Kategori: adeln

Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974

Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.

Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.

Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.

I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.

Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.

Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.

Om de adliga adopterade

Aftonbladets Ingalill Mosander intervjuar den 92-åriga journalisten och författaren Yvonne De Geer, som är aktuell med självbiografin ”Är det nåt särskilt med dig?” som är en uppföljare till De Geers debutbok ”Aldrig en av oss” som hon gav ut som 87-åring. 

Det finns ett antal hundra personer som tillhör den svenska adeln, som sammantaget räknar runt 30 000 ”medlemmar”, vilka är adopterade. De allra flesta av dem är utlandsadopterade men en del av fr a de äldre adopterade är i likhet med Yvonne De Geer svenskadopterade, d v s de är inrikes födda majoritetssvenskar. Jag har själv träffat flera av dessa adliga adopterade, och både de som är utrikes och inrikes födda, och bl a en Hamilton-grevinna som likt De Geer också var nationellt adopterad och som även hade lyckats spåra upp sin biofar eller förstafar som bodde och levde i Motala av alla ställen (d v s i min egen hemstad) och var svetsare (som min egen adoptivpappa dessutom). Jag minns hur denna adopterade grevinna en gång berättade för mig hur hennes biopappa eller förstapappa i Motala hade velat krama henne hela tiden när de möttes för första och kanske enda och därmed också sista gången och hur hon upplevde det som ”påfluget” och obekvämt då hon hade uppfostrats att inte ta så mycket i och på varandra inom familjen. Detta är också något som De Geer berättar i sin nya bok – hon skriver där att hon fick max tre kramar i hela livet av sin adoptivfar baron Jacob De Geer innan baronen gick bort då det inte var ett ”beteende” som var brukligt inom adeln.

Tidigare gick de adopterade inte att hitta i Adelskalendern och räknades strikt talat inte som ”riktiga” aristokrater då de av naturliga skäl saknar en biogenetisk blodskoppling men 1983 lyckades en grupp adliga adopterade få igenom att alla adopterade skulle få upptas i Adelskalendern. Den svenska adelns högsta beslutande församling Adelsmötet gick med på detta på villkor att de adopterade markeras med ”adopt.” i Adelskalendern så att alla kan se att de inte är ”av blodet” och inga eventuella barn till adliga adopterade fick heller stå med i kalendern. År 2001 valde dock Adelsmötet att riva upp detta beslut vilket innebär att alla som adopterats av adliga personer sedan 2001 inte finns med i Adelskalendern men däremot får de som kom med mellan 1983-2001 fortsätta att stå med tills de går bort men deras eventuella barn kommer fortsättningsvis aldrig att tas med i kalendern.

Yvonne De Geer berättar bl a i sin nya bok om att hennes adoptivfar var medlem i antinazistiska Tisdagsklubben under kriget och efter kriget höll han distans till sin egen familj som han menade till stora delar hade varit tyskvänlig och pro-nazistisk under krigsåren och han valde t o m att flytta från Östermalm till Södermalm då han upplevde att Östermalm ”kryllade” av gamla protyska pro-nazister. Även om den gamla antinazistiska baronen Jacob De Geer är död sedan länge, d v s Yvonne De Geers adoptivfar, så kan jag dock intyga att han hade rätt – minst nio De Geer:are (och samtliga ”av blodet” f ö) var tyskvänliga pro-nazister eller nazister innan och under kriget:


Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42

Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43

Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941

Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43

Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942

Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OrA2p1/slakten-visade-tydligt-att-jag-inte-horde-till

”- Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.


Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln ”Aldrig en av oss”.


Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.


Så Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.


– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad. 

Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.




Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.


– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.


Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.


– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.


Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.


– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.


Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.


– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.




Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist.


– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.


Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns.


– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning.


Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.


– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.




Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.


– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen. 

Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga alls.


Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”


– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.


Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.


– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.”

En släkthistoria som korresponderar mot Östeuropas blodiga historia

Inte många har en far som stred mot kejsarna i både Wien och Tokyo och/eller en farfar som stred mot både kejsaren i Paris och sultanen i Istanbul (och i samtliga fall dessutom i tsarrysk uniform) men det hade greve Theodor von Krusenstierna (såvida jag inte har läst stamtavlan fel) som föddes på godset Klooga i dagens Estland (som idag är en ruin och som under Andra världskriget var ett tyskt koncentrationsläger och under Kalla kriget en Röda armén-förläggning) och som nyligen gick bort i en mycket hög ålder.

