SD återvänder i denna valkampanj till partiets idéhistoriska rötter

Under innevarande valkampanj har Åkesson valt att ”tala ur skägget” i flera av de intervjuer han har gett som om han inte längre bryr sig om att dölja något längre – d v s nu får det ”bära eller brista” för SD:s del den 11 september i år.



För någon vecka sedan blev Åkesson exempelvis intervjuad av Alexander Pärleros i dennes Framgångspodden, som är en av de största svenskspråkiga poddarna, och han sade då att SD inte vill att ”vi infödda svenskar och de som är nytillkomna ska integreras tillsammans inom en mångkultur av något slag” och att integration aldrig någonsin har varit på agendan för SD:s del. ”Det är väl det grundläggande problemet med integration, att vi inte har bett om det, och vi är inte intresserade av det”, sade Åkesson bland annat till Pärleros.

I stället förespråkar SD numera öppet i årets valkampanj en kombination av repatriering eller återvandring och just assimilering liksom ett totalstopp för utomeuropeisk invandring – d v s tre rejält radikala krav som SD inte vågade ställa i 2018 års valkampanj.

Och i en intervju i Expressen häromdagen talade Åkesson än mer ideologiskt klarspråk genom att deklarera att SD aldrig har sett sig som ett högerparti och inte på något sätt tillhör den svenska borgerligheten, vilket också i förlängningen innebär att SD inte känner någon slags lojalitet eller affinitet med M, KD och L, utan SD ser sig (som alltid) som ett nationalistiskt och s k socialkonservativt parti som vare sig är höger eller vänster.

I stället vill SD enligt Åkesson ”överbrygga klyftan mellan arbete och kapital”, d v s den ekonomiska klassuppdelning och klassmotsättning som har legat till grund för den traditionella höger- och vänsterskalan ända sedan industrialismens genombrott, genom att förena hela svenska folket bakom folkhemsidén, d v s den svenska versionen av en folkgemenskap bortanför de s k klasskrankorna.

Eftersom SD:s väljare till allra största delen består av arbetare ser sig SD i första hand som SAP:s arvtagare eller som ”den naturliga arvtagaren till den gamla socialdemokratin” som Åkesson öppet säger i Expressen. SD:s största och viktigaste konkurrent i partipolitiken är m a o inte M utan SAP – d v s det har alltid varit SD:s mål att detronisera SAP som landets största parti för arbetarna och den lägre medelklassen och därmed också som landets största enskilda parti överhuvudtaget.


I grunden hittas SD:s idéhistoriska rötter i den gamla s k unghögern, som ursprungligen myntade folkhemsbegreppet och använde sig av termen för att illustrera och propagera för en s k socialkonservativ framtidsvision av Sverige bortanför de dåtida klassmotsättningarna innan SAP under Per Albin Hansson vred det ur händerna på unghögern och gjorde det till sitt (och vilket i sin tur gjorde att SAP lyckades baxa igenom världens mest avancerade välfärdssystem med stöd av både arbetar- och medelklassen men det är en annan historia), liksom i den s k nationella rörelsen som alltid har talat om att överbrygga klyftan mellan arbete och kapital och ena alla svenskar oavsett klassbakgrund eftersom nationalismen anses trumfa och stå över både vänsterns socialism och högerns liberalism.

Ända sedan 1920-talet har nämligen de olika s k nationella partierna i Sverige från Furugårds och Lindholms nazistpartier till Engdahls nysvenska rörelse och Sveriges nationella förbund liksom Oredssons NRP och SD:s företrädare BSS talat om att en gång för alla lösa upp och överbrygga klyftan mellan arbete och kapital, sagt nej till ”klasstänkandet” och ”klassupplösningen” och nej till den ”samhällsupplösande klasskampen” liksom även nej till den svenska högerns och borgerlighetens likaledes ”samhällsupplösande marknadsdyrkan” som splittrar svenska folket i olika samhällsklasser och nu säger Åkessons helt enkelt detsamma i Expressen.