Kategori: 1977

Om Södertälje som den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögerns födelseort

Var föddes och uppstod den moderna, svenska, våldsamma och radikala extremhögern? Var det kanske i skånska Klippan, i östgötska Kimstad eller i värmländska Vålberg?
Södertälje_film.jpg&w=740&h=384&zc=1&q=90&f=&s=0&a=middle.jpeg
Så här på A.H.s 131:a födelsedag kan i alla fall inte jag hålla mig från att nu utnämna Södertälje till den militanta och radikala svenska extremhögerns födelseort efter att under de senaste dagarna ha ”förläst” mig på den långa, heta, svenska sommaren 1977 när raskravallerna i Södertälje ägde rum och när liknande raskravaller blossade upp i ett flertal andra svenska städer.

Den moderna, svenska, militanta extremhögerns födelseort var då inte, som andra kanske skulle gissa, exempelvis Vålberg eller Klippan utan just Södertälje som då motsvarar österrikarnas Braunau och italienarnas Predappio eller kanske snarare britternas Notting Hill i London där 1958 års raskravaller bröt ut (och som f ö märkligt nog utlöstes av att en vit svensk kvinna vid namn Majbritt, som var tillsammans med en svart jamaikansk man, hade blivit trakasserad av en grupp vita engelska ungdomar), amerikanernas Watts i Los Angeles där den amerikanska efterkrigstidens dittills mest våldsamma raskravaller bröt ut 1965 och måhända också holländarnas Rotterdam där den våldsamma sydmoluckiska rörelsen en gång hade sitt fäste liksom fransmännens Marseille med omnejd där franska Fronten uppstod i början på 1970-talet bland de tvångsrepatrierade vita bosättarna från Algeriet, Nordafrika och andra kolonier över haven.

Efter raskravallerna i Södertälje 1977 var ingenting sig likt mer i Sverige och bilden av Sverige i omvärlden var också förändrad när det hade visat sig att raskravaller kunde äga rum även i Sverige. Det går därmed definitivt att tala om ett före och ett efter den långa, heta, svenska sommaren 1977, som därmed motsvarar amerikanernas ”long, hot summer 1967”, när raskravaller bröt ut i ett flertal amerikanska städer precis som i Sverige tio år senare.

I Södertälje etablerades en tid efter raskravallerna en avdelning av nazistiska Nordiska rikspartiet (NRP), som både bestod av majoritetssvenska och sverigefinska medlemmar och aktivister att döma av de bevarade namnen och som kom att fostra den första generationen av svenska skinnskallar och politisera dessa i just nazistisk riktning. Här kan också nämnas att taxichauffören och Södertäljebon Rolf Pettersson startade även närradiokanalen Öppet Forum i början på 1980-talet.

Den viktigaste personen i avdelningen och sammanhanget, som under många år t o m kan sägas ha verkat som något av Södertäljes nazistiske ”gudfader”, var den finlandssvenske typografen Niels Mandell, som likt en sentida Ludvig Löfven (d v s Stefan Löfvens biomorfar) också verkade som den svenska s k nationella rörelsens egen tryckare och bl a tryckte han under en period på 90-talet både NRP:s, VAM:s och SD:s trycksaker på en och samma gång.

Mandell, som då är en s k ”boomer”, började sin bana i anti-68-rörelsens Demokratisk allians (DA) på 1960-talet men radikaliserades snabbt och gick sedan med i NRP och han var därefter en av de NRP-aktivister som dömdes för att ha kastat in rökgranater på Chinabiografen i Stockholm 1974, som ”straff” för att Mel Brooks film “Det våras för Hitler” visades där (apropå att det är A.H.:s födelsedag just idag).

Mandell spelade en viktig roll när BSS bildades 1979, d v s embryot till dagens SD, och under sin storhetstid inom den svenska s k nationella rörelsen på 1980- och 90-talen när han var rörelsens ”allt-i-allo”-typograf kände han i praktiken hela den svenska extremhögern från Demokratisk allians efterföljare kring tidskriften Contra och NRP-paret Oredsson till Nysvenska rörelsens Per Engdahl, SD:s ”chefsideolog” och ”motor” Leif Zeilon/Ericsson och sist men inte minst sin egen hemstad Södertäljes skinnskallar.

