Kategori: adeln
Om kungens vän nazisten Johan Lövenskiold som avled av ett vådaskott 1974
Den svenska s k nationella rörelsen har ända sedan 1920-talet innefattat ett påfallande stort antal personer som står nära kungahuset och hovet och i många fall även nära påtänkta och blivande kungar liksom regerande monarker. Bland alla dessa personer sticker en person ut vars nära vänskap med vår nuvarande konung antagligen förklarar upprinnelsen till att en läkare som jag mötte på i början på 00-talet berättade för mig att han själv med egna ögon hade sett kronprins Carl Gustaf i full Waffen-SS-mundering ”lajvandes” just SS-soldat tillsammans med en annan yngling i en skånsk skog någon gång framåt 1960-talets slut.
Kungens ”SS-soldatkamrat” bör nämligen med allra största sannolikhet ha varit baron Johan Lövenskiold, arvtagare till Borrestad slott där Magnus Gabriel De la Gardies gamla privatbibliotek f ö förvaras, och som var barnbarn till greve Pontus De la Gardie, medlem i pro-nazityska och ”överklassnazistiska” Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42.
Lövenskiold var då medlem i nazistiska Nordiska rikspartiets (NRP) Malmöavdelning och deltog bl a i valkampanjen 1973 när NRP för första gången ställde upp i riksdagsvalet samt även på partikongressen i Dalsjöfors utanför Borås i november samma år där detta foto togs där baronen syns stående i en kö beredd att motta ett diplom av den dåvarande partiledaren Vera Oredsson som belöning för att under flera år ha varit särskilt engagerad för partiet och i just Malmöavdelningen samt för att även skänka pengar till kampanjen för att frige Rudolf Hess.


I juli 1974, när Lövenskiold fortfarande var NRP-medlem vådasköts han till döds av den jämnårige norrmannen Fritz Treschow som därefter sköt sig själv av sorg och skam.


Denna synnerligen tragiska händelse som utspelade sig i en jaktstuga utanför Skien i Norge uppmärksammades stort på sin tid och i de efterföljande reportagen om Carl Gustafs vän, som ibland framställdes som en av Carl Gustafs allra närmaste vänner, framgick det att baronen inte bara var en ständig deltagare på kronprinsens vilda fester tillsammans med ett antal andra unga adelsmän vilka ibland f ö kunde uppträda i s k ”blackface” när de spexade för och tillsammans med varandra i ofta rejält påstruket skick.

