Ny akademisk artikel om Nils-Erik Hansegård och halvspråkighetstermen

I dagarna har språkvetarna David Karlander och Linus Salö publicerat en artikel i en akademisk tidskrift som handlar om Nils-Erik Hansegård, professor i finsk-ugriska språk och expert på samiska och tornedalsfinska som ibland räknas som den svenska andraspråks- och flerspråkighetsforskningens ”fader” liksom 1977 års hemspråksreforms ”chefsideolog”. Hansegård gjorde sig under sin levnad känd som en stridbar antirasistisk förkämpe för samerna och tornedalingarna och han var själv gift med en samisk kvinna. 

I artikeln går Karlander och Salö till botten med termen halvspråkighet, som Hansegård lanserade inom svensk forskning och samhällsliv i övrigt och som han menade kännetecknade inte minst de tornedalsfinska barnen och ungdomarna liksom också de samiska dito. 

Idén om halvspråkighet, som kort och gott innebär att en person vare sig behärskar sitt förstaspråk eller sitt andraspråk väl, hade Hansegård fått från den nazistiska lingvistiken och närmare bestämt från flera nazistiska språkvetare som fortsatte att vara verksamma som forskare även under efterkrigstiden och fr a vid Wiens universitet, som alltid har varit något av ett centrum för språkvetare och som bl a har frambringat den kritiska diskursanalysens ”moder” Ruth Wodak.

Hansegård själv hade dessutom en bakgrund i det största svenska nazistpartiet som leddes av Sven Olov Lindholm liksom hans mor Hilma Hansegård som var advokat och en ledande medlem av partiet och även hans syster.

De nazistiska språkvetarna idealiserade fr a homogenitet och det är inte svårt att tänka sig att den nazistiska lingvistikens dyrkan av homogenitet föll i god jord just i Sverige som odlade sin egen homogenitetskult under större delen av 1900-talet.

Karlander och Salö menar i sin färska artikel att Hansegård genom sin nazistiskt anstrukna forskning har gjort sig skyldig till att stigmatisera två- och flerspråkiga personer som inte tillhör den (enspråkiga) majoritetssvenska befolkningen och att arvet efter dennes forskning ekar än idag – på Hansegårds tid handlade det främst om samer och tornedalingar som stigmatiserades och idag handlar det om invandrare och barn till invandrare som stigmatiseras:

“This conceptual legacy is manifested in the rigid, pathological view of non-normative bilingual speakers and non-standard minority languages upon which the notion of semilingualism rests.”

För att tala klarspråk så handlar det om den fortfarande alltför utbredda synen bland många enspråkiga majoritetssvenskar att två- och flerspråkiga personer i Sverige tenderar att tala en undermålig svenska liksom också ett undermåligt förstaspråk och att två- och flerspråkighet därför helt enkelt inte är något att sträva efter och på senare år har det också väckts politiska förslag om att både avskaffa modersmålsundervisningen och svenska som andraspråk som skolämnen.

Slutligen ska det sägas att Hansegård inte är den enda av det efterkrigstida Sveriges antirasister som har en högerextrem bakgrund – det hade till exempel även den svenska antiapartheidrörelsens ”fader” Gunnar Helander, den svenska Latinamerikaforskningens ”fader” Magnus Mörner, den kristna antirasisten Sigtunastiftelsens chef Olov Hartman, germanisten Gustav Korlén, idéhistorikern Åke Holmberg m fl m fl.