På 1980-talet hade skinheadungdomssubkulturen kommit till Sverige från England i kölvattnet efter punken och redan under 80-talets första hälft fanns ett skinheadgäng i Södertälje som gärna kallade sig ”Södertälje Skins” (som då kunde förkortas som SS…). Dessa skinnskallar bildade sedan 1986 och med benäget bistånd från just Niels Mandell en förening vid namn Rock mot kommunismen (RMK), som med direkt inspiration från den brittiska skinheadscenen började introducera den typ av musik som senare kom att bli känd som vit makt-musik och som rent musikaliskt och subkulturellt var en slags utveckling av punken.

Ett av Sveriges första skinheadband bredvid bandet Dirlewanger i Göteborg var Södertäljebandet Hooligans, vilka båda bildades 1986, och tillsammans spelade de på Sveriges första vit makt-musikkonsert som just ägde rum i Södertälje den 6 juni 1987 och återigen var Mandell behjälplig som organisatör bakom denna för den svenska s k nationella rörelsens framtid avgörande händelse. Liksom maoiströrelsen på 70-talet med sin proggmusik och anarkiströrelsen på 80-talet med sin punkmusik skulle nämligen naziströrelsen på 90-talet med sin vit makt-musik komma att nå ut till tusentals barn och ungdomar tack vare den subkulturella attraktionskraften i musiken.

Kretsen kring RMK och Hooligans gav även ut fanzinet Streetfight som senare bytte namn till Vit rebell och därefter till Storm, som kom att bli terroristgruppen Vitt ariskt motstånds (VAM) organ. Bandet Hooligans bytte i sin tur snart namn till Vit Aggression, som kom att bli VAM:s ”husband” på 90-talet.

Efter att Sverigedemokraterna (SD) hade bildats 1988 kom SD att ta över NRP:s tidigare roll i Södertälje och flertalet av de skinnskallar som tidigare under en period hade varit kopplade till NRP gick nu över till SD. Södertäljebandet Vit Aggression blev exempelvis under en period också SD:s ”husband” tillsammans med Ultima Thule från Nyköping, som ursprungligen hade varit ett punkband.

Den 30 november 1991 spelade Ultima Thule och just Vit Aggression på SD:s vit makt-musikkonsert i Stockholm som följde på SD:s våldsamma ”uppmarsch” i staden tidigare under kvällen och under en tid när SD kunde omtalas som Sveriges motsvarighet till nordirländska Sinn Féin (d v s helt enkelt VAM:s politiska gren) och inför SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström framförde Vit Aggression VAM:s inofficiella kampsång ”Död åt ZOG!” (vilket var en s k nationell slogan som Klarström själv ropade när han introducerade bandet för de 100-tals skinnskallar som då var på plats).

Idag har Klarström som bekant rehabiliterats av dagens SD efter att tidigare ha dragits med ett envist nazistrykte och han hyllas numera som en föregångare som var före sin tid, efter att 2018 ha publicerat sin självbiografi ”Prima Victoria”, inte bara i SD:s Samtiden utan också av Patrik Engellaus tankesmedja Det goda samhället.

Några av de Södertäljeskins som var med från början när RMK och Hooligans bildades i Södertälje med stöd och hjälp av Niels Mandell skulle senare komma att spela en viktig roll för hela den svenska s k nationella rörelsen sådan den kom att utveckla sig på 1990-talet med namn som Tomas ”Linkan” Lindquist, som kom att starta och driva vit makt-musikskivbolaget Svea musik samtidigt som han var SD:are, VAM-aktivisten Göran Gustavsson (som också var Vit Aggressions sångare) samt sist men inte minst VAM:s organisatoriska ”hjärna” och vit makt-musikimperiet Nordlands direktör Peter Melander/Rindell, som under en tid var SD Södertäljes kontaktperson (f ö var SD:s första finansiär också han Södertäljebo), och som tillsammans med alla de andra svenska vit makt-musikbolagen gjorde att Sverige på 1990-talet kom att utvecklas till världens nav för den panvästerländska vit makt-musiken.

