Kategori: adeln

Är Huset Hohenzollerns restitutionskrav rimliga?

David Motadel frågar sig i New York Review of Books om Huset Hohenzollerns restitutionskrav gentemot den (återförenade) tyska staten är rimliga eller ej mot bakgrund av den gamla preussiska och tyska kunga- och kejsardynastins högerextrema och nazistiska förflutna och likt drottning Silvia har då Huset Hohenzollern också beställt och finansierat egna utredningar och rapporter som ska visa att fr a Hohenzollern-prinsarna inte var särskilt nazistiska innan och under kriget (vilket de då var).
 
Andra världskrigets slut, Axelmakternas nederlag, Tredje rikets undergång, ockupationen och delningen av Tyskland, Kalla krigets början och etableringen av det kommunistiska Central- och Östeuropa liksom befrielsen och demokratiseringen av Västeuropa innebar i mångt och mycket den slutgiltiga dödsstöten och dödssucken för de gamla europeiska furstehusen och den gamla europeiska aristokratin och särskilt gällde detta de tysktalande furstehusen och adelsätterna.
 
En studie som har försökt att kvantifiera hur den tyska aristokratin åderläts kraftigt på fr a män (d v s deras blåblodiga manskroppar upphörde helt enkelt att fungera av en mängd olika anledningar) har t ex visat att av 9000 undersökta tyska adelsmän (det fanns då år 1933 omkring 70 000 furstliga och adliga personer av alla kön i det dåvarande Tyskland) så:
 
– dödades 6500 under kriget varav 5000 i direkt strid (d v s de stupade för A.H. vid de olika fronterna, d v s de tyska furstarna och aristokraterna föll ”som käglor” och gick åt som ”smör i solsken”)
 
– 500 begick självmord i samband med eller omedelbart efter den tyska kapitulationen
 
– 500 avrättades av de allierade eller avled av sjukdomar, svält, umbäranden och nog även av förtvivlan och sorg (p g a vanheder och ångest, p g a att deras ätter hade utplånats och var på väg att dö ut, p g a att de hade förlorat allt de ägde o s v) i de allierades fängelser och fång- och koncentrationsläger
 
– ytterligare 100-tals dödades av fr a hämndlystna ryska slavarbetare och likaledes hämndlystna allierade krigsfångar som arbetade på deras slott, i deras palats och i deras våningar (d v s de dödades i sina sängar, i sina gemak och salar, i sina våningar, i sina skogar och på sina ägor av sina tjänare, hushållerskor, butlers och jordbruksarbetare i samband med den tyska kapitulationen
 
– åtskilliga av de resterande som överlevde flydde eller flyttade till Latinamerika, Mellanöstern, Iberiska halvön, USA, Sverige, Kanada eller Australien då de hade förlorat och blivit av med allt i både Öst- och Västtyskland för att inte tala om alla gods och all mark som befann sig utanför Tyskland och då många också hade skäl att fly då de misstänktes för krigsbrott och då de fruktade att människor skulle hämnas på dem
 
”The Hohenzollern controversy is not only about the long shadows cast by the Nazi period, but also about the place of the monarchical heritage in today’s democratic Germany.”
 
 
“In the early hours of November 10, 1918, Kaiser Wilhelm II, the last German emperor of the Hohenzollern dynasty, fled by train into exile in the Netherlands. The armistice ending World War I was signed the next day. Under the Weimar Constitution of 1919, Germany’s monarchy was abolished; its aristocracy lost its privileges but was allowed to keep much of its property.
 
After World War II, however, the Soviet authorities expropriated the possessions of the former noble families—palaces, manor houses, lands—in their occupation zone of eastern Germany, which was soon to become the German Democratic Republic. Following German reunification in 1990, some of those families sought to reclaim what they had lost. A law passed in 1994 allowed for restitution or compensation claims, though only on condition that the claimants or their ancestors had not “given substantial support” to the National Socialist or East German Communist regimes.
 
