Intervjuad idag i Expressen

Intervjuad idag av Expressens Anna Gullberg och i intervjun reflekterar jag bl a över det pris jag har fått betala för att tidigare ha bedrivit ett slags ”enmanskrig” mot adoptionsindustrin och p g a alla konflikter jag har hamnat i inom den svenska forskarvärlden.

”Han är skuggestalten som gömts i de stora redaktionernas granskningar av adoptionsindustrin de senaste 20 åren.

Tobias Hübinette fick varken kredden eller karriären. Men han fick rätt.

Anna Gullberg har träffat den ständigt konfliktande rasismforskaren som berättar om brytningen med Stieg Larsson och Expo, och att vara på Theodor Engströms dödslista.”

https://www.expressen.se/kultur/anna-gullberg/vithetsforskaren-sd-har-vunnit-pa-stor-invandring/

”När vi träffas i tvåan i Flemingsberg är Dagens Nyheter i gång med en ny del i adoptionsgranskningen, den ska komma att publiceras 21 november, men där och då är det ett pågående arbete.

Det ska handla om statsminister Ulf Kristersson, om hans egna adoptioner och om hans tid som ordförande för Adoptionscentrum.

Samma jobb görs en våning upp i DN-skrapan, där Dagens Industri också gräver i Kristerssons förflutna.

Ingen av redaktionerna har ännu fått en intervju med statsministern för att kunna ställa honom mot väggen, och racet mot att vara först med publicering pågår. 

Det här vet Tobias Hübinette, på samma sätt som att han haft koll på och aktivt medarbetat i de flesta stora redaktioners adoptionsgranskningar genom årtionden, för det mesta som en skuggfigur, ibland omnämnd för sitt arbete, ibland arvoderad, ibland rakt ut ombedd att sluta kräva erkännande och bara vara tacksam för att frågan om adoptionerna lyfts.

Men han har alltid varit den som bistått med sitt enorma arkiv och sin närmaste encyklopediska kunskap i ämnet, den som jobbat i flera år med landets största redaktioner som i bästa fall angivit honom som en av många källor, men som lika ofta behandlat honom som pestsmittad.

När Expressens kultursida i höstas berättade historien om prisbelönta grävaren My Vingren, vars omfattande researcharbete låg till grund för Dagens Nyheters guldspade- och Stora Journalistpris-belönade adoptionsgranskning, ett arbete som DN mörkade, så var det en erfarenhet som Hübinette kunde relatera till.

För egen del hade han redan resignerat och tagit sin roll som ”en av många uppgiftslämnare” som den enda möjliga.

Men han fick frågor från erfarna grävare som förstod att han varit inblandad och undrade varför det inte syntes tydligare?

– De fattade ju det. Att det här har Patrik (Lundberg) och de andra inte gjort helt och hållet själva, säger Hübinette.

I över 25 år har han varit motorn i granskningar av Sveriges adoptionsindustri.

Och nu har han äntligen fått rätt. Den av regeringen tillsatta adoptionsutredningen närgranskar adoptionsförmedlingen från sex länder: Polen, Sri Lanka, Kina, Chile, Colombia och landet där Hübinette föddes 1971 – Sydkorea.

Han var 23 år när adoptionsfrågan väcktes i honom och det hann gå ytterligare några år innan det blev det han ägnade sin gärning åt. Under tonårstiden i Motala, åren som AFA-aktivist och centralgestalt i bekämpandet av svenska nazister, var han inte särskilt intresserad.

Hübinette hann starta Expo, först ett nyhetsbrev i pappersform som kopierades upp och delades ut på caféer och bokhandlar, som senare blev en riktig tidskrift där journalisten och Millennium-författaren Stieg Larsson senare var chefredaktör och Hübinette ingick i redaktionen.

– De första numren ligger här någonstans, säger han och pekar ut i den sprängfyllda lägenheten som är fylld av tusentals böcker, konstföremål och mörka möbler. 

Men sökandet efter sin identitet blev också det som till sist gjorde att han lämnade Expo och rollen som blåslampa på svenska nazister.

