Kategori: adeln

En tredagarsresa genom Huset Esterházys gamla ägor

Har under tre dygn, ”guidad” av den ungerske författaren Peter Esterházys magnum opus-tegelstensroman ”Harmonia cælestis” (liksom f ö även av Baedekers gamla Österrike-Ungern-reseguide) och tack vare det omfattande f d kaiserlich-königlichen Staatsbahnen-järnvägsnät som täcker Centraleuropa, besökt sammanlagt nio slott och palats som en gång i tiden tillhörde det ungerska Huset Esterházy som sägs ha varit den enda centraleuropeiska furstefamilj som kunde tävla med kejsarhuset Habsburg vad gäller rikedom och makt.

Det fanns visserligen gott om illustra och (super)rika familjer i den gamla dubbelmonarkin såsom bl a Auersperg, Sapieha, Liechtenstein, Kinsky, Schwarzenberg, Wittgenstein och Lobkowitz men ingen av dem nådde upp till Esterházys ofantligt förmögna nivå. Esterházy-dynastins uppgång grundade sig på att ätten förblev lojal med habsburgarna under motreformationen och i samband med alla ungerska upprorsförsök och alla krig mot Osmanska imperiet och vid ett tillfälle stupade exempelvis hela fyra Esterházys i ett enda slag mot turkarna.

Ätten var bl a mecenat till kompositören Joseph Haydn som omväxlande bodde på Esterházys båda barockslott i ungerska Fertőd respektive i österrikiska Eisenstadt och han är också begravd i den sistnämnda staden. Esterházy-dynastin ska under en period ha ägt och/eller kontrollerat mellan en fjärdedel och en tredjedel av Ungerns yta och dess efterlämnade herresäten och stadspalats är så många att det är omöjligt att besöka dem alla på åtminstone tre dygn – åtminstone ett 30-tal av dem hittas i dagens Österrike, Ungern, Tjeckien, Slovakien och Rumänien och möjligen också i ytterligare ett antal andra länder som en gång i tiden ingick i Österrike-Ungern. 

Under 1900-talets närmast otaliga krig, revolutioner, statskupper och regimskiften förlorade Huset Esterházy i praktiken alla sina ägor, förmögenheter, slott och palats efter att under århundraden ha ”producerat” mängder av ministrar, diplomater, biskopar, domare och generaler vilka alla var lojala in i döden med habsburgarna. Furst Paul V som var ättens överhuvud under stora delar av det dramatiska och fr a extremt blodiga 1900-talet fängslades av de ungerska kommunisterna efter 1945 men lyckades fly till Österrike och vidare till Schweiz under den s k Ungernrevolten i 1956 och han hann uppleva när allting vände innan han gick bort 1989.

Flertalet av de många stadspalatsen är numera museer, andra används som uthyrningslokaler för tillställningar av olika slag och vad gäller slotten förfogar familjen idag främst över Eisenstadt, Lackenbach och Forchtenstein och familjens överhuvud heter numera furst Anton II vars fulla namn lyder Anton Rudolf Marie Georg Christoph Hubertus Johannes Karl Aglaë av Huset Esterházy.

Vem besöker egentligen Bayreuthfestspelen?

Jag har i många år närt en dröm om att någon gång få besöka och uppleva Bayreuthfestspelen i södra Tyskland och igår kväll var jag faktiskt nära att ”kapa åt” mig en biljett men förlorade oturligt nog biljetten i realtid. I stort sett alla biljetter till innevarande års festspel är nu slutsålda – i alla fall var de det igår kväll enligt det digitala biljettsystem som den rejält förmögna familjen Wagner använder sig av.

Samtidigt blev det igår rätt så (över)tydligt för mig att klientelet som årligen vallfärdar till Wagners helgedomsliknande operabyggnad i bayerska Bayreuth sannerligen inte består av några kreti och pleti.

