Om användningen av termen ”icke-vit/a” i relation till den konkurrerande termen ”rasifierad/e”

En Bulletin-krönika från i förrgår författad av Luai Ahmed, där Ahmed talar om sig själv som ”icke-vit”, fick mig att göra en snabbsökning i artikeldatabasen Svenska dagstidningar och konstatera att det mesta tyder på att beteckningen ”icke-vit/a” just nu är på väg att konkurrera ut benämningen ”rasifierad/e”.

Det är då fr a jag själv (plus någon enstaka forskare till) som under de senaste tio åren har lanserat och spridit användningen av termen ”icke-vit/a” inom den svenskspråkiga gemenskapen för att beskriva en person/personer som inte kan passera som vit/a i ett svenskt sammanhang och jag har både gjort det konsekvent och massivt (d v s i mängder av texter liksom i mängder av föreläsningar, intervjuer o s v).

Även om jag inte på något sätt var den som myntade denna term som dyker upp i tryckt form i svenska språket redan på 1830-talet så är det tydligt att fr o m 2012 och framåt (d v s fr o m när jag själv mer medvetet och mer konsekvent började använda denna term i både talad och skriven form) så ökar användningen av termen exponentiellt för att inte säga dramatiskt enligt Svenska dagstidningar.

Termen ”rasifierad/e” som beteckning på en person/personer som inte kan passera som vit/a i ett svenskt sammanhang slog igenom med full kraft 2014 och ledde över termen ”icke-vit/a” i absoluta tal (d v s i det totala antalet förekomster i tryckt svensk medietext) fram tills cirka 2020 men därefter har termen ”icke-vit/a” kommit att ta ledningen.

Fortfarande skriver dock en del svenska journalister och andra skribenter ”färgad/e” och inte minst ”mörkhyad/e” men min kvalificerade gissning säger ändå att när t o m sådana om Luai Ahmed använder termen ”icke-vit/a”och dessutom i Bulletin så säger det åtminstone något om vart det lutar (d v s vad gäller bruket av denna term i relation till andra synonyma termer).

Det ska också tilläggas att tidigare fanns det knappt något behov av denna typ av uttryck, termer och beteckningar – år 1980 hade exempelvis endast runt 1% av totalbefolkningen utomeuropeisk bakgrund varav nästan en av tre var adopterade – men idag har denna andel växt till 20% och till uppemot 30% bland alla invånare mellan 0-54 år. På en mer folklig nivå kunde det slutligen tidigare heta ”svartmuskig/a”, ”mörk/a”, ”lakrits”, ”svarting/ar” o s v och ibland kunde t o m det svenska n-ordet brukas för icke-vita generellt.