Idag är Södertälje slutligen inte längre något särskilt centrum för den svenska s k nationella rörelsen efter att skinheadsubkulturen och vit makt-musiken ebbade ut på 00-talet. I grannkommunen Salem ägde dock den beryktade årliga Salemmarschen rum och i närbelägna Nykvarn hade bl a Svenskarnas parti under en tid en aktiv avdelning. Just i Södertälje fick dock SD:s radikala utbrytarparti Nationaldemokraterna (ND) under en period ett starkt fäste och där bodde och verkade även ND:s partiledare Marc Abramsson som lokalpolitiker för partiet på 2000- och 10-talen. ND:s partitidning Nationell Idag, som Abramsson gav ut från Södertälje, kan dock sägas leva vidare i utbrytartidningen Nya Tider, som därmed möjligen är det sista mer tydliga spåret av Södertälje som den moderna, radikala, svenska extremhögerns födelseplats.

Återigen om det svenska annus horribilis vad gäller de svenska rasrelationers historia om och om eventuella populärkulturella spår som kanske inte existerar

År 1977 var på alla sätt och vis de svenska rasrelationernas och den svenska vithetens annus horribilis med alla sina raskravaller under ”den långa heta sommaren” 77 och samma år sade USA:s dåvarande FN-ambassadör Andrew Young dessutom både till sitt eget folk och till i praktiken hela världen att även Sverige var ett rasistiskt land, vilket orsakade ramaskri i Sverige.
 
Samma år slog vidare rasordet ”svartskalle” igenom med full kraft i (nutids)svenska språket och inom den (riks)svensktalande gemenskapen och en undersökning bland ungdomar i 12 olika västländer visade att de svenska ungdomarna och unga vuxna var bland de mest negativt inställda till invandring och invandrare i västvärlden – tre fjärdedelar ansåg att invandrarna var för många medan hela en tredjedel dessutom ville minska biståndet.
93301990_10157378222890847_8116734525758767104_n.jpg
 
Samtidigt syntes de första spåren av en ”svartskallegemenskap”, d v s en subjektsposition och subjektivitet som inkluderade alla invandrare och som möjligen kan jämföras med hur termen svart i Storbritannien också enade invandrarna från de före detta kolonierna vid denna tid. Ett manifestliknande upprop som sade att det nu var dags att bilda en ”invandrarriksdag” för att ”låta svartskallarna själva få säga sitt på bruten svenska” då ”informationen sker alltför ensidigt och får invandrarna att känna sig manipulerade” för även invandrarna var ”parter i den här processen” men ”ställs utanför och blir passiva mottagare” publicerades till exempel i DN i kölvattnet av raskravallerna:
93482180_10157378222860847_1777246527803097088_n.jpg
 
Jag är en invandrare och svartskalle. Jag har djup medkänsla för alla invandrare. För jugoslaver, greker, turkar, finländare, polacker, tjecker, assyrier, libaneser, chilener [sic], spanjorer, amerikaner, danskar, engelsmän, indier, portugiser. För alla polska judar. För kurderna från Irak.
[sic]
Jag tycker att debatten är löjlig. Den förs hela tiden över våra huvuden. För att vi skall kunna ges möjlighet att aktivt och engagerat delta i debatten krävs det att vi organiserar oss.
(Dajczgewand 1977)
 
Under året började också allt fler invandrare att tala tillbaka till majoritetssvenskarna med en ton som kan sägas ha skiljt sig från tidigare år och inte minst genom att påpeka att det svenska efterkrigstida välståndet helt enkelt till stora delar kunde förklaras av invandringen och invandrarna. Dessutom går det att skönja en slags bitsk sarkasm i flera av de insändare som dök upp i tidningarna efter sommarens raskravaller som avslöjade att en del invandrare nu hade börjat knäcka den svenska vithetskoden att vita svenskar i gemen numera betraktade sig som antirasister i egenskap av att just vara vita svenskar och intressant nog kom också allt fler kvinnliga röster till tals från att tidigare har varit i det närmaste frånvarande i intervjuerna och på debatt- och insändarsidorna:
93234847_10157378222870847_5831190983684915200_n.jpg
 
Hej på er alla snälla, glada och antirasistiska svenskar. Jag är en som många av er kallar ”jävla utlänning”.
[…]
Ni har lämnat era gamla föräldrar och släktingar på olika anstalter här i landet, för att skaffa er allt detta välstånd.
Vem är det då som tar hand om dem? Jo, vi, till 80 procent utlänningar. Och alla andra skitiga och dåliga jobb som finns, vem utför dem? Jo, utlänningarna!
(Zonca 1977)
 
