Kategori: 2020

Siffror om hur pandemin ökade arbetslösheten

SCB har idag summerat och sammanfattat hur ”pandemiåret” 2020 slog mot den svenska arbetsmarknaden och påverkade arbetslösheten i landet:

Bland inrikes födda ökade arbetslösheten med 0,7% till 5,1% jämfört med 2019 medan den ökade med hela 3,7% till 18,8% bland utrikes födda jämfört med 2019. Denna sistnämnda ökning är den största ökningen sedan 2010 och den högsta arbetslöshetsnivån inom denna grupp som har uppmätts sedan 2005.

En hög andel av de inrikes födda som blev och var arbetslösa under ”pandemiåret” 2020 är i praktiken s k ”andrageneration:are” med fr a utomeuropeisk bakgrund medan en hög andel av de utrikes födda som blev och var arbetslösa under förra året har utomeuropeisk bakgrund. Bland invånarna som specifikt har bakgrund i Afrika och Asien handlar det numera om arbetslöshetssiffror på 25-30%.

Blir pandemins år början till slutet på ”peak populism”? Det finns en del som tyder på det

Blir pandemins år (d v s 2020) början till slutet på ”peak populism”? Det finns en del som tyder på det:

Den andra globaliseringen och den andra belle époque (som inleddes efter 1989 och som dominerades av nyliberalismen och Amerikanska imperiet) fick sig en rejäl knäck med finanskrisen 2008 (den första globaliseringen och den första belle époque inföll då mellan 1871-1914 och dominerades av liberalismen och Brittiska imperiet) och på 2010-talet svepte sedan en auktoritär, nationalistisk och populistisk anti-globaliseringsorkan över jorden som resulterade i att världens 28 politiskt, kulturellt, militärt, ekonomiskt, geografiskt och demografiskt största, mäktigaste och ”viktigaste” länder (där runt 75% av mänskligheten sammantaget bor och lever) under en period styrdes av (höger)populistiska och/eller (reaktionärt) konservativa och/eller (auktoritärt) nationalistiska ledare, regeringar, partier, rörelser och ideologier (med undantag av Tyskland, Indonesien, Kanada, Frankrike och Italien).

För Europas del var inte minst det s k flyktingkrisåret 2015 den stora ”gamechanger:n” som bl a resulterade i att nästan 50 miljoner européer kom att lägga sin röst på högerpopulistiska partier i 2019 års EU-val vilka tillsammans erhöll närmare 24% av européernas röster.

Sedan kom 2020 och nu när detta pandemins år snart är över så går det att konstatera att det finns tecken på att populismen har ”peak:at” och även om den populistiska ”partifamiljen” (som visserligen är extremt spretig och heterogen) kommer att fortsätta att existera inom politiken under överskådlig tid (och antagligen är den här för att stanna mer eller mindre för gott) så kanske det om några år faktiskt går att säga att ”peak populism” inföll 2015-20.

I januari ägde det italienska regionalvalet rum och högerpopulistiska Lega lyckades inte erövra det ”röda bältet” i mellersta Italien utan erhöll bara 40,5% i Toscana och 43,6% i Emilia-Romagna.

I juli tog det högerpopulistiska regeringspartiet PiS hem det polska presidentvalet men oppositionskandidaten Rafał Trzaskowski erhöll ändå 49% av rösterna och i skrivande stund sjunker PiS popularitet stadigt i de polska opinionsundersökningarna.

I det franska kommunvalet i mars/juni erövrade högerpopulistiska Rassemblement national visserligen 827 mandat runtom i landet men lyckades samtidigt bara vinna borgarmästarposten i en enda större fransk stad (i Perpignan), d v s det parti vars presidentkandidat erhöll 34% av fransmännens röster så sent som 2017.

I september erhöll högerpopulistiska SVP 38,3% i den schweiziska folkomröstningen om att minska invandringen från EU-länderna och misslyckades därmed med att erhålla en majoritet av schweizarnas röster för sitt anti-invandringsförslag.