Det framgick nämligen också att Johan Lövenskiold och Carl Gustaf ibland brukade umgås ensamma tillsammans på Borrestad slottsägor och bl a jaga ihop och det var troligen där som de båda åtminstone vid ett bevittnat tillfälle iklädde sig SS-uniformer. Varför de gjorde det förtäljer dock inte historien och idag är det endast konungen själv som kan svara på det och det behöver inte ha varit en politisk handling utan bara ännu ett spex på fyllan två överklassynglingar emellan.
Om de adliga adopterade
Aftonbladets Ingalill Mosander intervjuar den 92-åriga journalisten och författaren Yvonne De Geer, som är aktuell med självbiografin ”Är det nåt särskilt med dig?” som är en uppföljare till De Geers debutbok ”Aldrig en av oss” som hon gav ut som 87-åring.
Det finns ett antal hundra personer som tillhör den svenska adeln, som sammantaget räknar runt 30 000 ”medlemmar”, vilka är adopterade. De allra flesta av dem är utlandsadopterade men en del av fr a de äldre adopterade är i likhet med Yvonne De Geer svenskadopterade, d v s de är inrikes födda majoritetssvenskar. Jag har själv träffat flera av dessa adliga adopterade, och både de som är utrikes och inrikes födda, och bl a en Hamilton-grevinna som likt De Geer också var nationellt adopterad och som även hade lyckats spåra upp sin biofar eller förstafar som bodde och levde i Motala av alla ställen (d v s i min egen hemstad) och var svetsare (som min egen adoptivpappa dessutom). Jag minns hur denna adopterade grevinna en gång berättade för mig hur hennes biopappa eller förstapappa i Motala hade velat krama henne hela tiden när de möttes för första och kanske enda och därmed också sista gången och hur hon upplevde det som ”påfluget” och obekvämt då hon hade uppfostrats att inte ta så mycket i och på varandra inom familjen. Detta är också något som De Geer berättar i sin nya bok – hon skriver där att hon fick max tre kramar i hela livet av sin adoptivfar baron Jacob De Geer innan baronen gick bort då det inte var ett ”beteende” som var brukligt inom adeln.
Tidigare gick de adopterade inte att hitta i Adelskalendern och räknades strikt talat inte som ”riktiga” aristokrater då de av naturliga skäl saknar en biogenetisk blodskoppling men 1983 lyckades en grupp adliga adopterade få igenom att alla adopterade skulle få upptas i Adelskalendern. Den svenska adelns högsta beslutande församling Adelsmötet gick med på detta på villkor att de adopterade markeras med ”adopt.” i Adelskalendern så att alla kan se att de inte är ”av blodet” och inga eventuella barn till adliga adopterade fick heller stå med i kalendern. År 2001 valde dock Adelsmötet att riva upp detta beslut vilket innebär att alla som adopterats av adliga personer sedan 2001 inte finns med i Adelskalendern men däremot får de som kom med mellan 1983-2001 fortsätta att stå med tills de går bort men deras eventuella barn kommer fortsättningsvis aldrig att tas med i kalendern.
Yvonne De Geer berättar bl a i sin nya bok om att hennes adoptivfar var medlem i antinazistiska Tisdagsklubben under kriget och efter kriget höll han distans till sin egen familj som han menade till stora delar hade varit tyskvänlig och pro-nazistisk under krigsåren och han valde t o m att flytta från Östermalm till Södermalm då han upplevde att Östermalm ”kryllade” av gamla protyska pro-nazister. Även om den gamla antinazistiska baronen Jacob De Geer är död sedan länge, d v s Yvonne De Geers adoptivfar, så kan jag dock intyga att han hade rätt – minst nio De Geer:are (och samtliga ”av blodet” f ö) var tyskvänliga pro-nazister eller nazister innan och under kriget:
Carl De Geer, Hemmestavik – aktieägare i Dagsposten 1941-42
Erik De Geer, Stockholm – medlem i Svensk socialistisk samling 1942-43
Gerard De Geer – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Gustaf De Geer, Stockholm – aktieägare i Dagsposten 1941-43 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Jan C De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1942 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Kristina De Geer, Linköping – medlem i Svensk opposition 1941
Sigrid De Geer, Hemmestavik – medlem i Svensk opposition 1941, aktieägare i Dagsposten 1941-42 samt medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942-43
Thomasine De Geer, Järna – medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1942
Wilhelm De Geer, Norrköping, Järna – medlem i Sveriges nationella förbund 1936 samt i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1938-42
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OrA2p1/slakten-visade-tydligt-att-jag-inte-horde-till
”- Jag godtogs varken av arbetarklassen eller överklassen.
Hon har tidigare skrivit en memoarbok om sin uppväxt i en av Sveriges mest blåblodiga släkter med den talande titeln ”Aldrig en av oss”.
Att adoptera ett barn var otänkbart inom högadeln, blodsband betydde allt. Men för friherre Jacob De Geer och hans hustru Ingrid blev adoptionen en väg ut ur sorgen efter flera missfall och en son som dog i späd ålder.
Så Yvonne De Geer, född Ejvor Jonsson, flyttade ut från barnhemmet våren 1931 och in i ett 1700-talshus i Drottningholmsbyn Kanton.
– Det var först när jag var tio år som min pappa berättade för mig att jag var adopterad.
Jag hade anat att det var något annorlunda med mig. Jag blev väldigt rädd för att de skulle lämna tillbaka mig så jag spelade rollen som duktig flicka och försökte uppföra mig fint.
Fadern förklarade också att hon under inga omständigheter fick berätta för någon utomstående hur det verkligen förhöll sig.
– Men släkten visste och visade tydligt att jag inte var en del av dem.
Hennes föräldrar bekymrade sig däremot inte det minsta över vad deras släktingar tyckte. De var glödande antinazister, Ingrid skrev flammande dikter och Jacob utrikespolitiska artiklar i GHT i Torgny Segerstedts anda.
– Pappa tyckte att hela släkten var halvnassar och flyttade från Östermalm till Söder. Han betonade alltid att man aldrig fick se ner på folk men inte heller upp till någon. Den inställningen tog jag till mig och hade nytta av i mitt framtida jobb som journalist.
Yvonnes stora intresse under uppväxten var att läsa böcker och att skriva.
– Jag var så ensam och det var en form av överlevnad, jag gick in i en egen värld där ingen kunde nå mig.
Hon lyckades få en dikt publicerad i Svenska Dagbladet.
– Det kändes märkligt att det jag skrivit kunde läsas av andra människor.
Hennes pappa tyckte hon borde skaffa sig ett yrke och föreslog att hon skulle bli journalist.
– Att skriva var min hobby. Tanken att jag kunde få betalt för det var fantastisk.
Yvonne började på Poppius journalistskola, den enda utbildning som då fanns.
– Jag fick ett stipendium som innebar två års volontärtjänstgöring på en landsortstidning.
Det här var i slutet på 1940-talet och början på 50-talet och kvinnliga nyhetsreportrar fanns knappast.
– Jag var den första kvinnan som anställdes på Smålands Allehanda. Redaktionen var oerhört trevlig och blev som en familj för mig. I egenskap av reporter fick jag träffa människor jag aldrig annars skulle ha mött och hamnade i de mest olika miljöer.
Yvonne skulle så småningom även bli första kvinnliga nyhetsreportern på Expressen och Dagens eko.
– Jag hade inget problem med mina manliga kollegor. Under alla år upplevde jag aldrig något tafsande. Kanske var tidsandan annorlunda. Men mitt namn provocerade flera av mina chefer. Särskilt Sigge Ågren, den legendariske redaktionschefen på Expressen.
Varje dag skulle reportrarna rada upp sig framför hans bord för att få olika uppdrag. De jag fick var hopplösa och till slut fick jag inga alls.
Hon minns exakt vad han en gång sa till henne: ”Noblessen kan gå hem och äta praliner på schäslongen idag! Finns inga jobb i hennes klass. Men kolla för fan att det inte finns nån ärta under madrassen!”
– Aldrig hade jag varit så nära att bryta mitt löfte till pappa och avslöja min verkliga identitet.
Många år senare mötte hon Sigge Ågren igen. Han hade växt upp i en fattig proletär miljö i Göteborg. Han var yngst av tio syskon och lyckades mot alla odds få studera fem år vid Göteborgs högskola.
– Han erkände att han varit för jävlig mot mig men att det berodde på att han uppfostrats med klasshat. Det slutade med att vi omfamnade varandra.”
En släkthistoria som korresponderar mot Östeuropas blodiga historia
Inte många har en far som stred mot kejsarna i både Wien och Tokyo och/eller en farfar som stred mot både kejsaren i Paris och sultanen i Istanbul (och i samtliga fall dessutom i tsarrysk uniform) men det hade greve Theodor von Krusenstierna (såvida jag inte har läst stamtavlan fel) som föddes på godset Klooga i dagens Estland (som idag är en ruin och som under Andra världskriget var ett tyskt koncentrationsläger och under Kalla kriget en Röda armén-förläggning) och som nyligen gick bort i en mycket hög ålder.