Framåt 1970-talets trädde också de första vita svenska mödrarna till icke-vita blandade barn fram i spalterna och i offentligheten och berättade om hur deras blandbarn utsattes för mobbing och trakasserier. Ett exempel var signaturen Mor i Hjällbo (1977), som på Expressens insändarsida i slutet av 1977 beskrev hur hennes barn blev så illa behandlade att hon upplevde att de riskerade att få sina liv förstörda för alltid och hon adresserade sitt inlägg till alla vita svenskar som hon benämnde som ”Svensson”:
 
93179137_10157378222835847_8838941591637852160_n.jpg
När min äldsta dotter tar ut sin lillasyster som är ganska mörk på promenad, möts hon så fort hon kommer utanför dörren av tillmälet ”jävla neger”… Vad har min lilla dotter på två år gjort dig för att du ska hata henne så mycket att du är beredd att förstöra hennes liv och framtid?
[sic]
Jag ska inte tala om för dig vad jag känner när mina barn kommer hem med sina blåmärken och sina sår i själen, det vill du ändå inte förstå. Men som du ser håller du på att lyckas förstöra små barn redan från början, så jag antar att du känner dig nöjd.
(Mor i Hjällbo 1977)
 
I oktober 1977 aktualiserade vidare Hans Almqvist (1977) i Göteborgs-Tidningen hur rapporteringen om Sverige hade förändrats under året även i den utomvästerländska och postkoloniala världen med exempel och utgångspunkt i ett tv-program i Malaysia, som hade framställt Sverige som varande mer eller mindre en ”rasiststat”, menade Almqvist. ”Vi importerar färgad arbetskraft som får arbeta under slavlöner och passa upp de vita svenska herrarna”, var ett av budskapen i det malaysiska programmet och inte minst hade raskravallerna tagits upp även om Almqvist angav fel årstid för raskravallerna på Rosengård i Malmö som hade utspelat sig i juli efter Södertäljekravallerna:
 
Samtidigt så läser TV-kommentatorn upp telegram från bråken i Södertälje mellan raggarna och assyrierna. Hur man misshandlar färgade invandrare för deras hudfärgs skull.
Och hur svenska ungdomar invaderar ett bostadsområde i Malmö och tränger sig in och misshandlar färgade i deras lägenheter.
Det var i våras som raggarna i Skåne invaderade bostadsområdet Rosengården [sic] i Malmö.
(Almqvist 1977)
 
Det händelserika och våldsamma året avslutades med att engelska Sunday Telegraph valde att kritisera Sverige och ”svenskt hyckleri och självgodhet” i ett stort reportage som publicerades i slutet av december och som Karl-Gunnar Bäck (1977) redogjorde för i Aftonbladet.
 
Den inflytelserika Londontidningen menade att svenskarna såg sig som en ”elitras” på jorden och hade ställt sig utanför övriga världen och tidningen irriterade sig särskilt på att Sverige inte ville ta emot några båtflyktingar från Vietnam samtidigt som Norge och andra västländer gjorde det och mot bakgrund av att Sverige tidigare hade varit det västland som hade stöttat Nordvietnam allra mest. Sunday Telegraph menade helt enkelt att det fanns ett tydligt rastänkande bakom Sveriges antirasism och antikolonialism och att landet egentligen bara ville ta emot vita invandrare och flyktingar, som Sverige dessutom också kunde ”göra rubriker av” såsom amerikanska desertörer samt att det svenska välståndet hade byggts upp av nordiska och europeiska arbetskraftsinvandrare, som samtidigt behandlades illa och ”misshandlas i samhället”:
 
Självgodhet, överlägsenhetskänsla mot resten av världen och moralism sägs vara dygder i Sverige 1977.
– Svenskarna tänker på sig själva som något särskilt, som en elitras. Men kanske är det dags för svenskarna att förena sig med resten av världen och sluta med att stå på sidan och se överlägsna ut. Då kanske det kommer ett uns verklig mänsklighet i deras flyktingpolitik i stället för den selektiva humanitära anda som nu kännetecknar dem.
Amerikanske FN-ambassadören Andrew Young hade rätt när han kallade svenskarna rasister…
(Bäck 1977)
 
År 1977 uppstod också punken och tidigare under 70-talet hade proggen haft sin storhetstid men de första spåren som jag har hittat av svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen härrör dock först fr om 1980-talet såsom Imperiets album och sång ”Rasera” från 1983.
 