I Wiens lokalval i oktober fick de två konkurrerande högerpopulistiska partierna FPÖ och Team HC Strache – Allianz für Österreich nöja sig med att dela på 10,4% av rösterna vilket innebar en brakförlust på över 20% jämfört med valet dessförinnan. Det ska påminnas om att så sent som 2016 erhöll FPÖ:s presidentkandidat över 46% av österrikarnas röster.

I oktober fortsatte Svobodas kräftgång i det ukrainska lokalvalet, d v s Ukrainas högerextrema parti som tidigare kunde erhålla 10% i parlamentsvalet och som tidvis också har suttit i regeringen fick nöja sig med några ynka procent.

I november erhöll Trump 46,9% i det amerikanska presidentvalet och förlorade därmed presidentposten till Biden. Under samma månad förnedrades Bolsonaros kandidater i flera av Brasiliens storstäder i det brasilianska kommunvalet.

I det rumänska parlamentsvalet under december månad lyckades högerextrema PRM inte bryta den nedåtgående trenden – d v s det parti vars presidentkandidat en gång erhöll över 20% av rumänernas röster klarar numera inte ens att komma in i det rumänska parlamentet.

Slutligen verkar det mest bara vara högerpopulistiska Vlaams Belang i Belgien som har ”tjänat” på pandemin och som har gått upp i de belgiska opinionsundersökningarna även om det är lite osäkert vad gäller spanska Vox ställning just nu i de spanska opinionsundersökningarna.

I övrigt har exempelvis Alternative für Deutschland sjunkit som en sten till kring 10% i Tyskland och Fremskrittspartiet till runt 13% i Norge och i Finland och Sverige ligger Sannfinländarna respektive SD numera på 19-20%: Så sent som i januari 2020 nosade SD i flera opinionsundersökningar på guldplatsen vad gäller att vara Sveriges största parti i just opinionsundersökningarna men efter att pandemin bröt ut har SD förlorat 100 000-tals sympatisörer och inte minst ett stort antal arbetarväljare som har återvänt till SAP.

Föreställningen om att asiater ser likadana ut blir ett argument för Trump-lägret

Det börjar onekligen bli lite väl desperat nu bland republikanerna och i Trump-lägret i USA:Att många icke-(nordost/sydost)asiater uppfattar och upplever att (nordost/sydost)asiater ”ser likadana ut” är väl en sak som inte går att ifrågasätta och som även har bevisats i en mängd studier (d v s inte att alla nordost/sydostasiater ”ser likadana ut” utan att icke-nordost/sydostasiater just uppfattar och upplever det så) men att använda det ockulär-visuella synvilleliknande fenomenet som då är ”allmänt känt” i västvärlden inklusive i USA som argument för att hävda att valfusk har ägt rum är att gå lite väl långt:

“I think Chinese all look alike. How can you tell? If some Chow shows up, you can be anybody and you can vote.

”Det hör då till saken att över 60% av asiat-amerikanerna röstade på Biden och endast kring 30% på Trump i det amerikanska presidentvalet.

Det vita USA fortsätter att stödja Trump enligt vallokalsundersökningarna

Vem som än vinner det amerikanska presidentvalet så är det alldeles uppenbart att kombinationen av ständiga och spektakulära massmöten, ett frenetiskt och fanatiskt twittrande, ett evigt och envist Mussolini-poserande plus en hårt högerradikaliserad tv-kanal och mängder med högerextrema och konservativa alternativmedier, spinndoktorer, profiler och tankesmedjor inte kan underskattas och valet äger dessutom också rum i skuggan av den våldsamma ”BLM-sommaren”:

Trump har nu ”tagit hem” den ”ödesmättade” delstaten Ohio (som då alltid har röstat på vinnaren i de amerikanska presidentvalen) samt Sydstaternas två största och viktigaste delstater (d v s Söderns båda ”kronjuveler” Florida och Texas) och han har alldeles uppenbart ett fortsatt starkt stöd bland de vita amerikanerna (56% av de vita väljarna har valt Trump i detta val enligt vallokalsundersökningarna) och definitivt ett fortsatt lojalt sådant bland särskilt de vita ”jobbarna” (mellan 60-70% av de låg/outbildade vita kroppsarbetarna har denna gång valt att rösta på Trump enligt vallokalsundersökningarna i flera delstater).