Han hittade aldrig sina koreanska föräldrar, trots år av medverkande i sydkoreansk tv och tidningar, men han tog tillbaka sitt födelsenamn Sam Dol Lee bredvid sitt svenska namn och lärde sig allt han kunde om sitt födelseland, språket, kulturen. Han doktorerade till och med på Koreas behandling av och syn på alla de som adopterades bort till Väst.

Han gick från att vara svenskare än svensk, till att bli en med flera identiteter, så som många av de nu två miljoner som har invandrat till Sverige. Och det fanns med i slitningen med de gamla vänstervännerna i Expo.

– Jag ser mig som svensk i de flesta sammanhang. Jag blev ofrivillig svensk precis som alla adopterade, och svenskar behandlar mig oftast som svensk. Sen är jag också asiat eftersom det är det första folk ser, sen är jag också korean, sydkorean specifikt och enligt den sydkoreanska staten är jag fortfarande det, säger han. Sedan ser jag mig som östgöte också, från Motala, en liten industri- och arbetarstad.

– I vardagen tänker jag mestadels som de flesta adopterade, att man är en svensk, och på alla andra sätt än utseendet är jag ju det.

Den nya identiteten ligger också bakom valet av Flemingsberg som bostadsort. Här, i de färgglada höghusen, bor tusentals människor som delar hans erfarenhet:

– Här bor det i stort sett bara icke-vita personer, säger han.

Efter höstens val skrev han i en amerikansk tidskrift om SD:s framgångar.

Han tillskriver dem den omfattande utomeuropeiska invandringen till Sverige inom en kort tidsperiod, och förändringen av ett monosamhälle till ett pluralistiskt.

– Så sent som 1980 var det bara en procent som hade bakgrund utanför västvärlden i Sverige varav en tredjedel var adopterade. Resten var vita. Idag är det runt 20 procent. Det är en enorm skillnad. Flertalet av alla som lever i dag har därför ett minne av när Sverige var homogent. Den förändringen är helt världsunik. Att vi till skillnad från andra länder var så homogena så sent in i modern tid tror jag ligger bakom SD:s framgångar.

Det var också en homogenitet som länge sågs som viktig.

– Det var homogeniteten man ville ha, och nu pratar jag inte om extremhögern, alla var överens om det. Det var själva grundförutsättningen för välfärdsstaten, för socialdemokraterna. Ända fram till 90-talet försökte S på olika sätt minska den utomnordiska och utomeuropeiska invandringen. Under krisen med de vietnamesiska båtflyktingarna pratade Palme om att de var så annorlunda oss svenskar att vi kanske inte borde ta emot dem. Det är den här historien om att vilja ha ett homogent land som ligger bakom SD:s framgångar, säger han, men tillägger att det också finns andra faktorer som väger in.

– Är man marxist skulle man säga att det är uppenbart att SD dominerar bland arbetarna, det är också sant. Är man genusvetare skulle man säga att det är helt uppenbart att SD dominerar bland männen, och det är också sant. 

I början av november blev det känt att terroristdömde Theodor Engström hade dödslistor över journalister och politiker. Sju namn stod på den så kallade A-listan, de som skulle dödas först, däribland Centerpartiets partiledare Annie Lööf, och SVT:s vd Hanna Stjärne samt före detta statsministern Fredrik Reinfeldt.

Bland de sju fanns också Tobias Hübinette.

Inte förrän förundersökningen släpptes fick han reda på det, och då av en antifascist som läst hans namn.

– Det är upprörande att jag inte fick veta det av polisen. Jag har varit med på sådana listor sedan 90-talet, men har bara blivit meddelad det en enda gång, det var när en man i Tumba som hade gjort om sin lägenhet till en bombfabrik.

Han ser flera faktorer som spelat in för den smått unika svenska adoptionsindustrin:

– Den första är ofrivillig barnlöshet som ändå drev majoriteten av de som adopterade, den andra faktorn är den speciella relation som Sverige utvecklar till tredje världen, till de gamla kolonierna, till den icke-vita världen, eller vad man nu vill kalla den. Man ser det som att man har räddat de här barnen. Den synen är så mycket starkare i Sverige än i andra länder, kanske är det bara här den finns.

Men barnen som blivit ofrivilliga svenskar känner sig inte räddade. En rättmätig vrede väcks, och utforskandet av den nya identiteten får i många fall omgivningen att reagera. Så skedde också på antirastiska Expo.

– Det blev en konflikt efter att jag åkte till Korea för första gången. Jag blev som besatt av Korea efter hemkomsten. Och jag vill inte prata skit om Stieg, men jag minns han att tyckte att det var väl kanske förståeligt att jag åkte till Korea eftersom jag är därifrån, men att sedan skulle jag komma tillbaka och bara hålla på med antifascism.

Hübinette säger att han inte kände sig riktigt accepterad därefter.

Hans nya umgänge med andra koreanska adopterade i stället för ölkvällar på puben med det vanliga gänget av vänsterkillar eller kvällskursen i koreanska som dömdes ut som onödig. 

– Då sa Stieg att jag borde bättra på min franska i stället för att kunna hålla koll på de franska fascisterna, att jag borde göra det för kampens skull, säger han.

– Som adopterad är det inte accepterat att bli alltför uppslukad av sitt ursprungsland.

Och konflikter har följt honom genom åren. Från de rent handgripliga i den antifascistiska kampen, ”det var efter att jag lämnat den mer militanta antifascistiska rörelsen, jag har en jäkla massa domar på mig från den tiden” (Hübinette har dömts för bl a ofredande och skadegörelse), till alla år i spalterna som gjort honom till persona non grata – en stämpel som nu efter att han fått rätt om adoptionerna ser ut att luckras upp.

När DN-journalisten Patrik Lundberg under julhelgen vinterpratade i P1 nämner han omsorgsfullt både My Vingren och Tobias Hübinettes arbete. 

Men med 51-åringens självrannsakande tillbakablick på livet ser Hübinette också sin egen del i att den möjliga karriären som välbetald professor vid ett stort universitet inte blev av.

Aldrig kommer att bli av.

– Det är ju för att jag hamnat i en massa konflikter. Det är för att jag har principer, antar jag. Det har alltid varit så, och ofta har jag förlorat konflikterna, nästan alltid faktiskt, även om jag vunnit vad gäller självrespekten. Jag har gått emot normer som alla skriver under på, i forskarvärlden, i mina uthängningar av kända personer, i mina attacker på människor. Jag blev kanske som något av en demon, säger han.

– Jag sade och skrev saker ohämmat i åratal. Många höll nog med, men man får inte säga sådant i exempelvis en DN-artikel. Man kan prata så diskret på krogen men inte i offentligheten. 

Finns det strider du ångrar?

– Det är att jag inte förstod spelreglerna, att vissa saker kan man inte göra. Jag gav ut en bok, ”Den svenska nationalsocialismen – medlemmar och sympatisörer 1931-45”, med 28 000 svenskar som var med i olika nazistiska organisationer och jag bara namngav dem rakt ut. Det blev en jäkla debatt och det hade jag räknat med, men de här som jag hängde ut, de har ju också ofta barn och barnbarn. Det fanns till och med folk i vår förening för adopterade från Korea som hade släktingar med i boken. Adopterade kom fram och sa ”du har hängt ut min morfar, jag älskade honom, varför gjorde du det?”. Jag fattade inte att sådana saker kan få konsekvenser.

– Men med åren har jag förstått att det liv man får beror på hur man hanterar exempelvis konflikter, och väldigt tidigt har jag hamnat i konflikter i olika sammanhang. Du antyder att jag skulle kunna vara professor sedan länge och ha en bekväm tjänst här i Stockholm eller Uppsala, och så är det nog. Jag hade nog kunnat vara det sedan länge men det blev aldrig så, och det kommer aldrig att bli så – eftersom jag betett mig som jag har gjort. 

– Jag vet vilket liv jag kommer att få resten av livet. Det är så det blev, att det här som du nämnde att jag skulle kunna vara, som jag fattar själv att jag hade varit idag om jag hade skött mina kort rätt, det kommer inte att ske. Men det får vara så. Jag har ju lyckats få igenom så många frågor som jag brinner för, fått dem att bli mainstream, och det räcker för mig.

Regeringens särskilda adoptionsutredare Anna Singer, professor i civilrätt vid Uppsala universitet, lämnar sin slutrapport i november. En av uppgiftslämnarna till rapporten är Tobias Hübinette.”