Om att hitta biologiska släktingar till adopterade

År 1975 fylldes svensk och sydkoreansk press av nyheten om att en koreansk pojke hade adopterats till Sverige som egentligen inte var föräldralös. Det handlade om att en treårig pojke uppgavs ha hittats på gatan i Daegu i juni 1974 och överlämnats till polisen som i sin tur överlämnade denne till adoptionsbyrån och därefter blev han efter bara några ynka månader adopterad till Sverige. 

Det visade sig dock att pojken inte alls var ett s k hittebarn utan vid tillfället ifråga bodde han hos sin faster och farfar och det är oklart hur han egentligen ”hittades”. I alla fall valde pojkens far, som var ensamstående och försörjde sig som en kringresande s k diversearbetare och bl a inom byggbranschen samt på en cementfabrik, att kontakta koreansk media och anklaga adoptionsbyrån för att helt enkelt ha kidnappat hans enda barn och sålt honom till Sverige. 

Svenska Socialstyrelsen som på den tiden skötte alla adoptioner från Korea och som företräddes av Birgitta Thunström, som f ö också ansvarade för min egen adoption och som dessutom fortfarande är vid liv, valde då att gå ut i svensk media och anklaga pappan för att ljuga ”med 99% säkerhet” och det hela slutade med att Sverige resolut vägrade att återlämna pojken till pappan.

Thunströms hållning var att den koreanska adoptionsbyrån som Socialstyrelsen samarbetade med aldrig skulle skicka iväg ett barn till Sverige som inte var övergivet och föräldralöst och att pojken helt enkelt var ett hittebarn och inget annat.

Den koreanska adoptionsbyråns chef Tahk Youn-taek gick dock i god för att pappan verkligen var den verkliga pappan och han berättade dessutom att det ofta hände att barn som adopterades bort till Väst inklusive till Sverige egentligen inte var hittebarn och föräldralösa. Bara under 1974, berättade Tahk i en intervju, hade 60-talet barn som var på väg att adopteras bort till Väst (och återigen inklusive till Sverige) via hans adoptionsbyrå befunnits vara falska hittebarn och återlämnats till sina föräldrar eller släktingar innan de hann flygas iväg till något västland.

Det har fram tills idag varit okänt vad som sedan hände pojken då ingen har kunnat spåra denne p g a att adoptionsbyrån gav pojken ett nytt helt och hållet påhittat namn men idag lyckades jag ”knäcka” dennes identitet och det visar sig att han fortfarande lever.

Förhoppningsvis går det snart att spåra hans numera 74-årige koreanska pappa om han fortfarande är vid liv och därmed återförena far och son efter att ha varit separerade i 48 år p g a svenska statens dåvarande hållning att inte tro på pappan och prompt vägra att återlämna pojken till Sydkorea.

Och avslutningsvis ska jag väl egentligen inte ”skryta” om sådana här synnerligen allvarliga och också väldigt intima saker men det är ett faktum att jag ända sedan 90-talet har lyckats hitta och även återförena ett vid det här laget mycket stort antal utlandsadopterade från olika ursprungsländer. 

Ibland har det handlat om en eller två förstaföräldrar, oftast om förstamodern, eller om en eller flera biosyskon och ibland t o m inom landet – d v s jag har vid flera tillfällen lyckats hitta biosyskon till utlandsadopterade i Sverige som också har hamnat här via adoption och någon gång också via invandring. Det finns nämligen också, tack vare den omfattande flyktinginvandringen, invandrare i landet som på olika sätt är släkt med adopterade.

Jag var bl a med och byggde upp tv-programmet Spårlöst för över 20 år sedan och under de första åren som programmet gick sökte jag efter 100-tals utlandsadopterades biologiska släktingar och hittade också många av dem. 

Vid samma tid skrev jag av ett gigantiskt handskrivet kartotek över alla adopterade från Sydkorea till Sverige som på den tiden förvarades i den svenska adoptionsmyndighetens arkiv och som sedan dess har gjort att jag har lyckats spåra upp ett stort antal adopterade från Korea i Sverige när koreanska förstaföräldrar eller biosyskon har sökt efter dem och jag har därtill vid flera tillfällen lyckats knyta samman biologiska hel- eller halvsyskon med varandra vilka tidigare inte hade någon som helst kännedom om varandras existens. 

Ibland har det dock inte slutat lyckligt för det gör det nog egentligen bara i filmens och fiktionens värld. 

Vid ett tillfälle kontaktade en sydkoreansk man mig och bad mig att hitta hans biobror i Sverige vilket jag också lyckades göra men den bortadopterade brodern som bodde i ett mindre samhälle i Närke sade sig ha stängt dörren för gott till Korea till den sydkoreanske broderns förtvivlan. 

Vid ett annat tillfälle hittade jag en adopterad kvinna uppe i Norrbotten vars biosyster i Sydkorea letade efter denna men kvinnan, som adopterades till Sverige när hon var sju år gammal, uppgav till mig att hon hade klara minnen av att hon och systern hade sagt adjö till varandra för gott på flygplatsen i Seoul någon gång på 80-talet och att hon ville låta det vara så. 

Min förhoppning är nu så klart att det denna gång ändå ska kunna sluta lyckligt – d v s att det till slut ska kunna gå att återförena pojken som figurerade i både svensk och koreansk media 1975, och som idag är en svensk man i 50-årsåldern, med hans koreanska pappa som för 48 år sedan längtade så mycket efter honom att han utan att tänka på sin egen säkerhet valde att gå till frontalangrepp mot den på sin tid så mäktiga koreanska adoptionsbyrån i ett land som då styrdes av en hårdför militärjunta trots att han bara var en simpel arbetare och kräva tillbaka sin son som bokstavligen befann sig på andra sidan jorden även om det tyvärr var förgäves.