Om att ge ut 9-10 böcker om ras och rasism på 4-5 år – och om en utebliven forskartjänst som gjorde att ett (mitt) liv i det närmaste gick till spillo

Fint att få ge ut böcker på Sveriges just nu vassaste och piggaste bokförlag som står till vänster (OBS: jag säger inte att Piratförlaget, Leopard, Ordfront, Arena/Atlas, Tankekraft, Glänta och några förlag till med vänsterprofil skulle sakna ”cutting edge”-samtidsanknytning men ändå…):

Verbal förlag gav förra året ut min mycket uppmärksammade, (sakprosa)kritikerrosade och omdebatterade bok ”Adopterad. En bok om Sveriges sista rasdebatt” och senare i år kommer Verbal att ge ut min bok ”Den svenska färgblindheten” med den preliminära undertiteln ”Ett bidrag till den svenska antirasismens historia 1962-2015” som går till botten med både när, hur och varför Sverige och svenskarna kom att bli världens utan konkurrens mest (färgblinda) antirasistiska land och folk på jorden och sannolikt även i historien.

Och på tal om böcker så påbörjade jag skrivandet av en ny bok under den gångna veckan som handlar om asiater i Sverige och antiasiatisk rasism liksom om de svenska asiaternas plats, ”roll” och situation i det nya genomsegregerade supermångfalds-Sverige som bygger på samtliga publicerade (original)texter på svenska som en svensk asiat har skrivit liksom på medietexter vari svenska asiater kommer till tals i form av intervjuer och reportage mm. Om jag framöver lyckas färdigställa denna bok och ta den i mål, som bygger på ett 90-tal bokpublikationer och runt 1000 artiklar hämtade från en mängd olika tidningar och tidskrifter, så blir det i så fall den första boken någonsin om de svenska asiaterna.

Sedan har jag ytterligare två bokmanus på gång ensam eller tillsammans med andra och bl a på det brittiska akademiska humaniora-förlaget Routledge utöver X antal artiklar i olika akademiska tidskrifter och antologier.

Så om allt vill sig väl så har jag givit ut 9-10 böcker (ensam eller tillsammans med andra men mestadels ensam) mellan 2019-23 (d v s på fyra år och innan 2023 års utgång) och därutöver har jag under samma tidsperiod hunnit publicera ett 15-tal andra akademiska texter i akademiska tidskrifter och antologier men det ironiska för att inte säga tragiska i sammanhanget är att jag hade kunnat göra allt detta som anställd vid Uppsala universitet.

Jag sökte nämligen för några år sedan en fyraårig forskartjänst i rasismforskning på heltid (d v s 100% forskning och 0% undervisning) vid Cemfor (Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism) vid Uppsala universitet som hade varit aktuell för min del mellan just 2019-23.

Tyvärr ansåg de sakkunniga Mekonnen Tesfahuney vid Karlstads universitet och Diana Mulinari vid Lunds universitet att jag överhuvudtaget inte var meriterad för tjänsten och i stället rankades jag som tillhörande den s k bottengruppen och kallades därför inte ens till anställningsintervju vilket tre personer sammanlagt gjorde som rankades mycket högre än mig.

Inte heller ansåg Cemfors dåvarande föreståndare Per-Erik Nilsson och båda vetenskapliga ledare Mattias Gardell och Irene Molina att jag på något sätt var kompetent nog för tjänsten trots att jag idag är den mest publicerade svenska forskaren som studerar ras och rasism och vid det här laget antagligen också den mest citerade och refererade svenska forskaren som studerar ras och rasism.

Dee tre är samtliga utbytta idag p g a att de inte anses ha lett Cemfor på ett adekvat och kompetent sätt och inte publicerat sig tillräckligt eller sträckt ut en hand till andra forskare utanför den egna kretsen enligt en internutredning vid Uppsala universitet. Jag minns att Mattias en gång sade till mig något i stil med att det vore fint att sluta sitt yrkesliv med att gå i pension som ledare för ett forskningsinstitut om rasism men så blev det m a o inte och bl a p g a min överklagan och allt den ledde till.

Därtill ansåg inte heller Uppsala universitets förra rektor Eva Åkesson att jag var tillräckligt meriterad och kompetent för tjänsten i en skrivelse där hon försäkrade att den som fick tjänsten var långt mer meriterad och kompetent än mig och Åkesson fick t o m den dåtida ordföranden för Uppsala studentkår liksom ett flertal andra s k ”tunga” dignitärer vid universitet att underteckna denna försäkran.

Jag valde att överklaga tjänstetillsättningsprocessen, sakkunnigförfarandet och anställningsbeslutet med hänvisning till jäv och korruption och vann också denna överklagan så till vida att den nämnd som avgör sådana ärenden för högskolevärldens del gav mig rätt och Uppsala universitet ”bakläxa”.

Samtidigt blev jag tyvärr hårt stämplad som den kanske mest ökända ”kniv-i-ryggen”-huggaren och förrädaren mot den antirasistiska och antifascistiska kampen i landet och särskilt av, inom och mot den antirasistiska och antifascistiska forskarvärlden liksom den antirasistiska rörelsen generellt (OBS: det finns några förrädare till såsom enstaka antirasistiska och antifascistiska forskare som har blivit SD:are men jag har då inte blivit SD:are på något sätt) och som ett resultat därav åkte jag ”över en natt” ut från densamma ”med buller och bång” efter att i åratal ha tillhört denna värld och rörelse och inte minst varit synnerligen lojal mot och hängiven (för att inte säga fanatisk gentemot) densamma.

Om jag hade fått tjänsten, som i stället gick till en till Cemfors dåvarande ledning närstående person, hade jag m a o fått forska på 100% i fyra års tid ”non-stop” och därmed hunnit långt långt mer än vad jag har hunnit med under de senaste åren samt fr a sluppit att ha utgifter på 80-90 000 kr per år för dubbelt boende och tågresor till och från Stockholm-Karlstad och sluppit att ägna enorma mängder outnyttjad tid på att ständigt vara på resande fot och mitt liv hade i övrigt dessutom varit långt mer stabilt och rikt livskvalitetmässigt sett med en permanent bas i huvudstadsregionen och Mälardalen.

Slutligen hade jag haft en skaplig chans att kunna hålla mig kvar vid Uppsala universitet medelst externmedel för under samma tidsperiod (d v s 2019-23) har jag mot alla odds trots allt lyckats erhålla externa forskningsmedel vid två tillfällen och jag hade sist men inte minst haft en åtminstone skaplig chans att kunna bli professor innan 50 men så blev det nu inte och så kommer det aldrig heller att bli, vilket jag kan sörja idag (OBS: jag är verkligen ingen karriärist som ”jagar” pengar, kvinnor, status, titlar och makt såsom flertalet manliga heterosexuella seniorforskare gör men det hade samtidigt inte varit fel att bo stort och s k ”bra” och att haft en skapligt hög s k SACO-lön o s v).