Snart infaller den 15 augusti, d v s det datum då Andra världskriget avslutades där det egentligen också hade inletts, d v s i Östasien 1937, i och med det Japanska imperiets kapitulation även om det skulle ta åtskilliga år innan över 6,5 miljoner japanska soldater, kolonialadministratörer och bosättare slutgiltigt hade repatrierats till de japanska öarna: Den siste japanske soldaten som ”kapitulerade” gjorde det så sent som 1974 och åtskilliga japanska officerare, underrättelseagenter och meniga anslöt sig till de antikoloniala och antivästerländska rörelserna och arméerna som uppstod i regionen omedelbart efter kapitulationen fast beslutna att fullfölja det forna imperiets ”Asien åt asiaterna”-mål och en gång för alla besegra och kasta ut västerlänningarna från Stillahavsasien.

1945 (Japanska imperiets undergång) innebar för Nordost- och Sydostasien (d v s Stillahavasien) i mångt och mycket vad 1776 (de olika amerikanska revolutionerna) betydde för Nord- och Sydamerika, vad 1918 (Habsburgs, Romanovs, Hohenzollerns och Osmanoğlus fall) innebar för Öst- och Centraleuropa och Väst- och Centralasien samt vad 1947 (Indien) och 1957 (Ghana) resulterade i för Sydasien och subsahariska Afrika, nämligen början till slutet på de imperier som fram tills dess hade behärskat respektive kontinent och region och startskottet för utropandet av nationalstaterna samt inledningen på nationsbyggandeprocesserna inklusive de efterföljande inbördeskrigen och utrensningarna, massakrerna på minoriteter och gränskonflikterna med grannstater som i alltför många fall ju ännu pågår (liksom också början på de auktoritära regimerna vilka ju i alltför många fall helt enkelt bara kom att ersätta de auktoritära imperierna).

Medan Japan trots allt kom att utvecklas till en demokrati efter ett antal år av amerikansk ockupation så delades till slut både Korea, Mongoliet, Kina och Vietnam, antikoloniala uppror bröt ut i bl a Vietnam, Laos och Indonesien i samband med den japanska kapitulationen och kommunistiska gerillarörelser fortsatte att operera även efter 1945 i bl a Malaysia och Filippinerna och när Kalla kriget till slut ”stabiliserade” regionen efter flera år av gränsjusteringar, inbördeskrig, fördrivningar av minoriteter och politiska utrensningar återstod fr om 1970-talet egentligen bara Hong Kong och Macau som de sista europeiska kolonierna av betydelse (fram tills 1997 respektive 1999) och på 1980-talet styrdes de postkoloniala nationalstaterna i regionen med mycket få undantag antingen som höger- eller vänsterdiktaturer innan demokratiseringsvågen som följde på Kalla krigets slut på 1990- och 2000-talen.

Idag har regionen tyvärr alltmer dragits med (och dragits ned) i den globala populistiska, nykonservativa och ny(il)liberala våg som sköljer över världen och land efter land har ”tagits över” (numera fr a i fria val) av ledare, partier och rörelser som driver agendor som måste betecknas som rätt så nationalistiska, auktoritära och reaktionära och en rad olika gränstvister som uppstod under kolonialtiden och aldrig riktigt avgjordes efter 1945 har lett till allt starkare spänningar mellan ett flertal olika länder i Stillahavsasien i (medie)skuggan av konflikterna i Västasien.