Kategori: adeln

26 mars 2021

Om den högerextreme von Möllers slott Skottorp

Sedan 1990-talet har jag systematiskt ”jagat”, sökt efter, hittat och samlat på matriklar (d v s bevarade listor med namn som förtecknar betalande medlemmar i olika organisationer och partier) tillhörande den svenska extremhögern eller den svenska s k nationella rörelsen som den benämner sig själv (d v s det är då denna politiska rörelses endonym eller självbeteckning) och under 1920-, 30- och 40-talen var det helt enkelt riktigt gott om slottsägare (och slott som postadresser dit diverse högerextrema eller s k nationella tidningar, tidskrifter och partiorgan skulle sändas) i de högerextrema eller s k nationella matriklarna.

Expressens Cecilia Hagen skrev en gång att min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som listar nästan 30 000 medlemmar i ett flertal högerextrema eller s k nationella organisationer och partier, innehåller ”halva adelskalendern” och även om Hagen överdrev så tyder en del på att kring en femtedel av den svenska adeln någon gång var medlemmar i en högerextrem eller s k nationell organisation.

I senaste numret av Gods & Gårdar hittas då ett reportage från ett av dessa många högerextrema eller s k nationella slott som en gång beboddes av en högerextrem eller s k nationell slottsherre.

Det handlar om Skottorps slott i Halland som en gång beboddes av ryttmästare Gustaf ”Gösta” von Möller som var gift med friherrinnan Carin Tersmeden och där kung Karl XI en gång gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark 1680.

Baron von Möller var Skottorps slottsherre mellan 1932-64 och han var bl a medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk opposition och Riksföreningen Sverige-Tyskland och det går inte att säga något annat än att han bodde magnifikt.

Jag har då besökt rejält många svenska (liksom utländska) slott ”i mina dar” (d v s fram tills dags dato) inklusive åtskilliga slott som hittas i alla de högerextrema eller s k nationella matriklarna som jag har hittat och lyckats lokalisera sedan 90-talet (och även i flera fall sovit över på) och jag kan därför säga (d v s mot bakgrund av att jag just har besökt och även bott på många slott) att den gamla högerextrema eller s k nationella ryttmästaren von Möllers halländska slott verkligen inte går ”av för hackor”.

13 oktober 2020

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.

Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.

Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.

Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.

Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.

8 oktober 2020

Var Magnus Ugglas far medlem i en högerradikal organisation?

Blev nyligen kontaktad av en viss X Uggla, som ställde en fråga (till mig) om en viss X Uggla som en gång i tiden var knuten till den svenska s k nationella rörelsen eller den svenska extremhögern (i stort sett varje vecka under de senaste två decennierna har släktingar, anförvanter och ättlingar till svenska högerextremister kontaktat mig och både ställt frågor och lämnat upplysningar om desamma).

I samband med mitt svar till personen ifråga passade jag på att upprätta en visserligen ofullständig men preliminär namnlista över ett antal liknande Ugglor och ”upptäckte” då att artisten Magnus Ugglas far Claës Uggla verkar ha varit medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund 1941-42 eller så handlar det om en namne till denne (d v s till Magnus pappa):

Alf Uggla, notarie, Djurgårdsslätten 92, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Arne Uggla kapten, löjtnant, Klostergatan 66, Linköping, medlem i Svensk opposition 1941 och i Svensk socialistisk samling 1942

Bengt Uggla, kapten Stockholm, kontakt med Svea Rike 1934 och prenumerant på Nationen 1938

Bertil Uggla, herr, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941

Bertil G:son Uggla, kapten Stockholm, medlem i Gymniska förbundet 1929-30 och kontakt med Svea Rike 1934

Carl A Uggla, direktör, Styrmansgatan 18, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Ch Uggla, kadett Stockholm, medlem i Svensk-tyska föreningen 1938

Claes Uggla, medlem i Sveriges nationella förbund 1941-42

Claes-Ivan Uggla, godsägare, Almvik, medlem i Svensk opposition 1941

E A:son Uggla, ryttmästare, Runebergsgatan 3, Stockholm, medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937/1942-43 och medlem i Svensk opposition 1941

H Uggla, Stockholm, medlem i Svensk socialistisk samling 1938/1940

Margareta Uggla, fru, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941

28 april 2020

Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger

Detta är märkligt värre – i alla fall i min lilla historicerande, austrofila och aristokrati- och furstehuscentrerade (fantasi)värld.