Det heter ju sedan den brittiska s k Birminghamskolan eller cultural studies-forskningen att ungdomssubkulturer och populärkulturen i allmänhet alltid är först med det nya och kan ses som en seismograf som läser av vad det uppväxande släktet och därmed framtiden bär på.
 
Det märkliga med just de svenska rasfrågorna och rasrelationerna är dock att den s k finkulturen eller högkulturen kom först: De första svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) scenföreställningarna, dikterna och romanerna om specifikt svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen utkom då redan på 1960-talet.
 
Kan någon kunnig måhända rätta mig här – d v s kort och gott fanns det några svenska och svenskspråkiga (OBS: ej finlandssvenska eller svenskamerikanska) populärkulturella sånger som kom att tematisera just svenska rasrelationer, det svenska rastänkandet och den svenska rasismen innan 1983?

År 1977 föddes konflikten mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som har pågått ända sedan dess och som ännu inte har fått en avslutning och en ”vinnare”

År 1977 föddes konflikten mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som har pågått ända sedan dess och som ännu inte har fått en avslutning och en ”vinnare” även om många nog föreställer sig att 2022 års val kommer att bli det stora ödesvalet vad gäller denna konflikt som snart har ett halvt sekel ”på nacken” och som bekant går under många namn (kampen om svenskheten, kampen för ”Sverige åt svenskarna”, den antirasistiska kampen, ”raskriget” o s v beroende på var en står politiskt, antar jag):
93473491_10157367887615847_1382840217882329088_n.jpg
 
Har idag ägnat större delen av (arbets/helg)dagen (beroende på var en står religiöst, antar jag) åt att gå igenom, bearbeta och redogöra för kring 120 artiklar i svenska tidningar och tidskrifter som behandlar de svenska raskravallerna på 1970-talet med huvudfokus på Södertäljekravallerna 1977, som kan sägas ha varit de svenska rasrelationernas motsvarighet till bussbojkotten i Montgomery 1955 och händelserna på skolan i Little Rock i USA 1957 samt Sharpeville-massakern i Sydafrika 1966 vad gäller ett före och efter liksom till gruvstrejken 1969 eller abortlagen 1975 för de svenska klass- respektive könsrelationerna (om det nu går att göra en sådan jämförelse överhuvudtaget).
 
Före 1977 var det då ingen som trodde att raskravaller kunde inträffa i Sverige och vare sig svenskarna själva eller omvärlden men efter 1977 var sedan ingenting sig likt mer, d v s då föddes i praktiken den antagonism mellan ”invandrare och svenskar” och mellan ”sverigevänner och antirasister” som fortgår än idag och då formulerades också för första gången alla de argument som gäller än idag såsom att ”invandringen är en ekonomisk vinst för Sverige”, att ”svenska folket aldrig har varit för invandringen”, att ”de som är emot invandringen är okunniga och kanske t o m dumma” samt att ”eliten, politikerna och experterna ljuger för svenskarna och undanhåller sanningen om invandrarna” o s v.
93411715_10157367887650847_7024700814002225152_n.jpg
 
Två år senare 1979 bildades sedan Bevara Sverige svenskt och 1983 bildades dess ”motpart” Stoppa Rasismen och resten är helt enkelt svensk samtidshistoria. Raskravallerna 1977 chockade det sena 1970-talets Sverige samtidigt som olika ordsammansättningar som innehåller ordstammen, glosan och begreppet ras succesivt blev mindre vanligt förekommande därefter till förmån för andra termer såsom främlingsfientlighet och etnicitet medan termen rasism alltmer enbart började kopplas samman med högerextremism och nazister. Det märkliga är dock att 1977 års svenska raskravaller nästan är bortglömda idag och själv har jag inte hittat några studier om dem överhuvudtaget, vilket både kan sägas vara märkligt men också talande då så lite svensk forskning existerar om de svenska efterkrigstida rasrelationerna överhuvudtaget.
 