Håller allt fler s k socialgrupp ett:are på att ”komma ut” som SD:are?

Jag antar att det är fler än jag som på sistone har noterat att allt fler representanter för landets adliga och högborgerliga elitsläkter förekommer som SD:are eller i högerextrema sammanhang från att tidigare i decennier i det närmaste ha varit helt frånvarande inom den svenska s k nationella rörelsen, d v s personer som ofta ”sitter på” eller åtminstone har tillgång till ärvda förmögenheter, gods, gårdar och jord, fabriker, fastigheter och företag liksom stadspalats, våningar och villor. Det handlar då om personer som heter Cavalli-Björkman, Sager, Colliander, Hammarskjöld, Cavallin, Friis, af Geijerstam, Wachtmeister, Hamilton, Ankarcrona, Giertz, von Arnold, Ramel och Fogelklou i efternamn för att bara nämna några exempel.


Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska aristokratin och överklassen kraftigt överrepresenterad inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen men sedan 1900-talets slut har denna rörelse i stället och som bekant kommit att bli kraftigt överrepresenterad av arbetarklassen och den lägre medelklassen.


Tidigare och fram tills nyligen fanns det ytterst få företrädare för den s k socialgrupp ett inom denna politiska rörelse – Filipstads ”store son” mångmiljonären Carl Lundström, arvtagare till Wasabröd, liksom en och annan von Yxkull, Rehbinder och Stenbock var i stort sett de enda som förekom inom den s k nationella rörelsen på 1990-talet som hade denna bakgrund och så sent som 2010 hittades bara en handfull adelsmän i SD:s dåtida medlemsmatrikel som på den tiden samlade en bit under 6000 namn såsom bl a Carl Boris Staël von Holstein, Björn von Bahr och Michael von Knorring.

Idag handlar det om ett parti som räknar nästan 35 000 betalande medlemmar och även om socialgrupp ett:arna med all säkerhet inte på något sätt är överrepresenterade i dagens SD så blir de onekligen och sakta men säkert allt fler och frågan är väl kanske om det numera helt enkelt är så att de sociala konsekvenserna av att ”komma ut” som SD:are inte längre är så allvarliga såsom de tidigare kunde vara särskilt för just personer som tillhör landets elitfamiljer.

Om den högerextreme von Möllers slott Skottorp

Sedan 1990-talet har jag systematiskt ”jagat”, sökt efter, hittat och samlat på matriklar (d v s bevarade listor med namn som förtecknar betalande medlemmar i olika organisationer och partier) tillhörande den svenska extremhögern eller den svenska s k nationella rörelsen som den benämner sig själv (d v s det är då denna politiska rörelses endonym eller självbeteckning) och under 1920-, 30- och 40-talen var det helt enkelt riktigt gott om slottsägare (och slott som postadresser dit diverse högerextrema eller s k nationella tidningar, tidskrifter och partiorgan skulle sändas) i de högerextrema eller s k nationella matriklarna.


Expressens Cecilia Hagen skrev en gång att min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som listar nästan 30 000 medlemmar i ett flertal högerextrema eller s k nationella organisationer och partier, innehåller ”halva adelskalendern” och även om Hagen överdrev så tyder en del på att kring en femtedel av den svenska adeln någon gång var medlemmar i en högerextrem eller s k nationell organisation.


I senaste numret av Gods & Gårdar hittas då ett reportage från ett av dessa många högerextrema eller s k nationella slott som en gång beboddes av en högerextrem eller s k nationell slottsherre.


Det handlar om Skottorps slott i Halland som en gång beboddes av ryttmästare Gustaf ”Gösta” von Möller som var gift med friherrinnan Carin Tersmeden och där kung Karl XI en gång gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark 1680.


Baron von Möller var Skottorps slottsherre mellan 1932-64 och han var bl a medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk opposition och Riksföreningen Sverige-Tyskland och det går inte att säga något annat än att han bodde magnifikt.