Budade nyligen på ett vykort på tyskspråkiga Ebay, som existerar i säkerligen 100 000-tals exemplar då Österrike-Ungerns armé en gång i tiden var gigantisk, och vann också objektet ifråga till det facila priset av 67 svenska kronor.

Det visar sig nu att vykortet, som kan tyckas sentimentalt liksom så klart även patriarkalt, feodalt och militaristiskt så det förslår, är poststämplat någon gång i juli 1918, d v s efter freden i Brest-Litovsk då Centralmakterna stod på höjden av sin makt.

Vidare är vykortet adresserat till den berömde österrikiske genealogen jur dr Heinrich Höfflinger som då hade hunnit bli befordrad till löjtnant i k.u.k.-armén och som också var riddare av den Heliga graven liksom den siste private ägaren av den berömda Ingeram Codex, som kom att bilda skola för hela den europeiska aristokratins heraldik.

Om jag förstår det rätt så tog Höfflinger just då och av någon anledning emot sin post på Habsburgarnas residens Hofburg i Wiens Bezirk 1.

Det finns då en s k ”guilty pleasure”-aspekt här som är högst personlig och inte särskilt politiskt korrekt precis:

När jag gick i mellanstadiet (i 5:an och 6:an fr a) ritade/tecknade jag i stort sett samtliga europeiska furstehus stamtavlor (OBS: jag vet så klart att det inte handlar om några ras/djur utan det är då människor vi talar om här), vilka sammantaget fyllde 11 s k kollegieblock (d v s 100-tals och åter 100-tals A4-sidor med 10 000-tals namn på Europas alla furstar och furstinnor) och jag sökte dessutom en gång i tiden jobb på svenska Riddarhuset som den svenska aristokratins genealog och än idag råkar jag ”sitta på” alltför många utgåvor av Almanach de Gotha och av de svenska och finska riddarhusens adelskalendrar samt en massa översikter över bl a den brittiska, franska, spanska, tyska, italienska och ryska adeln (och idag är de ju som bekant mestadels och sedan länge antingen stupade/ihjälslagna/avrättade eller försvunna/exilerade/skingrade för vinden eller ruinerade/deklasserade/proletariserade men det är som det är med den saken, som det heter).

Den svenska, europeiska och västerländska medelklassens och borgerlighetens olika Vem är vem/Who’s who/Wer ist Wer/Qui est qui-utgåvor äger jag så klart också i alltför många exemplar men det är trots allt ändå något speciellt med ”de blåblodige”.

Slutligen – att jag är så besatt av genealogi, blod, kroppar, utseenden, reproduktion, sexualitet, kön, klass och ras har med all sannolikhet att göra med att jag är adopterad och inte känner till någonting alls överhuvudtaget om min egen s k biogenetiska bakgrund (uppskattningsvis 98-99% av mänskligheten känner då till sin s k biogenetiska bakgrund så jag är definitivt i minoritet som inte gör det s a s). Och eftersom jag just råkar vara adopterad från Korea, som då är ett formidabelt paradis för den (öst)asiatiska klankulturen, så har jag så klart också genom åren samlat på mig alltför många böcker om och genealogiska översikter över de koreanska klanerna.

22 april 2020

Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort

Friherre Erik Belfrage, en av Sveriges sista stora s k toppdiplomater av den gamla skolan, har gått bort av viruset. Belfrage var en av kungaparets närmaste vänner som bl a har jagat tillsammans med kungen ett flertal gånger och han var likaså en ofta sedd gäst vid de kungliga middagarna på de olika kungliga slotten. Belfrage var även tillsammans med kungen under det beryktade besöket hos sultanen av Brunei.

Belfrages bror Frank, som figurerade i den s k Panamaläckan, arbetade f ö också på UD och han var den som bokade och arrangerade kungens statsbesök och både besök till landet och när han själv var på besök i andra länder. Belfrage stod dessutom också nära familjen Wallenberg och dess maktbolag Investor, som han arbetade för under många år.

