Ny banbrytande avhandling om hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades i Sydkorea

Det är inte varje dag som en får ta del av en avhandling som handlar om en själv men just igår hände det för min egen del:

Igår disputerade Youngeun Koo vid det tyska (synnerligen respekterade) universitetet i Tübingen inom ämnet koreaforskning (eller Koreanistik på tyska) och jag var en av ledamöterna i betygskommittén. Koos avhandling (som jag f ö har bidragit med empiriskt material till) ”The Politics of Care: Intercountry Adoption and South Korean Modernity, 1961-1979” (den är då skriven på engelska) handlar om hur Sydkorea kom att bli världens mest ”bortadopterande” land, d v s det land på jorden och även i historien som har adopterat bort flest av sina egna medborgare till andra länder och närmare bestämt till ett 20-tal västländer (det handlar om totalt över 200 000 barn varav 10 000 har hamnat i Sverige).

Avhandlingen studerar hur den internationella adoptionsverksamheten institutionaliserades under Kalla kriget och under den sydkoreanska militärjuntans tid med fokus på 1960- och 70-talen och bygger på ett imponerande empiriskt material i form av arkivmaterial från hela fem mottagarländer (inklusive bl a svenska UD:s arkiv) och intervjuer med ännu levande sydkoreanska socialarbetare som arbetade med utlandsadoptioner på fr a 1970-talet (och en av dem stod även bakom min egen adoption).

Ett helt kapitel handlar dessutom om adoptionsverksamheten från Sydkorea till Sverige med fokus på 70-talet när jag själv blev adopterad och utöver det rent vetenskapliga bidraget till både koreaforskningen och adoptionsforskningen har jag personligen fått en helt annan förståelse för både när, hur och varför den internationella adoptionsverksamheten från Sydkorea till Väst kom att anta närmast industriella former just från och med detta årtionde tack vare Koos avhandling.