Om Sara Sejin Changs utställning på Moderna museet

Igår kväll öppnade den holländska konstnären Sara Sejin Changs (eller Sara van der Heide) utställning och filminstallation ”Four months, four million light years” på Moderna museet i Stockholm och den black box där verket visas fylldes till brädden av besökare och i det efterföljande samtalet mellan Sara, intendenten Hendrik Folkerts och mig själv deltog runt 120 personer varav åtminstone hälften om inte fler var adopterade. 

Samtalet och de efterföljande frågorna resulterade i en tät och känslomättad stämning i auditoriet då Saras verk, som visas ända fram till den 27 augusti nästa år och som Moderna museet också har köpt in, kretsar kring de koloniala aspekterna av den internationella adoptionsverksamheten. 

I samtalet berättade jag bl a att koreanska förstamammor besöker shamaner för att ”tala med” sina bortadopterade barn som befinner sig i västvärlden och som de i alltför många fall har berövats p g a en genomkorrupt och brutal adoptionsindustri mot bakgrund av att Saras verk också handlar om shamanism, som fortfarande existerar än idag i det annars så moderna Sydkorea.

Och i samband med att samtalet kom in på allt som händer just nu i både ursprungs- och mottagarländer som Chile, Sydkorea, Schweiz, Nederländerna, Danmark, Sverige, Belgien och sedan i tisdags även i Frankrike i och med att Macrons regering gav klartecken till en fransk statlig utredning som ska gå till botten med alla illegala franska adoptioner kunde jag inte hålla mig från att för ett kort ögonblick bli lite personlig från scenen vilket jag annars undviker att vara då jag helst framträder i offentliga sammanhang antingen som forskare eller som aktivist.

Jag sade då bl a att allt detta aldrig hade hänt utan de adopterades egna, globala politiska rörelse och aktivism som jag själv har varit med och skapat samt att jag har blivit rejält illa åtgången i både privat- och yrkeslivet liksom i offentligheten och i praktiken fått mitt liv förstört p g a att jag ända sedan 90-talet har bekämpat adoptionsindustrin i både Sverige och Sydkorea och världen över och att det därför idag i det närmaste känns som att jag har varit med i ett krig (d v s ett krig mot adoptionsindustrin och mot alla de ursprungs- och mottagarstater som har understött denna) i flera decennier.

Saras utställning på Moderna museet är den första någonsin som en adopterad konstnär står bakom på museet och av en ren slump visas samtidigt den första utställningen någonsin på museet som en sydostasiatisk konstnär står bakom – nämligen den thailändske konstnären Korakrit Arunanondchais utställning “From dying to living” som visas fram till den 9 april nästa år. 

Kort och gott har konstnärer med (öst- och sydost)asiatisk bakgrund aldrig någonsin varit så närvarande på Moderna museet eller överhuvudtaget på ett svensk konstmuseum och konstgalleri som just nu i och med Saras och Korakrits båda utställningar.