Om de första icke-vita och icke-kristna invandrarna i Sverige

För ”kalenderbitare” som liksom jag intresserar sig för de första invandrarna i landet (innan cirka 1900) vilka på sin tid inte betraktades som vita eller som kristna – uppgifterna är mestadels hämtade ur Engbloms bok ”Naturliga morianer. Afrosvensk kulturhistoria från vikingatid fram till år 1900”:

Den första turken som kom till Sverige bör ha varit Katerina Magnusadottir som rövades bort som barn någonstans från dagens Västasien och skänktes till drottning Johanna av Neapel som i sin tur gav bort henne till heliga Birgitta. År 1374 togs hon till Sverige och Östergötland och slutade som nunna i Vadstena kloster där hon avled 1414. År 1656 anländer sedan Osmanska imperiets sändebud Mustapha Hanassa Aga till Karl X Gustavs hov i Stockholm. År 1669 kommer därefter Aslan Aga till Sverige som är s k Krimtatar och som kvarstannar i Stockholm i åtminstone något år innan han reser vidare till Amsterdam där han sedermera avlider. År 1688 tar greve Nils Bielke, som har stridit tillsammans med österrikarna mot Osmanska imperiet på Balkanhalvön, med sig ett antal kameler när han återvänder hem till Sverige liksom kamelskötaren Nils Schabbasch som antagligen kvarstannar i landet fram till sin död och tar hand om och vårdar den svenske grevens kameler.

De första romerna som kom till Sverige anlände till Stockholm 1512 och leddes av en ”hövding” som kallades Antonius.

Den första afrikanen som bodde i Sverige kan ha varit en viss Antonius ”Blåman” eller Antonius ”Morian” som mellan 1527-40 var inskriven som avlönad hillebardist vid Gustav Vasas livgarde i Stockholm. År 1647 anlände sedan fyra svarta barn – en flicka och tre pojkar – till Göteborg med den första svenska slavexpeditionen vilka skänktes som gåva till rikskansler Axel Oxenstierna och varav åtminstone en överlever ända fram till tonåren innan han avlider 1654 på Tidö slott.

Den första juden som kom till Sverige hette Benedictus de Castro och besökte drottning Kristina i Stockholm 1645.

Den första östasiaten som möjligen invandrade till Sverige var en kinesisk kvinna som ska ha befunnit sig i Medelpad på 1680-talet och som var gift med en svensk man. År 1868 uppträdde sedan en trupp japanska akrobater i Stockholm och Göteborg och 1889 deltog tre japaner, varav en var en prins och kusin till den dåvarande japanske kejsaren, och några representanter från Thailand och Indonesien på den åttonde internationella orientalistkongressen som ägde rum i både Stockholm och Oslo.

Den första iraniern som kom till Sverige kallades Mauritta och var köpman samt besökte Stockholm 1692.

Den första araben som kom till Sverige var möjligen Hajji Jussuf från Jerusalem som tillhörde en av Karl XII:s fordringsägare och som kom till Sverige 1715 i sällskap med kungen och resterna av den svenska armén. Hajji Jussuf tituleras tältmästare och syr tält åt svenskarna tillsammans med sju andra ej namngivna araber i bl a Göteborg och Strömstad innan han återvänder hem till Palestina 1725. Det finns uppgifter om att en arabisk man besökte Sverige innan dess men antagligen kom han bara så långt som till Danmark.

De första sydostasiaterna som ankom till och kvarstannade i Sverige permanent var tre pojkar från dagens Indonesien som holländarna hade rövat bort på Sumatra och förslavat och som anställda vid Svenska ostindiska kompaniet köpte från holländarna och tog med sig hem till Sverige 1767. Den mest kände av dem var en ”malej-gosse” som anlände till Göteborg 1767 i en ålder av uppskattningsvis nio år och sedermera döptes till Pehr Philander och han kallades på sin tid också ”Javanen”. Philander fick flera barn innan han gick bort 1811, hans ättlingar lever än idag och det är möjligt att han kom att träffa den samtida och i efterhand långt mer kända Gustav ”Badin” Couchi som växte upp vid det kungliga hovet och som kan ha varit den mest porträtterade svarta personen i hela västvärlden innan kameratekniken uppfanns. 

Den andra indonesiska pojken som anlände till Sverige 1767 i en uppskattad ålder av tio år kallades Cupido och döptes sedermera till Johan Gustaf Agorander. Den tredje pojken slutligen kan ha döpts till Ludvig Ulric Javander och avled i Stockholm 1814. År 1779 ankom ytterligare en indonesisk pojke till Sverige, ”malajen” Johannes Zanton, som var kammartjänare hos kapten Adam Wimmercrantz. Zanton gick bort så sent som 1857 i den för sin tid mycket höga åldern av 85 år. Det finns slutligen också spår efter en man från ”Ostindien” som ska ha tjänstgjort som garnisonssoldat och tillhört stadsvakten i Göteborg på 1760-talet.

De första centralasiaterna som kom till Sverige var tre kalmuckiska kvinnor som anlände till Stockholm 1734 – Altan, Iamankiss och Sara – vilka var tjänarinnor åt en svensk officer som hade spenderat flera år i rysk krigsfångenskap.

