Om likheter och skillnader mellan 1928 och 2022 års val liksom mellan gårdagens och dagens konservativa regeringar

DN:s Ewa Stenberg kommenterar idag att Sverige sannolikt snart får sin första konservativa regering på 92 år efter den mest polariserade valrörelsen sedan 1928 och ser både likheter och skillnader. 

I 1928 års val var frågan om arbetarna i fokus – d v s den s k arbetarfrågan – liksom det då kommunistiska Ryssland och Sverige skakades av ständigt återkommande arbetskonflikter, strejker och lockouter på industriorterna.

I 2022 års val var frågan om utomeuropéerna i fokus – d v s den s k invandringsfrågan – samtidigt som Rysslands invasion av Ukraina hamnade i skymundan och Sverige skakas av ständigt återkommande skjutningar, sprängningar och kravaller i miljonprogramsområdena.

Högern gjorde förenklat 1928 års val till en folkomröstning om kommunismen medan S och vänsterblocket förenklat gjorde 2022 års val till en folkomröstning om SD. 

Högern vann 1928 års ”folkomröstning” om kommunismen efter att ha skrämt väljarna med den röda faran medan vänstern förlorade 2022 års ”folkomröstning” om SD efter att ha skrämt väljarna med den bruna faran.

Det dåtida M vann vidare 1928 års val tack vare det dåtida MUF:s okonventionella och aktivistiska insatser som redan då hade börjat högerradikaliseras och orientera sig mot fascismen och 1934 valde M att bryta med sitt ungdomsförbund. 

I söndags vann dagens M 2022 års val tack vare SD:s okonventionella och aktivistiska insatser och den stora frågan är ju nu hur länge den nya (mes)alliansen mellan M och SD egentligen ska hålla – d v s kommer M att tvingas bryta med SD såsom det gamla M tvingades bryta med det dåtida MUF.

SD är nämligen i grunden ett revolutionärt och djupt ideologiskt medvetet liksom närmast fanatiskt idealistiskt och millenaristiskt parti som har som slutmål att bli Sveriges största parti vilket de facto kräver att SD fortsätter att ”krossa” och annihilera sina två huvudmotståndare M och S. 

För att SD ska kunna fortsätta att växa och just bli Sveriges största parti måste SD helt enkelt fortsätta att ”stjäla” arbetarväljare från S och medelklassväljare från M för att till slut kunna ena ”handens och hjärnans arbetare” (d v s kroppsarbetarna och ”jobbarna” och kontorsfolket, tjänstepersonerna och akademikerna) – d v s det s k svenska folket – i nationalismens tecken. Det ska här påminnas om att SD alltid har varit emot det socialistiska klasstänkandet liksom också den liberala individualismen, d v s det är bara nationalismen som gäller för SD och inget annat.

SD har m a o som sitt uttalade mål att fortsätta att decimera sin nya samarbetspartner M och det är inget SD ens hymlar om – d v s målet är att fortsätta att systematiskt ”äta upp” M (liksom S). 

SD ser sig heller inte som ett borgerligt högerparti överhuvudtaget och dess väljarkår består till övervägande delen av arbetare medan både M, KD och L har en djupt förankrad självidentitet som varande höger. 

SD har m a o ingen som helst lojalitet till M och SD:s väljare har en diametralt annorlunda klasstillhörighet och klassbakgrund än M:s väljare med allt vad det innebär. 

SD har dessutom en gås oplockad med L på grund av att det gamla L innan Pehrson och Sabuni framstod som SD:s ärkefiende på den borgerliga kanten som ständigt attackerade SD med antifascistiska och antirasistiska argument. SD har kort och gott under hela den gångna valrörelsen öppet och hämningslöst talat mycket illa om sin nya samarbetspartner L och det är inte riktigt så en ny relation brukar inledas.