Håller allt fler s k socialgrupp ett:are på att ”komma ut” som SD:are?
Jag antar att det är fler än jag som på sistone har noterat att allt fler representanter för landets adliga och högborgerliga elitsläkter förekommer som SD:are eller i högerextrema sammanhang från att tidigare i decennier i det närmaste ha varit helt frånvarande inom den svenska s k nationella rörelsen, d v s personer som ofta ”sitter på” eller åtminstone har tillgång till ärvda förmögenheter, gods, gårdar och jord, fabriker, fastigheter och företag liksom stadspalats, våningar och villor. Det handlar då om personer som heter Cavalli-Björkman, Sager, Colliander, Hammarskjöld, Cavallin, Friis, af Geijerstam, Wachtmeister, Hamilton, Ankarcrona, Giertz, von Arnold, Ramel och Fogelklou i efternamn för att bara nämna några exempel.
Under mellankrigstiden och krigsåren var den svenska aristokratin och överklassen kraftigt överrepresenterad inom den dåtida svenska s k nationella rörelsen men sedan 1900-talets slut har denna rörelse i stället och som bekant kommit att bli kraftigt överrepresenterad av arbetarklassen och den lägre medelklassen.
Tidigare och fram tills nyligen fanns det ytterst få företrädare för den s k socialgrupp ett inom denna politiska rörelse – Filipstads ”store son” mångmiljonären Carl Lundström, arvtagare till Wasabröd, liksom en och annan von Yxkull, Rehbinder och Stenbock var i stort sett de enda som förekom inom den s k nationella rörelsen på 1990-talet som hade denna bakgrund och så sent som 2010 hittades bara en handfull adelsmän i SD:s dåtida medlemsmatrikel som på den tiden samlade en bit under 6000 namn såsom bl a Carl Boris Staël von Holstein, Björn von Bahr och Michael von Knorring.
Idag handlar det om ett parti som räknar nästan 35 000 betalande medlemmar och även om socialgrupp ett:arna med all säkerhet inte på något sätt är överrepresenterade i dagens SD så blir de onekligen och sakta men säkert allt fler och frågan är väl kanske om det numera helt enkelt är så att de sociala konsekvenserna av att ”komma ut” som SD:are inte längre är så allvarliga såsom de tidigare kunde vara särskilt för just personer som tillhör landets elitfamiljer.
Om den högerextreme von Möllers slott Skottorp
Sedan 1990-talet har jag systematiskt ”jagat”, sökt efter, hittat och samlat på matriklar (d v s bevarade listor med namn som förtecknar betalande medlemmar i olika organisationer och partier) tillhörande den svenska extremhögern eller den svenska s k nationella rörelsen som den benämner sig själv (d v s det är då denna politiska rörelses endonym eller självbeteckning) och under 1920-, 30- och 40-talen var det helt enkelt riktigt gott om slottsägare (och slott som postadresser dit diverse högerextrema eller s k nationella tidningar, tidskrifter och partiorgan skulle sändas) i de högerextrema eller s k nationella matriklarna.


