Än en gång om den svenska s k nationella rörelsens besatthet vid återvandring

Det aktuella Tidöavtalet innehåller som bekant och tack vare SD en rad skrivningar om återvandring eller repatriering, vilket påminner om att den svenska s k nationella rörelsen alltid har varit fullständigt besatt vid att kräva återvandring, repatriering, utvisning och deportering (”kärt” barn har som bekant många namn) av s k ”rasfrämlingar” ända sedan den uppstod efter Första världskriget och inte minst har de olika partierna laborerat med olika årtal:

År 1924 bildades världens första nazistparti utanför den tysktalande världen i Sverige och partiet, som leddes av Birger Furugård, krävde att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1914 skulle återvandra.

På 1930- och 40-talen ledde Sven Olov Lindholm det största svenska nazistpartiet och i 1938 års partiprogram krävde partiet att alla judar som hade invandrat till Sverige efter 1900 skulle återvandra, d v s Lindholms parti var på sätt än mer radikalt än Furugårds dito.

På 1990-talet krävde SD att alla utomeuropeiska invandrare eller s k ”etniska främlingar” som inte ingick i den ”västerländska kulturkretsen” och som hade invandrat till Sverige efter 1970 skulle återvandra. 

SD gjorde dock ett undantag för utomeuropeiska utlandsadopterade med vetskap om att deras majoritetssvenska adoptivföräldrar antagligen skulle ha protesterat om deras adopterade barn hade hotats med återvandring men samtidigt stod det att läsa i SD:s partiprogram att inga hänsyn skulle tas till s k blandrelationer, d v s till s k intimrelationer över de s k rasgränserna, d v s även en utomeuropeisk invandrare eller en s k ”etnisk främling” som var gift med eller tillsammans med en majoritetssvensk person skulle omfattas av återvandringskravet såvida personen ifråga hade invandrat efter 1970. SD sade dock mig veterligen inget om vad som skulle hända med de barn som blev till som ett resultat av s k intimrelationer över de s k rasgränserna.

På 2010-talet krävde det idag nedlagda Svenskarnas parti att alla utomeuropeiska invandrare som hade invandrat till landet efter 1975 skulle återvandra, d v s trots att Svenskarnas parti var ett radikalare parti än SD så var partiet ändå ”snällare” än SD vad gäller just återvandringsfrågan.

Idag på 2020-talet kräver NMR likaså att alla utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 ska återvandra men NMR gör dock flera undantag: 

Dels är utomeuropeiska utlandsadopterade undantagna då NMR likt SD förstår att de majoritetssvenska adoptivföräldrarna är en i det svenska samhället både röst- och resursstark grupp, dels är alla utomeuropeiska invandrare som lider av en sjukdom av en sådan allvarlig art att de skulle kunna avlida om de återvandrar undantagna och dels är även de blandade eller mixade undantagna (d v s de som har en utomeuropeisk förälder och en majoritetssvensk förälder – t ex en person med en thailändsk mor och en svensk far, med en chilensk far och en svensk mor, med en turkisk far och en svensk mor, med en gambiansk far och en svensk mor eller med en brasiliansk mor och en svensk far) och om jag har tolkat saken rätt även deras föräldrar.

NMR har dessutom en specialklausul som säger att utomeuropeiska invandrare som har invandrat till Sverige efter 1975 och som har varit ”starkt behjälpliga” för det svenska samhället också ska undantas från återvandringskravet och t o m kunna utnämnas till hedersmedborgare. Överlag framstår 2020-talets NMR m a o och kort och gott som mer ”humant” än 1990-talets SD vad gäller synen på återvandring.