Det är egentligen mest bara det i svenska rasrelationssammanhang så traumatiska 1990-talet som numera är skapligt beforskat och ska två vattendelande ”märkesår” utnämnas under det mycket våldsamma årtiondet så får det väl bli 1991 (bildandet av VAM, NyD:s inträde i riksdagen, ”Lasermannens” första skott, 30 november-kravallerna o s v) respektive 1999 (bilbomben i Nacka, mordet på Björn Söderberg, dubbelmordet på poliserna i Malexander, uthängningen av 64 nazister i de fyra största dagstidningarna o s v).
93305496_10157367887640847_364136939491688448_n.jpg
 
Utdrag ur min kommande bok ”Den svenska rasdiskussionen och de svenska rasfrågorna 1946-77”, som i bästa fall kommer att kunna publiceras först framåt hösten 2021:
 
”Den 18 juni 1977 attackerade kring 250 raggare beväpnade med bland annat domkrafter, skruvmejslar, kättingar, påkar, flaskor och andra tillhyggen ett 30-tal assyrier på och utanför Hotell Bristol i Södertälje efter ett bråk på Folkets park i staden och morgonen dagen därpå täcktes Aftonbladets förstasida av rubriken ”Raskravaller i Södertälje i natt” och tidningens reporter Mika Larsson (1977) talade om ”blodiga raskravaller” och tillade” i Sverige”. Södertäljepolisens Sören Axelsson intervjuades och fick redogöra för det våldsamma händelseförloppet som ledde till att 14 assyrier och en polisman fick föras till sjukhus medan en assyrier greps:
 
– Det är ingen tvekan om att detta var rasmotsättningar. Raskravaller. De första. Men säkert inte de sista…
(Larsson 1977)
 
Aftonbladets rapportering satte i stort sett standarden för rapporteringen för till skillnad från tidigare raskravallsliknande händelser i Sverige var detta första gången som konsensus rådde bland dåtidens journalister, politiker och experter att det verkligen handlade om ”rasmotsättningar”, ”rasoroligheter”, ”rasbråk”, ”raskrig” och ”rasupplopp” samtidigt som ingen intressant nog verkar ha kopplat tidigare liknande incidenter såsom Jönköpingskravallerna 1948 och Trelleborgskravallerna 1962 till 1977 års Södertäljekravaller.
 
Till skillnad från tidigare kravaller menade Stanislaw Ludkiewicz att ”nu är situationen sådan att det inte längre går att mata läsaren med lugnande idylliska bilder” samtidigt som han var kritisk till andra sidor av den dåtida svenska offentlighetens sätt att förstå vad som verkligen hade hänt, vilket han menade att experterna på ”invandrarfrågor” var bäst på att göra (Ludkiewicz 1977: 39).
 
I övrigt har raskravallerna i Södertälje, som på sin tid uppfattades som Sveriges första raskravaller även om detta inte stämde, avsatt förvånansvärt lite spår utöver en rapport som publicerades några år efteråt samt att händelsen omnämns ibland i studier som behandlar syrianer och assyrier i Sverige liksom i lokalhistoriska sammanhang i Södertälje och 2008 sände Sveriges Radio en radiodokumentär om händelsen – Emma Jankes och Siri Ambjörnssons ”Bråket på Bristol – Sveriges första raskravaller”, vars undertitel då inte helt stämmer (Mack 2017; Rynell 1981).
 
Några dagar senare intervjuade Arbetet (1977a) Södertäljes kommunalråd Bengt Carlsson, som antagligen värnade om att staden inte skulle stigmatiseras och därför sade att ”det sista halvåret har de motsättningar som eventuellt funnits tidigare mellan svenskar och assyrier varit på väg att försvinna” och han tillade också att raggarna kännetecknades av ”en fruktansvärt stor okunnighet”. Denna gång var det dock uppenbart att raggarna handlade utifrån övertygelsen ”släng ut allihop” vad gäller ”svartskallarna”, som de gärna kallade alla invandrare och som var ett ord som också slog igenom med full kraft inom den svensktalande gemenskapen under detta år tack vare raskravallerna och raggarna, samt att det inte bara handlade om assyrierna utan om alla ”som kommer hit och skor sig” (Berglind 1977).
 