Och sist men inte minst har SD en helt annan syn på både flykting- och biståndspolitiken än vad KD har. Trots att KD har förändrats rejält under Buschs ledning så finns det fortfarande spår kvar av partiets kristna humanistiska värderingar som trots allt är partiets ursprung och kärna vilket gör att inte heller SD och KD är särskilt kompatibla när det väl gäller.

M, KD och L har helt enkelt släpat in en katt bland hermeliner och dessutom en katt som inte kan uppföra sig, som vägrar att låta sig tämjas och som inte bara är passivt aggressiv på det gamla, klassiska lutherska sättet utan öppet aggressiv med permanent uppspärrade klor.

”Ulf Kristersson (M) vill bilda en regering utan Sverigedemokraterna, om valresultatet står sig. Men priset för att hålla Åkessons parti utanför kan bli högt.”

https://www.dn.se/sverige/ewa-stenberg-priset-for-att-halla-akesson-borta-kan-bli-hogt

”På måndagen såg det ut som om Sverige får sin mest högerlutande regering sedan högerledaren Arvid Lindman bildade sin minoritetsregering 1928.

Då skedde det efter den valrörelse som gått till den politiska historien som den hätskaste i Sverige, det så kallade kosackvalet. Kommunister och Socialdemokrater hade bildat en valkartell och möttes av högerns valaffischer med en vildögd ryttare och texten ”Var och en som röstar på Arbetarepartiet röstar för Moskva”.

Den svenska valrörelse som gick i mål när vallokalerna stängde klockan åtta på söndagskvällen har inte handlat om Ryssland. Men det har varit ett hårt och högt tonläge och många ohederliga beskrivningar av de politiska motståndarna från bägge sidor.

Med knapp marginal ser det som fram till nu kallats för ”Ulf Kristersons sida av politiken”, ut att ha vunnit.

De tre borgerliga partier som ingår där tvingas nu konstatera att deras försök att få Jimmie Åkessons parti att krympa totalt har havererat. Sverigedemokraterna blir med största sannolikhet största parti i konstellationen.

Det kan tvinga Ulf Kristersson till stora politiska eftergifter om han ska kunna hålla SD utanför regeringen.

Kristersson har ofta understrukit att partier bara ska samarbeta i frågor där de är överens. Han har samtidigt framhållit att de fyra partierna på hans sida är överens om mycket.

Men Sverigedemokraterna har inte blivit borgerliga, trots samarbetet med M och KD.

”Vi har ingen lojalitet till de borgerliga partierna. Vi ska bli största parti, vi ska styra det här landet. Men just nu behöver vi samarbeta med andra.”, sade Jimmie Åkesson på ett valmöte i Eskilstuna förra veckan.”

(…)

”Det kan svida i frågor som bistånd, rättssäkerhet och asylrätt och dessutom slå undan fötterna för Moderaternas löfte om skattesänkningar. Moderaterna vill ju finansiera sina reformer delvis genom sänkt a-kassa. Det säger SD tvärt nej till.

Ulf Kristersson kan förstås sätta hårt mot hårt, och behandla Jimmie Åkesson som Stefan Löfven hanterade Vänsterledaren Jonas Sjöstedt efter det förra valet. Sverigedemokraterna har ju inget bra alternativ till att samarbeta med Moderaterna och Kristdemokraterna.

Men även om Sverigedemokraterna inte vill se en Anderssonregering aktar sig nog partiet för att utmålas som en dörrmatta.

SD är mycket större än Vänsterpartiet varit och har inte varit ängsligt inför att driva fram ett extraval tidigare.”

(…)

”Högerledaren Arvid Lindman lyckades inte få till stånd något samarbete med de partier som i dag heter Liberalerna 1928. Han regerade i minoritet och gjorde sig känd för att rensa ut nazister och fascister ur partiet. Lindmans efterträdare inleder samarbete med ett parti som sagt sig ha gjort upp med sina rötter i nazism och rasism. Ändå har valrörelsen kantats av skandaler med lokala kandidater som inte alls gjort det.

Kommande år kan det också bli Ulf Kristerssons huvudvärk.”