The Hohenzollerns were among those who demanded compensation, as well as the return of tens of thousands of priceless artworks, antiquities, rare books, and furniture now in public museums, galleries, and palaces. Among their requests is the right to reside in one of the Potsdam palaces, preferably the grand 176-room Cecilienhof, which today is a museum.
 
Despite years of negotiations between the German state and the family, their claims remain unresolved. Last summer, as more and more details about the negotiations in the case were leaked to the German press, a bitter public controversy erupted over Germany’s monarchical past. The critical question is whether the Hohenzollerns had “given substantial support” to the Nazi regime.
 
In 1919, in a letter to one of his former generals, the exiled emperor, whose anti-Semitism grew more and more virulent during the interwar years, blamed the Jews above all for the fall of the monarchy:
 
The deepest, most disgusting shame ever perpetrated by a people in history, the Germans have done onto themselves. Egged on and misled by the tribe of Juda whom they hated, who were guests among them! That was their thanks! Let no German ever forget this, nor rest until these parasites have been destroyed and exterminated from German soil! This poisonous mushroom on the German oak-tree!
 
“Jews and mosquitoes,” he wrote in the summer of 1927, were “a nuisance that humanity must get rid of in some way or other,” adding: “I believe the best would be gas!”
 
(…)
 
“More relevant to a resolution of the family’s claims are the actions of the emperor’s eldest son, the self-proclaimed “crown prince” Wilhelm, who was the most senior member of the dynasty in Germany in the 1920s and 1930s and the owner of the Hohenzollern properties at the time of the Soviet expropriation.
 
The facts, known to historians for decades, seem clear: Wilhelm, who was determined to destroy the hated Weimar Republic, backed its right-wing enemies, believing that this would pave the way for the restoration of the monarchy. And he came out in support of Hitler early. In the second round of the presidential elections in the spring of 1932—after having abandoned the idea of running himself—he endorsed Hitler rather than his opponent, the elderly president and former imperial field marshal Paul von Hindenburg, thereby legitimizing the Nazi movement among conservative and royalist segments of German society.
 
Hitler, reportedly “with a smile,” told the British Daily Express, “I value the ex–Crown Prince’s action highly. It was an absolutely spontaneous action on his part, and by it he has publicly placed himself in line with the main body of patriotic German nationalists.”
 
Wilhelm also helped the Nazis on other occasions. In 1932, for example, he tried to convince Defense Minister Wilhelm Groener to lift the ban on the Nazi paramilitary groups, the SA and SS. And after Hitler was appointed chancellor on January 30, 1933, Wilhelm wasted no time ingratiating himself with Germany’s new leader.
 
In a stream of letters to Hitler, he professed his unconditional loyalty to the regime. In 1934, for the international press, he proudly posed in front of a mirror at Cecilienhof wearing a swastika armband. Most of the other Hohenzollerns, although far less prominent, behaved similarly. Wilhelm’s younger brother August Wilhelm (“Auwi”), a high-ranking SA leader, was a committed Nazi.
 
One of Wilhelm’s most important services to the regime was his participation in the Day of Potsdam on March 21, 1933, a spectacle staged by the Nazis to present themselves as the heirs to a glorious Prussian past. Representing the Hohenzollern dynasty, Wilhelm, along with three of his brothers, took part in the carefully choreographed proceedings at Potsdam’s Garrison Church.
 
The highlight of the event was a handshake between President von Hindenburg and Hitler. The Day of Potsdam symbolized the pact between the Nazi movement and the old elites, reassuring the sizable conservative parts of the population. It was the regime’s first major propaganda triumph, and it was enabled by the former royal family and its aristocratic allies.
 
The Hohenzollerns were by no means unrepresentative. Crucial to Hitler’s ascent to power was a coalition between the Nazis and Germany’s old conservative elites, who hoped they could use and control him for their own ends. It was they who arranged Hitler’s appointment as Reich chancellor, plotted in the backrooms of gentlemen’s clubs, in officers’ messes, and at dinners and shooting parties on grand estates.”

