag förstår och kan läsa en del spanska, men det är värre att prata. Hur upptäckte du att allt inte hade gått rätt till med adoptionen?

– Det var när historierna om stulna barn hade avslöjats i tv och det började skrivas och pratas om det för några år sedan. Jag fick syn på ett namn som jag kände igen från adoptionspapperen. Allt började med att tv-kanalen Chilevision 2017 avslöjade att flera tusen adoptioner från Chile var illegala. SVT Väst hakade på och granskade de många svenska fallen och Adoptionscentrums ombud i Santiago och flera chilenska kontaktpersoner pekades ut som delaktiga i ett nätverk. Det handlade främst om att barn stulits från tillfällig barnvård eller dödförklarats direkt vid födseln och förts bort.

– Det hände mycket skumt under diktaturen i Chile, konstaterar Liza Lindblom. Sedan fortsätter hon:

– Jag är inte ledsen för att ha hamnat i Sverige och jag känner ingen agg eller sorg och tycker inte att jag typ förlorat ett land och jag har svårt med ett tv-program som Spårlöst, som ju säkert river upp många sår hos adoptivföräldrar. Fast, ärligt talat, visst skulle det vara intressant att åka till Chile och se landet.

– Jag är stolt över min bakgrund, men måste säga att jag upplevt mycket vardagsrasism sedan jag flyttade söderut – först till Sölvesborg och sedan till Älmhult.

I Stockholm satte jag mig på pendeln och åkte till jobbet i Upplands Väsby och där fanns det människor av alla former och sorter och jag kände mig verkligen som en i mängden. Här kan jag bli tilltalad på engelska i affären och folk kan komma fram på gatan och fråga mig hur jag trivs i Sverige. Jag har bott här sedan jag var två, och vet inget annat.

Efter en nyligen publicerad artikelserie i Dagens Nyheter om oegentligheter kring adoptioner har socialminister Lena Hallengren (S) öppnat för någon form av översyn av förmedlingen av barn till Sverige under 1900-talets sista decennier.

– Hur svårt kan det vara. De borde starta en brottsutredning precis som i Chile, kommenterar Liza Lindblom.

Svenska Adoptionscentrum uppger att de granskat all dokumentation från de chilenska adoptionerna utan att upptäcka att några fel har begåtts. Ulf Kristersson, ordförande för Adoptionscentrum 2003-2005 och nu partiledare för Moderaterna, har också deklarerat att han välkomnar en vitbok som går till botten med alla misstankar om brott och korruption.

– Vad ska jag säga? I så fall kan han ju själv pryda omslaget på den där vitboken, för han tog inte precis tag i problemet när han hade chansen som ordförande i organisationen, säger Liza Lindblom, kvinnan som dödförklarades och försvann, och som lever med livet efter lögnen.”

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt

Nu är boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ute som handlar om varför Sverige och svenskarna kom att bli världens och historiens mest adopterande land och folk samt utveckla en unik attityd till ras och en unik relation till icke-vita människor i samband med 1960-talets adoptionsdebatt: Så kom till slut dagen när min bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” ges ut – d v s idag – på Verbal förlag och fr o m idag kan boken också beställas via bl a nätbokhandlarna Bokus och Adlibris samt genom Akademibokhandeln.

Fram tills dags dato har Catrin Lundströms och min gemensamma bok ”Vit melankoli. En diagnos av en nation i kris” legat etta på både Bokus och Adlibris försäljningslistor och både bland mina egna böcker och bland bokförlaget Makadams böcker så det ska nu bli intressant att se om min nya bok kommer att ”konkurrera” ut ”Vit melankoli” eller ej framöver liksom hur den kommer att stå sig i relation till Verbal förlags andra böcker. 

Boken kunde heller inte komma lägligare än nu när Sverige och svenskarna som världens och historiens mest adopterande land och folk debatteras och när t o m ett slags bokslut över och en uppgörelse med den internationella adoptionens historia sakta men säkert håller på att ta form genom den kommande statliga utredningen om korruptionen inom den svenska utlandsadoptionsverksamheten från 1960-talet och framåt. 

