Om att få delta på ett arrangemang i en historisk byggnad i Uppsala

Deltog i måndags på SCAS (Swedish Collegium for Advanced Study) Critically urgent societal problems-seminarium i Uppsala tillsammans med den belgiska grecisten Gonda van Steen från King’s College i London, som 2019 gav ut boken ”Adoption, memory, and Cold War Greece” som handlar om de tusentals grekiska barn som adopterades bort till USA, Nederländerna och även Sverige under efterkrigstiden, och Anna Singer som är professor i civilrätt vid Uppsala universitet och som leder den just nu pågående statliga adoptionsutredningen som tillsattes för ett år sedan och att arrangemanget (som behandlade problematiken med de korrupta adoptionerna) kunde gå av stapeln var något av en upprättelse för mig.

Jag flyttade till Uppsala direkt efter gymnasiet för att studera och bodde där under flera år och har därför en relation till både universitetet och staden. Jag har sedan genom åren regelbundet återvänt till Uppsala för att bevista konferenser, symposier och seminarier samt för att besöka universitetsbiblioteket och för några år sedan sökte jag även en forskartjänst i rasismforskning vid universitetets Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (som jag dock aldrig fick).

På 2010-talet blev jag vid hela tre tillfällen nekad att delta i seminarier samt att föreläsa i Uppsala och officiellt då universitetet inte sade sig kunna garantera säkerheten p g a att jag på den tiden ansågs vara en mycket kontroversiell ich även ”extremistisk” forskare.

Vid ett tillfälle skulle jag föreläsa om Sveriges syn på rasbegreppet i en av salarna i Universitetshuset men min föreläsning ställdes in på order av universitetet som menade att huset är ett byggnadsminne som dessutom har ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad. 

En av de personer som hade bjudit in mig började då ”luska” och ”gräva” i universitetets beslut att ställa in föreläsningen och det gjorde även UNT:s dåvarande kulturchef Lisa Irenius. Irenius författade också två ledartexter om mig efter två på varandra inställda seminarier där hon ställde sig frågan om det egentligen var rätt att censurera och marginalisera mig samt stämpla mig som en extremist bara för att jag kritiserade den svenska färgblinda antirasismen.

Det framkom till slut att universitetet antingen fruktade att några representanter från Uppsalas extremhöger, som jag ”låg i krig med” när jag bodde i Uppsala på 90-talet, skulle besöka föreläsningen och försöka sabotera den genom att tillgripa kroppsligt eller materiellt våld eller att jag själv av någon outgrundlig anledning planerade att förstöra kanske inte universitetshuset i sin helhet, som uppfördes på 1880-talet, men åtminstone salen ifråga genom att låta en bomb brisera där i bästa/värsta al-Qaida/al-Shabab/IS-stil. 

Det framkom nämligen att det gick rykten i Uppsala om att jag en gång i tiden sprängde alternativt brände ned den gamla biografbyggnaden Grand i centrala Uppsala dagen innan en vit makt-musikkonsert skulle ha ägt rum där och jag jämfördes tydligen också internt med Lars Vilks, som hade blivit överfallen i samband med att han hade föreläst vid universitetet, d v s det uppfattades som att även jag skulle kunna bli alltför övermäktig för universitetet att hantera vad gäller säkerhetsaspekten (d v s det sades helt enkelt att jag var ett säkerhetsproblem på samma sätt som Vilks var det under sin levnad).

Måndagens arrangemang ägde rum i Thunbergsalen i Linneanum i Botaniska trädgården som är en minst lika ärevördig byggnad som Universitetshuset – även Linneanum är ett byggnadsminne och byggnaden stod färdig 1807 har likaledes ett stort affektionsvärde för både universitetet och Uppsala som stad. 

Säkerhetsfrågan var samtidigt också uppe inför måndagens seminarium men jag tackade dock själv nej till att ha en vakt på plats. I varje fall är jag nu både glad för och tacksam över att jag till slut har fått delta på ett seminarium i en av Uppsalas historiska byggnader även om det tog rejält många år innan det till slut skedde.