När en efterkommande till en pro-nazist ber om ursäkt å sin familjs vägnar

Igår inträffade något tämligen unikt – i varje fall i mitt antifascistiska liv:

En person gav sig till känna som berättade att hen är efterkommande till en känd och aktad forskare som jag har ”hängt” ut som pro-nazist och att hen gjorde det då hen explicit ville be om ursäkt å hens familjemedlemmars och släktingars vägnar (d v s helt enkelt å hens familjs och släkts vägnar) då några av dem har hört av sig till mig genom åren och vid olika tillfällen och beklagat sig över det samt krävt att jag officiellt ska be hens släkt om ursäkt.

Hen ville helt enkelt dels berätta för mig att inte alla efterkommande till den respekterade forskaren ifråga är arga och ledsna på mig och anser att jag har fel samt att jag har solkat ned forskarens minne liksom familjenamnet och dels kommunicera att hen helt står på min sida, d v s att hen anser att jag faktiskt har rätt i sak vad gäller hens släkting. Hen berättade t o m att det var tack vare mig som hen överhuvudtaget fick veta och har förstått att hens släkting ifråga var pro-nazist och inte bara en aktad forskare, d v s hen uttryckte sin tacksamhet över att jag har informerat hen om att hens släkting antagligen stod på Nazi-Tysklands och axelmakternas sida ”när det begav sig”.

Bakgrunden är att jag ända sedan 1990-talet systematiskt har ”grävt” fram 10 000-tals och åter 10 000-tals namn på svenskar vilka en gång i tiden var medlemmar i ett flertal olika högerextrema och nazistiska partier och organisationer och publicerat dessa namn på olika sätt och inte minst i min bok ”Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympatisörer 1931–45” från 2002 men också i mediesammanhang liksom i konstnärliga och akademiska sammanhang mm.

Det är då mycket vanligt att barn eller barnbarn eller släktingar i övrigt till personer som jag anses ha ”hängt” ut hör av sig regelbundet till mig på olika sätt (via brev, via telefon, via e-post, via ombud, via plötsliga ”påhopp” på stan och i det offentliga rummet o s v) och beklagar sig och i många fall är de både ledsna och t o m vreda och i vissa fall faktiskt hatiska mot mig så den person som hörde av sig till mig idag sticker därmed verkligen ut och helt och hållet i positiv mening.

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag nog tidigare faktiskt inte förstod kraften i ordspråket ”blod är tjockare än vatten” och att jag därför inte har förstått att människor i gemen generellt älskar sina föräldrar och far- och morföräldrar eller för den delen sina barn, barnbarn och efterkommande oavsett deras politiska åsikter och gärningar. Det troliga är ju att är det något en människa av idag (läs: dagens svenskar) är beredd att dö för eller t o m att döda för så är det faktiskt för ens egen familjs skull – t ex för ens egna föräldrars eller för ens egna barns skull – snarare än exempelvis för nationen, landskapet, staden, Huset Bernadotte, religionen, ideologin, organisationen, företaget, klassen, könet eller rasen.

Denna tidigare oförmåga att förstå att blodsband kanske är det sista som betyder något på riktigt i vår tid (läs: allt) har högst sannolikt att göra med att jag är adopterad, vilket har resulterat i att jag antagligen inte tänker på, känner och upplever livet, historien och verkligheten på samma sätt som alla ”biomänniskor” gör (OBS: uppemot 98% av alla människor växer upp med en eller två av sina bioföräldrar eller åtminstone med någon av sina biosläktingar i deras omedelbara närhet – d v s den absoluta majoriteten av alla människor är helt enkelt ”biomänniskor” och inte adopterade och tur är väl det).

Denna från min sida tidigare totala respektlöshet för biologins och blodets oerhörda (för att inte säga fruktansvärda) kraft förklarar nog varför jag har kunnat vara så hämningslös och hänsynslös gentemot särskilt Sveriges socialgrupp ett-släkter och elitfamiljer vad gäller att publicera alla dessa 10 000-tals namn (varav åtskilliga just tillhör den övre medelklassen och överklassen) utan att ens tänka på att barnen, barnbarnen och släktingarna i övrigt skulle kunna ta illa vid sig och må dåligt och än mindre kontakta mig, polisanmäla mig eller kräva både pekuniära ersättningar och offentliga ursäkter.

Idag har jag dock lärt mig min dyrköpta läxa men samtidigt är det kanske lite försent för det är ändå ett faktum att jag i snart 30 års tid har ägnat mig åt att offentliggöra namnen på ett försvarligt antal av (och en försvarlig andel av) samtliga svenskar som var organiserade i högerextrema och nazistiska partier och organisationer mellan cirka 1920-1945 (det dåtida Säpo uppskattade att totalt runt 100 000 svenskar kom att passera genom den svenska s k nationella rörelsens alla matriklar mellan dessa år och av dem har jag själv kanske hittat runt 35 000).