Boken handlar konkret om 1960-talets svenska adoptionsdebatt, som också var den sista svenska rasdebatten i den meningen att debatten explicit också handlade om förhållandet mellan ras och svenskhet. 1960-talets adoptionsdebatt grundlade och utvecklade dessutom också den svenska färgblinda antirasismen, som idag är hegemonisk. Vidare tar boken också upp 1970-talets debatt om icke-vita adopterade utsattes för rasism eller ej mot bakgrund av att de utlandsadopterade utgjorde kring en tredjedel av samtliga utomeuropeiska invandrare i Sverige så sent som år 1980. 

Därmed har boken också bäring på vår tids diskussioner om ras, vithet och svenskhet och då det sista kapitlet dessutom behandlar den svenska s k nationella rörelsens syn på de icke-vita adopterade och inte minst SD:s syn på internationell adoption och utlandsadopterade så har den slutligen också något att säga om dagens SD och om vår tids svenska extremhöger. 

Jag har vetat om 1960-talets adoptionsdebatt ända sedan 1990-talet när jag (så här i efterhand ironiskt nog) delvis skrev om densamma i Adoptionscentrums tidskrift Att Adoptera och sedan dess har jag gått och väntat på att någon forskare skulle ta sig an densamma. Eftersom ingen forskare tog upp handsken, även om både Cecilia Lindgren och Carolina Jonsson Malm berörde debatten i sina respektive avhandlingar och det också delvis var Hanna Markusson Winkvists postdoktorala projekt, så såg jag mig tvungen att till slut själv göra det för två år sedan. 

Jag föresatte mig för två år sedan när jag inledde arbetet med boken att (min vana brukligt) hitta precis allt som går att hitta från och om 1960-talets adoptionsdebatt och enligt min dator så innehåller mappen med det empiriska underlaget till boken idag sammanlagt 2148 objekt varav flertalet är Word- och PDF-filer bestående av 1960-talstexter av olika slag som behandlar den internationella adoptionsfrågan. 

Jag lyssnade också igenom en mängd radioprogram och tittade mig igenom ett stort antal tv-program och filmer samt läste ett relativt stort antal faktaböcker, utredningar, rapporter, romaner, dikter och pjäser vilka härrör från 1960- och 70-talen och även 1980-talet och vilka alla handlar om internationell adoption och utlandsadopterade på något sätt. 

Så utan att låta förmäten så tror jag mig nu faktiskt ha ”skaplig koll på läget” som det heter vad gäller varför Sverige kom att bli världens största adoptionsland liksom världens mest antirasistiska statsbildning samt varför Sverige härbärgerar världens enda högerradikala parti som omfamnar de icke-vita adopterade och inkluderar dem i svenskheten och sist men inte minst vad Sveriges 60 000 utlandsadopterade faktiskt har ”gjort” och inneburit för att både utveckla och upprätthålla dagens svenskhet inklusive både dess gränser och öppningar. 

Jag väljer här att avslutningsvis citera mig själv mot bakgrund av att väldigt få av dagens svenskar nog vet att de utlandsadopterade en gång var Sveriges första och största koherenta icke-vita minoritetsgrupp som ”invandrade” till Sverige för att bo här permanent till skillnad från de icke-vita vuxeninvandrarna och därtill t o m hemma hos de vita majoritetssvenskarna. Detta var då omvänt 1960- och 70-talens svenskar mycket väl medvetna om. 

”Med avstamp i 1960-talets adoptionsdebatt… har jag undersökt hur den internationella adoptionen och de utlandsadopterade sedan dess har kommit att spela en avgörande roll för utvecklingen av den svenska synen på relationen mellan ras och svenskhet. Jag har valt att lyfta fram hur just frågor om adoption och adopterade relaterar till den svenska synen på ras liksom till de svenska rasrelationerna och i förlängningen till svenskheten som sådan och till frågan om vem som räknas som svensk. 

Därmed har jag också valt att skriva in de adopterade – en grupp som annars sällan eller aldrig kopplas samman med frågor om invandrare och minoriteter – i den allmänna diskussionen om svenskhet sådan den har framträtt och tagit sig uttryck från 1960-talet och fram till idag. 

Det faktum att adoption och adopterade numera sällan omnämns och förekommer i den samtida och pågående debatten om migration, integration, mångfald och rasism innebär också att min bok även kan ses som ett försök att inför framtiden förhindra att de utlandsadopterade glöms bort, inte minst med tanke på att antalet internationella adoptioner har minskat dramatiskt på senare år. Jag hoppas därför avslutningsvis att boken kommer att kunna tjäna som ett korrektiv mot historiens glömska och fylla ett både dokumenterande och folkbildande syfte genom att påminna om vilken avgörande betydelse de icke-vita utlandsadopterade har haft för uppkomsten och framväxten av det svenska förhållningssättet till ras, de svenska rasrelationerna, den svenska antirasismen och den samtida svenskheten som sådan.”