Jag har då besökt rejält många svenska (liksom utländska) slott ”i mina dar” (d v s fram tills dags dato) inklusive åtskilliga slott som hittas i alla de högerextrema eller s k nationella matriklarna som jag har hittat och lyckats lokalisera sedan 90-talet (och även i flera fall sovit över på) och jag kan därför säga (d v s mot bakgrund av att jag just har besökt och även bott på många slott) att den gamla högerextrema eller s k nationella ryttmästaren von Möllers halländska slott verkligen inte går ”av för hackor”.

Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”

På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.


Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.

Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.


Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.


Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.


Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.

Var Magnus Ugglas far medlem i en högerradikal organisation?

Blev nyligen kontaktad av en viss X Uggla, som ställde en fråga (till mig) om en viss X Uggla som en gång i tiden var knuten till den svenska s k nationella rörelsen eller den svenska extremhögern (i stort sett varje vecka under de senaste två decennierna har släktingar, anförvanter och ättlingar till svenska högerextremister kontaktat mig och både ställt frågor och lämnat upplysningar om desamma).

I samband med mitt svar till personen ifråga passade jag på att upprätta en visserligen ofullständig men preliminär namnlista över ett antal liknande Ugglor och ”upptäckte” då att artisten Magnus Ugglas far Claës Uggla verkar ha varit medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund 1941-42 eller så handlar det om en namne till denne (d v s till Magnus pappa):

Alf Uggla, notarie, Djurgårdsslätten 92, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Arne Uggla kapten, löjtnant, Klostergatan 66, Linköping, medlem i Svensk opposition 1941 och i Svensk socialistisk samling 1942

Bengt Uggla, kapten Stockholm, kontakt med Svea Rike 1934 och prenumerant på Nationen 1938

Bertil Uggla, herr, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941

Bertil G:son Uggla, kapten Stockholm, medlem i Gymniska förbundet 1929-30 och kontakt med Svea Rike 1934

Carl A Uggla, direktör, Styrmansgatan 18, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941

Ch Uggla, kadett Stockholm, medlem i Svensk-tyska föreningen 1938

Claes Uggla, medlem i Sveriges nationella förbund 1941-42

Claes-Ivan Uggla, godsägare, Almvik, medlem i Svensk opposition 1941

E A:son Uggla, ryttmästare, Runebergsgatan 3, Stockholm, medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937/1942-43 och medlem i Svensk opposition 1941

H Uggla, Stockholm, medlem i Svensk socialistisk samling 1938/1940

Margareta Uggla, fru, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941

Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger

Detta är märkligt värre – i alla fall i min lilla historicerande, austrofila och aristokrati- och furstehuscentrerade (fantasi)värld.
94976008_899105843887369_713034424484102144_n.jpg
Budade nyligen på ett vykort på tyskspråkiga Ebay, som existerar i säkerligen 100 000-tals exemplar då Österrike-Ungerns armé en gång i tiden var gigantisk, och vann också objektet ifråga till det facila priset av 67 svenska kronor.
95125195_551580588828498_5647734595257368576_n.jpg
Det visar sig nu att vykortet, som kan tyckas sentimentalt liksom så klart även patriarkalt, feodalt och militaristiskt så det förslår, är poststämplat någon gång i juli 1918, d v s efter freden i Brest-Litovsk då Centralmakterna stod på höjden av sin makt.
1575c93a3f4bd2f61354ff868fe12749.jpg
Vidare är vykortet adresserat till den berömde österrikiske genealogen jur dr Heinrich Höfflinger som då hade hunnit bli befordrad till löjtnant i k.u.k.-armén och som också var riddare av den Heliga graven liksom den siste private ägaren av den berömda Ingeram Codex, som kom att bilda skola för hela den europeiska aristokratins heraldik.
Ingeram_Codex_055.jpg
Om jag förstår det rätt så tog Höfflinger just då och av någon anledning emot sin post på Habsburgarnas residens Hofburg i Wiens Bezirk 1.
Hoefflinger2.jpg
Det finns då en s k ”guilty pleasure”-aspekt här som är högst personlig och inte särskilt politiskt korrekt precis:
 