Expressens Cecilia Hagen skrev en gång att min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002, som listar nästan 30 000 medlemmar i ett flertal högerextrema eller s k nationella organisationer och partier, innehåller ”halva adelskalendern” och även om Hagen överdrev så tyder en del på att kring en femtedel av den svenska adeln någon gång var medlemmar i en högerextrem eller s k nationell organisation.

I senaste numret av Gods & Gårdar hittas då ett reportage från ett av dessa många högerextrema eller s k nationella slott som en gång beboddes av en högerextrem eller s k nationell slottsherre.

Det handlar om Skottorps slott i Halland som en gång beboddes av ryttmästare Gustaf ”Gösta” von Möller som var gift med friherrinnan Carin Tersmeden och där kung Karl XI en gång gifte sig med prinsessan Ulrika Eleonora av Danmark 1680.

Baron von Möller var Skottorps slottsherre mellan 1932-64 och han var bl a medlem i Sveriges nationella förbund, Svensk opposition och Riksföreningen Sverige-Tyskland och det går inte att säga något annat än att han bodde magnifikt.

Jag har då besökt rejält många svenska (liksom utländska) slott ”i mina dar” (d v s fram tills dags dato) inklusive åtskilliga slott som hittas i alla de högerextrema eller s k nationella matriklarna som jag har hittat och lyckats lokalisera sedan 90-talet (och även i flera fall sovit över på) och jag kan därför säga (d v s mot bakgrund av att jag just har besökt och även bott på många slott) att den gamla högerextrema eller s k nationella ryttmästaren von Möllers halländska slott verkligen inte går ”av för hackor”.





Ännu ett svenskt-tyskt ”nazibröllop”
På Huset Bielkes magnifika Sturefors slott utanför Linköping, som jag själv en gång besökte som tonåring när den dåvarande slottsfrun anordnade en privat specialvisning och bl a berättade att kungen och drottningen ibland kunde ”visitera” henne och hennes make greven och fideikommissarien Nils Bielke och även övernatta på slottet, stod tydligen ännu ett bröllop mellan en tysk manlig aristokrat och en svensk kvinnlig dito den 11 oktober 1942 (d v s för nästan exakt 78 år sedan) samtidigt som det för Axelmakterna så ödesdigra och extremt blodiga förintelseslaget om Stalingrad pågick.