Om Ted Stenströms debutroman ”Drömmegården”

Just nu diskuteras adoptionsfrågorna som aldrig förr i den svenska offentligheten och intressant nog utkommer åtminstone sex böcker inom ett års tid som (utlands)adopterade har författat, och vilket antagligen är unikt – d v s i skrivande stund ”peak:ar” helt enkelt sannolikt de adopterades bokutgivning i just Sverige: 

Under sensommaren 2020 kom Patrik Lundbergs bok ”Fjärilsvägen” ut, nyligen kom Mara Lee ut med boken ”Främlingsfigurer”, om några veckor kommer jag själv ut med boken ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” samtidigt som Ted Stenströms roman ”Drömmegården” ges ut, i juni månad kommer Ida Ali-Lindqvist ut med boken ”Jag är visst någonting” och framåt hösten kommer Lisa Wool-Rim Sjöblom ut med en ny grafisk roman som bär titeln ”Den uppgrävda jorden”. Utöver dessa sex titlar utgår jag ifrån att jag antagligen har missat en eller åtminstone ytterligare två böcker som är författade av adopterade och vilka ges ut inom samma tidsperiod.

Ted Stenströms bok ”Drömmegården” handlar om en adopterad man från Sydkorea vid namn Tom som hamnar på ett behandlingshem för missbrukare i Västernorrland, där han träffar en behandlingsassistent vid namn David som också han är adopterad från Sydkorea. Läsaren får sedan följa de båda adopterade koreanska männens uppväxter och livsöden och utöver händelserna som äger rum i nuet på det norrländska behandlingshemmet så utspelar sig större delen av romanen i Skåne.

.
Teds roman sticker ut vad gäller böcker skrivna av adopterade i både Sverige och i västvärlden i övrigt, då de allra flesta av de adopterade författarna annars är kvinnor, och eftersom Teds båda huvudkaraktärer är adopterade män från just Sydkorea såsom jag själv är så är det svårt (för mig som läsare) att värja sig ifrån hur naket och ärligt Ted skildrar Toms och Davids barndomar och situationer som varande vuxna adopterade män från Östasien i dagens Sverige.


Teds debutroman är kort och gott en smärtsam och gripande berättelse om och beskrivning av hur det är att vara en sydost/nordost)asiatisk man i Sverige. Teds ”Drömmegården” är därmed en litterär studie i den antagligen mest underordnade och av de allra flesta (och både hetero- och homosexuella icke-asiatiska män och kvinnor) föraktade och förnedrade maskuliniteten i Sverige – d v s just den (nordost- och sydost)asiatiska maskuliniteten med allt vad den innebär av feminisering (och ”homosexualisering”), infantilisering och avsexualisering.

Samtal med Vänsterpartiet om den kommande utredningen om de illegala adoptionerna

Igår kväll arrangerade Vänsterpartiet ett samtal på Zoom med och mellan de vänsterpartistiska riksdagsledamöterna Jon Thorbjörnson och Lorena Delgado, Maria Diemar från Chileadoption.se, Maria Dexborg från Transnationellt adopterades riksorganisation (TAR), Anna ChuChu Schindele från Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) och mig själv som behandlade Sveriges ansvar i de olagliga adoptionerna och den kommande statliga utredningen om desamma.


Vänsterpartiet är då det parti i riksdagen som var först med att driva kravet på en statlig utredning om de korrupta adoptionerna ända sedan SVT rapporterade om de illegala Chile-adoptionerna 2018. Fram tills DN:s artikelserie ”Barn till varje pris” var Vänsterpartiet dessutom det enda partiet som krävde detta men idag råder då en samsyn i frågan hos samtliga riksdagspartier.