Om det nazistiska fursteparet prinsessan Mafalda av Huset Savojen och prins Philipp av Huset Hessen

Vad har en av världens mest älskade och spelade operor med en av världens mest spridda och lästa svenska böcker att göra – d v s Giacomo Puccinis Turandot och Axel Munthes Boken om San Michele? Jo de är båda dedicerade till prinsessan Mafalda av Huset Savojen som var gift med prins Philipp av Huset Hessen vilka båda var nazister innan de föll i onåd under kriget och tillsammans kom de bl a att spela en avgörande roll i kontakterna mellan den tyska nazistregimen och både det brittiska och italienska kungahuset och aristokratin.
Namnlöst.jpg
Har precis läst ut den amerikanska historikern Jonathan Petropoulos faktaspäckade tegelstensverk ”Royals and the Reich. The Princes von Hessen in Nazi Germany” som följer detta europeiska furstepars närmast osannolika livsöden och de båda gick 1930 med i det tyska nazistpartiet tack vare ”vår egen” Carin Göring som verkade som ”rörelsens första dam” och då hon kom från och tillhörde den svenska adeln kom hon att spela en avgörande roll för att rekrytera åtskilliga tyska adelsmän till ”rörelsen”.
 
Prins Philip är idag tämligen bortglömd som nazist p g a att han senare föll i onåd men innan dess var han en av dem som stod A.H. närmast liksom hela det nazistiska ledarskiktet. Prinsen var en av de viktigaste av de nazistiska tyska adelsmännen bredvid prins August ”Auwi” Wilhelm av Huset Hohenzollern och vår egen konungs morfar hertig Karl Eduard av Huset Sachsen-Coburg-Gotha och 1941 års Almanach de Gothas pryddes t o m av ett foto på prinsen iförd nazistuniform. Prins Philipp och prinsessan Mafalda umgicks bl a med och kände hertigen av Kent, markisen av Londonderry och självaste hertigen av Windsor, d v s Brittiska imperiets pro-nazistiska kronprins som slutade som kung Edward VIII 1936 innan han tvingades abdikera.
 
Uppemot en tredjedel av de tyska furstehusen och den tyska aristokratin anslöt sig till NSDAP och även i t ex Frankrike, Storbritannien och Italien var adeln kraftigt överrepresenterad inom extremhögern under mellankrigstiden liksom i flertalet länder i Central- och Östeuropa. Huset Wettin, Huset Hannover, Huset Lippe och Huset Waldeck var alla t ex väl representerade inom NSDAP och år 1938 var t ex 18,7% av samtliga Obergruppenführer:s inom SS adliga liksom 14,3% av alla SS-Brigadeführer:s. I Sverige verkar uppemot 10% av den svenska adeln ha varit organiserade inom den svenska extremhögern någon gång mellan ca 1925-45.

Den tyska och europeiska aristokratin och extremhögern

Har nyligen börjat läsa Jonathan Petropoulos ”tegelstens”-monografi (d v s en både gedigen och diger akademisk publikation i termer av antal primärkällor och antal boksidor och det rikhaltiga bildmaterialet går dessutom inte heller ”av för hackor”) ”Royals and the Reich” som handlar om hur den tyska aristokratin och de tysktalande furstehusen förhöll sig till nazismen och Tredje riket med Huset Hessen som exempel och ”idealtyp” och förstår nu än mer och på djupet att adeln och furstarna attraherades av fascismen både i Tyskland och i större delen av Europa inklusive i Sverige mellan ca 1918-45 då många ”blåblodiga” tyskar, européer och svenskar antagligen såg extremhögern som ”sista chansen” för dem att bevara det som var kvar av deras makt, status, förmögenheter och privilegier efter alla revolutioner och jord- och rösträttsreformer som Första världskriget hade resulterat i.
81898572_10157069977165847_8909208729774194688_o.jpg
Vår egen kungs mors familj Sachsen-Coburg-Gotha är då väl representerad i Petropoulos bok och det är då fler än jag som genom åren har uppmärksammat att både kungen och flera av hans barnbarn är uppkallade efter nazistiska Sachsen-Coburg-Gotha-anförvanter. Kungens morfar hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha är så klart omnämnd och när vår kungs föräldrar vigdes i Coburg 1932, som var den första tyska staden som nazisterna ”erövrade” i ett allmänt och fritt val, var stora delar av just den pro-nazistiska tyska högadeln naturligtvis på plats under det pampiga och genomnazifierade bröllopet och en Hohenzollern-prins ”uppträdde” t o m i SS-uniform under själva ceremonin som förrättades i närvaro av stadens nazistiska borgmästare Franz Schwede.
 
