Det röda och antifascistiska Italien är idag blott ett minne

SvD:s Rolf Gustavsson uppmärksammar idag att det inte bara var Italiens ”röda bälte” i Toskana och Emilia-Romagna som ”föll” för Fratelli d’Italia (FdI) i söndagens italienska parlamentsval (OBS: med några få undantag i bl a trakterna runt Bologna) utan också ”Italiens Stalingrad”, d v s den en gång så knallröda och radikala stadsdelen Sesto San Giovanni i Milano som under efterkrigstiden alltid har röstat kommunistiskt och socialistiskt och den som ”anförde” FdI, som är den direkta arvtagaren till Mussolinis gamla fascistparti PNF, var ingen mindre än Isabella Rauti som är dotter till den efterkrigstida fascistledaren Pino Rauti som i sin ungdom stred för Mussolinis sista rike den extremt brutala och blodiga Salò-republiken i Norditalien. 

I Sesto San Giovanni vann FdI och Rauti i söndags med närmast osannolika 45,4% att jämföra med DP:s och Emanuele Fianos 30,8% och symboliken blir knappast mindre av att Emanuele Fiano är en av landets mest framträdande judar i den italienska offentligheten och att hans far Nedo deporterades till Auschwitz och även om han överlevde så var han den ende i sin släkt som fick uppleva krigsslutet 1945 när Salò-republiken föll och när Isabella Rautis far Pino flydde till Francos Spanien.

Det röda och antifascistiska Italien är m a o ej mer på samma sätt som att det röda Norrland ”föll” för SD i det svenska valet och som det ”röda bältet” runt Paris har ”fallit” för Le Pen, den ”röda muren” i England för ett högerradikaliserat Tories, det ”röda Wien” för FPÖ och den vita amerikanska arbetarklassen i ”rostbältet” och Mellanvästern för de högerradikaliserade Republikanerna.

”Efter den överväldigande valframgången för Giorgia Meloni går mina tankar till Federico Fellini. Med karikatyrens tydlighet fångade han mästerligt de burleska överdrifterna i det italienska samhället.

I Rom finns det tre industrier, förklarade en gång Fellini. Vatikanen, regeringen och filmen. Alla tre bearbetar samma råvara: illusioner.

I den industrigren som kallas politik genereras illusionerna av folks misstro mot de styrande. Nu blir det Melonis uppgift att vända vrede till varaktigt förtroende.”

(…)

”Resultatet av årets nyval innehåller kontraster som de vore hämtade ur en film av Federico Fellini. Den allra tydligaste finner man i Sesto San Giovanni, en industriell förstad till Milano. Detta var en gång i tiden ett sådant rött fäste att staden kom att kallas Italiens Stalingrad. Här fanns den mest prosovjetiska falangen av det en gång så starka italienska kommunistpartiet (PCI). I enmansvalkretsens val till senaten ställdes två huvudkandidater mot varandra: Emanuele Fiano mot Isabella Rauti.

Emanuele Fiano, som tillhör vänstern och det Demokratiska partiet (DP), har under många år varit en mycket framträdande judisk aktivist. Hans far deporterades men överlevde Förintelsen.

Isabella Rauti, som tillhör Italiens bröder, är dotter till Pino Rauti, en grundare och ledande profil i det nyfascistiska MSI. Hon har i huvudsak följt sin faders hårda linje.

Det faktum att Isabella Rauti vann överlägset över Emanuele Fiano i det röda Sesto San Giovanni belyser vilken omvandling som skett i Italiens politiska landskap. Den gamla tradition som alltid åberopat antifascism som bärande värde i den italienska republiken verkar nu definitivt tillhöra det förflutna. ”