Om att bevista en bokrelease på Café Opera i Stockholm anordnad av Timbro

Några anekdotliknande händelser som dyker upp ur minnet just nu efter gårdagens bokrelease på Café Opera i Stockholm för Torbjörn Elenskys och Christian Abrahamssons antologi ”Radikalism och avantgarde: Sverige 1947-1967” som Timbro ger ut och anordnade. 

Det hör då till saken att bland de många deltagarna och gästerna stod nog de flesta till höger och flera av dem som var närvarande igår kväll har jag i olika sammanhang debatterat med genom åren. 

En av dem som var med igår var Per Gudmundson som tidigare arbetade på Bulletin och innan dess på SvD och som nu är fristående SvD-skribent. Pers och mina vägar har flera gånger korsats genom åren och i olika sammanhang och när vi igår stod och samtalade med varandra kom vi inte oväntat in på valet och jag sade något i stil med ”din sida vann ju till slut” till Per. 

Per log då tillbaka och svarade sedan ungefär ”det är också du som har vunnit till slut, dina frågor är ju överallt numera” och han syftade helt enkelt på frågor som rör rasism, antirasism, ras, vithet, minoriteter, diskriminering, segregation och även adoption och någonstans har han väl rätt. 

Tidigare kunde Per liksom flertalet andra på både höger- och vänsterkanten nämligen gång på gång hänga ut mig och framställa mig (och helt och hållet negativt ska sägas) som något av den svenska offentlighetens och forskarvärldens ”enfant terrible” som i år efter år förde en envis och enveten enmansstrid för att vi måste börja tala om ras även i Sverige och därigenom sades jag vilja ”importera” en anglo-amerikansk ”rasfixering” som de allra flesta i Sverige, och återigen på både höger- och vänsterkanten, betraktar som varande genomrasistisk liksom helt och hållet essentialistisk och biologistisk och på alla sätt och vis förkastlig.

Igår kom också en person fram till mig, som möjligen var lite s k förfriskad eller åtminstone s k salongsberusad, och sken upp och sade glatt ”vi har ju setts förut på andra Timbro-evenemang!”. 

Jag har genom åren visserligen bevistat något enstaka rapport-släppevenemang som Timbro har stått bakom men jag har aldrig tidigare deltagit i något större och mer socialt Timbro-evenemang. 

Eftersom så ytterligt få asiatiska män överhuvudtaget är närvarande och aktiva i den svenska offentligheten jämfört med män som t ex har någon slags bakgrund på Balkanhalvön och i Östeuropa, i Afrika, i Mellanöstern eller i Latinamerika, vilka i samtliga fall omvänt är relativt många, så har jag försökt att ”tänka ut” vem personen ifråga kan ha misstagit mig för och jag tror att det bör vara Kvartals kulturredaktör Ola Wong, som liksom jag har bakgrund i Stillahavsasien eller Öst- och Sydostasien och som till skillnad från mig räknas som höger.

Det är möjligt att det finns fler asiatiska män i offentligheten som står till höger politiskt sett och som personen ifråga kan ha misstagit mig för men själv kan jag just nu bara komma på Ola som den mest tänkbara kandidaten ifråga.

Vidare kom en person fram till mig och berättade att han äger nästan alla tryckta bokpublikationer som Herman Lundborg författade och låg bakom och personen ville också diskutera med mig om olika sätt att se på rasbegreppet inom olika språkgemenskaper såsom i den fransktalande världen.

Ännu en person kom fram och sade något i stil med att ”vi som tillhör högern vet att du är rätt så vänster men en del av oss uppskattar dig då du tänker självständigt”.

Igår kom slutligen två för mig helt okända personer fram, och oberoende av varandra (d v s inte samtidigt), och berättade att jag har out:at deras nära släktingar som högerextremister och nazister. Ingen av dem var aggressiv utan ville bara berätta det och en av dem, som dessutom råkar tillhöra en tämligen illuster socialgrupp ett-släkt, sade att jag hade helt rätt och berättade dessutom även en anekdot om sin X som gick ut på att X helt enkelt var nazist eller åtminstone pro-nazitysk.