Belfrage var inte minst en av kungens nära vänner som han växte upp tillsammans med och bl a gick de båda på Sigtuna läroverk tillsammans. Efter greve Lewenhaupts självmord och friherre Belfrages frånfälle under den pågående pandemin har nu kungens barndoms- och vänskapskrets glesnat betydligt. En annan av kungens nära vänner blev vådaskjuten redan på 70-talet – friherre Johan Lövenskiold som kungen ska ha ”lajvat” SS-soldat tillsammans med någonstans i Skåne och som dessutom var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) – och ond bråd död har då drabbat kungen ända sedan barnsben när hans pro-nazityska far arvprinsen förolyckades i Danmark.

Och då Belfrage syns på detta fotografi tillsammans med två andra av UD:s legendariska toppdiplomater – nämligen Jan Eliasson och Sverker Åström – kan jag så klart inte låta bli att påminnas om att jag en gång i tiden hittade att hbtq-ikonen Åström, som anses ha varit hjärnan, arkitekten, den grå eminensen och spindeln i nätet bakom den svenska efterkrigstida neutralitetspolitiken, var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) under perioden 1932-37.

Åström anslöt sig till SNF den 14 december 1932 efter att ha besökt ett rasideologiskt föredrag som Uppsala-avdelningen anordnade som handlade om ”ras och kultur” och han kvarstannade i organisationen under sina studieår i både Uppsala och (Nazi-)Tyskland. År 1934 gick han sedan med i SNF:s studentklubb i staden liksom i Heimdal och erhöll sedermera ett generöst (nazi)tyskt stipendium som möjliggjorde att han kunde studera statsrätt och folkrätt (av Carl Schmitt-snitt) vid de båda genomnazifierade universiteten i Kiel och i München mellan 1936-37. Åström återvände sedan till landet med toppbetyg och 1939 fick han anställning på UD där han sedermera blev kollega med Belfrage och resten är då svensk efterkrigs- och Kalla krigs-historia.

2 mars 2020

Är Huset Hohenzollerns restitutionskrav rimliga?

David Motadel frågar sig i New York Review of Books om Huset Hohenzollerns restitutionskrav gentemot den (återförenade) tyska staten är rimliga eller ej mot bakgrund av den gamla preussiska och tyska kunga- och kejsardynastins högerextrema och nazistiska förflutna och likt drottning Silvia har då Huset Hohenzollern också beställt och finansierat egna utredningar och rapporter som ska visa att fr a Hohenzollern-prinsarna inte var särskilt nazistiska innan och under kriget (vilket de då var).

Andra världskrigets slut, Axelmakternas nederlag, Tredje rikets undergång, ockupationen och delningen av Tyskland, Kalla krigets början och etableringen av det kommunistiska Central- och Östeuropa liksom befrielsen och demokratiseringen av Västeuropa innebar i mångt och mycket den slutgiltiga dödsstöten och dödssucken för de gamla europeiska furstehusen och den gamla europeiska aristokratin och särskilt gällde detta de tysktalande furstehusen och adelsätterna.

En studie som har försökt att kvantifiera hur den tyska aristokratin åderläts kraftigt på fr a män (d v s deras blåblodiga manskroppar upphörde helt enkelt att fungera av en mängd olika anledningar) har t ex visat att av 9000 undersökta tyska adelsmän (det fanns då år 1933 omkring 70 000 furstliga och adliga personer av alla kön i det dåvarande Tyskland) så:

– dödades 6500 under kriget varav 5000 i direkt strid (d v s de stupade för A.H. vid de olika fronterna, d v s de tyska furstarna och aristokraterna föll ”som käglor” och gick åt som ”smör i solsken”)

– 500 begick självmord i samband med eller omedelbart efter den tyska kapitulationen

– 500 avrättades av de allierade eller avled av sjukdomar, svält, umbäranden och nog även av förtvivlan och sorg (p g a vanheder och ångest, p g a att deras ätter hade utplånats och var på väg att dö ut, p g a att de hade förlorat allt de ägde o s v) i de allierades fängelser och fång- och koncentrationsläger