De intervjuade raggarna sade också till Expressens Sten Berglind (1977) att ”en massa Svenssons tycker samma sak” men ”dom vågar inte säga nå’t”, det vill säga i likhet med 1990-talets skinnskallar uppfattade raggarna mer eller mindre att de hade svenska folkets mandat bakom sig. Södertäljes polismästare Thomas Müller verkar ändå inte ha velat tro på vad raggarna själva sade i media och han tillade samtidigt i Arbetet (1977c) att ”om det inte är okunnighet om invandrarnas problem som ligger bakom raggarnas hätskhet vore det rent förfärligt” samt ”raggarna är ju unga människor som har precis samma problem som invandrargrupperna”, det vill säga liksom vad gällde 1990-talet skinnskallar fanns det också röster på 1970-talet som ville friskriva raggarna från rasism och tala om dem som en minst lika utsatt grupp som invandrarna.
 
På frågan om det hade handlat om ”raskravaller” och ”rashat” eller ej sade ”raggarledaren” Dag Seijboldt till Svenska Dagbladets Willy Silberstein (1977) att det inte hade handlat om det överhuvudtaget utan om ett ”vanligt bråk” enligt denne. En månad efter kravallerna greps sedan flera raggare inklusive Seijboldt, som året därpå dömdes till åtta års fängelse som ”ledare för ras-upploppet” för bland annat våldsamt upplopp, uppvigling, misshandel och våld mot tjänsteman samtidigt som att han i förhören och i rätten återigen nekade till att det hade handlat om ”rashat” (von Hofsten 1977; Renström 1977).
 
”Det här får inte hända i Sverige”, sade vidare en representant för justitiedepartementet till Svenska Dagbladets Sune Olsson (1977) och syftade på både händelsen i sig och det faktum att polisen inte ingrep i Södertälje när ”en grupp människor utsätts för ett övervåld”. Aftonbladets kolumnist journalisten Allan Fagerström (1977) skrev att ”så hände det till slut” och att ”rasmotsättningarna i Sverige kulminerade i blodiga kravaller” för första gången i Sverige. Även på insändarsidorna var skribenterna och signaturerna överens om att detta var de första svenska raskravallerna och vissa såsom Metallarbetare, Oskarshamn (1977) talade om ”raskravallernas första dag” som början på ”kampen” för ett ”Sverige åt svenskarna”.
 
Signaturen Industriarbetare (1977) kritiserade vidare alla experter som uttalade sig i dåtidens massmedia och som stod ”helt oförstående” inför det som hade inträffat då det enligt denne räckte med att tala med ”en industriarbetare eller någon i ett bostadsområde med majoritet av invandrare” för att förstå svenskarnas generellt negativa inställning till invandrarna även om ”massmedia försöker tysta ned det”.
 
Samtidigt var det få röster som lyfte fram assyriernas situation utöver att en del assyrier fick komma till tals i form av intervjuer i vissa tidningar. I slutet av juli 1977 gick socialinspektör Allan Björk som ett av få undantag ut i Dagens Nyheter och anklagade Södertäljes ”socialdemokratiska ledargarnityr” för att i praktiken förestå samma negativa syn på assyrierna som raggarna och framför allt för att systematiskt diskriminera och segregera dem och acceptera att många assyrier levde i materiell nöd i trångbodda hyreslägenheter i de då relativt nybyggda miljonprogramsområdena (Mathisson 1977). Södertälje kommun och dess politiska ledning förnekade dock att så skedde och menade i sin tur att ”Allan Björks klander saknar grund” (Mathisson 1977).
 
Den 22 juli var det dags igen och denna gång i Malmö där 200 raggare anföll romer och romska familjers lägenheter i stadsdelen Rosengård. Malmöpolisen lyckades dock skydda de angripna romerna och deras bostäder och även gripa ett tiotal raggare under de ”våldsamma raskravallerna” (Rydeman 1977). Expressens Johan Rydeman (1977) tog sig an händelsen genom att lyfta fram att ”sociologer och historiker” menade att för att ”rasbråk” ska inträffa krävs ”fördomar om andra folkgrupper” som redan finns där innan våldet exploderar och som enligt dessa ”uppstår ur okunnighet och rädsla”.
 
