En global revolution pågår i skrivande stund inom den internationella adoptionsvärlden vars frön såddes redan på 1990-talet

Har i veckan intervjuats i både svenska Expressen, tyska Der Spiegel och norska Aftenbladet angående de illegala utlandsadoptionerna och förra året intervjuades jag i ett flertal medier rörande samma ämne och bl a i franska Le Monde och brittiska The Guardian och det är bara att konstatera att något som liknar en revolution äger rum i skrivande stund världen över och både i ursprungsländerna i Latinamerika, Afrika och Asien och i de västerländska mottagarländerna inklusive i Sverige.

Sedan Koreakriget på 1950-talet, när den internationella adoptionen ”uppfanns” och föddes, har runt en miljon barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa adopterats till ett 20-tal västländer varav Sverige med sina 60 000 utlandsadopterade är det land som har adopterat flest barn per capita från det globala syd, de gamla kolonierna och den före detta kommunistiska världen.

Sedan 1990-talet har jag kämpat för att få både mottagarländerna och ursprungsländerna att förstå att den internationella adoptionsverksamheten med åren kom att utvecklas till en regelrätt industri och inte minst till en genomkorrupt verksamhet som kom att omsätta gigantiska summor pengar.

I Sverige var jag länge ensam om att föra denna kamp för att både få fram sanningen och avslöja oegentligheterna och därmed också i slutänden för att försöka få upprättelse och till slut förhoppningsvis uppnå någon slags försoning och i Korea var jag likaså den första personen som har bortadopterats till ett västland som gjorde detsamma genom att i många år skriva debattartiklar och framträda i koreansk media, tala på koreanska konferenser och anklaga Sydkorea och de sydkoreanska adoptionsbyråerna för att sälja koreanska barn till Väst. Sydkorea är då likt en spegelbild av Sverige det ursprungsland som har adopterat bort flest barn till Väst – runt 200 000 sedan 1953.

Utöver att jag både var den första och länge den enda adopterade personen i både Sverige och i Sydkorea som kritiserade den internationella adoptionsverksamheten reste jag också under många år till en mängd andra västländer (USA, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Tyskland, Italien, Spanien, Kanada, Norge, Danmark, Finland, Storbritannien o s v) och talade på konferenser samt skrev artiklar och intervjuades i respektive lands medier och framförde där samma typ av kritik.

Under decennier var detta en fullständigt ojämn kamp p g a att jag i det närmaste förde ett ”enmanskrig” och jag framställdes därför som något av den internationella adoptionsvärldens ”onda genius”, ”superskurk” och ”demon” och inte bara i Sverige och i Sydkorea utan också i andra länder och råkade därtill rejält illa ut både i privat- och yrkeslivet p g a detta. 

På en middag på en koreansk restaurang i Stockholm vädjade Adoptionscentrums dåvarande ordförande Ulf Kristersson till andra adopterade från Korea att försöka få mig att lugna ned mig (och underförstått då jag enligt Kristersson hotade den internationella adoptionsverksamheten genom att i år efter år vara närmast hyperaktiv i den svenska offentligheten och kritisera densamma), vid ett tillfälle blev jag utpekad av den amerikanska skådespelaren Mark Wahlberg, som på den tiden var aktiv i att stötta utlandsadoptionerna till USA, som någon slags extremistisk galning som kort och gott var emot att ”rädda barn”, i samband med en internationell konferens i Seoul pekade dottern till grundaren av världens största adoptionsbyrå (d v s amerikanska Holt) ut mig i sitt tal som ”hjärnan” och ”ideologen” bakom en ”grupp extremister” som ville skada den internationella adoptionsverksamheten och när min f d chef en gång besökte Nya Zeeland och träffade en forskare där fick han höra av denna att hon hade hört ett rykte om att det fanns en ”extrem forskare” i Sverige som sades vara ”emot adoption”.

Under loppet av 2010-talet, och fr a fr o m 10-talets slut, kom sedan allt fler andra adopterade att ansluta sig till kritiken och både i Sverige och i andra västländer och både adopterade från Korea och från andra ursprungsländer och med åren har en kritisk massa av vuxna utlandsadopterade växt fram i hela västvärlden som till slut har lyckats åstadkomma en global revolution vars långtgående konsekvenser och bestående effekter vi just nu antagligen bara kan ana oss till.

Att ett flertal utredningar om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten redan har offentliggjorts och att än fler utredningar pågår just nu i både flera mottagar- och ursprungsländer (senast beslutades det exempelvis om sådana utredningar i Norge och Frankrike respektive i Sydkorea) är bara en del av denna globala revolution som med all sannolikhet kommer att förändra hela synen på internationell adoption världen över och kanske än viktigare skriva om hela historien om den internationella adoptionsverksamheten från dess uppkomst efter Koreakriget och fram tills idag.

Och sist men inte minst kommer alla vi utlandsadopterade, våra västerländska adoptivföräldrar, våra förstaföräldrar i ursprungsländerna liksom våra eventuella partners och barn nu att behöva förhålla oss till den internationella adoptionsverksamheten på ett helt nytt sätt, som i år f ö fyller 70 år (d v s i sju årtionden på raken har runt en miljon barn adopterats till Väst), och som i många fall med all säkerhet kommer att innebära mycket smärta och lidande när sanningen nu kommer fram men förhoppningsvis till slut också någon slags försoning för alla inblandade parter även om det kanske är att önska för mycket.

Det går slutligen t o m att tänka sig att den internationella adoptionsverksamheten snart upphör för gott mot bakgrund av den pågående revolutionen och åtminstone som en i det närmaste industriell verksamhet som under vissa år har transporterat så många som 40 000 barn från Latinamerika, Karibien, Afrika, Mellanöstern, Asien, Oceanien och det postkommunistiska Östeuropa till 20-talet västländer (sådana enorma årliga globala adoptionssiffror präglade fr a 2000-talet – år 2021 genomfördes endast runt 4000 adoptioner till Väst från fr a Asien och Afrika samt några enstaka länder i Latinamerika och Östeuropa) – och även p g a att andra reproduktionstekniker successivt har kommit att både konkurrera ut och ersätta internationell adoption som reproduktionsmetod i Väst.