– ytterligare 100-tals dödades av fr a hämndlystna ryska slavarbetare och likaledes hämndlystna allierade krigsfångar som arbetade på deras slott, i deras palats och i deras våningar (d v s de dödades i sina sängar, i sina gemak och salar, i sina våningar, i sina skogar och på sina ägor av sina tjänare, hushållerskor, butlers och jordbruksarbetare i samband med den tyska kapitulationen

– åtskilliga av de resterande som överlevde flydde eller flyttade till Latinamerika, Mellanöstern, Iberiska halvön, USA, Sverige, Kanada eller Australien då de hade förlorat och blivit av med allt i både Öst- och Västtyskland för att inte tala om alla gods och all mark som befann sig utanför Tyskland och då många också hade skäl att fly då de misstänktes för krigsbrott och då de fruktade att människor skulle hämnas på dem

”The Hohenzollern controversy is not only about the long shadows cast by the Nazi period, but also about the place of the monarchical heritage in today’s democratic Germany.”

https://www.nybooks.com/articles/2020/03/26/what-do-the-hohenzollerns-deserve/?utm_medium=email&utm_campaign=NYR%20Hohenzollerns&utm_content=NYR%20Hohenzollerns+CID_e3bbf94d7f259ca5b26f7484f17357a7&utm_source=Newsletter&utm_term=What%20Do%20the%20Hohenzollerns%20Deserve

“In the early hours of November 10, 1918, Kaiser Wilhelm II, the last German emperor of the Hohenzollern dynasty, fled by train into exile in the Netherlands. The armistice ending World War I was signed the next day. Under the Weimar Constitution of 1919, Germany’s monarchy was abolished; its aristocracy lost its privileges but was allowed to keep much of its property.

After World War II, however, the Soviet authorities expropriated the possessions of the former noble families—palaces, manor houses, lands—in their occupation zone of eastern Germany, which was soon to become the German Democratic Republic. Following German reunification in 1990, some of those families sought to reclaim what they had lost. A law passed in 1994 allowed for restitution or compensation claims, though only on condition that the claimants or their ancestors had not “given substantial support” to the National Socialist or East German Communist regimes.

The Hohenzollerns were among those who demanded compensation, as well as the return of tens of thousands of priceless artworks, antiquities, rare books, and furniture now in public museums, galleries, and palaces. Among their requests is the right to reside in one of the Potsdam palaces, preferably the grand 176-room Cecilienhof, which today is a museum.

Despite years of negotiations between the German state and the family, their claims remain unresolved. Last summer, as more and more details about the negotiations in the case were leaked to the German press, a bitter public controversy erupted over Germany’s monarchical past. The critical question is whether the Hohenzollerns had “given substantial support” to the Nazi regime.

In 1919, in a letter to one of his former generals, the exiled emperor, whose anti-Semitism grew more and more virulent during the interwar years, blamed the Jews above all for the fall of the monarchy:

The deepest, most disgusting shame ever perpetrated by a people in history, the Germans have done onto themselves. Egged on and misled by the tribe of Juda whom they hated, who were guests among them! That was their thanks! Let no German ever forget this, nor rest until these parasites have been destroyed and exterminated from German soil! This poisonous mushroom on the German oak-tree!

“Jews and mosquitoes,” he wrote in the summer of 1927, were “a nuisance that humanity must get rid of in some way or other,” adding: “I believe the best would be gas!”

(…)

“More relevant to a resolution of the family’s claims are the actions of the emperor’s eldest son, the self-proclaimed “crown prince” Wilhelm, who was the most senior member of the dynasty in Germany in the 1920s and 1930s and the owner of the Hohenzollern properties at the time of the Soviet expropriation.

The facts, known to historians for decades, seem clear: Wilhelm, who was determined to destroy the hated Weimar Republic, backed its right-wing enemies, believing that this would pave the way for the restoration of the monarchy. And he came out in support of Hitler early. In the second round of the presidential elections in the spring of 1932—after having abandoned the idea of running himself—he endorsed Hitler rather than his opponent, the elderly president and former imperial field marshal Paul von Hindenburg, thereby legitimizing the Nazi movement among conservative and royalist segments of German society.