När jag gick i mellanstadiet (i 5:an och 6:an fr a) ritade/tecknade jag i stort sett samtliga europeiska furstehus stamtavlor (OBS: jag vet så klart att det inte handlar om några ras/djur utan det är då människor vi talar om här), vilka sammantaget fyllde 11 s k kollegieblock (d v s 100-tals och åter 100-tals A4-sidor med 10 000-tals namn på Europas alla furstar och furstinnor) och jag sökte dessutom en gång i tiden jobb på svenska Riddarhuset som den svenska aristokratins genealog och än idag råkar jag ”sitta på” alltför många utgåvor av Almanach de Gotha och av de svenska och finska riddarhusens adelskalendrar samt en massa översikter över bl a den brittiska, franska, spanska, tyska, italienska och ryska adeln (och idag är de ju som bekant mestadels och sedan länge antingen stupade/ihjälslagna/avrättade eller försvunna/exilerade/skingrade för vinden eller ruinerade/deklasserade/proletariserade men det är som det är med den saken, som det heter).
 
Den svenska, europeiska och västerländska medelklassens och borgerlighetens olika Vem är vem/Who’s who/Wer ist Wer/Qui est qui-utgåvor äger jag så klart också i alltför många exemplar men det är trots allt ändå något speciellt med ”de blåblodige”.
 
Slutligen – att jag är så besatt av genealogi, blod, kroppar, utseenden, reproduktion, sexualitet, kön, klass och ras har med all sannolikhet att göra med att jag är adopterad och inte känner till någonting alls överhuvudtaget om min egen s k biogenetiska bakgrund (uppskattningsvis 98-99% av mänskligheten känner då till sin s k biogenetiska bakgrund så jag är definitivt i minoritet som inte gör det s a s). Och eftersom jag just råkar vara adopterad från Korea, som då är ett formidabelt paradis för den (öst)asiatiska klankulturen, så har jag så klart också genom åren samlat på mig alltför många böcker om och genealogiska översikter över de koreanska klanerna.

Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort

Friherre Erik Belfrage, en av Sveriges sista stora s k toppdiplomater av den gamla skolan, har gått bort av viruset. Belfrage var en av kungaparets närmaste vänner som bl a har jagat tillsammans med kungen ett flertal gånger och han var likaså en ofta sedd gäst vid de kungliga middagarna på de olika kungliga slotten. Belfrage var även tillsammans med kungen under det beryktade besöket hos sultanen av Brunei.
 
Belfrages bror Frank, som figurerade i den s k Panamaläckan, arbetade f ö också på UD och han var den som bokade och arrangerade kungens statsbesök och både besök till landet och när han själv var på besök i andra länder. Belfrage stod dessutom också nära familjen Wallenberg och dess maktbolag Investor, som han arbetade för under många år.
 
Belfrage var inte minst en av kungens nära vänner som han växte upp tillsammans med och bl a gick de båda på Sigtuna läroverk tillsammans. Efter greve Lewenhaupts självmord och friherre Belfrages frånfälle under den pågående pandemin har nu kungens barndoms- och vänskapskrets glesnat betydligt. En annan av kungens nära vänner blev vådaskjuten redan på 70-talet – friherre Johan Lövenskiold som kungen ska ha ”lajvat” SS-soldat tillsammans med någonstans i Skåne och som dessutom var medlem i nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP) – och ond bråd död har då drabbat kungen ända sedan barnsben när hans pro-nazityska far arvprinsen förolyckades i Danmark.
drottning_silvia_belfrage_aok_article3.jpg
Och då Belfrage syns på detta fotografi tillsammans med två andra av UD:s legendariska toppdiplomater – nämligen Jan Eliasson och Sverker Åström – kan jag så klart inte låta bli att påminnas om att jag en gång i tiden hittade att hbtq-ikonen Åström, som anses ha varit hjärnan, arkitekten, den grå eminensen och spindeln i nätet bakom den svenska efterkrigstida neutralitetspolitiken, var medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) under perioden 1932-37.
 