 
 
Åtminstone 1/3 av de adliga tyskarna anslöt sig till NSDAP någon gång mellan 1919-45 vilket gör att den tyska adeln därmed är på nivå med de tyska läkarna och de tyska juristerna vad gäller partianslutningsgrad (även om det så klart inte är ett yrke att vara adlig). Hur många inom den svenska adeln som någon gång anslöt sig till en högerextrem och nazistisk organisation mellan ca 1925-45 har nog ingen försökt sig på att räkna på någon gång (i alla fall inte vad jag känner till) men det finns då en del som tyder på att det kan ha handlat om uppemot 10%.
82302971_10157069977500847_3412113665678114816_o.jpg
Efter 1945 fick sedan den pro-nazistiska artistokratin i många fall ”sota” för att ha satsat på ”fel häst” i Tyskland och runtom i Europa och flera prinsar, furstar, hertigar och grevar dödades, avrättades, dömdes, fängslades och/eller fråntogs sina stadspalats och våningar och sina slott, herresäten och jordegendomar och i många fall skingrades adelssläkterna och furstehusen i det närmaste ”för vinden” och tvingades gå i exil.81749653_10157069978000847_7524952126166925312_o.jpg81746367_10157069977710847_3311619522670100480_o.jpg

En dag i det överklassnazistiska grevliga paret Eric och Mary von Rosens spår

Har spenderat söndagen i det s k överklassnazistiska grevliga paret Eric och Mary von Rosens tecken och spår som började med ett unikt besök i parets gamla jaktstuga i Jaktstuguskogen där Hermann Göring och Carin von Kantzow ska ha sovit över under åtminstone en natt i den hakkorsprydda praktsängen.
69710656_10156721130650847_1293332047166701568_n.jpg
70123202_10156721130265847_3984829069060472832_n.jpg
Senare skulle jaktstugan, som ritades av den högerradikalt lagda arkitekten Ivar Tengbom och dekorerades av den än mer högerradikalt lagda konstnären Gunnar Hallström (som f ö också ligger bakom gamla Nordens frihets och dagens NMR:s organisationssymbol), komma att delvis stå modell för Görings (ö)kända residens Carinhall utanför Berlin.
70290482_10156721130345847_9204741868884066304_n.jpg
69635133_10156721130675847_1298106697885155328_n.jpg
 
Därefter besöktes Rockelstad slott, vars långa slottsallé f ö enbart består av granar, och som ligger naturskönt bredvid sjön Båven där Göring landade med ett flygplan tillsammans med Eric en stormig vinterkväll år 1920 (sjön var då isbelagd) och resten är, som det heter, historia efter att han under samma kväll sägs ha blivit ”störtkär” i Carin von Kantzow.
 
70450901_10156721130995847_3232986200558010368_n.jpg
70765648_10156721131080847_4352984676307042304_n.jpg
 
Erics sonson har även uppgett att Eric i vredesmod lät kasta flera föremål i sjön Båven som han hade fått som gåvor av Göring, A.H. och de andra tyska nazistledarna när han fick höra att Tyskland hade invaderat Norge 1940 men det är samtidigt svårt att veta så här i efterhand vad som är sant eller inte vad gäller familjen von Rosen.
70385127_10156721131510847_2491382061642809344_n.jpg
 