Jon berättade att han har lämnat in ett utskottsinitiativ och att Socialutskottet just nu behandlar initiativet, som handlar om att utreda de illegala och korrupta adoptionerna oavsett ursprungsland och från början och fram tills idag och både de privata adoptionerna och de adoptioner som adoptionsorganisationerna har legat bakom. Jon var även öppen för att inspireras av Vanvårdsutredningen vad gäller eventuell ekonomisk ersättning till de adopterade som har tagits till Sverige på illegal väg liksom att arbeta för att det svenska samhället ska ge ett bättre stöd till de adopterade mot bakgrund av den utbredda psykiska ohälsan inom gruppen.


Maria berättade om Chileadoption.se:s krav på att svenska staten måste informera alla Chile-adopterade i Sverige om den pågående chilenska brottsutredningen medan Anna presenterade AEF:s förslag på direktiv till den kommande statliga utredningen som följer här nedan:


”En särskild utredare ska göra en översyn av Sveriges arbete med internationella adoptioner. Utredaren ska göra översynen utifrån såväl ett barnperspektiv som ett livstidsperspektiv. Utredaren ska ta ställning till om myndigheters och organisationers arbete med internationella adoptioner har skett på ett rättssäkert och etiskt försvarbart sätt med fokus på barnets bästa.


Utredaren ska också ta ställning till vilka lärdomar svenska myndigheter behöver göra utifrån utredningens slutsatser. Om Sverige befinns ha haft del i att oegentligheter i samband med internationella adoptioner till Sverige kunnat ske, bör utredningen också ta ställning till vilka aktiva åtgärder som Sverige ska vidta för att erkänna och ta ansvar för de negativa konsekvenser som drabbat internationellt adopterade som lever i Sverige, deras adoptivfamiljer, deras biologiska förstafamiljer samt de adopterades efterkommande generationer. Utredaren ska i så fall även ta ställning till hur verksamhet med internationella adoptioner ska bedrivas fortsättningsvis för att säkerställa att något liknande aldrig upprepas.


Utredaren ska, utifrån forskning och Sveriges ratificerade konventioner om mänskliga rättigheter, särskilt beakta följande; internationellt adopterades rätt till bästa uppnåeliga hälsa, internationellt adopterades rätt att känna till sitt ursprung och sin identitet samt internationellt adopterades rätt att slippa att utsättas för rasism. Utredaren ska ta ställning till hur tillgång till ett kunskapsbaserat, jämlikt och tillförlitligt psykosocialt stöd till adopterade i Sverige ska organiseras samt hur adopterades rätt till kännedom om och tillgång till information om sitt ursprung ska garanteras. Utredaren ska särskilt ta ställning till hur DNA-teknik ska kunna utgöra en reell och rättssäker möjlighet föradopterade att söka sitt ursprung.”

Om Richey Wyvers nya avhandling om adoption

Avhandlingstips: Richey Wyvers avhandling i sociologi vid University of Auckland, Nya Zeeland – ”‘More Beautiful Than Something We Could Create Ourselves’: Exploring Swedish International Transracial Adoption Desire” – kunde inte komma mer lägligare än just nu när Sverige som världens mest adopterande land i historien (d v s proportionellt och per capita) är i fokus och debatteras som aldrig förr.

https://researchspace.auckland.ac.nz/handle/2292/54630?fbclid=IwAR0vM-jHapt4ZU8NXt1Lh9NVJ-IwAFcumzm465vnEXCRDJSTsWO2aq3lV2U

Wyvers avhandling utgörs av en postkolonial feministisk analys av varför Sverige och svenskarna både begär och behöver de icke-vita adoptivbarnen från utomeuropeiska länder och det är då för min egen del aningen ”speciellt” så klart att uppmärksammas i avhandlingen som den som grundade och utvecklade den kritiska och just postkoloniala feministiska adoptionsforskningen i både Sverige och i Korea och, skulle många forskare säga, i världen i övrigt.

En kort bakgrund till den svenska adoptionsforskningen i form av avhandlingar:

Historiskt sett har Sverige faktiskt ”producerat” en av världens största adoptionsforskare i form av Michael Bohman som genomförde flera världsuppmärksammade studier om inhemska adoptivbarn i Sverige på 1960- och 70-talen. Jag hann själv träffa Bohman vid flera tillfällen innan han gick bort och han både bjöd på middag hemma hos sig och gav mig bl a flera s k ”separat”, d v s gamla särtryck av hans vetenskapliga artiklar, som han hade sparat genom åren.

