Ett försök att analysera de starka reaktionerna på SD-riksdagsledamoten Rashid Farivars uttalande om ”vita människor”, d v s om vita majoritetssvenskar

Att ett närmast otal antal SD:are har förorsakat ett likaledes närmast otal antal rasskandaler genom decennierna är som bekant ett faktum och nästan alltid handlar det om vita SD:are som uttrycker något pejorativt om invandrare och minoriteter.

I veckan orsakade dock en icke-vit SD:are en rasskandal – den nyinvalde SD-riksdagsledamoten Rashid Farivar som är invandrad från Iran och som nyligen fick sitt tredje barn.

Farivar skrev på Twitter i anslutning till sitt tredje barns födsel att han tackar alla ”vita människor” som har skapat det svenska välfärdssystemet och många upprördes över att Farivar använde beteckning ”vita” i sammanhanget och han blev också bannad av partiet för det, som menade det var olyckligt att han gjorde det. 

Farivar har i en efterföljande intervju förklarat att han ville tacka den svenska sjukvården för att den håller en så hög klass samt uttrycka att det svenska välfärdssamhället tillkom ”långt innan massinvandringen till Sverige hade påbörjats” samt att ”arbetande, vita svenska män och kvinnor” har skapat det svenska välfärdssystemet. 

Han tillade också att det inte var iranier, ”kurder, irakier, afrikaner eller afghaner” som en gång skapade det svenska välfärdssystemet utan just vita människor – d v s vita majoritetssvenskar – samt att han uttryckte sig så utifrån ”mitt perspektiv och jag tycker att jag har rätt att ha det perspektivet för mig själv”.

För mig som forskar om frågor om ras och vithet i en svensk samtidskontext innehåller denna färska SD-rasskandal flera bottnar och den sticker just ut då den förorsakades av en icke-vit SD:are.

För det första är det uppenbart att Farivar ville kritisera den utomeuropeiska flyktinginvandringen (d v s såsom hans parti SD alltid gör) med sitt uttalande och det hör då till saken att han själv inte har invandrat till Sverige som flykting utan för att studera här och efter avslutade studier (Farivar är ingenjör) så valde han helt enkelt att kvarstanna i landet.

För det andra är det likaså uppenbart att många upprördes över att Farivar talade så explicit om majoritetssvenskar som varande vita – d v s det är helt enkelt mycket ovanligt att benämna majoritetssvenskar som vita och när så sker blir många majoritetssvenskar både obekväma och osäkra samt arga och ibland t o m ledsna över att bli betraktade och betecknade som varande vita.

Utomeuropeiska invandrare och deras barn och efterkommande uppfattar dock generellt att majoritetssvenskarna är vita och oftast har de långt mindre problem med att benämna majoritetssvenskarna som varande vita än vad majoritetssvenskarna själva har, vilka i många fall kan uppleva ett stort obehag över att bli kategoriserade som och kallade vita. Många majoritetssvenskar har samtidigt inga större problem med att tala om vita amerikaner eller t o m om vita britter som just vita amerikaner och vita britter men undviker samtidigt nogsamt att tala om sig själva som vita.

Det Farivar gjorde i veckan var helt enkelt att uttrycka att han som icke-vit uppfattar och upplever att majoritetssvenskarna är vita och han bröt därmed mot den rådande färgblinda antirasistiska överenskommelsen i landet (som främst gäller bland majoritetssvenskarna varibland den helt enkelt utgör en oskriven lag som kort och gott säger ”tala aldrig om ras och vithet i relation till dagens Sverige”) vilket gjorde att han just förorsakade en rasskandal och även blev tillrättavisad av sitt eget parti, som gör allt som står i dess makt för att försöka förmå partimedlemmarna att aldrig öppet tala om vita svenskar (för om så sker, och fr a om vita SD:are gör det, så påminns alla icke-SD:are än en gång om partiets rasideologiska rötter).