Själv kryssade jag som synes i ”Dr.” i biljettsystemet (som då står för någon som innehar en doktorsexamen) för någon baron, friherre, furste, prins eller greve är jag ju inte men det hade ändå varit åtminstone lite kul att få dela upplevelsen av en fyratimmars Wagneropera tillsammans med en äkta (d v s av blodet) habsburgsk ärkehertig, en eller annan bohemisk Bourbon:are (och för mig hade det faktiskt varit egalt om det hade handlat om en eller flera representant/er för den spanska, italienska eller franska grenen), en gaelisktalande höglandsskotsk baron, en Wittelsbach-prinsessa av den gamla skolan, en stroppig jylländsk greve, en bördsstolt Radziwiłł- eller Esterházy-prins eller varför inte en gammal Romanov-storfurstinna i 90-årsåldern som fortfarande behärskar konsten att skrida fram rak i ryggen utan att göra en min.

Ett besök i författaren och greven Miklós Bánffys fotspår i Transsylvanien

Besökte i helgen Transsylvanien och närmare bestämt dess residensstad Cluj som ungrarna känner som Kolozsvár och österrikarna som Klausenburg för detta var en gång i tiden en av det gamla Österrike-Ungerns viktigaste städer och inte minst för den ungerska adeln vars många palats närmast översållar den historiska innerstaden.

Idag är Cluj Rumäniens andra eller tredje största stad beroende på om en räknar in alla studenter för staden inhyser då landets äldsta och mest välrenommerade universitet. Under den habsburgska dubbelmonarkins tid var 80% av invånarna ungrare liksom 15% judar men idag råder det omvända förhållandet – 80% är numera rumäner och det finns bara 2-300 judar kvar i staden.

Liksom i större delen av det gamla Österrike-Ungern går det att skönja att en viss Habsburg-nostalgi råder även i Cluj liksom det ständigt närvarande Julius Meinl-kaffet och sist men inte minst alla ståtliga imperiebyggnader som minner om att staden en gång i tiden var en del av Donaumonarkin.

Jag har fr a gått i den transsylvaniska författaren greve Miklós Bánffys fotspår och besökt Bánffys gamla stadspalats samt ett flertal av de adresser som förekommer i dennes berömda transsylvaniska romantrilogi som publicerades mellan 1934-40 och utspelar sig under Österrike-Ungerns sista dranmatiska decennium och som allmänt betraktas som den ungerska litteraturens motsvarighet till Tolstojs ”Krig och fred” vad gäller episk verkshöjd.

Jag har då aldrig varit en litteraturturist och än mindre en film- eller musikturist, d v s någon som i akt och mening besöker platser kopplade till en nyckelscen eller en huvudkaraktär i någon roman, en inspelningsplats för en spelfilm eller en tv-dramaserie eller en adress som har skrivit in sig i musikhistorien (OBS – det är verkligen inget fel på de som gör det och de är som bekant väldigt många), men någon gång ska väl vara den första.

Jag har besökt Bánffys grav i Cluj där Transsylvaniens ungerska adel vilar (läs: Teleki, Bornemisza, Kendi m fl) liksom dennes stamslott i Bontida som tidigare var känt som ”Transsylvaniens Versailles” men som idag i det närmaste är en ruin. Tyvärr kunde jag inte bese det som är kvar av slottet inifrån då greve Bánffys systerdotter, som idag är 90 år gammal och formellt äger slottet, firade sin födelsedag och gästerna såg av allt att döma ut att bestå av det som idag är kvar av Rumäniens gamla ungerska adel.

F ö är trakten runt Bontida också s k ”Dracula-land”, d v s det var här som Bram Stoker förlade handlingen i sin odödliggjorda roman som sedan dess har resulterat i att de allra flesta numera förknippar Transsylvanien med vampyrer och inte med den ungerska adeln och med all säkerhet än mindre med greve Bánffy och dennes episka romantrilogi.

Jag hann också med ett besök på den mycket habsburgska Operan i Cluj som förekommer i en nyckelscen i Bánffys romantrilogi (OBS – jag vill inte ”spoil:a” handlingen så jag säger så klart inte hur) och där nästan ingenting verkar ha förändrats sedan Österrike-Ungerns dagar vad gäller själva interiören. Efter att ha besökt operahusen i bl a Wien, Linz, Budapest, Prag, Karlovy Vary, Bratislava, Lviv, Zagreb, Opatija, Bad Ischl och Ljubljana (och i många fall flera gånger om) så går det nämligen inte att säga något annat än att Operan i Cluj är rena tidsmaskinen tillbaka till Österrike-Ungern anno 1910.