De första sydasiaterna som kom till Sverige var 12 indiska sjöman som anlände till Göteborg 1735 ombord på ett fartyg tillhörande Svenska ostindiska kompaniet som hade avrest från Kanton eller Guangzhou i dagens Kina. De 12 indierna ska bl a ha frekventerat det dåtida Göteborgs många krogar innan de återvände hem. En 12-årig pojke från Malabar som anlände till Göteborg 1769 på ett av Svenska ostindiska kompaniets fartyg och som året därpå döptes till Johan Abraham Rasbury är antagligen nästa sydasiat som kom till Sverige och den första som bosatte sig här permanent. Rasbury är betjänt till kompaniets s k superkargör Johan Abraham Grill och är på 1770-talet bosatt på Godegårds säteri utanför Motala innan han flyttar till Göteborg. År 1777 anländer sedan en 14-årig flicka från Bengalen till Malmö som kallas Daphne och som senare döps till Fredrika Dorothea tillsammans med två andra indiska barn som inte är namngivna.

Den första berbern som kom till Sverige döptes till Anna Dorothea och kom från Marocko – 1775 är hon folkbokförd som piga i Gamla stan i Stockholm hos en på sin tid berömd svensk spåkvinna.

Den första armeniern som invandrade till Sverige hette Ohan Demirgian och anlände till Stockholm 1866 i egenskap av sändebud för den egyptiske khediven. Han anställdes som stallmästare vid hovet och var bosatt på Ulriksdals slott.

Den första urfolksamerikanen som kom till Sverige var möjligen White Fox som tillhörde pawnee-nationen och som tillsammans med Red Fox och White Eagle genomförde en turné 1874 och bl a besökte Stockholm, Linköping, Norrköping, Malmö, Karlstad och Örebro där de visades upp under spektakelliknande former. White Fox avled sedermera ett år senare av tuberkulos i Göteborg och hans kropp stoppades upp och ställdes ut i den dåtida rasforskningens tjänst innan den repatrierades 1996.

Den första kurden som kom till Sverige var Mirza Said från iranska Kurdistan som bjöds in av en svensk missionär och som ankom 1893 för en föreläsningsturné.

Och för den som måhända undrar det – inga representanter för Lenape-nationen som svenskarna interagerade med i kolonin Nya Sverige i dagens amerikanska delstat Delaware verkar ha besökt Sverige. Inte heller besökte någon tillhörande akan-folket Sverige från Svenska Guldkusten i Västafrika på 1600-talet. Däremot togs åtminstone ett 10-tal svarta personer till Sverige från den svenska kolonin Saint-Barthélemy i Karbien på 1800-talet varav många var barn.

Endast ett enda äktenskap som ingicks mellan två (heterosexuella) icke-vita personer är kända i Sverige innan cirka år 1900 och endast tre ”hel-icke-vita” barn föddes antagligen inom rikets gränser innan cirka år 1900 varav två var svarta pojkar och en var en flicka som hade två föräldrar från den s k MENA-regionen och som föddes inne på Östermalm i Stockholm.

Inga svenskar ska f ö ha adopterat några icke-vita barn innan cirka år 1900.

Däremot föddes 100-tals blandade eller mixade barn inom landet fram tills dess och ett stort antal svenska män och även några enstaka svenska kvinnor fick därtill blandade eller mixade barn med icke-vita personer i kolonierna över haven (och fr a med urfolksamerikanska, afrikanska och asiatiska kvinnor) fram tills cirka 1900. I stort sett alla dessa ”halvvita” och ”halvsvenska” barn kom dock aldrig någonsin till Sverige med några undantag utan kvarblev med och hos sina icke-vita mödrar utanför Europa och genomlevde sedan sina liv där fram tills dess att de gick bort även om en del av dem bar ”svenska” namn och ibland fick de t o m heta Oden, Tor eller Freja.

Om den finska rikshalvan också räknas in fram tills 1809 och den norska rikshalvan likaså gör det fram tills 1905 ser ovanstående faktauppgifter något annorlunda ut och detsamma gäller om de av svenskarna temporärt erövrade och ockuperade områdena i bl a Danmark, Tyskland, Polen, Ryssland, Tjeckien och Balticum också räknas in.

Slutligen vet vi inte mycket alls om hur alla de här tidiga invandrarna behandlades men det står i varje fall klart att religion trumfade ras långt in på 1800-talet – d v s så länge personerna ifråga döptes och anslöt sig till den ”sanna lutherska läran” så accepterades de som svenska undersåtar och senare som svenska medborgare. De kunde t ex inneha olika yrken, äga lägenheter i städerna och mark, hus, fastigheter och gårdar på landet och de kunde strida i svenska armén i de fall då de var män liksom avancera i graderna och bli statstjänstemän o s v liksom utbilda sig i Uppsala och Lund eller på Konstakademien i Stockholm. Sedan ska det sägas att många av dem dog mycket unga men det gjorde även många vanliga svenskar i gemen på den tiden.

Det verkar vidare inte ha funnits några som helst betänkligheter från vare sig den svenska överhetens eller svenska folkets sida när dessa icke-vita personer gifte sig med vita svenskar och i många fall även fick (blandade eller mixade) barn med desamma (många av dem har då efterlämnat ättlingar som lever mitt ibland oss än idag även om de allra flesta av dem högst sannolikt inte känner till att en av deras anfäder/anmödrar var afrikan, kines, turk eller indier) så länge de just var lutheraner och deras kroppar och utseenden beskrevs mest på ett för den tiden neutralt sätt (blåmän, svarta, svartmuskiga, mörka, kulörta o s v). 

Det är först när rastänkandet slår igenom fr o m 1800-talets mitt och därefter med full kraft fr o m 1800-talets slut i och med högimperialismen och rasvetenskapen som personerna ifråga börjar beskrivas nedsättande i texterna och även porträtteras stereotypt rent visuellt och fr o m då går det att anta att de också diskriminerades och behandlades alltmer illa i vardagslivet liksom i det dåtida svenska samhället i stort.