Åström anslöt sig till SNF den 14 december 1932 efter att ha besökt ett rasideologiskt föredrag som Uppsala-avdelningen anordnade som handlade om ”ras och kultur” och han kvarstannade i organisationen under sina studieår i både Uppsala och (Nazi-)Tyskland. År 1934 gick han sedan med i SNF:s studentklubb i staden liksom i Heimdal och erhöll sedermera ett generöst (nazi)tyskt stipendium som möjliggjorde att han kunde studera statsrätt och folkrätt (av Carl Schmitt-snitt) vid de båda genomnazifierade universiteten i Kiel och i München mellan 1936-37. Åström återvände sedan till landet med toppbetyg och 1939 fick han anställning på UD där han sedermera blev kollega med Belfrage och resten är då svensk efterkrigs- och Kalla krigs-historia.

Är Huset Hohenzollerns restitutionskrav rimliga?

David Motadel frågar sig i New York Review of Books om Huset Hohenzollerns restitutionskrav gentemot den (återförenade) tyska staten är rimliga eller ej mot bakgrund av den gamla preussiska och tyska kunga- och kejsardynastins högerextrema och nazistiska förflutna och likt drottning Silvia har då Huset Hohenzollern också beställt och finansierat egna utredningar och rapporter som ska visa att fr a Hohenzollern-prinsarna inte var särskilt nazistiska innan och under kriget (vilket de då var).
 
Andra världskrigets slut, Axelmakternas nederlag, Tredje rikets undergång, ockupationen och delningen av Tyskland, Kalla krigets början och etableringen av det kommunistiska Central- och Östeuropa liksom befrielsen och demokratiseringen av Västeuropa innebar i mångt och mycket den slutgiltiga dödsstöten och dödssucken för de gamla europeiska furstehusen och den gamla europeiska aristokratin och särskilt gällde detta de tysktalande furstehusen och adelsätterna.
 
En studie som har försökt att kvantifiera hur den tyska aristokratin åderläts kraftigt på fr a män (d v s deras blåblodiga manskroppar upphörde helt enkelt att fungera av en mängd olika anledningar) har t ex visat att av 9000 undersökta tyska adelsmän (det fanns då år 1933 omkring 70 000 furstliga och adliga personer av alla kön i det dåvarande Tyskland) så:
 
– dödades 6500 under kriget varav 5000 i direkt strid (d v s de stupade för A.H. vid de olika fronterna, d v s de tyska furstarna och aristokraterna föll ”som käglor” och gick åt som ”smör i solsken”)
 
– 500 begick självmord i samband med eller omedelbart efter den tyska kapitulationen
 
– 500 avrättades av de allierade eller avled av sjukdomar, svält, umbäranden och nog även av förtvivlan och sorg (p g a vanheder och ångest, p g a att deras ätter hade utplånats och var på väg att dö ut, p g a att de hade förlorat allt de ägde o s v) i de allierades fängelser och fång- och koncentrationsläger
 
– ytterligare 100-tals dödades av fr a hämndlystna ryska slavarbetare och likaledes hämndlystna allierade krigsfångar som arbetade på deras slott, i deras palats och i deras våningar (d v s de dödades i sina sängar, i sina gemak och salar, i sina våningar, i sina skogar och på sina ägor av sina tjänare, hushållerskor, butlers och jordbruksarbetare i samband med den tyska kapitulationen
 
– åtskilliga av de resterande som överlevde flydde eller flyttade till Latinamerika, Mellanöstern, Iberiska halvön, USA, Sverige, Kanada eller Australien då de hade förlorat och blivit av med allt i både Öst- och Västtyskland för att inte tala om alla gods och all mark som befann sig utanför Tyskland och då många också hade skäl att fly då de misstänktes för krigsbrott och då de fruktade att människor skulle hämnas på dem
 
”The Hohenzollern controversy is not only about the long shadows cast by the Nazi period, but also about the place of the monarchical heritage in today’s democratic Germany.”
 
 
“In the early hours of November 10, 1918, Kaiser Wilhelm II, the last German emperor of the Hohenzollern dynasty, fled by train into exile in the Netherlands. The armistice ending World War I was signed the next day. Under the Weimar Constitution of 1919, Germany’s monarchy was abolished; its aristocracy lost its privileges but was allowed to keep much of its property.
 
After World War II, however, the Soviet authorities expropriated the possessions of the former noble families—palaces, manor houses, lands—in their occupation zone of eastern Germany, which was soon to become the German Democratic Republic. Following German reunification in 1990, some of those families sought to reclaim what they had lost. A law passed in 1994 allowed for restitution or compensation claims, though only on condition that the claimants or their ancestors had not “given substantial support” to the National Socialist or East German Communist regimes.
 