I närheten av Rockelstad slott bor f ö även hertigen av Otranto på Elghammars slott. Den gamle hertig Charles, den sjätte hertigen av Otranto som liksom Erics bror Clarence slutade som hovstallmästare, var också han pro-(nazi)tyskt lagd innan och under kriget och bl a (aktiv) medlem i Svensk-tyska föreningen. Idag residerar den åttonde hertigen av Otranto, Charles-Louis d’Otrante, på slottet. Och som om inte detta vore nog: På Ekensholms slott, som också ligger i Flens kommun, hittas grevinnan Walburga Habsburg som är gift med greve Archibald Douglas och som är dotter till Österrike-Ungerns siste tronföljare ärkehertig Otto.
70141933_10156721132000847_1309484293885526016_n.jpg
 
Dagen avslutades sedan med ett besök på Hegelsta kyrkogård där Eric och Mary von Rosen ligger begravda bredvid sina barn Brita, Anna och Egil som f ö deltog i att grunda den svenska grenen av Johanniterorden.
69636603_10156721132285847_8013569063416496128_n.jpg
 
Både Eric och Mary och deras dotter Birgitta vigdes i Hegelsta kyrka och på Birgittas bröllop spelades Horst Wessel-sången som bröllopsmarsch. Birgitta, som bl a var medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation, hade dessutom också översatt Hanns Heinz Ewers bok om Horst Wessel till svenska (som Nationalsocialistisk front f ö kom att nytrycka på 00-talet) och Göring var naturligtvis närvarande på bröllopet medan A.H. (i sin frånvaro) skänkte Birgitta en Mercedes-bil av lyxmodell i bröllopspresent.
70954842_10156721132170847_6506927834861142016_n.jpg
 
På 1970-talet ska f ö Erics och Marys dotter Birgitta och dennes son Peter ha varit RAF-sympatisörer och det sägs även att en annan (kvinnlig) von Rosen-medlem ska ha befunnit sig i utkanten av den s k Norbert Kröcher-affären i Stockholm men återigen är det notoriskt svårt att utröna vad som är sanning eller myt om familjen von Rosen.

Alltid kul att läsa Gods & Gårdar: I snart sagt varje nummer presenteras en familj och ett slott som har någon koppling till den svenska extremhögerns annaler

Det slår faktiskt aldrig fel: Varje gång jag läser ”överklassmagasinet” Gods & Gårdar (och vilket jag gör för att jag är lite fixerad vid adeln och högborgerligheten och vid eliterna, de övre skikten och socialgrupp ett:arna) som riktar sig till den lilla andel av befolkningen som bor på slott, i palats, i paradvåningar och på storgårdar, säterier och herrgårdar så finns det alltid ett reportage om en viss godsägarfamilj (och ofta men inte alltid en adlig sådan) och om ett visst slott och herresäte som förekommer inom den svenska extremhögerns ”ärorika” annaler.
 
 
49998715_10156172288265847_3428880294583730176_n.jpg
 
I januarinumret, som nyligen kom ut i handeln, hittas då ett reportage om Wikhus säteri utanför Västerås där godsägarparet Gustaf och Myran Paulson bor tillsammans med Gustafs far Ulf Paulson som i sin tur är son till Sven och Maggie Paulson. Sven och Maggie Paulson var då under krigsåren både prenumeranter på antisemitiska Tidningen Nationen samt medlemmar i fascistiska Svensk Opposition och i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland.
50282484_10156172288420847_4973979596610338816_n.jpg

Om en politiskt engagerad och samhällsintresserad friherrinna

Friherrinnan Brita Hermelin har nyligen gått bort och det lite är fascinerande att läsa Anders Senestads nekrolog över denna i dagens Svenska Dagbladet där det bl a står att läsa att Brita och hennes man friherre Nils Hermelin liksom dennes far (d v s Britas svärfar) friherre Robert Hermelin var ”politiskt engagerade” och att hela familjen (inklusive Brita) var ”mycket samhällsintresserade”:
36176358_10155731659910847_6412938660341088256_n.jpg
 
Friherrinnan Brita Hermelin liksom hennes man friherre Nils Hermelin och hennes svärfar friherre Robert Hermelin liksom Nils Hermelins bröder friherre Lars Hermelin och friherre Knut Hermelin (och den sistnämndes fru friherrinnan Ingrid Hermelin) var samtliga medlemmar i högerradikala och pro-nazityska Svensk Opposition under krigsåren.
 