Att en hel del svenskor gifte sig med en hel del tyskar under Tredje rikets tid såsom inte minst Carin Fock-von Kantzow (d v s med Hermann Göring) är då omvittnat och Christoph Andersson vid Södertörns högskola arbetar för närvarande på en bok om några av dessa svenskor, som ”rasgranskades” i vederbörlig ordning innan de fick gifta sig med de tyska männen vilka ofta men inte alltid var partimedlemmar och i en del fall även SS-medlemmar, men jag hade då fram tills nu själv missat just detta anmärkningsvärda bröllop trots att jag är östgöte och trots att jag har besökt Bielke:arnas forna fideikommiss Sturefors och besett det inifrån.
Det var då grevinnan Gunilla Bielke, som gick bort så sent som 2015 i den aktningsvärda åldern av 95 år, som förmäldes med Friedrich Carl, furste av det i Europas (ekonomiska) historia så anrika Huset Fugger(-Babenhausen). Gunilla Bielke var dotter till den dåvarande slottsherren på Sturefors greve Thure Gabriel Bielke och grevinnan Birgitta ”Britta” Sparre.
Vid denna tid hade redan grevinnan Birgitta von Rosen gift sig med Albert Nestler i form av ett hejdundrande nazibröllop som inte stod vår nuvarande konungs föräldrars bröllop långt efter i naziestetik – det vill säga när prinsessan Sibylla av Sachsen-Coburg und Gotha av Huset Wettin gifte sig med Huset Bernadottes dåvarande arvprins hertig Gustaf Adolf av Västerbotten.
Även (nazi)tyska UD:s (d v s Joachim von Ribbentrops Auswärtiges Amt) (nazi)diplomat furst Otto Christian von Bismarck var samtidigt gift med en svenska – nämligen den store arkitekten Ivar ”Stockholms Konserthus” Tengboms dotter Ann-Mari – och den sörmländska hertiginnan Margareta av Otranto var samtidigt gift med fursten av Sayn-Wittgenstein Gustav Albrecht som ”så klart” var medlem i NSDAP.
Brudgummen fursten av Fugger-Babenhausen, som var släkt med bl a den ryska tsarfamiljen Romanov, Brittiska imperiets Huset Windsor och det tyska kejsarhuset Hohenzollern, var iklädd en Wehrmacht-uniform av kaptensgraden och naturligtvis var det pro-(nazi)tyska paret Gustaf Adolf och Sibylla på plats under det både ståtliga och mycket påkostade bröllopet liksom (Nazi-)Tysklands ambassadör i Sverige prinsen av Wied, direktör Jacob Wallenberg och allsköns grevar och grevinnor och friherrar och friherrinnor Trolle-Wachtmeister, Hamilton, Beck-Friis, Adelsvärd m fl svenska adelsfamiljer.
Var Magnus Ugglas far medlem i en högerradikal organisation?
Blev nyligen kontaktad av en viss X Uggla, som ställde en fråga (till mig) om en viss X Uggla som en gång i tiden var knuten till den svenska s k nationella rörelsen eller den svenska extremhögern (i stort sett varje vecka under de senaste två decennierna har släktingar, anförvanter och ättlingar till svenska högerextremister kontaktat mig och både ställt frågor och lämnat upplysningar om desamma).
I samband med mitt svar till personen ifråga passade jag på att upprätta en visserligen ofullständig men preliminär namnlista över ett antal liknande Ugglor och ”upptäckte” då att artisten Magnus Ugglas far Claës Uggla verkar ha varit medlem i högerradikala Sveriges nationella förbund 1941-42 eller så handlar det om en namne till denne (d v s till Magnus pappa):
Alf Uggla, notarie, Djurgårdsslätten 92, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941
Arne Uggla kapten, löjtnant, Klostergatan 66, Linköping, medlem i Svensk opposition 1941 och i Svensk socialistisk samling 1942
Bengt Uggla, kapten Stockholm, kontakt med Svea Rike 1934 och prenumerant på Nationen 1938
Bertil Uggla, herr, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941
Bertil G:son Uggla, kapten Stockholm, medlem i Gymniska förbundet 1929-30 och kontakt med Svea Rike 1934
Carl A Uggla, direktör, Styrmansgatan 18, Stockholm, medlem i Svensk opposition 1941
Ch Uggla, kadett Stockholm, medlem i Svensk-tyska föreningen 1938
Claes Uggla, medlem i Sveriges nationella förbund 1941-42
Claes-Ivan Uggla, godsägare, Almvik, medlem i Svensk opposition 1941
E A:son Uggla, ryttmästare, Runebergsgatan 3, Stockholm, medlem i Riksföreningen Sverige-Tyskland 1937/1942-43 och medlem i Svensk opposition 1941
H Uggla, Stockholm, medlem i Svensk socialistisk samling 1938/1940
Margareta Uggla, fru, Brålunden 4, Nockeby, medlem i Svensk opposition 1941
Ett materiellt spår av Heinrich Höfflinger





Ännu en av kungens nära vänner har nu gått bort
