Igår hyllade SVT Povel Ramel medan Carl-Einar Häckner framförde ”The Sukiyaki Syndrome” som utgör en av den svenska s k gulinghumorns allra mest ikoniska verk
Det har väl inte undgått någon att 2022 har utsetts till Povel Ramel-året och den 1 juni 2022 skulle Sveriges störste komiker genom tiderna ha fyllt 100 år om han hade levt än idag.
Igår visade SVT på bästa sändningstid ett hyllnings- och minnesprogram där bl a Wenche Myhre, Kalle Lind, Anne-Lie Rydé, Björn Skifs, Henrik Dorsin, Johan Ulveson och Lisa Nilsson deltog liksom Carl-Einar Häckner som framförde Ramels kanske mest folkkära ”hitsång” och föreställningsnummer ”The Sukiyaki Syndrome” eller ”Waite-l I want a sukiyaki” som i sin tur räknas som en av den svenska s k gulinghumorns allra mest ikoniska verk.
På Povel Ramel-sällskapets hemsida kan den som vill botanisera bland Ramels många sånger och nummer (https://www.povelramelsallskapet.se/index.php?action=m2&id=1&tema1=Musiken&tema2=S%E5ngtexterna) och det är sannerligen inte ont om rasstereotypa sånger som skrevs och komponerades för att uppföras live på scenen i form av rasperformativa iscensättningar i s k blackface, yellowface eller brownface.

En sång handlar t ex om en svart amerikansk kvinna i Harlem där det komiska handlar om att hon är kraftigt överviktig (”Fat Mammy Brown, The Biggest Girl in Town” o s v) medan andra sånger med tillhörande scennummer handlar om samer, indoneser, kongoleser, araber, latinamerikaner och indier. Den geniförklarade Ramel verkar helt enkelt ha ”betat av” världens alla s k exotiska folkslag men dock har jag faktiskt ännu inte hittat några ”skojiga” sånger om judar. Ramel skrev dessutom ännu fler gulinghumor-sånger som innehåller strofer som dessa: ”Bangkok, Bangkok, dit vi kom i flygmaskin. Hur som man än reser och vart man går bara siameser ögat når, gula, fula, bugande mest hela t’in”.
Idag hyllade dessutom DN:s musikkritiker Martin Nyström Ramel liksom Häckner genom att skriva följande:
”När Carl-Einar Häckner i dag uppträder med Ramels vettlösa ”The Sukiyaki Syndrome” – där en gäst aldrig får den japanska rätt han beställer – påminns man om Ramels förmåga att göra bokstäver lika rörligt flyktiga som toner. Vilket gjorde främmande exotiska språk till ett outsinligt material för hans humor, eftersom han kunde fejka dem som han ville.”
Det går i sammanhanget med fog att fråga sig om SVT hade vågat låta en samtida komiker och artist framföra ett rasperformativt nummer i tv som iscensätter en svart person, en arab, en latinamerikan eller en turk och likaså går det att fråga sig om DN hade vågat lyfta fram en rasstereotyp sång som handlar om samer, indier eller afrikaner. Min kvalificerade gissning säger nämligen att detta enbart går med asiater idag år 2022 – d v s det är endast rasstereotyper av asiater som fortfarande är helt och hållet gångbara och socialt accepterade.