År 1981 kom sedan den första avhandlingen om utländska, utrikes födda internationellt adopterade barn i form av psykologen Gunilla Halldéns ”Adoption i ett konflikt- och utvecklingsperspektiv” då psykologen Ingegärd Gardell, Sveriges första forskare om just internationellt adopterade, aldrig lyckades färdigställa sin studie vilket hon sörjde livet ut om jag har förstått Jonas Gardell rätt (vilket jag tror att jag har).

År 1997 kom sedan psykologen Malin Irhammars mycket uppmärksammade avhandling ”Att utforska sitt ursprung. Identitetsformande under adolescensen hos utlandsfödda adopterade. Betydelsen av biologiskt och etniskt ursprung” som av många fortfarande anses ha bevisat att adopterade som intresserar sig för både ursprungslandet och förstaföräldrarna mår sämre än den stora majoritet av landets utlandsadopterade som inte gör det.

År 2005 kom så min egen avhandling i Korean studies, ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture”, som än idag är en av de mest nedladdade och därmed förhoppningsvis mest lästa svenska avhandlingarna och definitivt både en av de mest nedladdade och mest refererade avhandlingarna inom svensk humaniora. Jag var också den första adopterade som doktorerade inom ämnet – tidigare hade i stort sett samtliga av de som forskade om adoption i Sverige (förutom just Gardell) varit adoptivföräldrar.

Året därpå kom sedan Cecilia Lindgrens avhandling i historia ”En riktig familj. Adoption, föräldraskap och barnets bästa 1917-1975”, och två år senare psykologen Anna Elmunds avhandling i medicin ”Overrepresentation of internationally adopted adolescents in Swedish §12-institutions”, som därmed blev den andra utlandsadopterade att doktorera inom ämnet.

Därefter har Elizabeth Martinell Barfoeds avhandling inom socialt arbete ”Berättelser om adoption” (2008) utkommit liksom Em Anderssons ”Blodets och rötternas logik. Internationell adoption i välfärdens diskursiva praktik” (2010) och Carolina Jonsson Malms ”Att plantera ett barn. Internationella adoptioner och assisterad befruktning i svensk reproduktionspolitik (2011) och de båda sistnämnda är likaså utlandsadopterade.

Och slutligen ungefär samtidigt som Wyvers avhandling lades fram så försvarade Johanna Gustafsson sin avhandling ”Adoptivfamiljers återresor till barnens födelseländer” vid Linköpings universitet, som handlar om hur adoptivfamiljer besöker ursprungsländerna medan adoptivbarnen fortfarande är barn.

Abstract:

Globally the international adoption industry is in a time of crisis, beset by a steady stream of corruption and abuse scandals, and criticised by some as a racist and exploitative trade in children of colour. Yet, in Sweden, arguably the world’s leading adopting nation, international adoption remains celebrated, wrapped up in national myths of anti-racism and goodness. This thesis critically explores the unique nature of Swedish international transracial adoption desire, examining how the adoptee body is deployed in national myth building and in fantasies of colour-blindness and white cosmopolitanism.

Drawing on the theoretical work of Ghassan Hage, bell hooks and Homi K Bhabha, the thesis uses deconstructive narrative analysis techniques to explore meanings and desires concealed beneath the surface of published texts and images. Analysing a range of sources, from commercials to popular adopter and adoptee autobiographies, it seeks to deconstruct narratives of adoption and goodness, and build a new understanding of white adopters’ racial desires and their roles in maintaining a status quo of patriarchal white supremacy.

The thesis argues that the body of the transracial adoptee is used to signify a uniquely Swedish national goodness, and serves to unite a divided nation by symbolically connecting white Swedish subjects to a mythical glorious past, when white Swedes could have complete control over the positioning of bodies of colour in white national space. The adoptee body symbolises a safe version of multiculturalism, where a non-white body can be observed, controlled and consumed legitimately. It can also carry the possibility of white fantasies of being progressive, cosmopolitan digressive desiring subjects who are able to step out of whiteness to experience a world of Otherness.

However, while the adoptee body is central to upholding myths of Swedish goodness and exceptionalism it also troubles them: for it simultaneously carries hidden histories of Sweden’s colonial past and racist present, which its presence forever threatens to reveal. The adoptee body therefore risks exposing the inauthenticity of Swedish virtue and the good white Swedish subject, and the histories of eugenics, racism and colonialism that good Sweden and the international adoption project are built on.