Brita Hermelins man friherre Nils Hermelin (och högst sannolikt även Brita själv) var även medlem i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland samt finlandsfrivillig (https://www.hermelin.net/biografier/thorsvi/nils-fortroendemannen) och paret var samtidigt medlemmar i och aktiva i dåvarande Moderaterna så visst var paret synnerligen ”politiskt engagerat” och ”mycket samhällsintresserat” – d v s dagens dödsruna i Svenska Dagbladet överdriver verkligen inte på något sätt.

Greve Gustaf Douglas som både har en gedigen aristokratisk och högerradikal familjebakgrund fyller idag 80 år

Idag fyller en av Sveriges absolut rikaste och mest ”blåblodiga” adelsmän 80 år – greve Gustaf Douglas, ägare till Securitas och Assa Abloy, som är bosatt på Rydboholms slott där flera högerradikala möten en gång i tiden avhölls.
 
Greve Eric von Essen, mellankrigstidens och krigsårens herre på Rydboholms slott, värdade exempelvis i augusti 1934 för ett s k ”nationellt sommarting” som arrangerades av högerextrema Sveriges nationella förbund och som rapporterades ha varit ”storstilat” i partiorganet Nationell tidning. Eric von Essen var senare även medlem i fascistiska Svensk opposition och han var gift med friherrinnan Louise Tamm som bl a var medlem i pro-nazityska Svensk-tyska föreningen och det är deras dotter grevinnan Elisabeth von Essen som Gustaf Douglas är gift med.
 
Gustaf Douglas far greve Carl Douglas, herre till Stjärnorps slott, tillhörde också han högerextrema Sveriges nationella förbund och han var även en av finansiärerna av partiets dagstidning Dagsposten och dennes far general och greve Archibald Douglas var i sin tur en av initiativtagarna till ”överklassnazistiska” Nationalsocialistiska blocket.
 
En syster till Gustaf Douglas gifte sig f ö med hertig Max Emanuel av Bayern medan en annan syster gifte sig med den 11:e hertigen av Marlborough John Churchill (d v s Winston Churchills kusin) och till de nära släktingarna räknas även prins Joseph Wenzel av Liechtenstein.
 
Gustaf Douglas morfars far Philipp som var furste av Eulenburg var f ö gift med en svensk adelskvinna och bosatt i Stockholm på 1870-talet där han träffade den franske diplomaten greve Arthur de Gobineau, d v s författaren till den rasideologiska klassikern ”En essä om de mänskliga rasernas ojämlikhet”, och de båda blev nära vänner och ägnade sig tillsammans åt att beundra svenskarna och deras ”nobla” och ”rasrena” kroppar och utseenden och vilka de betraktade som (de ”ariska”) gudarna och gudinnorna på jorden.
 
Gobineau var inte bara besatt av germanerna och nordborna och utan propagerade även tidigt för ”gula faran” och efter Gobineaus död så spelade fursten av Eulenburg (d v s Gustaf Douglas morfars far) en viktig roll för att sprida Gobineaus rasideologiska och antisemitiska idéer inom den tysktalande världen. Det var exempelvis fursten av Eulenburg som fick kejsar Wilhelm II (som fursten var nära vän med) att senare masspopularisera begreppet ”gula faran” och det var också han som sammanförde 1800-talets andra stora rasideolog Houston Stewart Chamberlain (d v s Wagners svärson, som fursten också var nära vän med) med kejsaren.
Douglas.jpg

