Om att berätta för efterkommande att deras föräldrar eller far- och morföräldrar var högerextremister

Det slår verkligen aldrig fel: 

Varje gång jag avslöjar att jag råkar känna till en viss persons föräldrar, syskon, partners, barn, familj och släkthistoria blir personen ifråga alltid lika förvånad och ganska så ofta också smått förnärmad och fr a lite paranoid vilket måhända nog är en både förståelig och inte minst sund reaktion.

För ett tag sedan träffade jag en forskare som jag ganska så snart förstod var X till professor X som möjligen sympatiserade med Nazi-Tyskland som så många andra svenska akademiker en gång i tiden gjorde innan och under kriget. 

Detta sade jag också till slut – d v s jag kunde helt enkelt inte hålla mig från att säga det – varvid forskaren ifråga blev rejält ställd över att jag för det första ens visste om hens s k ”pedigree” och genetiska blodsanförvant och fr a att jag kände till den specifika faktauppgiften att hen är X till professor X (”men hur sjutton kan du veta det – det är ingen som vet det annars?” utbrast personen ifråga) och för det andra att jag överhuvudtaget visste om att professor X en gång i tiden möjligen hade stöttat A.H.:s regim nere på kontinenten (”det visste jag faktiskt inte” lät den perplexa reaktionen).

Och nyligen kunde jag bara inte hålla mig från att avslöja att jag råkar veta att ingenjör Ove Tollerz, som är en av tyvärr alltför många SACO-kollektivet-medlemmar som på sistone har högerradikaliserats (för numera är det ju inte bara byggare, lastbilschaffisar och undersköterskor som högerradikaliseras utan också alltför många läkare, jurister, lärare, docenter och inte minst ingenjörer), är son till direktör Carl-Herman Tollerz och dennes fru Kajsa. 

Jag har dock hitintills besparat Ove kunskapen om att hans båda föräldrar var inskrivna som betalande partimedlemmar i högerradikala Sveriges nationella förbund (SNF) och det mesta tyder på att de var aktiva i Gävles livaktiga SNF-avdelning ända fram till krigets vändpunkt 1942-43 (d v s fram till och en bit efter slagen vid Stalingrad, El Alamein, Guadalcanal och Midway).

Att som jag vara smått fixerad vid Sveriges socialgrupp ett:are på ett intergenerationellt, biogenetiskt och därmed kanske måhända också aningen essentialistiskt sätt är kanske inte helt sunt men jag får skylla på att det nog är en s k yrkesskada för jag har nämligen ”grävt” i de svenska elitfamiljernas (d v s kort och gott den svenska aristokratin och högborgerligheten) högerextrema ”göranden och låtanden” i decennier och med tiden fastnar väl helt enkelt en del socialgrupp ett-namn i minnet utan att jag kan rå för det (d v s jag är ju helt enkelt rejält yrkesskadad).

En enda gång har f ö en person försökt att påskina och kanske också ”avslöja” (eller åtminstone hotat med att ”hänga ut”) att jag skulle vara släkt med en högerextrem person av socialgrupp ett-snitt. 

Det handlade om en äldre, högutbildad och i övrigt mycket påläst och bildad man i Göteborg som en gång ringde mig då jag enligt denne hade ”hängt ut” hans X som nazist. ”Tänk om någon skulle avslöja att du är X till kirurgen Samuel Hybbinette som omvittnat trallade på Horst Wessel-sången när han opererade på Sabbatsbergs sjukhus?”, sade personen ifråga. 

Jag är dock inte släkt med gamle professor Hybbinette (som därtill var tenor) vilket jag också upplyste mannen ifråga om men om jag nu hade varit det så hade jag inte på något sätt dragit mig för att i så fall själv ta upp det – d v s att Samuel Hybbinette verkar ha ”hejat” på A.H. och hans anhang.