Rydeman (1977) nämnde även att de flesta av Malmös romer på den tiden bodde på Rosengård men att de romska barnen inte alltid fick vara med och leka med de svenska barnen: ”- Sådana svarta händer som dina vill vi inte hålla i, fick en zigensk flicka höra.”. Arbetet (1977d) skrev på ledarplats att ”det svenska rashatet” nu hade gett sig till känna i både Södertälje och Malmö medan insändarskribenten Fritz Willrup (1977) frågade sig vad som hade hänt om raggarna i stället hade varit ”vänsteranhängare” och han befarade att raggarna snart även skulle börja traksseraa ”judarna och kommunisterna”.
 
1977 års raskravaller i Södertälje och i andra städer runtom i landet var verkligen på alla sätt och vis den stora vattendelaren vad gäller synen på ras och rasism i Sverige under efterkrigstiden och inte minst då detta antagligen var första gången som direkta referenser gjordes till extremhögern och nazismen i samband med svenska rasincidenter.
 
På exempelvis Expressens insändarsida, där kravallerna debatterades bland insändarskribenterna, valde tidningen att illustrera Ann Britt Arnells (1977) insändare, som handlade om att hon var tillsammans med en invandrad grekisk man och beklagade att svenskarna var så ”misstänksamma mot utlänningar” och inte minst mot svenska kvinnor som var i hennes egen situation, med ett fotografi på ett brinnande kors och två Ku Klux Klan-medlemmar. I augusti 1977 när en engelsk dokumentär om Auschwitz skulle sändas på tv påminde Expressens tv-krönikör Brita Håkanson (1977) om att ”raggarna har ställt till rasbråk i Sverige på sistone” och hon berömde därefter att Sveriges Radio skulle visa filmen om Auschwitz.
 
Möjligen hade detta åtminstone delvis att göra med att tidningarna spekulerade i att ”nynazistiska” Nordiska rikspartiet och dess ledarpar Göran Assar och Vera Oredsson var inblandade på något sätt, att partimedlemmar hade deltagit i kravallerna i både Södertälje och Malmö samt att raggarnas attityder till invandrarna överensstämde med partiets program och ideologi (Hagström 1977; Åhlund 1977).
 
Samtidigt förnekade representanter för raggarna att de skulle vara medlemmar i partiet och att partiet överhuvudtaget hade varit inblandat i kravallerna och ”raggarledaren” Olli i Malmö sade till DN att ”vi klarar av zigenarna bra ändå utan någon hjälp från ’nassar’” (Bendroth 1977; Från Dagens Nyheters Malmöredaktion 1977). Här finns med andra ord ännu en parallell mellan 1970-talets raggare och 1980- och 90-talens skinheads, som Bevara Sverige svenskt och dess fortsättning Sverigepartiet och slutligen Sverigedemokraterna också gärna ville företräda och rekrytera, vilket inte heller alltid lyckades särskilt bra.
 
I slutet av augusti räknade Göteborgs-Tidningens (1977) ledarredaktion upp flera av de städer och orter där ”sammanstötningar mellan raggare och invandrare” hade ägt rum under sommaren och skrev samtidigt att ”invandrarfrågan är ett av våra största problem”: ”Hallstahammar, Södertälje, Malmö, Umeå”. Tidningen upprepade även det motargument mot ”främlingshatet” som hördes alltmer på dåtidens ledarsidor – ”vi tjänar på invandrarna” – det vill säga invandringen var en vinstlott för svensk ekonomi och för det svenska välståndet och välfärden.
 
När Expressen skulle summera året i slutet av december 1977 valde tidningens Pia Nordström (1977) att lyfta fram ”18 juni” som ett datum som skulle komma att gå till historien: ”Raskravaller i Sverige… Många fruktade att det här var början på ett öppet rashat i Sverige.”. Detsamma gjorde Carl-Adam Nycop (1977) i en krönika i Arbetet, som talade om ”fördomarnas heta sommar”, och han efterlyste avslutningsvis en mer ”analyserande och förklarande journalistik” i framtiden som både ”skjuter sönder fördomar” och inte minst ”lär ut en gemenskap som även kan omfatta våra minoriteter”, det vill säga Nycop önskade helt enkelt att svenskheten skulle breddas och även inkludera invandrarna och minoriteterna och kanske särskilt deras barn, som alltmer hade kommit i blickfånget framåt 1970-talets slut.”