Koreanska sällskapets f d ordförande Christer Sylvén har gått bort som en gång avsatte och slängde ut mig som varande en säkerhetsrisk och för s k vänsterextremism

Den f d överceremonimästaren vid Kungl. hovstaterna (d v s på Stockholms slott) och den f d ambassadören (i bl a Sydkorea) Christer Sylvén har nyligen gått bort som också har varit UD:s personalchef. 

Christer var tidigare och länge ordförande för Koreanska sällskapet, d v s den största och viktigaste föreningen för svenskar som hyser ett Koreaintresse och som har ett Koreaengagemang. 

Koreanska sällskapet samlar officerare som har tjänstgjort (i FN-uniform) vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea, affärsmän och industri- och näringslivsföreträdare som har bott och levt i eller handlat med Sydkorea, f d ambassadörer och diplomater som har tjänstgjort och verkat i landet, forskare som studerar de båda Korea, gamla läkare, sjuksköterskor, missionärer och biståndsarbetare som har arbetat i landet samt svenskar som har adopterat koreanska barn eller som är gifta med koreanska kvinnor. 

Jag var själv länge aktiv medlem i föreningen och under flera år chefredaktör för dess tidskrift. Tyvärr fick mitt långvariga och stora engagemang i föreningen ett mycket abrupt slut: 

När Christer var ordförande för Koreanska sällskapet valde han att tillsammans med grundaren av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten) överste (av första graden) Lennart Frick, som hade varit ordförande för Koreanska sällskapet innan denne, avsätta mig med omedelbar verkan på ett för mig dramatiskt och förnedrande styrelsemöte på det s k Högkvarteret på Valhallavägen på Östermalm i Stockholm.

Att jag helt sonika slängdes ut från Koreanska sällskapet hade högst sannolikt att göra med att jag på den tiden var frenetiskt (för att inte säga fanatiskt) aktiv i att publicera mig i mängder av tidningar och tidskrifter och framträda och debattera i radio och tv i fr a adoptionsfrågan (jag var på den tiden och i många år den enda som gjorde det i Sverige på ett kritiskt sätt) vilket gjorde att jag blev hårt stämplad som vänsterradikal. 

Den direkta orsaken, hävdade Christer och Lennart i kör, var att jag hade recenserat en på den tiden ny akademisk bok om Koreakriget och avslutat min långa anmälan av boken med att skriva något i stil med att krigen i Asien, som Väst har deltagit i och utkämpat, ofta har urartat i ett extremt blodigt raskrigsliknande massdödande av asiater. Detta uppfattade Christer och Lennart troligen som ett utslag för s k ”omvänd rasism” (för japanerna var ju kanske inte alltid heller så snälla mot de brittiska soldaterna längs Burmafronten, vietnameserna var väl inte särskilt trevliga mot fransmännen och nordkoreanerna och kineserna lyckades ha ihjäl tusentals västerländska soldater på slagfältet innan vapenstilleståndet inträdde) och inte minst för s k vänsterextremism.

Det är också högst troligt att Christer och Lennart, vilka nu båda har gått bort, helt enkelt såg mig som en säkerhetsrisk då många medlemmar i föreningen på den tiden tillhörde samhällets övre skikt inklusive många av adoptivföräldrarna och många av männen som var gifta med koreanska kvinnor. 

Under min tid som chefredaktör och styrelseledamot i Koreanska sällskapet var det också något jag själv noterade bland alla direktörer, generaler, hovfunktionärer, ambassadörer, ingenjörer, läkare, docenter och advokater varav en del också var adliga eller tillhörde kända akademiska och/eller s k högborgerliga familjer (d v s några av landets s k bra och s k fina familjer). Det är exempelvis symptomatiskt att jag ersatte en grevinna von XX som chefredaktör för föreningens tidskrift.

Jag minns också hur jag ibland var på möten hemma hos eller besökte personer som bodde och levde i gigantiska s k våningar på Östermalm och det är mycket troligt att många eller kanske de flesta av dem betraktade mig som en s k vänsterextremist och antagligen också som en rejäl säkerhetsrisk gentemot dem själva liksom gentemot deras partners och barn och kanske också barnbarn. En av dem var f ö en rejält åldrad överste (av första graden) som var runt 90 om jag inte minns fel, vars fru hade gått bort för länge sedan, och som hasade runt i sin stora våning (en åttarummare tror jag han bodde i – hemtjänsten kom dit dagligen som jag förstår det och tittade till den gamle översten) iklädd en elegant Brittiska imperiet-utstyrsel och rökte kubanska cigarrer och pimplade dyr whisky.

Det ska slutligen också sägas att många av männen i föreningen som hade koreanska fruar och blandade eller s k mixade barn samt av adoptivföräldrarna i föreningen som hade koreanska adoptivbarn kände sig personligen attackerade och kanske också ganska så förnedrade av mina många texter, vilket ju inte gjorde saken bättre precis för min del.