Jag hade i förväg bokat den s k ”finaste” logen (och ändå kostade det bara 110 SEK/KR – OBS: jag vill så klart inte håna rumänernas fattigdom så jag ”out:ar” denna synnerligen obetydliga kostnad enbart på svenska) som en gång ”tillhörde” Bánffy-familjen och där både paraplystället och (ny)barockspegeln fanns kvar som en del av inredningen tillsammans med det utsökta sammetstyget. När ridån sedan gick upp var det visserligen inte Puccinis ”Madama Butterfly” som gällde just idag vilket är fallet i greve Bánffys roman men med fantasins hjälp gick det ändå att drömma sig tillbaka till dubbelmonarkins tidiga 1910-tal och inte minst tack vare att operahuset i Cluj t o m har bevarat de exklusiva original(tyg)tapeterna även om de är rejält slitna vid det här laget (OBS: naturligtvis p g a att Rumänien är ett fattigt land).

OBS: Jag är självklart medveten om att Transsylvaniens ungerska aristokrati var rena tyrannerna mot rumänerna (som allltid har utgjort majoritetsbefolkningen i Transsylvanien) liksom mot Transsylvaniens många romer och judar och även mot den tysktalande minoriteten men greve Bánffy försökte ändå att bryta med denna våldsamma och despotiska ”tradition” och detta säger jag utan att på något vis försöka romantisera de en gång så bördsstolta, ancien régime:iga och fr a (super)rika och mäktiga ungerska adelsfamiljerna vilka idag är fullständigt skingrade för vinden efter Österrike-Ungerns undergång, fascismens och kommunismens blodiga excesser och det postkommunistiska (d v s dagens) Rumäniens demokratisering.

Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974

Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.

Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.

Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.

I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.

Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.

Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.

Om de adliga adopterade

Aftonbladets Ingalill Mosander intervjuar den 92-åriga journalisten och författaren Yvonne De Geer, som är aktuell med självbiografin ”Är det nåt särskilt med dig?” som är en uppföljare till De Geers debutbok ”Aldrig en av oss” som hon gav ut som 87-åring. 

Det finns ett antal hundra personer som tillhör den svenska adeln, som sammantaget räknar runt 30 000 ”medlemmar”, vilka är adopterade. De allra flesta av dem är utlandsadopterade men en del av fr a de äldre adopterade är i likhet med Yvonne De Geer svenskadopterade, d v s de är inrikes födda majoritetssvenskar. Jag har själv träffat flera av dessa adliga adopterade, och både de som är utrikes och inrikes födda, och bl a en Hamilton-grevinna som likt De Geer också var nationellt adopterad och som även hade lyckats spåra upp sin biofar eller förstafar som bodde och levde i Motala av alla ställen (d v s i min egen hemstad) och var svetsare (som min egen adoptivpappa dessutom). Jag minns hur denna adopterade grevinna en gång berättade för mig hur hennes biopappa eller förstapappa i Motala hade velat krama henne hela tiden när de möttes för första och kanske enda och därmed också sista gången och hur hon upplevde det som ”påfluget” och obekvämt då hon hade uppfostrats att inte ta så mycket i och på varandra inom familjen. Detta är också något som De Geer berättar i sin nya bok – hon skriver där att hon fick max tre kramar i hela livet av sin adoptivfar baron Jacob De Geer innan baronen gick bort då det inte var ett ”beteende” som var brukligt inom adeln.

Tidigare gick de adopterade inte att hitta i Adelskalendern och räknades strikt talat inte som ”riktiga” aristokrater då de av naturliga skäl saknar en biogenetisk blodskoppling men 1983 lyckades en grupp adliga adopterade få igenom att alla adopterade skulle få upptas i Adelskalendern. Den svenska adelns högsta beslutande församling Adelsmötet gick med på detta på villkor att de adopterade markeras med ”adopt.” i Adelskalendern så att alla kan se att de inte är ”av blodet” och inga eventuella barn till adliga adopterade fick heller stå med i kalendern. År 2001 valde dock Adelsmötet att riva upp detta beslut vilket innebär att alla som adopterats av adliga personer sedan 2001 inte finns med i Adelskalendern men däremot får de som kom med mellan 1983-2001 fortsätta att stå med tills de går bort men deras eventuella barn kommer fortsättningsvis aldrig att tas med i kalendern.