Hitler, reportedly “with a smile,” told the British Daily Express, “I value the ex–Crown Prince’s action highly. It was an absolutely spontaneous action on his part, and by it he has publicly placed himself in line with the main body of patriotic German nationalists.”

Wilhelm also helped the Nazis on other occasions. In 1932, for example, he tried to convince Defense Minister Wilhelm Groener to lift the ban on the Nazi paramilitary groups, the SA and SS. And after Hitler was appointed chancellor on January 30, 1933, Wilhelm wasted no time ingratiating himself with Germany’s new leader.

In a stream of letters to Hitler, he professed his unconditional loyalty to the regime. In 1934, for the international press, he proudly posed in front of a mirror at Cecilienhof wearing a swastika armband. Most of the other Hohenzollerns, although far less prominent, behaved similarly. Wilhelm’s younger brother August Wilhelm (“Auwi”), a high-ranking SA leader, was a committed Nazi.

One of Wilhelm’s most important services to the regime was his participation in the Day of Potsdam on March 21, 1933, a spectacle staged by the Nazis to present themselves as the heirs to a glorious Prussian past. Representing the Hohenzollern dynasty, Wilhelm, along with three of his brothers, took part in the carefully choreographed proceedings at Potsdam’s Garrison Church.

The highlight of the event was a handshake between President von Hindenburg and Hitler. The Day of Potsdam symbolized the pact between the Nazi movement and the old elites, reassuring the sizable conservative parts of the population. It was the regime’s first major propaganda triumph, and it was enabled by the former royal family and its aristocratic allies.

The Hohenzollerns were by no means unrepresentative. Crucial to Hitler’s ascent to power was a coalition between the Nazis and Germany’s old conservative elites, who hoped they could use and control him for their own ends. It was they who arranged Hitler’s appointment as Reich chancellor, plotted in the backrooms of gentlemen’s clubs, in officers’ messes, and at dinners and shooting parties on grand estates.”

21 februari 2020

Om det nazistiska fursteparet prinsessan Mafalda av Huset Savojen och prins Philipp av Huset Hessen

Vad har en av världens mest älskade och spelade operor med en av världens mest spridda och lästa svenska böcker att göra – d v s Giacomo Puccinis Turandot och Axel Munthes Boken om San Michele? Jo de är båda dedicerade till prinsessan Mafalda av Huset Savojen som var gift med prins Philipp av Huset Hessen vilka båda var nazister innan de föll i onåd under kriget och tillsammans kom de bl a att spela en avgörande roll i kontakterna mellan den tyska nazistregimen och både det brittiska och italienska kungahuset och aristokratin.

Har precis läst ut den amerikanska historikern Jonathan Petropoulos faktaspäckade tegelstensverk ”Royals and the Reich. The Princes von Hessen in Nazi Germany” som följer detta europeiska furstepars närmast osannolika livsöden och de båda gick 1930 med i det tyska nazistpartiet tack vare ”vår egen” Carin Göring som verkade som ”rörelsens första dam” och då hon kom från och tillhörde den svenska adeln kom hon att spela en avgörande roll för att rekrytera åtskilliga tyska adelsmän till ”rörelsen”.

Prins Philip är idag tämligen bortglömd som nazist p g a att han senare föll i onåd men innan dess var han en av dem som stod A.H. närmast liksom hela det nazistiska ledarskiktet. Prinsen var en av de viktigaste av de nazistiska tyska adelsmännen bredvid prins August ”Auwi” Wilhelm av Huset Hohenzollern och vår egen konungs morfar hertig Karl Eduard av Huset Sachsen-Coburg-Gotha och 1941 års Almanach de Gothas pryddes t o m av ett foto på prinsen iförd nazistuniform. Prins Philipp och prinsessan Mafalda umgicks bl a med och kände hertigen av Kent, markisen av Londonderry och självaste hertigen av Windsor, d v s Brittiska imperiets pro-nazistiska kronprins som slutade som kung Edward VIII 1936 innan han tvingades abdikera.

