Några tankar kring att Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala universitet söker en ny chef

Dessa två aktuella händelser, d v s att Malm nu har utsetts till Expressens nya kulturchef och att Uppsala universitet har utlyst tjänsten som chef för Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (Cemfor), påminner mig om att Malm var en av ett mycket stort antal inflytelserika personer inom forskar-, kultur- och medievärlden (liksom även politiker varav en del är riksdagspolitiker) som mer eller mindre helhjärtat stöttade Uppsala universitet och Cemfor när jag överklagade en tjänstetillsättning där rörande en fyraårig forskartjänst i rasismforskning, som jag sökte men som slutade med att jag rankades i botten (d v s mer eller mindre på jumboplats) av de sakkunniga och inte ens kallades till intervju. 

Malm och många många andra menade kort och gott att jag hade gått för långt som hade överklagat tillsättningen och när jag även fick rätt rent juridiskt och Uppsala universitet tvingades göra om hela tjänstetillsättningsprocessen så uppfattades det helt enkelt som ”en kniv i ryggen” på den svenska antirasistiska forskarvärlden och den som höll i ”kniven”, d v s jag, uppfattades som en förrädare ”av Guds nåde” mot den antirasistiska forskningen och i förlängningen mot hela den antirasistiska rörelsen och kampen och inte minst mot bakgrund av att jag har varit aktiv antirasist ända sedan barndomen och skolåren vilket anses göra förräderiet än mer skandalöst.

Det faktum att Cemfor just nu söker en ny föreståndare har att göra med den turbulens som min överklagan resulterade i, som gjorde att den dåvarande Cemfor-chefen tog mycket illa vid sig av min överklagan och när han sedan avgick tillträdde en tillförordnad föreståndare som nu i sin tur avgår p g a att en internutredning vid Uppsala universitet har funnit att Cemfors grundare, vetenskapliga ledare och första ledning inte har uppfyllt Uppsala universitets förväntningar på Cemfor vad gäller publikationer, budgetering av medlen, extern verksamhet mm. Kort och gott har utredningen funnit att Cemfor efter min överklagan kom att sluta sig inåt med allt färre seminarier, forskningsoutput och publikationer o s v och till slut utkristalliserades en mindre kärntrupp vid och runt Cemfor som mer eller mindre kom att bjuda in varandra till seminarierna o s v.

Sedan kan en tycka att det väl gör detsamma om en massa kända och väletablerade forskare (d v s personer inom akademin som styr över vem som ska få forskningsmedel och vem som ska anställas), inflytelserika namn inom kultur- och medievärlden (d v s personer som bestämmer vem som ska få publiceras och vem som ska få synas och höras i offentligheten) och även politiker tycker illa om en och stämplar en som en svekfull förrädare – d v s det går så klart att (över)leva ändå och klara sig ensam, marginaliserad och isolerad helt på egen hand som någon som ingen längre vill ”ta i ens med tång” och så är det väl trots allt. 

Samtidigt är det inte särskilt enkelt att inte längre ”få vara med” och inte längre få vara ”mitt i smeten” i ett så litet land som Sverige och inom en så liten språkgemenskap som den svenskspråkiga och det borde jag så klart ha tänkt på tidigare, d v s jag visste nog egentligen hur min överklagan skulle sluta, men ändå valde jag att göra det jag gjorde för idealens skull då jag faktiskt tror på meritokratin hur banalt (och kanske också ”liberalt”) det än kan låta och för oss klassklättrare som inte har några akademikerföräldrar är meritokratins principer faktiskt vår enda chans att både komma in i, hålla oss kvar och komma någonstans inom den elitvärld som stavas den svenska högskole- och forskarvärlden.