Om de rikaste svenska adelsfamiljerna och den svenska extremhögern

Den svenska adeln och aristokratin är som alla redan vet många gånger och kraftigt (statistiskt) överrepresenterad bland landets politiker, högre tjänstemän, chefer, högutbildade, forskare, näringslivstoppar o s v och naturligtvis även bland landets superrika och självklart kan åtminstone inte jag låta bli att börja slå i adelskalendrar (jag råkar ”sitta på” ett antal årgångar liksom på ett flertal årgångar av tyska och centraleuropeiska Almanach de Gotha och även olika västerländska versioner av ”Who’s Who”) och högerradikala matriklar och påminnas om att ett försvarligt antal av de superrika adelspersonernas föräldrar, far- och morföräldrar och nära släktingar tillhörde den svenska extremhögern ”när det begav sig” mellan ca 1925-45 när jag tar del av Expressens färska ”Sveriges rikaste adelspersoner”-lista (OBS: naturligtvis är det livs levande människor vi talar om och inte några rashundar, fullblodshästar eller rasrena katter, jättekaniner eller marsvin):

http://www.expressen.se/dinapengar/de-ar-svenska-adelns-rikaste-personer

Sedan ska en så klart inte håna de som satsade på ”fel häst” under mellankrigstiden och krigsåren och många kom ju också att göra det under Kalla kriget (rätt så många tillhörande den svenska adeln blev ju rätt så vänsterradikala särskilt på 1960-, 70- och 80-talen) liksom nog även därefter (att ha satsat på Storbritannien och USA har väl funkat fram tills alldeles nyligen men kommer kanske inte att ”löna sig” lika mycket framöver):

Familjen Uggla är nog den familj bland de superrika adelsfamiljerna som har ”framfött” och ”producerat” flest betalande medlemmar åt den svenska extremhögern med representanter både i det s k lindholmspartiet (NSAP/SSS), i Sveriges nationella förbund (SNF) och i Svensk opposition (SO) liksom en och annan krigsfrivillig såsom lindholmsnazisten Arne Uggla (som både tjänstgjorde i Finland under kriget och i Korea på 1950-talet) och ett flertal högerradikala officerare såsom den tidigare nämnde kapten Arne Uggla, kapten Bengt Uggla, kapten Bertil G:son Uggla samt ryttmästare Eric A:son Uggla.

Även familjen Bennet har bidragit till både SNF:s och SO:s medlemskadrer såsom friherren och friherrinnan Rutger och Margareta Bennet samt direktör Eric Bennet men dock inte i lika hög grad som ”ugglorna” och vilket kan bero på att de sistnämnda upptar långt fler sidor i adelskalendern än de förstnämnda.

Likaså har familjen Tham ”fött fram” både lindholmare, SNF:are och nysvenskar (SO) och även flera medlemmar i pro-nazityska Riksföreningen Sverige-Tyskland (såsom Allan Tham och Henry Tham) och en av dem var den våldsamme ungnazisten Wolrath Tham från Saltsjöbaden som tillsammans med två ”folkkamrater” och ”sverigevänner” och beväpnad med en pistol slog sig in på kommunistiska Ny Dags redaktion 1931 innan han brottades ned och övermannades av journalisterna där.

Familjen Douglas på Stjärnorps slott i Linköping (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2016/03/18/von-krusenstierna-douglas-extremhogern) liksom familjen Wachtmeister (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/01/22/extremhogern-wachtmeister och https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/06/27/kungafamiljen-hovet) och familjen Staël von Holstein har jag redan skrivit om tidigare (se https://tobiashubinette.wordpress.com/2017/05/26/stael-von-holstein-extremhogern) och vad gäller familjen von Bahr så sticker kapten Nils von Bahr ut då han arbetade på axelmakternas ”international” Antikominterns kansli i Berlin innan och under kriget och enstaka von Bahr:are hittas numera i dagens SD.

Också familjen Klingspor har bidragit med representanter till både lindholmspartiets, SNF:s och SO:s ”rullor” och lindholmsnazisten Gustav Klingspor var även frivillig i Finska fortsättningskriget medan Kinnevikkoncernens medgrundare Wilhelm Klingspor var medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland.

Vad gäller familjen Gyllenkrok så verkar de flesta av dem ha satsat på SNF och SNF:aren överste Axel Gyllenkrok planerade t o m en högerradikal statskupp på hösten 1940 tillsammans med en s k ”junta” bestående av s k ”överklassnazistiska” officerare och varav ett flertal just var adliga såsom general Rickman von der Lancken.

”Palmstiernorna” var märkligt nog rätt få inom extremhögern och en av ett fåtal var den berömde och framlidne finansmannen Jacob Palmstiernas far Carl Palmstierna som var medlem i både SO och Riksföreningen Sverige-Tyskland.

af Petersens slutligen har lämnat enstaka ”spår” i både SO:s och SNF:s matriklar medan familjen Piper faktiskt inte dyker upp i en enda högerextrem medlemslista mellan ca 1925-45 samtidigt som det idag finns enstaka Piper:s i SD.

Om diverse slott (och adelsfamiljer) som figurerat i den svenska extremhögerns historia

Noterar idag (bland DN:s dödsannonser) att greve Magnus von Essen på Rydboholms slott i Österåker har gått bort, son till det högerradikala och pro-nazityska greveparet Eric och Louise von Essen:
20228852_10154895459365847_6426214115382958363_n
 
Just Rydboholm var då ett av ett flertal slott som under mellankrigstiden och krigsåren ”host:ade” och var värd åt högerextrema paramilitära träningsläger, högerextrema barn- och ungdomsläger samt högerextrema kurser, möten och middagar (liksom bl a baron Gösta Hermelins Ulvåsa slott i Motala och grevinnan Ebba Mörners Torönsborgs slott i Söderköping) och slottsherren var vid denna tid greve Eric von Essen, kapten i pansartrupperna samt bl a medlem i Svensk opposition, och gift med Louise som var född Tamm och som bl a var medlem i Svensk-tyska föreningen.
 
20245342_10154895520565847_5977463594957483980_n.jpg
På Rydboholms slott avhölls bl a i augusti 1934 ett välbesökt s k ”nationellt sommarting” som arrangerades av Sveriges nationella förbund och som rapporterades ha varit ”storstilat” i partitidningen. Utöver Magnus fick paret Eric och Louise även dottern Elisabeth som idag är gift med greve Gustaf Douglas på Stjärnorps slott i Linköping, d v s ett av Sveriges absolut rikaste (miljardärs)par, och även Stjärnorps slott är f ö en rätt så flitigt förekommande byggnad och plats i den svenska extremhögerns dramatiska och just ”storstilade” (mot bakgrund av alla adelsfamiljer som har varit aktiva inom rörelsen) men fortfarande för de allra flesta okända annaler.

Den nyligen bortgångne friherre Niclas Silfverschiölds far tilldelades den nazityska Tyska örnens orden

Friherre Niclas Silfverschiöld gick bort igår, make till prinsessan Désirée som är konungens syster och dotter till arvprinsen Gustaf Adolf och prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha vilka båda var pro-nazister.
 
Den nyligen avlidne friherren var son till den pro-(nazi)tyske friherren och ryttmästaren Carl-Otto Silfverschiöld som var en av de ca 250 svenskar som under högtidliga former tilldelades den nazistiska förtjänstmedaljen Tyska örnens orden (med svärd) eller Verdienstorden vom Deutschen Adler av Hitler.
 
Hur många (överklass)nazistiska kopplingar och ”hemligheter” finns det egentligen inom Huset Bernadotte?
 
Naturligtvis finns det ingen primordialistisk, essentialistisk eller biologistisk arvssynd och det är inte friherre Niclas, prinsessan Désirées eller kung Carl Gustafs eller för den delen drottning Silvias fel att de har föräldrar som var nazister och pro-nazister (eller att de blev döpta efter nazister och vigda av nazister eller att deras barn döptes av nazister o s v) men det är inte utan att en börjar undra om det kan vara så att ”kaka söker maka” och att ”lika barn leka bäst”, d v s barn till överklassnazister kanske dras särskilt till varandra vad gäller att ingå i intimrelationer med varandra?