Uppemot en tredjedel av de tyska furstehusen och den tyska aristokratin anslöt sig till NSDAP och även i t ex Frankrike, Storbritannien och Italien var adeln kraftigt överrepresenterad inom extremhögern under mellankrigstiden liksom i flertalet länder i Central- och Östeuropa. Huset Wettin, Huset Hannover, Huset Lippe och Huset Waldeck var alla t ex väl representerade inom NSDAP och år 1938 var t ex 18,7% av samtliga Obergruppenführer:s inom SS adliga liksom 14,3% av alla SS-Brigadeführer:s. I Sverige verkar uppemot 10% av den svenska adeln ha varit organiserade inom den svenska extremhögern någon gång mellan ca 1925-45.

12 januari 2020

Den tyska och europeiska aristokratin och extremhögern

Har nyligen börjat läsa Jonathan Petropoulos ”tegelstens”-monografi (d v s en både gedigen och diger akademisk publikation i termer av antal primärkällor och antal boksidor och det rikhaltiga bildmaterialet går dessutom inte heller ”av för hackor”) ”Royals and the Reich” som handlar om hur den tyska aristokratin och de tysktalande furstehusen förhöll sig till nazismen och Tredje riket med Huset Hessen som exempel och ”idealtyp” och förstår nu än mer och på djupet att adeln och furstarna attraherades av fascismen både i Tyskland och i större delen av Europa inklusive i Sverige mellan ca 1918-45 då många ”blåblodiga” tyskar, européer och svenskar antagligen såg extremhögern som ”sista chansen” för dem att bevara det som var kvar av deras makt, status, förmögenheter och privilegier efter alla revolutioner och jord- och rösträttsreformer som Första världskriget hade resulterat i.

Vår egen kungs mors familj Sachsen-Coburg-Gotha är då väl representerad i Petropoulos bok och det är då fler än jag som genom åren har uppmärksammat att både kungen och flera av hans barnbarn är uppkallade efter nazistiska Sachsen-Coburg-Gotha-anförvanter. Kungens morfar hertig Carl Eduard av Sachsen-Coburg und Gotha är så klart omnämnd och när vår kungs föräldrar vigdes i Coburg 1932, som var den första tyska staden som nazisterna ”erövrade” i ett allmänt och fritt val, var stora delar av just den pro-nazistiska tyska högadeln naturligtvis på plats under det pampiga och genomnazifierade bröllopet och en Hohenzollern-prins ”uppträdde” t o m i SS-uniform under själva ceremonin som förrättades i närvaro av stadens nazistiska borgmästare Franz Schwede.

Åtminstone 1/3 av de adliga tyskarna anslöt sig till NSDAP någon gång mellan 1919-45 vilket gör att den tyska adeln därmed är på nivå med de tyska läkarna och de tyska juristerna vad gäller partianslutningsgrad (även om det så klart inte är ett yrke att vara adlig). Hur många inom den svenska adeln som någon gång anslöt sig till en högerextrem och nazistisk organisation mellan ca 1925-45 har nog ingen försökt sig på att räkna på någon gång (i alla fall inte vad jag känner till) men det finns då en del som tyder på att det kan ha handlat om uppemot 10%.

Efter 1945 fick sedan den pro-nazistiska artistokratin i många fall ”sota” för att ha satsat på ”fel häst” i Tyskland och runtom i Europa och flera prinsar, furstar, hertigar och grevar dödades, avrättades, dömdes, fängslades och/eller fråntogs sina stadspalats och våningar och sina slott, herresäten och jordegendomar och i många fall skingrades adelssläkterna och furstehusen i det närmaste ”för vinden” och tvingades gå i exil.

9 september 2019

En dag i det överklassnazistiska grevliga paret Eric och Mary von Rosens spår

Har spenderat söndagen i det s k överklassnazistiska grevliga paret Eric och Mary von Rosens tecken och spår som började med ett unikt besök i parets gamla jaktstuga i Jaktstuguskogen där Hermann Göring och Carin von Kantzow ska ha sovit över under åtminstone en natt i den hakkorsprydda praktsängen.

