Kategori: 1968

Generalmajoren och friherren Gunnar af Klintberg som var en av aktivisterna i och strategen bakom Almstriden i maj månad 1971 var en gammal högerextremist

I dagarna har det gått 50 år sedan den legendariska Almstriden ägde rum i maj månad 1971 i Kungsträdgården i Stockholm som var något av den frihetliga vänsterns stora 68-händelse liksom något av startskottet för den gröna rörelsen och i sammanhanget har generalmajoren och friherren Gunnar af Klintberg lyfts fram av de som var med ”när det begav sig”, som den bland Almstridsaktivisterna som bl a stod för strategin och planeringen som den garvade yrkesofficer han var.


af Klintberg stack ut rejält under Almstriden då han både var officer och mer än dubbelt så gammal som de anarkistiska ungdomarna men han stack också ut av ett annat skäl som dåtidens Almstridsaktivister antagligen inte kände till och som nog kanske inte så många känner till idag heller.


af Klintberg tillhörde nämligen den svenska extremhögern ända sedan ungdomsåren och han var bl a medlem i högerradikala Marsklubben och Nationella arbetsförbundet på 1930-talet liksom sist men inte minst i Sveriges nationella ungdoms/förbund (SNU/SNF), som verkade som dåtidens MUF innan moderpartiet (d v s dagens M) valde att bryta med SNU/SNF p g a att SNU/SNF började orientera sig mot fascismen.


af Klintberg var t o m vice kårchef för SNU/SNF:s paramilitära s k Kampgrupper (KG), som leddes av den blivande riksbibliotekarien Uno Willers och vars uniformer hade designats av den blivande SvD-skribenten mm Arvid Fredborg och så sent som 1974 var af Klintberg även medlem i Medborgarrättsrörelsen, som hade bildats av och leddes av den gamle nazisten Gustaf Petrén.


af Klintberg kunde m a o slåss innan han blev yrkesofficer då SNU/SNF:s paramilitära och uniformerade KG-avdelningar, som i huvudsak bestod av läroverkselever och universitetsstudenter av överklasstyp och som af Klintberg var vice ledare för, slogs med antifascistiska och socialistiska arbetarungdomar på gator och torg under mellankrigstiden (dagens NMR använder f ö också termen ”kampgrupper”, vilket möjligen inte är en slump då dagens nazister oftast kan sin egen historia bättre än de flesta andra).


af Klintberg var f ö inte den enda som tillhörde den gamla svenska extremhögern som anslöt sig till 70-talsvänstern – det gjorde bl a även det största förkrigstida svenska nazistpartiets ledare Sven Olov Lindholm.

En artefakt som minner om 60-talets svenska antirasism

En på många sätt fascinerande s k bordslöpare från svenskt 60-tal som min gamla Mångkulturellt centrum-kollega Ella Johansson skickade mig nyligen (d v s denna bild på den textila artefakten, d v s inte löparen i sig):

Den temporala kontexten och den ideologiska tidsandan är då 1960-talets internationalism, antirasism och pro-Tredje världen-engagemang men kläderna är arkaiska/arkaiserande inklusive de som den svenske pojken bär och fr a är den hierarkiska kompositionen (Sverige leder de olika s k raserna in i framtiden och efter Sverige går en same, därefter en muslimsk kvinna följd av en inuit o s v) intressant liksom den linneanska färgläggningen av de olika s k raserna (en röd urfolksamerikan, en gul asiat o s v) och de rasstereotypa anletsdragen och kläderna.

Högerradikala AfD har lyckats tredubbla sina röster och slår därmed SD:s röstfördubblingsmönster

Högerradikala AfD:s exceptionella rösttredubbling i gårdagens tyska förbundsdagsval (d v s sedan 2013 års val) som därmed slår SD:s röstfördubbling med s k ”hästlängder” (d v s tidigare var det svenska SD som innehade ”rekordet” i exponentiell röstökning bland västvärldens högerradikala partier) är samtidigt så klart ganska så långt ifrån den röstsjudubbling som gamla NSDAP lyckades åstadkomma mellan 1928 och 1930 års val för det är trots allt en viss skillnad mellan att ha tagit emot flest utomeuropeiska flyktingar av alla västländer (dock inte per capita – där slår Sverige Tyskland med s k ”hästlängder”) och mellan en kraschad ekonomi och en nästan fullständigt utraderad medelklass (som var det som var fallet i Tyskland efter 1929).
 
Samtidigt har inget annat tyskt högerradikalt parti någonsin tidigare uppnått tvåsiffriga procentsiffror sedan NSDAP:s tid (d v s det handlar inte bara om att tyska AfD nu har lyckats med det som SD lyckades med i Sverige 2010, d v s att för första gången komma in i parlamentet) och just 1930 uppnådde NSDAP det för första gången med 18% och vilket samtidigt visserligen är en bit ifrån de 13% som AfD verkar ha fått.
 
AfD har fr a ”stulit” över en miljon medelklass- och akademikerväljare från CDU/CSU och minst en halv miljon arbetarklass- och lägre medelklassväljare från SPD men också ett försvarligt antal 100 000 röster från vänstern (d v s Die Linke) och inte minst har AfD närmast fullständigt raderat ut det tidigare dominerande högerextrema partiet NPD som igår gjorde ett katastrofval och i bästa fall kommer att hamna på ynka 0,1%.
 
I det gamla DDR inklusive i det gamla Östberlin har AfD nästan genomgående erhållit över 20% av rösterna och i alltför många fall uppemot 25% (t ex hela 27% i ”ärevördiga” Sachsen) och vilket kan tyckas vara något av en paradox då Östtyskland i decennier odlade och fr a pumpade ut en radikal och militant antikolonial och antirasistisk pro-Tredje världen- och pro-utomeuropeiska människor-propaganda, politik och linje (som inte står långt efter den som gäller i Sverige) men samtidigt skedde detta i ett slags vakuum, d v s i ett land vars befolkning var påfallande homogen in i modern tid medan Västtyskland (och Västberlin) inhyste höga procentandelar invandrare från den utomeuropeiska världen redan fr o m 1970-talet och framåt.
 
AfD stöds vidare av kring en femtedel av alla män i det återförenade Tyskland och vilket översatt till ras (då höga andelar av den tyska totalbefolkningen numera har utomeuropeisk och även icke-kristen bakgrund) motsvarar uppemot en fjärdedel av alla vita tyska majoritetsmän liksom av 21% av alla arbetare och av 16% av alla invånare i Tyskland mellan 22-44 år medan stödet var som lägst bland de tyska pensionärerna och bland de övre medelålders.
 
AfD:s väljarunderlag liknar därmed det panvästerländska mönstret överlag: Extremt höga procentsiffror i specifika regioner (t ex i Skåne i Sverige och i Provence i Frankrike) och omvänt ett påfallande lågt stöd i andra regioner, ett extremt starkt stöd bland vita män (d v s när ras och kön kombineras) och omvänt ett påfallande lågt stöd bland vita kvinnor (än så länge i varje fall), ett starkt stöd bland unga vuxna och lägre medelålders och omvänt ett mycket lågt stöd bland äldre och pensionärer samt ett högt stöd bland den övre arbetarklassen och den lägre medelklassen.
 
Härmed följer en måhända oerhört generealiserande (och även polariserande) jämförelse mellan ”post-1968-upproret” och ”post-1989/2001-upproret” i Väst efter det tyska valet men också efter det franska valet, det amerikanska valet, det nederländska valet, det brittiska valet, det norska valet o s v o s v och inför det kommande österrikiska valet, det kommande svenska valet, det kommande italienska valet o s v o s v:
 
De politiska rörelser, ledare och ideologier som växte fram i kölvattnet av 1968 respektive 1989/2001 kan i hög grad kategoriseras som vänsterradikala respektive högerradikala och i båda fallen handlar det inte bara om mycket radikala rörelser utan närmast om millenaristiska upprorsliknande rörelser som syftar till mer än bara en politisk förändring och vilka ursprungligen hade sin bas bland barn, ungdomar och unga vuxna och vilka formerades och artikulerades som subkulturer antingen i det ”verkliga livet” eller i den digitala världen. I båda fallen handlar det om att slå in en kil mellan eller t o m ”slå sönder” den gamla klassiska och klassbaserade höger-vänster-uppdelningen och i båda fallen är kulturen och språket det stora ”slagfältet” par préferance.
 
Medan det vänsterradikala post-68-upproret i ganska så stor grad verkar ha haft sin bas inom den övre medelklassen och kanske t o m bland överklassen så har det högerradikala post-89/01-upproret till synes sin främsta bas inom arbetarklassen och den lägre medelklassen. Medan de förstnämnda ville bryta med de auktoritära och reaktionära dragen i en borgerlig uppväxt och värld så vill de sistnämnda återuppväcka de konservativa normer och värderingar som tidigare gällde. Post-68-upproret hade också sin huvudsakliga bas i storstäderna medan post-89/01-upproret har sitt största fäste i de medelstora och mindre städerna och i glesbygden och på landsbygden.
 
Post-68-upproret var vidare i mycket hög grad ett unga kvinnor-uppror som för dem handlade om att få slippa det samhälle som deras mödrar hade tvingats växa upp och leva i medan post-89/01-upproret i mycket hög grad är ett unga män-uppror som handlar om att de vill få återuppleva det samhälle som deras fäder fick växa upp och leva i för att uttrycka det lite brutalt.
 
I båda fallen spelar den utomvästerländska Tredje världen och icke-vita minoriteter en mycket central roll som både katalysatorer och projektionsytor: Post-68-rörelsen var generellt för Tredje världen och för icke-vita människor medan post-89/01-rörelsen generellt är mot desamma. I båda fallen handlar det också om en mer eller mindre uttalad vrede (eller t o m hat) mot ”anglo-amerikanerna” och en förkärlek för både känsloretorik och konspirationsteorier (USA-imperialismens tentakler ”kontra” Coudenhove-Kalergi och Soros o s v).
 