The Hohenzollerns were among those who demanded compensation, as well as the return of tens of thousands of priceless artworks, antiquities, rare books, and furniture now in public museums, galleries, and palaces. Among their requests is the right to reside in one of the Potsdam palaces, preferably the grand 176-room Cecilienhof, which today is a museum.
 
Despite years of negotiations between the German state and the family, their claims remain unresolved. Last summer, as more and more details about the negotiations in the case were leaked to the German press, a bitter public controversy erupted over Germany’s monarchical past. The critical question is whether the Hohenzollerns had “given substantial support” to the Nazi regime.
 
In 1919, in a letter to one of his former generals, the exiled emperor, whose anti-Semitism grew more and more virulent during the interwar years, blamed the Jews above all for the fall of the monarchy:
 
The deepest, most disgusting shame ever perpetrated by a people in history, the Germans have done onto themselves. Egged on and misled by the tribe of Juda whom they hated, who were guests among them! That was their thanks! Let no German ever forget this, nor rest until these parasites have been destroyed and exterminated from German soil! This poisonous mushroom on the German oak-tree!
 
“Jews and mosquitoes,” he wrote in the summer of 1927, were “a nuisance that humanity must get rid of in some way or other,” adding: “I believe the best would be gas!”
 
(…)
 
“More relevant to a resolution of the family’s claims are the actions of the emperor’s eldest son, the self-proclaimed “crown prince” Wilhelm, who was the most senior member of the dynasty in Germany in the 1920s and 1930s and the owner of the Hohenzollern properties at the time of the Soviet expropriation.
 
The facts, known to historians for decades, seem clear: Wilhelm, who was determined to destroy the hated Weimar Republic, backed its right-wing enemies, believing that this would pave the way for the restoration of the monarchy. And he came out in support of Hitler early. In the second round of the presidential elections in the spring of 1932—after having abandoned the idea of running himself—he endorsed Hitler rather than his opponent, the elderly president and former imperial field marshal Paul von Hindenburg, thereby legitimizing the Nazi movement among conservative and royalist segments of German society.
 
Hitler, reportedly “with a smile,” told the British Daily Express, “I value the ex–Crown Prince’s action highly. It was an absolutely spontaneous action on his part, and by it he has publicly placed himself in line with the main body of patriotic German nationalists.”
 
Wilhelm also helped the Nazis on other occasions. In 1932, for example, he tried to convince Defense Minister Wilhelm Groener to lift the ban on the Nazi paramilitary groups, the SA and SS. And after Hitler was appointed chancellor on January 30, 1933, Wilhelm wasted no time ingratiating himself with Germany’s new leader.
 
In a stream of letters to Hitler, he professed his unconditional loyalty to the regime. In 1934, for the international press, he proudly posed in front of a mirror at Cecilienhof wearing a swastika armband. Most of the other Hohenzollerns, although far less prominent, behaved similarly. Wilhelm’s younger brother August Wilhelm (“Auwi”), a high-ranking SA leader, was a committed Nazi.
 
One of Wilhelm’s most important services to the regime was his participation in the Day of Potsdam on March 21, 1933, a spectacle staged by the Nazis to present themselves as the heirs to a glorious Prussian past. Representing the Hohenzollern dynasty, Wilhelm, along with three of his brothers, took part in the carefully choreographed proceedings at Potsdam’s Garrison Church.
 
The highlight of the event was a handshake between President von Hindenburg and Hitler. The Day of Potsdam symbolized the pact between the Nazi movement and the old elites, reassuring the sizable conservative parts of the population. It was the regime’s first major propaganda triumph, and it was enabled by the former royal family and its aristocratic allies.
 
The Hohenzollerns were by no means unrepresentative. Crucial to Hitler’s ascent to power was a coalition between the Nazis and Germany’s old conservative elites, who hoped they could use and control him for their own ends. It was they who arranged Hitler’s appointment as Reich chancellor, plotted in the backrooms of gentlemen’s clubs, in officers’ messes, and at dinners and shooting parties on grand estates.”