Senare skulle jaktstugan, som ritades av den högerradikalt lagda arkitekten Ivar Tengbom och dekorerades av den än mer högerradikalt lagda konstnären Gunnar Hallström (som f ö också ligger bakom gamla Nordens frihets och dagens NMR:s organisationssymbol), komma att delvis stå modell för Görings (ö)kända residens Carinhall utanför Berlin.

Därefter besöktes Rockelstad slott, vars långa slottsallé f ö enbart består av granar, och som ligger naturskönt bredvid sjön Båven där Göring landade med ett flygplan tillsammans med Eric en stormig vinterkväll år 1920 (sjön var då isbelagd) och resten är, som det heter, historia efter att han under samma kväll sägs ha blivit ”störtkär” i Carin von Kantzow.

Erics sonson har även uppgett att Eric i vredesmod lät kasta flera föremål i sjön Båven som han hade fått som gåvor av Göring, A.H. och de andra tyska nazistledarna när han fick höra att Tyskland hade invaderat Norge 1940 men det är samtidigt svårt att veta så här i efterhand vad som är sant eller inte vad gäller familjen von Rosen.

I närheten av Rockelstad slott bor f ö även hertigen av Otranto på Elghammars slott. Den gamle hertig Charles, den sjätte hertigen av Otranto som liksom Erics bror Clarence slutade som hovstallmästare, var också han pro-(nazi)tyskt lagd innan och under kriget och bl a (aktiv) medlem i Svensk-tyska föreningen. Idag residerar den åttonde hertigen av Otranto, Charles-Louis d’Otrante, på slottet. Och som om inte detta vore nog: På Ekensholms slott, som också ligger i Flens kommun, hittas grevinnan Walburga Habsburg som är gift med greve Archibald Douglas och som är dotter till Österrike-Ungerns siste tronföljare ärkehertig Otto.

Dagen avslutades sedan med ett besök på Hegelsta kyrkogård där Eric och Mary von Rosen ligger begravda bredvid sina barn Brita, Anna och Egil som f ö deltog i att grunda den svenska grenen av Johanniterorden.

Både Eric och Mary och deras dotter Birgitta vigdes i Hegelsta kyrka och på Birgittas bröllop spelades Horst Wessel-sången som bröllopsmarsch. Birgitta, som bl a var medlem i Sveriges fascistiska kamporganisation, hade dessutom också översatt Hanns Heinz Ewers bok om Horst Wessel till svenska (som Nationalsocialistisk front f ö kom att nytrycka på 00-talet) och Göring var naturligtvis närvarande på bröllopet medan A.H. (i sin frånvaro) skänkte Birgitta en Mercedes-bil av lyxmodell i bröllopspresent.

På 1970-talet ska f ö Erics och Marys dotter Birgitta och dennes son Peter ha varit RAF-sympatisörer och det sägs även att en annan (kvinnlig) von Rosen-medlem ska ha befunnit sig i utkanten av den s k Norbert Kröcher-affären i Stockholm men återigen är det notoriskt svårt att utröna vad som är sanning eller myt om familjen von Rosen.

17 januari 2019

Alltid kul att läsa Gods & Gårdar: I snart sagt varje nummer presenteras en familj och ett slott som har någon koppling till den svenska extremhögerns annaler

Det slår faktiskt aldrig fel: Varje gång jag läser ”överklassmagasinet” Gods & Gårdar (och vilket jag gör för att jag är lite fixerad vid adeln och högborgerligheten och vid eliterna, de övre skikten och socialgrupp ett:arna) som riktar sig till den lilla andel av befolkningen som bor på slott, i palats, i paradvåningar och på storgårdar, säterier och herrgårdar så finns det alltid ett reportage om en viss godsägarfamilj (och ofta men inte alltid en adlig sådan) och om ett visst slott och herresäte som förekommer inom den svenska extremhögerns ”ärorika” annaler.

I januarinumret, som nyligen kom ut i handeln, hittas då ett reportage om Wikhus säteri utanför Västerås där godsägarparet Gustaf och Myran Paulson bor tillsammans med Gustafs far Ulf Paulson som i sin tur är son till Sven och Maggie Paulson. Sven och Maggie Paulson var då under krigsåren både prenumeranter på antisemitiska Tidningen Nationen samt medlemmar i fascistiska Svensk Opposition och i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland.