Varför säger inte adoptivföräldrarna något om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten?

Fick denna fråga tillställd mig för några dagar sedan och undrar själv över var de svenska adoptivföräldrarnas röster och reaktioner är just nu och under de senaste åren mot bakgrund av att SVT:s Göteborgsredaktion uppmärksammade de korrupta adoptionerna från Chile till Sverige för nästan exakt fem år sedan (i slutet av januari 2018) och med tanke på att den holländska statliga adoptionsutredningen offentliggjordes för snart exakt två år (i början av februari 2021). 

Båda dessa händelser slog ju som bekant ned som en (atom)bomb i Sverige och kom att vända uppochner på hela synen på den internationella adoptionsverksamheten i världens mest adopterande land där den allmänna inställningen till utlandsadoptioner har varit mer hyllande och mer positiv än i något annat land på jorden fram tills alldeles nyligen och troligen p g a att (majoritets)svenskarna just har slagit världs(historiskt)rekord (och utan konkurrens dessutom) i antal internationella adoptioner per capita.

Därefter följde DN:s prisbelönta artikelserie ”Barn till varje pris” och tillsättandet av en statlig svensk adoptionsutredning efter att en samlad opposition i form av M, SD, KD, L, C och V krävde det av Löfvens sista rödgröna regering liksom tillsättandet av liknande utredningar i bl a Belgien och Norge och nu senast i Frankrike där Macrons regering slutligen gav efter för de franska utlandsadopterades krav på en sådan utredning samt i Sydkorea som blir det andra ursprungslandet i världen efter Chile att utreda de illegala adoptionerna och i förrgår röstade det chilenska parlamentet närmast enhälligt för att Chiles president och dennes regering ska verka för att betala ut skadestånd till alla de som har drabbats av den korrupta adoptionsverksamheten.

Ett antal svenska adoptivföräldrar till adopterade från Chile har visserligen trätt fram i offentligheten sedan 2018 och vittnat om hur de känner och tycker om oegentligheterna inom den internationella adoptionsverksamheten och det har också enstaka andra adoptivföräldrar som har adopterat från andra ursprungsländer men med tanke på att Sveriges 10 000-tals och åter 10 000-tals adoptivföräldrar till överväldigande delen tillhör både den mest högutbildade gruppen, den översta inkomstdecilen och inte minst både de mest förmögna och de mäktigaste av landets alla invånare vilka både har språket i sin makt och direkt tillträde till offentligheten så är det märkligt för att inte säga chockerande hur tysta adoptivföräldrarna har varit fram tills nu. 

Det fullkomligen vimlar av adoptivföräldrar bland Sveriges politiker, högre tjänstepersoner, företagsledare, journalister, kulturutövare, forskare, jurister, läkare, präster, officerare o s v men trots det är det i det närmaste öronbedövande tyst från de svenska adoptivföräldrarnas sida. 

I andra västländer och inte minst i USA (OBS: det är då mer eller mindre exakt samma demografiska segment som har adopterat internationellt överallt i västvärlden – d v s kort och gott de övre skikten oavsett om det handlar om USA, Kanada, Australien, Tyskland, Italien, Spanien, Belgien, Finland o s v) har adoptivföräldrar sedan många år tillbaka både uttalat sig och varit aktiva och delaktiga i det offentliga samtalet om problematiken med korruptionen inom adoptionsverksamheten men i Sverige är det i stort sett knäpptyst trots att Sverige demografiskt sett är världens mest adoptivföräldratätaste land per capita och trots att det finns i det närmaste hur många toppolitiker, generaldirektörer, VD:ar, redaktörer, författare, musiker, konstnärer, kändisar, professorer, docenter, domare, advokater, chef- och överläkare och biskopar som helst som är adoptivföräldrar.

Sedan är det väl gissningsvis så att mängder av adoptivföräldrar sannolikt har luftat sina känslor, reaktioner och åsikter privat och antingen sinsemellan eller inför och tillsammans med sina adopterade barn (vilka i de flesta fallen numera är vuxna) men i den svenska offentligheten är det i stort sett enbart vuxna utlandsadopterade som syns och hör, intervjuas och uttalar sig medan adoptivföräldrarna fortsatt lyser med sin frånvaro.

Varför de svenska adoptivföräldrarna är så tysta och passiva är samtidigt så klart omöjligt att veta och kanske kan det tänkas handla om en utdragen chock som i det närmaste kan liknas vid ett trauma och som gör att landets adoptivföräldrar just nu och sedan flera år tillbaka helt enkelt är fullständigt förlamade av en blandning av skuld, skam, sorg och vrede. 

Oavsett orsak så är det ändå märkligt att inte ens någon av alla de adoptivföräldrar som ständigt skriver i tidningarna, som regelbundet syns och hörs i tv och radio, som i vissa fall kan ha 100 000-tals följare i sociala medier och som fr a har egna plattformar att tala ifrån vare sig de är folkkära artister, kända skådespelare, framgångsrika forskare eller förmögna företagsledare tar bladet från munnen och åtminstone kommenterar allt som har hänt både i Sverige och globalt vad gäller de senaste årens närmast otaliga avslöjanden om korruptionen inom den internationella adoptionsverksamheten.