Yvonne De Geer berättar bl a i sin nya bok om att hennes adoptivfar var medlem i antinazistiska Tisdagsklubben under kriget och efter kriget höll han distans till sin egen familj som han menade till stora delar hade varit tyskvänlig och pro-nazistisk under krigsåren och han valde t o m att flytta från Östermalm till Södermalm då han upplevde att Östermalm ”kryllade” av gamla protyska pro-nazister. Även om den gamla antinazistiska baronen Jacob De Geer är död sedan länge, d v s Yvonne De Geers adoptivfar, så kan jag dock intyga att han hade rätt – minst nio De Geer:are (och samtliga ”av blodet” f ö) var tyskvänliga pro-nazister eller nazister innan och under kriget:


Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OrA2p1/slakten-visade-tydligt-att-jag-inte-horde-till

”- Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.


Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln ”Aldrig en av oss”.


Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.


Så Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.


– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad. 

Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.




Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.


– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.


Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.


– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.


Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.


– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.


Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.


– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.




Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist.


– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.


Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns.


– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning.


Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.


– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.




Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.


– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen. 

Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga alls.


Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”


– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.


Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.


– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.”

En släkthistoria som korresponderar mot Östeuropas blodiga historia

Inte många har en far som stred mot kejsarna i både Wien och Tokyo och/eller en farfar som stred mot både kejsaren i Paris och sultanen i Istanbul (och i samtliga fall dessutom i tsarrysk uniform) men det hade greve Theodor von Krusenstierna (såvida jag inte har läst stamtavlan fel) som föddes på godset Klooga i dagens Estland (som idag är en ruin och som under Andra världskriget var ett tyskt koncentrationsläger och under Kalla kriget en Röda armén-förläggning) och som nyligen gick bort i en mycket hög ålder.

Håller allt fler s k socialgrupp ett:are på att ”komma ut” som SD:are?

Jag antar att det är fler än jag som på sistone har noterat att allt fler representanter för landets adliga och högborgerliga elitsläkter förekommer som SD:are eller i högerextrema sammanhang från att tidigare i decennier i det närmaste ha varit helt frånvarande inom den svenska s k nationella rörelsen, d v s personer som ofta ”sitter på” eller åtminstone har tillgång till ärvda förmögenheter, gods, gårdar och jord, fabriker, fastigheter och företag liksom stadspalats, våningar och villor. Det handlar då om personer som heter Cavalli-Björkman, Sager, Colliander, Hammarskjöld, Cavallin, Friis, af Geijerstam, Wachtmeister, Hamilton, Ankarcrona, Giertz, von Arnold, Ramel och Fogelklou i efternamn för att bara nämna några exempel.


Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska aristokratin och överklassen kraftigt överrepresenterad inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen men sedan 1900-talets slut har denna rörelse i stället och som bekant kommit att bli kraftigt överrepresenterad av arbetarklassen och den lägre medelklassen.


Tidigare och fram tills nyligen fanns det ytterst få företrädare för den s k socialgrupp ett inom denna politiska rörelse – Filipstads ”store son” mångmiljonären Carl Lundström, arvtagare till Wasabröd, liksom en och annan von Yxkull, Rehbinder och Stenbock var i stort sett de enda som förekom inom den s k nationella rörelsen på 1990-talet som hade denna bakgrund och så sent som 2010 hittades bara en handfull adelsmän i SD:s dåtida medlemsmatrikel som på den tiden samlade en bit under 6000 namn såsom bl a Carl Boris Staël von Holstein, Björn von Bahr och Michael von Knorring.

Idag handlar det om ett parti som räknar nästan 35 000 betalande medlemmar och även om socialgrupp ett:arna med all säkerhet inte på något sätt är överrepresenterade i dagens SD så blir de onekligen och sakta men säkert allt fler och frågan är väl kanske om det numera helt enkelt är så att de sociala konsekvenserna av att ”komma ut” som SD:are inte längre är så allvarliga såsom de tidigare kunde vara särskilt för just personer som tillhör landets elitfamiljer.

Om den högerextreme von Möllers slott Skottorp

Sedan 1990-talet har jag systematiskt ”jagat”, sökt efter, hittat och samlat på matriklar (d v s bevarade listor med namn som förtecknar betalande medlemmar i olika organisationer och partier) tillhörande den svenska extremhögern eller den svenska s k nationella rörelsen som den benämner sig själv (d v s det är då denna politiska rörelses endonym eller självbeteckning) och under 1920-, 30- och 40-talen var det helt enkelt riktigt gott om slottsägare (och slott som postadresser dit diverse högerextrema eller s k nationella tidningar, tidskrifter och partiorgan skulle sändas) i de högerextrema eller s k nationella matriklarna.


Expressens Cecilia Hagen skrev en gång att min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som listar nästan 30 000 medlemmar i ett flertal högerextrema eller s k nationella organisationer och partier, innehåller ”halva adelskalendern” och även om Hagen överdrev så tyder en del på att kring en femtedel av den svenska adeln någon gång var medlemmar i en högerextrem eller s k nationell organisation.


I senaste numret av Gods & Gårdar hittas då ett reportage från ett av dessa många högerextrema eller s k nationella slott som en gång beboddes av en högerextrem eller s k nationell slottsherre.


Det handlar om Skottorps slott i Halland som en gång beboddes av ryttmästare Gustaf ”Gösta” von Möller som var gift med friherrinnan Carin Tersmeden och där kung Karl XI en gång gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark 1680.


Baron von Möller var Skottorps slottsherre mellan 1932-64 och han var bl a medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk opposition och Riksföreningen Sverige-Tyskland och det går inte att säga något annat än att han bodde magnifikt.


Jag har då besökt rejält många svenska (liksom utländska) slott ”i mina dar” (d v s fram tills dags dato) inklusive åtskilliga slott som hittas i alla de högerextrema eller s k nationella matriklarna som jag har hittat och lyckats lokalisera sedan 90-talet (och även i flera fall sovit över på) och jag kan därför säga (d v s mot bakgrund av att jag just har besökt och även bott på många slott) att den gamla högerextrema eller s k nationella ryttmästaren von Möllers halländska slott verkligen inte går ”av för hackor”.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.

Var Magnus Ugglas far medlem i en högerradikal organisation?

Blev nyligen kontaktad av en viss X Uggla, som ställde en fråga (till mig) om en viss X Uggla som en gång i tiden var knuten till den svenska s k nationella rörelsen eller den svenska extremhögern (i stort sett varje vecka under de senaste två decennierna har släktingar, anförvanter och ättlingar till svenska högerextremister kontaktat mig och både ställt frågor och lämnat upplysningar om desamma).

I samband med mitt svar till personen ifråga passade jag på att upprätta en visserligen ofullständig men preliminär namnlista över ett antal liknande Ugglor och ”upptäckte” då att artisten Magnus Ugglas far Claës Uggla verkar ha varit medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund 1941-42 eller så handlar det om en namne till denne (d v s till Magnus pappa):

Alf Uggla, notarie, Djurgårdsslätten 92, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Arne Uggla kapten, löjtnant, Klostergatan 66, Linköping, medlem i Svensk opposition 1941 och i Svensk socialistisk samling 1942

Bengt Uggla, kapten Stockholm, kontakt med Svea Rike 1934 och prenumerant på Nationen 1938

Bertil Uggla, herr, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941

Bertil G:son Uggla, kapten Stockholm, medlem i Gymniska förbundet 1929-30 och kontakt med Svea Rike 1934

Carl A Uggla, direktör, Styrmansgatan 18, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Ch Uggla, kadett Stockholm, medlem i Svensk-tyska föreningen 1938

Claes Uggla, medlem i Sveriges nationella förbund 1941-42

Claes-Ivan Uggla, godsägare, Almvik, medlem i Svensk opposition 1941

E A:son Uggla, ryttmästare, Runebergsgatan 3, Stockholm, medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937/1942-43 och medlem i Svensk opposition 1941

H Uggla, Stockholm, medlem i Svensk socialistisk samling 1938/1940

Margareta Uggla, fru, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941