Några tankar kring att ha stridit mot adoptionsindustrin i decennier

Igår var det boksläpp i Stockholm för Patrik Lundbergs, Josefin Skölds och Alexander Mahmouds bok ”Adoptionerna. Ett granskande reportage”, som skildrar bakgrunden till och arbetet med DN-artikelserien ”Barn till varje pris” som under loppet av 2021 i grunden förändrade Sveriges och svenskarnas tidigare så ljusa för att inte säga romantiserande syn på internationell adoption och utlandsadopterade och högst sannolikt för alltid.

Artikelserien resulterade i att de tre DN-journalisterna tilldelades Stora Journalistpriset och Guldspaden samt att Löfvens rödgröna regering tillsatte en statlig utredning med syftet att försöka gå till botten med korruptionen inom den svenska adoptionsverksamheten efter att samtliga partier i riksdagen från V till SD hade krävt det och som troligen kommer att bli klar någon gång under våren 2024.

På plats var bl a DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och ett flertal DN-journalister samt andra som är verksamma inom den svenska mediebranschen liksom SVT:s Uppdrag granskning-redaktions Fredrik Laurin och Lena Sundström, som låg bakom den likaledes uppmärksammade dokumentären ”De stulna barnen” som sändes i juni 2021. Även flera adopterade som förekommer i reportageserien och i boken och som på olika sätt bidrog till DN:s artikelserie var där.

Eftersom jag länge var den enda i Sverige och en av endast en handfull personer i hela världen som drev frågan om de illegala adoptionerna och om den korrupta adoptionsindustrin var det många tankar som väcktes igår för min egen del. 

Ända sedan 1990-talet har jag varit engagerad i att både avslöja de illegala adoptionerna och att motarbeta adoptionsindustrin och både i Sverige och i världen liksom både som tidigare verksam researcher i mediebranschen, som mångårig offentlig skriftställare och debattör, som politisk aktivist och senare i livet också som forskare.

Som just forskare är jag f ö internationellt känd som den som initierade och lade grunden för den postkoloniala feministiska och kritiska adoptionsforskningen och som offentlig skriftställare och politisk aktivist i frågan är jag känd inte bara i Sverige utan också i Sydkorea men det är en annan historia som inte hör hit då den inte berör medievärlden.

Jag har genom årtiondena på något sätt varit inblandad i eller legat bakom i stort sett alla svenska medieproduktioner (och av alla de slag dessutom, d v s i tv, radio, tidningar, tidskrifter och magasin o s v) som har handlat om adoptionsindustrin och jag bistod både DN och Uppdrag granskning. Jag har likaså under alla dessa år även varit synnerligen aktiv på den internationella arenan och hjälpt och bistått med kunskap, fakta och information till en mängd olika medier i både många ursprungsländer i den utomvästerländska världen liksom i många västerländska mottagarländer och jag fortsätter att göra så än idag.

Att världens mest adopterande land och folk (per capita) nu äntligen (om än senfärdigt) har orkat förstå och ta in att alltför många av de 60 000 utlandsadoptionerna som har ägt rum till Sverige och av de totalt kring en miljon utlandsadoptionerna som har ägt rum till hela västvärlden ända sedan 1950-talet och framåt inte har gått rätt till är för min egen del både en slutgiltig seger (om det nu går att använda sådana militaristiska termer i sammanhanget) liksom ett personligt erkännande att jag har haft rätt från början och hela tiden och ursäkta men nu kommer skrytet:

Av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av världens en miljon utlandsadopterade är jag den som har bekämpat och rentav krigat (och där kom ännu en militaristisk term) mot adoptionsindustrin allra längst och allra mest och jag är inte minst den som har sagt och gjort, och skrivit och publicerat allra mest om internationell adoption och utlandsadopterade (när parametern bibliometri vägs in i sammanhanget) och både inom och utanför akademin och det är inte utan att jag idag nästan känner mig som en ärrad veteran (apropå militaristiska termer). 

Detta beror inte minst på att min enmanskorstågsliknande kamp har kostat mig alltför mycket både i privatlivet, i offentligheten och i yrkeslivet och ska sanningen fram så har mitt mångåriga krig mot adoptionsindustrin förtärt och rentav förstört mitt liv och i stort sett helt och hållet kommit att bestämma hur mitt liv ser ut idag och antagligen också hur det kommer att se ut framgent fram till dess att jag går bort.

Sedan går det ju att fråga sig varför det blev just jag som valde denna kampens väg av Sveriges 60 000 utlandsadopterade och av västvärldens runt en miljon utlandsadopterade och det har jag själv inget bra svar på men hade jag inte gjort allt det jag har gjort i frågan ända sedan 1990-talet så hade möjligen någon annan förhoppningsvis haft modet och styrkan att ha gjort det och genomsyrats av den närmast anarkistiska (själv)destruktivitet som jag har gjort och som helt enkelt har krävts för att just bekämpa adoptionsindustrin. 

Efter alla dessa år frågar jag mig ibland också var mitt engagemang egentligen bottnar och grundar sig i för det finns ju flera anledningar till att bekämpa adoptionsindustrin. Som socialist går det ju att tycka att det är fel att förvaruliga människor (d v s det antikapitalistiska argumentet), som feminist går det ju att tycka att det är fel att utnyttja utsatta förstamödrar i ursprungsländerna liksom för den delen även desperata ofrivilligt barnlösa kvinnor i Väst (d v s det feministiska argumentet) och som antirasist går det ju att tycka att det är fel av Väst att fortsätta att exploatera den utomvästerländska världen och de gamla kolonierna (d v s det antikoloniala argumentet). För min egen del skriver jag mer än gärna under på alla dessa argument men det argument som väger tyngst för min del är nog ändå barnperspektiv- och barnrättsargumentet – d v s kort och gott att det är fel att behandla barn på det sätt som adoptionsindustrin gör.

I alla fall så är det numera ett faktum att närmare 30 års kamp, som under alltför lång tid handlade om att stå helt ensam vid frontlinjen (detta är nog den sista militaristiska termen), äntligen bär frukt i både Sverige och i övriga västvärlden liksom i Sydkorea och i andra ursprungsländer och för min egen del hoppas jag framöver att få hinna uppleva att det land som en gång uppfann och utvecklade hela den internationella adoptionsverksamheten och där allting en gång började på 1950-talet – d v s Sydkorea – slutar att skicka sina barn till Väst innan jag dör.