Därtill har den absolut största amerikanska minoritetsväljargruppen (som då inte är de svarta amerikanerna) röstat på Trump i högre grad än i 2016 års val (latinos/as utgör då numera närmare 20% av USA:s totalbefolkning och exempelvis har 35% fler latinos/as röstat på Trump i Florida i just detta val jämfört med 2016 års val) liksom tyvärr även asiaterna och de svarta amerikanerna och nu verkar allt återigen (d v s som 2016) handla om hur det går för Trump i den traditionella ”blå väggen” i det i huvudsak vita och proletära s k ”rostbältet”.

Erin go bragh!

Inget annat folk på jorden har dödat så många engelsmän som (de keltisk-katolska) irländarna genom antikolonial och antiimperialistisk s k asymmetrisk och irreguljär krigföring (d v s i form av det som engelsmännen och Väst kallar terrorism) sedan Påskupproret 1916, som utgjorde startskottet för Brittiska imperiets undergång även om det skulle komma att ta åtskilliga decennier innan imperiet slutgiltigt gick under, och den stora ironin är då att även om världshistoriens en gång största (kolonial)imperium inte finns längre så har britterna behållit sin allra första bosättarkoloni Nordirland fram tills idag där protestantiska bosättare och deras ättlingar fram tills alldeles nyligen utgjorde majoritetsbefolkningen.
Namnlöst.jpg
 
Den s k irländska frågan har då alltid varit engelsmännens nemesis och sammantaget har sju olika IRA (Irish Republican Army eller Óglaigh Na hÉireann) beroende på hur en räknar lyckats döda 1000-tals engelsmän sedan 1916 och det är högst symboliskt att konstatera, även om rösträkningen ännu inte är helt färdig, att medan de katolska partierna nu för första gången någonsin är i majoritet i engelsmännens allra första bosättarkoloni Nordirland sedan valet i december förra året så är det IRA-parti (d v s Michael Collins Fine Gael) som en gång drev ut engelsmännen med våld från södra Irland 1921 och det IRA-parti (d v s Éamon de Valeras Fianna Fáil) som en gång startade ett inbördeskrig mot det förstnämnda IRA 1922 nu till synes besegrat av det IRA-parti (d v s Gerry Adams Sinn Féin, d v s nordirländska s k Provisional IRA eller ”Provos”) som bombade sönder både Nordirland och försvarliga delar av England under flera decennier på raken (1969-98) i ett försök att driva ut engelsmännen med våld från norra Irland.

Kommer 2020-talet att bli SD:s årtionde?

I samband med årets sista (SIFO-)opinionsmätning går det att konstatera att SD och S är fortsatt jämnstarka, att SD nu är större än M och KD tillsammans samt att SD har ”stulit” 400 000 väljare från de andra partierna under de senaste fyra månaderna och nu när ett nytt årtionde snart inträder så finns det tyvärr alltför mycket som åtminstone just nu tyder på att 2020-talet kommer att bli SD:s (och SD:s europeiska ”syskonpartiers”) årtionde om inte något revolutionerande inträffar efter att även arbetarkvinnorna och de lägre medelklasskvinnorna nu också har börjat gå över till SD.
 
79166132_10156989958215847_6588038807642177536_o.jpg
 
”I SvD/Sifos augustimätning fick Sverigedemokraterna 18,2 procent, och var tredje största parti efter Socialdemokraterna och Moderaterna. Fyra månader senare når SD nu 24,4 procent i årets sista väljarbarometer från SvD/Sifo.
 
Sedan i oktober har skillnaden mellan S och SD legat inom den statistiska felmarginalen. Den här månaden hamnar S-stödet på 24,6 procent.
 
– Det här bekräftar att S och SD ligger på samma nivå i opinionen, säger Sifos opinionschef Toivo Sjörén.
 
Uppgången sedan i augusti motsvarar runt 400 000 väljare – en ”remarkabel” uppgång på kort tid, enligt Toivo Sjörén. Sedan i september har SD dessutom legat tydligt över Moderaterna. Sjörén talar om ”ett stort skifte i det svenska politiska landskapet”.”