Om att biståndet ska användas som påtryckningsmedel i återvandringspolitiken och om Kristerssons speciella relation till biståndsverksamhet

Kristerssons regering ska använda det svenska biståndet som utpressningsmedel för att förmå de utomeuropeiska ursprungsländerna (varav de allra flesta är fattiga eller t o m mycket fattiga och därför kommer det svenska hotet om indraget bistånd antagligen att ”bita” och ha verkan) att gå med på att ta emot de personer som kommer att bli föremål för det utbyggda återvandringsprogrammet.

Som väntat är det ett stort fokus på återvandrings- eller repatrieringsfrågan i regeringens budgetproposition för att gå SD:s paradfråga (d v s just återvandrings- eller repatrieringsfrågan) till mötes.

Budgeten är då den första någonsin som SD har inflytande över och fr a gäller det de delar som rör migrationspolitiken och som för partiet är detsamma som den s k befolkningsfrågan, som den svenska s k nationella rörelsen har varit besatt av att hitta en lösning på ända sedan den uppstod under mellankrigstiden och just återvandring eller repatriering har alltid varit de olika partiernas stora fråga från Furugårds och Lindholms nazistpartier på 1930- och 40-talen till dagens AfS och SD.

Just Kristersson har f ö en egen speciell relation till biståndet som går tillbaka till hans tid som ordförande för världens näst största adoptionsförmedlande organisation Adoptionscentrum (AC) på 2000-talet. AC och de andra svenska adoptionsförmedlande organisationerna använde nämligen på den tiden biståndsverksamhet som ett påtryckningsmedel för att få de utomeuropeiska ursprungsländerna att adoptera bort sina barn till svenskarna. 

Detta försökte en statlig utredare dock få stopp på då utredaren ifråga menade att detta var oetiskt och att det dessutom kunde uppmuntra till korruption och barnhandel samt att det också gjorde det svårt för ursprungsländerna att avsluta adoptionsverksamheten. 

Kristersson valde då att gå till frontalattack mot utredaren genom att kort och gott hävda att nästan alla ursprungsländer skulle stänga dörren för Sverige om förslaget att skilja biståndsverksamheten från adoptionsverksamheten gick igenom och då skulle svenskarna inte längre kunna adoptera några utländska barn. Det hela slutade med att AC och Kristersson vann denna debatt och förslaget från utredaren skrotades.