Det stora paradigmskiftet handlar om att Sveriges relation till det globala Syd nu är förändrad

Den franska demografen Jean-François Mignot är bredvid den engelska demografen Peter Selman den ledande forskaren i världen vad gäller att studera internationell adoption som både en del av den internationella migrationen och som en del av de olika västerländska mottagarländernas reproduktionspolitik (såsom i relation till majoritetsinvånarnas fruktsamhetstal o s v). 

I en demografisk översikt som bl a handlar om hur utlandsadoptionerna utvecklade sig efter den s k 68-revolutionen framstår Sverige som både Europas och västvärldens mest adopterande land per capita och Mignot skriver bl a följande (på engelska).

Det är högst sannolikt att inget annat s k folkslag på jorden och i (världs)historien någonsin kommer att komma upp i sådana extremt höga adoptionssiffror som Sverige gjorde i kölvattnet efter den s k 68-revolutionen, vilket reflekterar att Sverige och svenskarna utvecklade en absolut unik (och inte minst intim) relation till den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen (d v s den s k Tredje världen som det tidigare hette) under 1900-talets andra hälft och på ett sätt som ingen annan vit, kristen, västerländsk nation har gjort i historien och kommer att göra i framtiden.

Därtill har ju Sverige också tagit emot fler invandrare från den postkoloniala, utomvästerländska och icke-vita världen per capita än något annat land i Europa vilket har resulterat i att Sverige är ett av de tio länder på jorden som härbärgerar flest flyktinginvandrare per capita och inget annat västland än Sverige hittas på den globala topplistan över länder som har givit asyl åt proportionellt flest flyktingar och anhöriga till flyktingar i förhållande till den infödda majoritetsbefolkningen. Det finns också en del som tyder på att de infödda majoritetssvenskarna proportionellt sett kan ha ingått i fler s k intimrelationer över de s k rasgränserna än något annat västerländskt s k folkslag i världen.

M a o hör de mycket omfattande utlandsadoptionerna samman med både flyktinginvandringen och blandäktenskapen – d v s de reflekterar kort och gott alla Sveriges helt unika efterkrigstida relation till utomvästerländska och icke-vita människor.

Det har talats mycket om ett paradigmskifte vad gäller migrationspolitiken i och med Kristerssons nya regering men det stora paradigmskiftet är kanske just att Sverige speciella relation med det globala Syd helt enkelt är över nu mot bakgrund av att biståndet också har sänkts markant medan adoptivbarnen har ersatts av surrogatbarnen och de tidigare till antal omfattande blandäktenskapen mellan majoritetssvenskar och utomeuropéer verkar också ha minskat på sistone.

“Since the 1960s, inter-country adoptions have been much more frequent in Sweden than in France or Italy, let alone Germany and England and Wales (Figure 5). In the 1980s, inter-country adoptions in Sweden were at least ten times more frequent than in any other Western European country. In the 2010s, inter-country adoptions are approximately thirty times more frequent in Sweden than in England and Wales.

Why have Swedish couples adopted so many foreign children while English and Welsh couples have adopted so few? In Sweden as early as the late 1950s or early 1960s, adoption candidates faced a shortage of adoptable domestic children. This triggered a demand for inter-country adoptions, which the Swedish government facilitated. To this day, the Swedish government provides inter-country adopters with a financial grant that has been raised in 2016. Sweden thus pioneered inter-country adoption and reached one of the world’s highest rates of inter-country adoptions.

Inter-country adoption, an act of solidarity with the Third World, became part of Sweden’s self-image and reputation as one of the world’s most liberal and progressive countries.”