Kan forskning (och teori) förändra verkligheten? Ja, är i varje fall mitt svar.

Blev igår så tydligt påmind om att jag har förändrat synen på internationell adoption och utlandsadopterade genom min forskning (och avhandling) p g a att jag erhöll ett tryckt exemplar av Richey Wyvers avhandling, att Patrik Lundberg och hans DN-kollegor erhöll det prestigefyllda Guldspaden-priset för sin granskning av den svenska adoptionsverksamheten och då Anna ChuChu Schindele fick en artikel publicerad i en akademisk tidskrift i veckan. 

När jag antogs som doktorand vid Stockholms universitet 2001 och började publicera mig i forskningssammanhang 2002 (d v s i akademiska tidskrifter) var jag nämligen den första personen i världen som applicerade ett explicit postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan om internationell adoption och utlandsadopterade. 

Jag minns fortfarande vilken skandal och vilka rubriker jag orsakade p g a detta på den tiden helt nya och fr a ”extremistiska” (”han är emot Väst”, ”han är emot adoption”, ”han är omvänd rasist”, ”han hatar sina egna adoptivföräldrar”, ”han biter den hand som föder honom”, ”han hatar oss vita västerlänningar” o s v) sätt att se på frågan under doktorandåren och både inom svenska och internationella forskarsammanhang för innan dess hade verksamheten betraktats som en ren reproduktionsmetod och det var därför som barn- och familjeforskare och socialt arbete-, medicin- och psykologiforskare i stort sett var de enda som ägnade sig åt att studera internationell adoption och utlandsadopterade (och f ö utan att vara särskilt teoretiska alls). 

När min avhandling sedan försvarades och publicerades 2005 – ”Comforting an orphaned nation. Representations of international adoption and adopted Koreans in Korean popular culture” som räknas som en av de mest nedladdade (d v s som digital pdf-fil – 250 000 s k views och 50 000 s k downloads) och refererade avhandlingarna någonsin inom svensk humaniora – kom synen på internationell adoption och utlandsadopterade att sakta men säkert förändras i flertalet västerländska mottagarländer och utomvästerländska ursprungsländer.

Idag går det sammanfattningsvis inte att säga något annat än att det kritiska perspektivet på internationell adoption och utlandsadopterade har fått ett genomslag världen över inklusive i Sverige och inte ens dagens s k mainstreamforskare som ägnar sig åt frågor om internationell adoption och utlandsadopterade kan numera undvika att åtminstone nämna att det också finns en kritisk adoptionsforskning som just anammar ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på frågan.

F ö är jag slutligen övertygad om att hade inte jag varit den första personen i världen att förfäkta ett postkolonialt feministiskt teoretiskt perspektiv på internationell adoption och utlandsadopterade så hade antagligen någon annan forskare blivit det kring år 2005 och högst sannolikt en amerikansk forskare – i alla fall är det min s k kvalificerade gissning.