Post-68-upproret kom på sikt att förändra den västerländska kulturen i grunden och arvet efter ”68-revoltionen” lever vi med än idag medan post-89/01-upproret kanske ännu ej har lyckats förändra de västerländska samhällena i grunden men allt tyder på att stora förändringar är på gång just nu vad gäller exempelvis normer, värderingar och livsstilar.
 
Slutligen så lyckades det partipolitiska post-68-upproret inte särskilt bra i röster räknat men det är samtidigt omöjligt att kvantifiera betydelsen av post-68-upproret i antal röster medan det partipolitiska post-89/01-upproret till att börja med inte heller var särskilt framgångsrikt i röster räknat (utöver Frankrike, Belgien, Italien, Österrike och några andra länder till så erhöll de högerradikala partierna och ledarna tidigare i många västländer ungefär lika många eller lika få röster som de vänsterradikala dito hade gjort på 1970- och 80-talen) men efter 2001 så har stödet för de högerradikala partierna uppnått sådana nivåer att de i åtskilliga västländer numera är jämförbara med de högerradikala partiernas valframgångar under mellankrigstiden.
 
 

Om Kerstin Thorvalls och det svenska 68-upprorets transrasiala intimrelationer

Lidija Praizovic säger som det är: Vita heterokvinnor inom 70-talsvänstern använde icke-vita män (i form av blandrelationer) för att befria sig från vita män liksom även av icke-vita barn (i form av utlandsadoptioner):

http://www.aftonbladet.se/kultur/article22491627.ab

Naturligtvis tjänade männen också på detta på olika sätt men att blandrelationerna (och utlandsadoptionerna) exploderade i antal efter 68-upproret och i samband med framväxten av andra vågens feminism och av dagens Tredje världen-antirasism är ett faktum och inte en slump.

Blandrelationerna i sig blev till slut bredvid utlandsadoptionerna ett svenskt antirasistiskt signum och svenskarna uppvisar idag världsrekord i dessa båda transrasiala intimrelationspraktiker. Innan 68-upproret hade det t o m varit förbjudet i Sverige att gifta sig över de religiösa gränserna medan blandrelationer över det som då sågs som rasgränser (t ex med samer, romer och finsktalande) hade motarbetats och stigmatiserats.

I mångt och mycket går det att tolka detta att lägga ”68-krutet” på transrasiala intimrelationer som något av den lutheranska versionen av 68-upproret: I stället för att satsa på bomber, barrikader o s v som ju handlar om att externalisera ett uppror så handlar den extrema formen av lutheransk kristendom som har präglat svenskarna i århundraden om att interiorisera och internalisera ( typ hjärntvätt plus militärisk självdisciplin i ”skön” förening, att inte skilja på tro och tanke och handling och praktik o s v) och just om intimsfären, om livsstilen, om det lilla livet, om familjen, om sexualiteten och om reproduktionen o s v – därför kom just det svenska 68-upproret att satsa så mycket på transrasiala intimrelationer.

De amerikanska vänsteraktivisterna kunde droga, flumma, springa runt nakna och dansa vilt till rockmusik på campusområdena men få av dem gick så långt som att ingå i intimrelationer över rasgränserna (Obamas och Jobs mammor är trots allt undantagen), de brittiska vänsterungdomarna ägnade sig åt sin popmusik och åt sina subkulturer men var närmast ointresserade av att bryta ”rasbarriären” i intimsfären (John Lennon är ju ett av få undantag), de franska 68:orna kunde skapa kaos i Paris, bygga barrikader och boxas och brottas med polisen men trots att de hade en riklig ”tillgång” till att kunna adoptera från sina gamla kolonier så gjorde få det (endast Sartre och någon enstaka feministkändis i Frankrike adopterade till slut transrasialt), de italienska och tyska 70-talsaktivisterna kunde spränga, genomföra attentat och t o m döda ”borgare” men ej heller de ingick i intimrelationer över rasgränserna (jag kommer inte ens på några undantag här vad gäller den italienska och den tyska vänstern) och även om danskarna och holländarna lade sitt ”68-krut” på ohämmat antiborgerligt no limits-sex så valde de trots allt att i huvudsak reproducera sig med varandra.

Idag är det dock i stället icke-vita, kvinnor som män och heteros som homos, som medvetet eller omedvetet väljer och ”använder” sig av vita partners och intimrelationer med vita för att ”befria” sig från fattigdom och förorter och i vissa fall även från sexism och homofobi (i de fall det handlar om icke-heterosexuella icke-vita) och i många fall även för att göra ”karriär” och få ett s k bra liv.

Och slutligen, inte minst och allra sist: Naturligtvis finns det ingenting i sig som är dåligt eller negativt med transrasiala intimrelationer av alla de slag vare sig människor väljer dessa för att göra uppror eller för att få ett bra liv – ej heller för den delen vad gäller monorasiala intimrelationer av alla de slag. De allra flesta väljer de sistnämnda oavsett land, kultur, religion, population o s v i alla tider och på alla platser medan de transrasiala intimrelationerna just är så kopplade till ett visst samtidshistoriskt skede i västvärlden, d v s just till den s k 68-revolutionen.